TS4 Fam. Jones 3.37

 
 
Snart hade mörkret lagt sig och kvällskylan var infunnen. Manju och Thomas hade kommit hem från jobbet och funnit att sinken i köket hade börjat läcka! Manju hade verkligen ingen lust till att laga saker direkt efter en hård dag på jobbet, men det var helt enkelt tvunget att fixas!
   Efter en hel del slit var allt äntligen klart. Thomas tog tag i moppen och moppade upp allt vatten som fanns på golvet och Manju städade undan skräpet.  
 
 
 
Efteråt började Manju att koka kaffe de kunde dricka. Hon tittade oroligt på klockan, det var sent och varken Celeste eller Blaise var hemma. 
   >>Var är dem..! De borde ha varit hemma redan!<< 
   >>Manju.. Andas, de har säkert bara missat bussen eller något.<< Thomas försökte lugna ner Manju där hon stod och tappade med fötterna och vandrade av och an i rummet. 
   >>Men de borde ha hört av sig! Svarat i telefonerna!<< Manju kände hur hennes andetag ökade. Att inte veta vars ens barn befann sig, trodde Manju aldrig skulle kännas så jobbigt. 
   >>Manju, snälla, jag är lika orolig som dig. Men Blaise har god hand om Celeste. De är säkert hemma snart.<<
 
 
 
>>Hej mamma! Pappa! Vi är hemma!<< Celeste stod i köksöppningen och undrade varför hennes mamma gick fram och tillbaka? Hon kunde väl ändå inte vara nervös för något?
   >>Och när man talar om trollen. Se Manju, jag sa ju att de skulle vara hemma snart.<< Thomas sa det inte högt, men han hade nog varit mer orolig än Manju varit. 
   >>Celeste! Där är du! Åh, var har ni varit?<< Manju var så lättad över att se sin dotter igen att hon inte insåg att hon just frågat Celeste indirekt om hennes dag... Så Celeste började att prata. För om det var något hon kunde, så var det att prata.
 
 
 
Efter en stund skickade dock Manju iväg Celeste till att sova. Klockan var alldeles över läggdags och Celeste själv var faktiskt ganska trött efter dagen, även om hon inte ville erkänna det. Strax därpå klev Blaise in i köket. Han insåg vad klockan faktiskt var och beredde sig på att få höra Thomas och speciellt, Manju, prata lite grand med honom. Det blev inget större gräl som utbröt. Thomas förstod att det hade varit körigt att ha hand om Celeste alldeles själv, hon var en energisk unge som hade en otrolig vilja. 
   >>Men snälla Blaise. Nästa gång kan du väl se till att ha en fulladdad telefon?<< Det var ingen idé att skälla ut Blaise på något sätt kände Manju. Celeste var hemma nu och det var det som räknades. Blaise lovade att inte bara ha fulladdad telefon, utan även ha med sig en laddare ifall att det skulle behövas! 

TS4 Fam. Jones 3.36

 
 
 
En solig dag kunde man långt bort urskilja en liten gestalt springa med snabba steg på vägen. Simmen som sprang var ute på ett äventyr! Ett som hade fört henne långt bort från hennes eget hem och över de stora gräsplätterna som omgav Windenburg. Hennes mål var simpelt men krävande. Hon skulle se till att busringa på så många hus hon bara kunde utan att bli påkommen i processen!
 
 
 
Klockan ringde och knackningarna hördes. Simmen sprang och gömde sig bakom stenmuren och väntade på att hennes offer skulle öppna dörren och inse att ingen var där. Till hennes förvåning klev en solblond pojke i hennes egen ålder ut. Han tittade sig omkring, som att han visste att hon gömde sig i närheten. 
   Flickan kunde inte låta bli att försöka få sig en glimt av den förvirrade pojken. Men det skulle hon aldrig ha gjort. 
   >>Jag ser dig!<< Flickan tittade upp från sitt gömställe och erkände nederlaget. 
   >>Okej, du vann! haha<<
 
 
 
Men spelet var inte slut för det! Flickan tog sig över till pojkens sida och började prata med honom. Hon pekade på något hon tycktes se i luften och pojken tittade efter. Intet ont anande på att det var precis det hon ville... 
 
 
 
>>BU!<< Flickan tog i med allt hon hade och skrämde pojken ur livet! Nästan direkt efter skakade hon hans hand, bara för att ge honom en ordentlig stöt! *Bzzt* small det till och ett litet djävulskt leende spred sig över flickans ansikte. Hon älskade att busa med folk!
 
 
 
Men killen reagerade inte som hennes tidigare offer brukade. Istället skrattade de gott tillsammans. Flickan kände hur hennes ögon tårades av glädje. Så här kul hade hon inte haft det förr!
   >>Haha! Du.. Du är ju riktigt kul! ... Och.. du är ganska söt..<< Killen och flickan tittade på varandra. Hon torkade bort de sista tårarna av glädje. Hon visste inte riktigt hur hon skulle svara. 
   >>Tack.. Du verkar inte vara så tokig du heller!<<
   >>Vad heter du?<< Flickan log och tvekade. Hon brukade inte säga sitt namn till vem som helst. De kanske var spioner till hennes fiender! Men, den här killen verkade hederlig, så hon gjorde ett undantag.
   >>... Celeste, det är från min fars sida.<<
 
 
 
