Jones - Siminfo


 
Kände att det var dags att uppdatera min siminfosida för Jones, eftersom det var ett tag sedan! Jag har fixat nya bilder på alla simmar som redan var där, samt lagt till några nya ansikten med. Nytt för den här omgången är även att jag lagt in "Yrke/Utbildning" samt "Födelseplats" och "Födelseår". Japp, äntligen har jag bestämt mig för vilket år allt det här skulle utspela sig på, eftersom jag velat lite tidigare. Jag kände att 2016 ändå passar bäst, speciellt också eftersom det var då Gen 4 startade. Som vanligt kanske jag inser i framtiden att "oh shit, du var ju verkligen inte alls sådär! Och då kommer jag ändra på det med, så att ni vet" :)
 

 
Main Characters
 
 
 
Celeste Jones
Protagonist
 
Personligt
17 år / 1999 Födelseår / 178 cm / 62 kg
Yrke/Utbildning - Gymnasieelev, Teknisk inriktning [Nuvarande]
Stjärntecken - Lejon [Juli]
Sexualitet - Heterosexuell
Födelseplats - Stockholm, Sverige
Ursprung - Sverige [Faderns sida] / Indien [Moderns sida]
 
Egenskaper
Självsäker / Bro-sim / Utåtriktad / Knasboll / Munter
 
Familj / Relationer
Manju Jones/Greece [Biologisk mamma]
Thomas Jones/Greece [Adoptivpappa]
Blaise Jones [Bonusmorbror]
Lucas Munch [Ex-pojkvän]
 
 
 
 
Bo Johansen
Deuteragonist
 
Personligt
18 år / 1998 Födelseår / 175 cm / 80 kg
Yrke/Utbildning - Gymnasieelev, Teknisk inriktning [Avhopp]
Stjärntecken - Oxe [Maj]
Sexualitet - Pansexuell
Födelseplats - Bergen, Norge
Ursprung - Norge [Faderns sida] / Sydkorea [Moderns sida]
 
Egenskaper
God / Ordentlig / Klumpig / Självsäker / Aktiv
 
Familj / Relationer
Ola Johansen (Avliden) [Biologisk pappa]
Marie Johansen [Biologisk mamma]
 
 
 
 
Chantelle Stevens
 
Personligt
19 år / 1997 Födelseår / 160 cm / 56 kg
Yrke/Utbildning - Gymnasieelev, Samhällsinriktning [Avklarad]
Stjärntecken - Stenbock [Januari]
Sexualitet - Heterosexuell
Födelseplats - San Fransisco, Kalifornien
Ursprung - USA [Faderns sida] / Frankrike [Moderns sida]
 
Egenskaper
Insider / Utåtriktad / Svartsjuk / Aktiv / Hetlevrad
 
Familj / Relationer
Charlie Stevens [Biologisk pappa]
Karlotta Stevens [Biologisk mamma]
Adalicia Stevens (Avliden) [Biologisk syster]
Anastasia Caillaux [Biologisk kusin från sin mors sida]
Erik Burth [Ex-pojkvän]
Lucas Munch [Ex-pojkvän]
 
 
 
 
Lucas Munch
 
Personligt
17 år / 1999 Födelseår / 190 cm / 75 kg
Yrke/Utbildning - Gymnasieelev, Samhällsinriktning [Nuvarande]
Stjärntecken - Skorpion [November]
Sexualitet - Heterosexuell
Födelseplats - Munchen, Tyskland
Ursprung - Tyskland
 
Egenskaper
Svartsjuk / Bro-sim / Dyster / Hetlverad / Perfektionist
 
Familj / Relationer
Mila Munch [Biologisk mamma]
Edward Munch [Biologisk pappa]
Gunther Munch [Biologisk bror]
Wolfgang Munch [Biologisk bror]
Celeste Jones [Ex-flickvän]
Chantelle Stevens [Ex-flickvän]
 
 
 
 
Marina Moore
 
Personligt
38 år / 1978 Födelseår / 176 cm / 58 kg
Yrke/Utbildning - Gymnasieelev, Naturvetenskaplig inrikning [Avklarad] / Universitet, Astrofysik [Avklarad] / Forskare [Nuvarande]
Stjärntecken - Fiskarna [Mars]
Sexualitet - Heterosexuell
Födelseplats - Helsingør, Danmark
Ursprung - Danmark
 
Egenskaper
Självsäker / Geni / God / Familjeorienterad / Ambitiös
 
 
 
