TS4 FAM. JONES 4.43

 
 
<< Del 42 | Del 44 >>

 
 
 
>>Får jag fråga vad det är du flyttar runt med?<< jag ställde ned den färgsprakande isdrycken, lät mina fingrar kyla sig själva mot den kondenserade ytan. Glaset hade lämnat en liten pöl av vatten på bordet. Jag såg mot Alexander som smuttade i sig den heta espression innan han svarade mig med det där leendet.
   >>Pappersdokument, gamla ägodelar och andra viktiga struntsaker, både till mitt jobb och det personliga.<< han satte ned koppen framför sig och lät ena armen vila över bordet, den andra satte han mot sin kind och lät huvudet vila på handen. Hans blick flackade ut genom fönstret och han såg ut att försvinna bort, in i sina egna tankar. Beykmmer, kunde jag se speglas genom hans ögon. 
 
 
 
>>Vad är det du jobbar med?<< frågade jag honom. 
   >>Information och ledarskap inom större företag, jag är den som styr och ställer på olika platser. Ser till att allt blir som det ska. Mycket pappersarbete gäller även, sortera och strukturera.<< han tittade mot mig igen. >>Oerhört tråkigt, precis som det låter.<< han brast ut i det där charmerande leendet igen och jag kunde inte låta bli att le med han. Han hade en smittsam utstrålning, jag kunde se att han passade inom det han jobbade med. 
   >>Men du jobbar ändå med det, trots att det är tråkigt?<<
   >>Ja, men det är väl fel av mig att säga att det bara är tråkigt, det finns ju vissa aspekter av det jag trivs med.<< Alexander lutade sig fram och höll koppen mellan sina båda händer, han snurrade runt med den, kaffet skvalpade runt där inne men inte en enda droppe lämnade koppens kant. >>Jag saknar visserligen den praktiska delen, nuförtiden är jag mest bakom bord och styr och lär ut till andra. Förhoppningsvis kommer det ändra på sig ganska snart.<<
   >>Är det därför du flyttar?<< frågade jag.
   >>Ja. Delvis iallafall, det är lite inom det privata med som strular för mig. En flytt är det som krävs för att det ska reda upp sig.<< Alexander blickade åter ut genom fönstret, en längtansfull glimt skimrade förbi i hans blå ögon. Jag kände igen mig i den. Det var nog inte min sak att fråga, men jag ville ändå.
 
 
>>Kärleksproblem?<< 
   Alexander svarade mig inte. Istället suckade han djupt och tog sig försiktigt på ärren vid hans öga, han kved till, som att han blev bränd på nytt. Han började gräva i en av sina fickor och plockade fram vad som verkade vara en aspirintablett. Han svalde den på en gång.
 
 
 
>>Om jag får fråga men, hur fick du det där ärret?<< jag pekade mot hans högra öga. 
   >>Det är faktiskt en gammal arbetsskada. Det var på en fabrik jag jobbade med, en av de viktigare maskinerna fick ett större problem som slutade med en explosion. Jag hade oturen att vara där då det hände.<<
   >>Var det många som kom till skada?<< frågade jag. Alexander tittade på mig, han blev med ens allvarsam i sitt uttryck.
   >>Ja.<< svarade han kort. Hans tonläge markerade att han inte ville prata mer om den frågan.
   Men jag ville veta mer.
   >>Var det någon mer som kom till skada?<< 
   >>Du är allt lite frågvis av dig, va?<< snäste han ur sig. Hans bryn var höjt. >>Du får ursäkta mig Cecilia, men det är ett väldigt känsligt ämne du är inne på nu. Jag föreslår att du håller de frågorna för dig själv.<< hans ord, hans förändrade närvaro. Jag ryggade tillbaka.
 