>>Celeste? Låter lite konstigt... Men, jag gillar det! Det passar dig!<< sa pojken. 
   >>Så, din tur! Vad heter du?<< Celeste frågade och pojken skulle precis till att svara när hennes telefon ringde. Celeste blev tvungen att svara, för det var femte gången den ringt sen hon åkt hemifrån.
   >>Hej! Nä.. Ja.. Ja, jag är okej! Jag är bara på äventyr! Ja.. Nej.. Nej, morbror! Jag är med en cool kille, lovar!<<
   >>Din morbror?<< Frågade Lucas. Celeste la på luren.
   >>Typ, vi är inte släkt egentligen, men han känns som en morbror för mig! Mamma och pappa är på jobbet så han är barnvakt åt mig.. Han gör ett riktigt uselt jobb.<< Celeste skrattade. Bakom dem båda hördes en kvinnas röst ropa på pojken.
   >>Jag måste gå nu.. Men! Vill du ses någong gång?<<
   >>Absolut!<< Celeste kände sig helt lyrisk över att få en helt ny vän! 
 
 
Precis när pojken gått in och stängt igen ytterdörren hörde Celeste en bekant röst. 
   >>Celeste! Där är du!<< 
   >>Hej morbror!<< Celeste vinkade åt Blaise som oroligt stod på andra sidan muren. Han hade fått springa omkring halva staden för att hitta åt henne. Det var dock inget ovanligt att Celeste gick vars hon ville och han visste att hon var tuff nog att klara sig själv.
 
 
 
>>Vet du! Vet du! Jag träffade en ny vän alldeles nyss! Han var jättecool och hittade mig och.. och!<< Blaise blev tvungen att lugna ner den exalterade flickan. 
   >>Det låter som om du haft en bra dag?<< Celeste nickade och hoppade upp och ner till svar. Celeste var väldigt förtjust i sin coola läkarmorbror och ville berätta allt för honom! Blaise just nu, var bara så otroligt trött och dessutom fruktansvärt kissnödig. Han hade inte haft tid till att varken äta eller gå på toa då Celeste varit borta. Medans de båda började gå hemåt babblade Celeste vidare och Blaise tänkte bara att en dag kommer den här ungen att prata sönder mig till döds...
 

TS4 Fam. Jones 3.35

 
 
Manju satt i hennes och Thomas sovrum och funderade. Hon hade aldrig trott att hon kommit till det här läget. Hon hade aldrig trott att hon faktiskt ville ha barn så pass mycket. 
   >>Vad är det för fel på mig?<< Manju suckade, Thomas hade rätt.. Hon hade överreagerat. Men, på något sätt hade inget av det här känts rätt... Egentligen borde det väl bara vara att välja någon anonym, strunta i att veta om vilken person det var och bara gå på vad papprena skrev. 
   Men Manju var rädd och osäker. För henne fanns det en trygghet i att veta att hennes barns biologiska far var, helt enkelt, en allmänt god sim. Det var kanske ett kontrollbehov hon hade? En önskan om att ifall hennes barn ville veta vem hens "riktiga" far var, så skulle hen inte mötas av någon som skulle bemöta henom illa? Hon visste inte säkert.  
 
 
Dörren öppnades och in klev Blaise. 
   >>Jag har pratat med Thomas. Barn? Trodde jag aldrig du skulle vilja ha så mycket?<< Blaise tittade mot Manju. 
   >>Trodde inte jag med.. Men, nu när de väl är på tal om.. Så inser jag hur mycket det betyder för mig<< Manju suckade. >>Blaise, jag har problem.<<
   >>Manju...<< Blaise tog tag i hennes axel och höll om henne. >>Du har inte problem, jag förstår att det här är jobbigt för dig. Det är ju ingen enkel grej att göra direkt..<<
 
 
 
Blaise skrattade nervöst. 
   >>I värsta fall får väl jag helt enkelt ställa upp.<< skämtade Blaise, även fast han själv inte riktigt förstod varför han skämtade om sånt. Manju skrattade iallafall till.
   >> Isådana fall, lär det nog bli i värsta fall, haha << 
   >>Nej, men allvarligt! Tänk efter, du och Thomas kan inte får barn tillsammans, jag och Michael kanske vill ha barn men vi lär absolut inte kunna få barn tillsammans, haha. Så, vi får väl skaffa ett gemensamt barn allihopa, haha!<<
   Manju hängde på Blaise lilla skämtande. 
   >>Ja men Blaise, du inser väl hur jobbigt det skulle bli för barnet. Tre pappor och en mamma! Vad i hela friden skulle hen kalla papporna? Ett, två och tre? Haha!<< Manju skrattade och Blaise skrattade. Stämningen hade lättats och Manju insåg hur mycket Blaise betydde för henne. Han som varit där för henne och som fick henne, trots hans tendenser att retas, känna sig trygg. 
 
 
 
>>Tack Blaise.<< sa Manju och Blaise log som svar. 
   >>Du, jag finns här om du vill prata, alltid.<< sa Blaise medans han reste sig upp för att gå. Manju var snabbt efter och hejdade honom i hallen. 
 
 
 >>Blaise, vänta!<< Blaise stannade upp. Manju kramade om honom. 
   >>Vad sägs som att du, jag och Thomas går ut och äter något gott ikväll?<< frågade Manju
   >>Du, det låter perfekt.<< svarade Blaise och tänkte på vad som just talats om. Oavsett vad som hände i framtiden skulle han alltid finnas där för Manju och Thomas, och Michael. För Blaise var familjen ett av de, nej, det viktigaste i hans liv.