 
Alexander Dahlin
 
Personligt
45 år / 1971 Födelseår / 197 cm / 95 kg
Yrke/Utbildning - Gymnasieelev, Teknisk inriktning [Avklarad] / Universitet, Astrofysik [Avklarad] / Forskare [Nuvarande]
Stjärntecken - Vattuman [Februari]
Sexualitet - Pansexuell
Födelseplats - Göteborg, Sverige
Ursprung - Sverige
 
Egenskaper
Romantisk / Självsäker / Hetlevrad / Ambitiös / Geni
 
 

 
The Organisation
 
 
 
Jessika Lane
 
Personligt
24 år / 1992 Födelseår / 172 cm / 60 kg
Yrke/Utbildning - Gymnasieelev, Mediainriktning [Avklarad] / Universitet, Journalistik [Avklarad] / Sekreterare [Nuvarande]
Stjärntecken - Jungfru [September]
Sexualitet - Heterosexuell
Födelseplats - Santa Ana, Kalifornien
Ursprung - Mexiko
 
Egenskaper
Perfektionist / Oflörtig / Ambitiös / Klumpig / Svartsjuk
 
 
 
 
Eileen Simmons
 
Personligt
44 år / 1972 Födelseår / 182 cm / 70 kg
Yrke/Utbildning - Gymnasieelev, Ekonomiinriktning [Avklarad] / Universitet, Affärer [Avklarad] / VD för Organisationen [Nuvarande]
Stjärntecken - Vädur [April]
Sexualitet - Homosexuell
Födelseplats - London, England
Ursprung - England
 
Egenskaper
Självsäker / Dyster / Geni / Perfektionist / Ensamvarg
 
 
 
 
Harvard Stone
 
Personligt
62 år / 1954 Födelseår / 188 cm / 90 kg
Yrke/Utbildning - Militären, Generalrank [Forna] / Medlem i Organisationen [Nuvarande]
Stjärntecken - Stenbock [December]
Sexualitet - Heterosexuell
Födelseplats - Bristol, England
Ursprung - England
 
Egenskaper
Självsäker / Elak / Hetlevrad / Utåtriktad / Bro-sim
 
 

 
Contract Killers
 
 
 
Olin James Croft
 
Personligt
56 år / 1960 Födelseår / 185 cm / 67 kg
Yrke/Utbildning - Hitman [Nuvarande]
Stjärntecken - Kräfta [Juli]
Sexualitet - Bisexuell
Födelseplats - Cork, Irland
Ursprung - Irland
 
Egenskaper
Insider / Ensamvarg / Ordentlig / Perfektionist / Självsäker
 
Familj / Relationer
Melissa Croft [Adoptivdotter]
 
 
 
 
Melissa Croft
 
Personligt
26 år / 1990 Födelseår / 155 cm / 46 kg
Yrke/Utbildning - Hitman "Trainee" [Nuvarande]
Stjärntecken - Kräfta [Juni]
Sexualitet - Bisexuell
Födelseplats - Okänd
Ursprung - Irland / U.S.A [Moderns sida]
 
Egenskaper
Hetlevrad / Elak / Insider / Ensamvarg / Galen
 
Familj / Relationer
Alice Johnson [Biologisk mamma]
Olin James Croft [Adoptivpappa]
 
 

 
Unknown affiliation
 
 
 
Edward Munch
 
Personligt
51 år / 1965 Födelseår / 191 cm / 72 kg
Yrke/Utbildning - Gymnasieelev, Humanistisk inriktning [Avklarad] / Universitet, Advokat [Avklarad] / Advokat [Nuvarande] / Högste ledare [Nuvarande]
Stjärntecken - Skorpion [November]
Sexualitet - Heterosexuell
Födelseplats - Berlin, Tyskland
Ursprung - Tyskland
 
Egenskaper
Geni / Insider / Perfektionist / Ambitiös / Ond
 
Familj / Relationer
Mila Munch (Separerade) [Fru]
Gunther Munch [Biologisk son]
Wolfgang Munch [Biologisk son]
Lucas Munch [Biologisk son] 
 
 

 
 
Recurring Characters
 
 
 
Nicole Malone
 
Personligt
24 år / 1992 Födelseår / 165 cm / 52 kg
Yrke/Utbildning - Gymnasieelev, Teknisk inriktning [Avklarad] / Butiksbiträde [Föregående] / Make-up Artist [Nuvarande]
Stjärntecken - Fiskarna [Mars]
Sexualitet - Heterosexuell
Födelseplats - Santa Ana, Kalifornien
Ursprung - USA [Moderns sida] / Mexiko [Faderns sida]
 
Egenskaper
God / Munter / Självsäker / Utåtriktad / Musikälskare
 
Familj / Relationer
Daichi Yamazaki [Pojkvän]
 
 
 
 
Daichi Yamazaki
 
Personligt
25 år / 1991 Födelseår / 178 cm / 69 kg
Yrke/Utbildning - Gymnasieelev, Estetisk inriktning [Avklarad] / Trummis i ett band [Föregående] / Musiklärare [Nuvarande]
Stjärntecken - Oxe [Maj]
Sexualitet - Bisexuell
Födelseplats - Osaka, Japan
Ursprung - Japan
 
Egenskaper
Nörd / Vegetarian / Självsäker / Utåtriktad / Musikälskare
 
Familj / Relationer
Nicole Malone [Flickvän]
 
 
 
 
Mila Munch
 
Personligt
48 år / 1968 Födelseår / 168 cm / 76 kg
Yrke/Utbildning - Gymnasieelev, Naturvetenskaplig inriktning [Avklarad] / Universitet, Läkare m. inriktning Patologi [Avklarad] / Rättsantropolog [Nuvarande]
Stjärntecken - Jungfru [September]
Sexualitet - Heterosexuell
Födelseplats - Bremen, Tyskland
Ursprung - Tyskland
 
Egenskaper
Materialistisk / Snobb / Perfektionist / Ambitiös / Ond
 
Familj / Relationer
Edward Munch (Separerade) [Man]
Gunther Munch [Biologisk son]
Wolfgang Munch [Biologisk son]
Lucas Munch [Biologisk son] 
 
 

TS4 FAM. JONES 4.87

 
Celeste
<< 4.86 | 4.88 >>
 

 
 
 
>>Ah... satan...<< svor jag och kände hur det tjöt i mina öron. Det brände till när jag rörde vid nacken. Ett av skotten hade precis snuddat till vid mig, och det var först nu när vi satt bakom lådorna för skydd som jag faktiskt kände det. Bara någon milimeter extra, och det hade gått rakt igenom min strupe. Jag ryggade till för den tanken.
   Bredvid mig satt Chantelle och höll handen för bröstet. Hon andades djupa, kontrollerade, andetag. 
   På andra sidan om mig satt Bo och då och då sökte han med blicken dit han vågade sticka ut huvudet för att kunna se över lokalen.
   >>Jag kan inte se något.<< sa han. >>Men vi borde vara säkra här, en stund.<<
   >>En stund ja.<< svarade jag han och skakade på huvudet. Ett djupt andetag senare och jag var någorlunda tillbaka igen.
 
 
 
>>Vad ska vi göra?<< frågade Bo. 
   >>Jag vet inte!<< frustade jag till. >>Kan inte du komma med förslag för en gångs skull? Varför är det alltid jag som ska komma med förslag och planer.<< snäste jag till. Jag var på helspänn kände jag. Hela jag var en enda vandrande, skakig, adrenalinbomb. Vi lekte med döden här, och det skrämde mig mer än alla andra tidigare saker jag varit med om.
   Till skillnad från utomjordiska attacker, så var det här så mycket mer verkligt.
   >>För att dina planer, dumt nog, alltid fungerar...<< svarade Bo, och flackade bort med blicken en sekund. 
   Jag skrattade till, trots omständigheterna. >>Jaha, där hör man... Så du är inte så pessimisstisk till det jag gör ändå.<< log jag. 
   Bo skrattade till han med. >>Jo, det kommer jag nog alltid vara. Men tur nog så lyssnar du ändå inte och gör det ändå. Men om jag då ska säga något, så kom på något vi alla kommer härifrån med livet i behåll va.<<
   >>Alltid.<< log jag tillbaka och lutade mig sedan mot den enorma lådan och funderade. Croft kunde vara var som helst i lokalen, och det vore idiotiskt att springa ut härifrån på något sätt. Visst kunde vi dela upp oss och förvirra han på så vis, men då skulle ändå en av oss få skottet i ryggen.
   >>Hörrni...<< hörde jag Chantelle säga. Jag vände blicken mot henne. >>Varför sköt han oss inte?<< sa hon och såg mot mig och Bo. >>Han hade övertaget över oss, så varför missade han, och missade så precist?<<
   >>Gjorde han verkligen det?<< svarade Bo. >>Det är ganska så mörkt här inne, och ingen människa kan se perfekt i mörker.<<
   >>Eller så vet han bara vad han gör...<< mumlade jag och kände det som brände vid min nacke. Chantelle hade rätt, Croft hade inte skjutit för att döda, han hade skjutit för att varna. För antagligen, så ville han ha oss levande.
   För att få ut information från oss.
    
 
Jag drog på ett leende. Det kanske fanns en chans att fixa ut oss härifrån, och samtidigt få Croft ur vägen.
   Jag sneglade åt det håll vi kommit oss ner för. Trappan var den enda nedvägen hit ner, och enda vägen upp, alltså skulle Croft mest troligast komma gående nedför den, mot oss, men förbi hålet...
   >>Bo... Jag tror jag har en plan.<< sa jag, och berättade vad jag tänkte.
   >>Sa jag inte att vi alla ska komma härifrån levande, tack!<< anmärkte Bo, och stirrade mot mig som att jag var dum i huvudet.
   >>Det är det jag har att komma med, och det är nog bättre än inget om ingen annan kommer på något bättre.<< svarade jag. 
   >>Och hur vet du att han inte kommer att skjuta oss?<<
   >>Då hade han gjort det tidigare. Vi måste göra något Bo, och om varken du eller Chantelle har något annat att komma med...<<
   >>Jag är med. Bättre att försöka, än att sitta här och vänta in döden.<< sa Chantelle och drog bak håret om hennes nacke. >>Fan, så länge vi tar oss härifrån så gör jag vad som helst.<<
   >>Okej, då kör vi väl. Men ni två, se till att snacka jävligt bra.<< sa Bo, och började att röra på sig.
 
---
 
 
 
>>Jag råder er tre att komma fram, om ni känner att livet är er kärt.<< Crofts röst hördes igenom lokalen där han tog sig fram. Pistolen höll han i ett stadigt grepp. >>Seså, ni vet alla att ni är fast. Kommer ni fram slipper vi göra det här mer problematiskt än det redan är.<< fortsatte han, och ljudet av hans fotsteg som stannade upp blev vår cue. Croft siktade med pistolen mot mig och Chantelle där vi stod som två måltavlor framför hans ögon.
 
 
>>En och två, var är nummer tre?<< sa han och knyckte till med pistolen mot oss. 
   >>Borta, typ.<< svarade jag han och lade armarna i kors.
   >>Borta säger du? Och du tror jag är så pass naiv och dum?<< skrockade Croft. >>Nej du lilla gumman, säg mig vart han är om du inte känner för att ha ett skott i nacken.<< han pekade därefter pistolen mot Chantelle. >>Eller du kanske är mer vältalig än din vän här? Åtminstone så har du nog inte tendenser att bita ihop, eller ljuga dig fram i livet.<<
   >>Jag har nog bluffat mig igenom det mesta jag.<< svarade Chantelle.
   Croft suckade. >>Flickor, gör det inte jobbigare för er.<<
   Jag sneglade mot Chantelle, och sedan började vi, sakta, att gå mot Croft. >>Kom igen, fortare!<< hojtade han och knyckte med pistolen. >>Jag har inte hela natten på mig.<<
   >>Varför gör du det här?<< frågade jag honom. 
   >>Det har ingen av er med att göra.<< svarade han kort.
   >>Eh jo, för båda två av oss är ju här på grund av det.<< jag himlade med ögonen och drog på en akt framför honom. >>Vad är det ni vill ha ut av oss?<<
   >>Information.<<
   >>Och den kan ni inte fixa på andra vägar?<<
   >>Gumman, om du inte håller käften kommer jag att knäcka din käke.<<
   Jag svalde hårt. >>Vad vill ni egentligen? Vad är det ni försöker att göra?<< jag ställde bara frågor, hela tiden. Det var bara att köra på att han inte kommer att skjuta oss, och det var bara att få hans fokus på mig och Chantelle. 
   Så att Bo kunde få chans att distrahera han på annat håll.
 
 
 
Jag fortsatte prata, och ju mindre Croft svarade, desto saktare gick vi mot han. 
   Jag kunde se att han blev mer och mer irriterad på mig, men så länge han bara såg mot oss, så var det lugnt. Det här skulle gå. Ju mer tid som gick desto lättare kändes det. Snart var det hela över.
   >>Lilla du, nu kommer jag inte att svara mer på dina näsvisa frågor och enerverande bablande. Spara det till senare istället.<< röt Croft till. Han sträckte ut sina axlar där han stod och siktade mot oss.
   >>Nä, tror inte det. Jag vill också ha svar på vad det är ni håller på med! Varför ni vill ha information från oss!<< ropade jag ut, och jag fortsatte ropa med. Det var enda sättet för Bo att kunna rusa fram mot Croft och få omkull honom, utan att han hördes.
   Och det var det han gjorde nu. 
   Det tog bara en kort sekund och den plötsliga knallen från pistolen hördes. Croft stod med ryggen mot oss, och pistolen mot Bo. En enda sekund, som kändes som en evighet, och under den evigheten såg jag hur Bo föll ihop på marken. 
   >>Naiva ungar. Ni måste vara dumma som tror jag inte skulle skjuta.<< sa Croft.
   Själv skrek jag. Högre än innan.
 
 
 
>>Celeste! Stopp!<< skrek Chantelle och försökte fånga tag i mig. Men jag var för snabb. 
   Det fanns ingen rationell tanke kvar i mig. Jag bara rusade fram mot Croft i ren och skär ilska.
   >>Din jävla...!<< skrek jag.
   Sedan kunde jag inte prata längre.
   Chantelle stod stilla och stirrade. Hon kunde inte röra sig, eller säga ett enda ord. Det enda jag kunde tänka mig hon tänkte på, var hur allting för oss var över.
   Och det var mitt jävla fel.
 
 
 
Jag kunde höra Bos väsande andetag, och hans smärta där han låg på marken. Tårar rann längs mina kinder när jag såg mot han, och paniken bara växte inom mig där jag kände hur Crofts hand höll sig hårt om min mun.
   Jag kunde varken skrika, eller andas.
   >>Okej, nu är lekstunden över för er alla! Det här har pågått nog länge och om jag inte hade ett rykte att upprätthålla hade ni alla varit döda för längesedan!<< röt Croft till. Han såg över mot Chantelle och knyckte till med sin pistol igen. >>Kom genast hit.<<
 
 
 
Chantelle höll ena sin hand kring sin kropp, och jag såg rädslan speglas i hennes ögon. Jag kunde se att hon tvekade att gå längre, men efter Croft lagt pistolen mot min tinning en gång, så började hon att gå mot oss.
   Jag ryckte till med kroppen. Trots allt ville jag inte ge upp så lätt. Bo låg där borta skjuten, och jag var så arg på Croft för det. Jag var så arg på allt och på mig. Det fick inte sluta så här.
   Croft ryckte till mig och tog ett nytt, betydligt hårdare, grepp om mig. Jag kved till. 
   >>Var det du som fick min lilla Melissa att ligga på marken?<< viskade han plötsligt till. Jag svarade inte, utan sneglade bara upp med blicken mot honom. Hans ögon, de speglade död. 
   Croft log ett tvärt leende. >>Du ser, Melissa må vara dum ibland, men hon är det mest värdefulla jag har, och om det är något jag aldrig kommer att tillåta så är det om någon kommer och gör något mot henne. Precis som du gjorde.
   Mitt jobb är att få ut nog med information till er så min klient blir nöjd, och som vanligt efter det hade varit klart så skulle jag lagt en kula var i nacken på er. Men du ser, saker och ting blev personligt med ens och så enkelt ska inte vi två ha det sen...<< 
   Jag kände hur mitt blod frös till is när han nämde det han tänkte göra sen.
   >>Det blir nog bra, alla blir vi nöjda i slutändan.<< avslutade han och gav mig ett tvärt leende igen.
   Jag knep ihop med handen mot hans arm, och borrade in naglarna så hårt jag kunde i hans arm. Han ryckte till, men inget mer än det. Jag kände hur paniken blev värre, och hur rädslan spred sig. Det här var slutet, var det enda jag kunde se framför mig.
   Men jag ville inte att det skulle vara slutet. Aldrig i livet att jag skulle dö här. Inte nu, inte än.
   Det som kändes som en evighet, gick på bara några få sekunder. Med den lilla styrka jag hade kvar fick jag loss mitt huvud från hans grepp om min mun, och direkt där efter bet jag tag i hans hand.
   Croft skrek till och jag drog bort tänderna så hårt att blod spilldes. Croft hade inte sett det komma. Han hade trott han slagit ner mig för sista gången.
   Men han trodde fel.
 
 
 
Jag slet mig från hans grepp, och sparkade bak mot honom så hårt det gick. Croft föll bak mot stängslet och skrek över smärtan från mitt bett. Hade det bara varit jag där, så hade han hunnit återfå kontrollen och jag hade varit död.
   Men nu var jag inte själv. Nu hade jag en till där som fattade vad hon kunde göra.
   Jag föll ner mot marken och vände mig om för att se Chantelle springa fram och knuffa Croft över stängslet. Han kunde inget göra, utan han föll handlöst ner till bottenvåningen.
   Han skrek.
   Sedan hördes smällen, och allt blev tyst.
 
 
Chantelle stod lutade över räcket och höll ett hårt grepp om dess kalla metallyta. Hon andades häftigt och stirrade rakt ner mot Croft.
   Jag kände hur hjärtat bankade högt, och hur tyst allting verkade med ens. Jag skyndade mig upp på ben och ställde mig vid Chantelle och såg ner mot den livlösa mannen som låg där nere. Ingen av oss visste ifall han levde eller var död, och ingen av oss ville kolla det.
   >>Jävlar...<< sa jag och drog handen mot min mun och över pannan.
   >>Han förtjänade det.<< sa Chantelle kallt och såg mot mig. >>Är du okej?<<
   >>Ja... Jag är okej.<< svarade jag henne. Jag svalde hårt. >>Hur är det med dig? Jag menar du...<<
   >>Jag klarar mig, inte som att jag inte sett död förr.<< sa hon kort och drog bak sitt hår. >>Men vi måste dra.<<
   >>Ja. Det måste vi.<< sa jag och gav Croft en sista blick innan både jag och Chantelle vände oss om och sprang över mot Bo
 
 
 
>>Bo!<< ropade jag. Chantelle var redan där och kollade till honom.
   >>Han...<< hon såg mot mig. >>Han verkar okej, Bo... Hör du mig?<< hon satte sin hand mot hans kind. Bo reagerade med ett par korta ord. Han kved till då han försökte ställa sig upp. 
   Jag och Chantelle tog tag i han och lyfte han upp. 
   >>Bo, hur är det med dig?<< jag kände hur otroligt lättad jag var över att han verkade okej. Hur en tyngd med ens försvunnit. Hur rädslan över att förlora honom försvann.
   >>Jag... Har mått bättre.<< sa han och fick kämpa med att stå upprätt. Det fanns spår av blod på hans jacka. Hur illa det var visste ingen, men just nu fanns ingen tid att kolla på det. Vi behövde komma ut.
   >>Celeste, spring och kolla så dörren är öppen.<< sa Chantelle. >>Jag kan hålla tag i Bo.<<
   >>Orkar du det?<< svarade jag.
   >>Ja, det fixar jag. Men du får hjälpa mig sen igen såklart.<< sa hon och log snett.
   Jag rusade iväg mot dörren, och stannade för en sekund upp. Om den inte skulle vara öppen, så vet jag inte ifall vi hade orkat ta oss ut någon annan väg. Fönstrena låg för högt upp för Bo att orka kliva över ifall vi krossat dem, och då hade mest troligast någon hört oss, och vi hade blivit tagna igen. Och allt hade varit över.
   Jag lade handen mot handtaget, och såg den lilla detaljen som fick mig att känna lättnaden.
   Med en lättsam knyckning låste jag upp dörren, och öppnade den. Den friska brisen som låg där ute var en sådan inbjudande frihet för oss alla tre.
   Tillsammans tog vi oss ut från industriområdet, och påbörjade vår långa färd hemåt igen.
 

TS4 FAM. JONES 4.86

 
Celeste
<< 4.85 | 4.87 >>
 

 
 
 
Ekot av stegen vi tog nedför trappan hördes i hela salsdelen. Det var nästan kusligt hur tomt det med ens kändes där vi var just nu. Bara vi tre, våra andetag som kändes tunga, och den skrämmande känslan av att inte kunna veta ifall vi verkligen var ensamma, eller inte.
   Jag höll min hand mot det kalla trappräcket och såg ut över salen. Det var en form av lagerlokal, eller något liknande. Det var fullt av stora lådor som låg överallt, och strax nedanför trappans slut fanns det ett hål som man kunde se ner en våning till. Bo och Chantelle gick före mig ner, och stannade till strax vid det. Jag skyndade mig ner strax efter dem.
 
 
 
Där vi stod, kändes det som första gången vi kunde andas ut igen.
   >>Vad gör vi nu?<< frågade Chantelle och såg mot Bo, och sedan mig. Hon drog handen mot pannan för att torka bort svetten som rann från den. Jag kunde se hur pass obekväm hon var med det. Jag pekade tvärs över rummet. 
   >>Jag såg en dörr där borta, vi kanske kan ta oss ut genom den.<< sa jag.
   >>Förhoppningsvis är inte den låst då.<< svarade Bo, och drog handen över sin kind. Blåmärket han hade skulle nog sitta i länge. Lika länge som mitt jag hade över ögat, antagligen.
   >>Och om den är det då?<< frågade Chantelle, hennes blick drog sig sedan över Bos axel, mot de tjocka fönstren som låg borta vid väggarna. >>Ni tror inte vi kan krossa ett fönster bara?<<
   >>Tror ni vi vågar chansa på att det funkar? Och att ingen hör oss?<< sa Bo och hans hand förde sig över hans nacke. Han såg lika spänd ut som jag antog han var.
   >>Vad annars ska vi göra, egentligen.<< svarade jag och såg mot Chantelle. Det var trots allt ingen dum idé egentligen. Så länge ingen hörde oss. >>Om inte dörren där borta går att öppna, så checkar vi fönstrena.<<
   >>Visst, men då vill jag veta vad vi gör om han Croft, eller psykot Melissa ni snackade om hör oss. Eller någon vakt vi inte sett till.<< sa Bo. >>Bara så att vi vet, ifall att.<<
   >>Bo, jag vet inte om vi har tid med det.<< jag kände mig lite irriterad på att vi inte bara gjorde det. Att sluta lägga tid på att tänka på ifall att. Den tiden fanns inte.
   >>Nej, men jag vill bara känna att det finns en backup, eller något. En plan.<<
   >>Bo, snälla, vi har inte tid.<<
   >>Jag håller med Celeste. Visst, en plan är bra att ha. Men nu måste vi ut.<< sa Chantelle, och Bo verkade inte vilja ta striden mot oss två.
 
 
 
Ett plötsligt skott hördes, och vi alla föll ihop över ljudet som ven förbi oss.
   >>Helvete!<< ropade Bo till, och trevade bak med benen. Hans andetag blev häftigare, och han skyndade sig över mot mig. >>Är ni okej?<<
   >>Shit..!<< svor jag och blickade upp. Det var nästan omöjligt att se något i mörkret. Jag kände hur hjärtat rusade. Mitt adrenalin forsade igenom min kropp, och hela jag var på helspänn. Någon hade skjutit mot oss, och missat. Men det var precis. 
   >>Åh herregud...!<< jag kunde höra Chantelle bredvid mig. Hon höll tag i räcket som avskärmade oss från att ramla ner i hålet. Jag kunde se hur hon skakade.
   Jag kunde känna hur jag skakade.
   Ett till skott ven förbi någon av oss, och vi föll ihop igen.
   >>Vad gör vi!<< skrek Bo. 
   Jag sneglade över rummet, det hela gick så fort, det fanns ingen tid. >>Spring! Dit!<< 
 
---
 
Olin
 
 
 
Han kunde se dem tre, och hur de fumlande sprang och gömde sig bakom en av de större lådorna som fanns i rummet. Tyst svor han för sig själv. Lådan låg i ett dött läge. Oavsett vart han stod där uppe kunde han inte få sikte på någon av dem.
   Det var bara två varningsskott han skjutit, i tron om att fähundarna skulle ge upp striden enklare. Men deras psyken verkade starkare än så. Han fick helt enkelt sluta att underskatta dem. 
   Olin drog sig mot närmaste trappa som kunde leda han ner till våningen de befann sig på. Han blev tvungen att gå in närmare för att försäkra sig om att allt som han gjorde inte dödade dem i första hand. Trots allt kunde han inte ha ihjäl dem utan konsekvenser för sin klient. Och han skulle antagligen inte betala om Olin inte fått ut någon som helst information från dem.
   Men sen såklart. Efter allt det var klart, så fanns det tyvärr tre vittnen för mycket att låta springa omkring som vanligt i framtiden. Och eftersom det hela ändå var personligt, så skulle det nog inte göra mycket ifall han drog ut på den processen med.