 
 
Alexander såg på mig, hur jag verkade ta distans från honom helt plötsligt. Han log, ett värmande, inbjudande, leende. >>Kanske jag var för otrevlig i min ton där, ursäkta om jag lät hård. Det är bara ett ämne jag inte vill minnas av. För mycket ont ligger kvar, sånt jag helst vill glömma. Vad sägs om att prata om något annat istället?<< han tog och hällde i sig den sista droppen av sitt kaffe. Jag hade fortfarande kvar all min numera smälta, ljumma, färgskimmrande drink.
   >>Visst. Vi kan prata om något annat.<< svarade jag skeptiskt och ryckte på axlarna.
 

TS4 FAM. JONES 4.42

 
 
<< Del 41 | Del 43 >>

 
Dörrklockan plingade till vid varje gång dörren öppnades och stängdes. Den var gjord i en bläcksvart, matt, nyans och verkade nygjord. Den såg så malplacerad ut i resten av fiket, vars inredning gick i gamla toner. Den stack ut likt ett svart få i en vit flock. Det var lite så jag kände mig just nu, med min keps och mina glasögon jag hade på mig, inomhus.
   >>Det var verkligen snällt av dig att hjälpa mig.<< mannen lade ned sin lilla kaffekopp på bordet och slog sig ned framför mig.
   >>Inga problem.<< svarade jag honom och tog en klunk av min frostade dricka. Den var precis vad jag behövde i den här olidliga hettan...
 
 
... Jag hade följt med mannen till hans bil och lastat över de saker han tappat på marken när vi krockat in i varandra. Det hade varit betydligt smidigare att bära allt med två personer, istället för en. Hans bil, en kraftfull och stor Rover stod parkerad på utkanten av parkeringen. Den var nog en av de häftigaste bilar jag sett och jag undrade vad hans jobb kunde vara, om han haft råd med denna gigant. 
   Vi satte ned våra respektive högar, mannen plockade upp nycklarna ur sin ficka och öppnade sedan bakluckan. Jag fick mig nästan en smärre chock när jag såg hur pass mycket saker som redan var instuvat i den. Hur i hela friden han skulle kunna få plats med något mer, var en gåta för mig.
   >>Hm... Jag undrar dock...<< hörde jag han mumla innan han sedan impulsivt började kasta ur några saker från bakluckan. >>Om du tar din hög och lägger den på framsätet, tills vidare, så kan jag börja möblera om lite här bak.<< hans ord, trots att de var en helt vanlig fråga, kändes nästan som en order. Jag lämnade kvar mannen som stod böjd in i bakluckan och slängde saker huller om buller omkring sig. 
 
 
Väl framme vid dörren försökte jag fumlande få fatt i dörrhandtaget. Det gick ju som det gick med en hög av saker i famnen. Innan jag tappade humöret bestämde jag mig för att bara lägga ned högen och öppna dörren därefter.
   Inte.
   I mitt irritationsmoment mumlade jag svordomar efter varje misslyckade försök. Till slut, efter ett bra tag av kämpande fick jag upp dörren, men tappade min hög på köpet.
   >>Shit...<< ordet flög ur mig och jag kunde höra hur mannen skrattade.
   >>Jag hör att det går bra!<< ropade han åt mig och fortsatte skratta. Jag sa ingenting utan gjorde bara en grimas till svar och började plocka. 
 
 
 
Jag stängde igen dörren efter jag placerat allting på plats och drog mig sedan till mannen som fortfarande stod och grävde bland sina saker. Han hade fått en gigantisk hög bredvid sig och den verkade inte vilja ta slut. 
   >>Skulle du kunna ta den högen där och gå och slänga den? Soptunnan är där borta.<< sa han till mig och pekade emot de stora containrarna. >>Jag vet att du nog hellre vill göra annat än att hjälpa mig, mer än du gjort, men det vore snällt av dig om du ville göra mig den tjänsten.<< han strök bort svetten som bildats vid pannan och än en gång skymtade jag ärren som låg över hans sida. 
   >>Visst, allt det här ska slängas?<< svarade jag bara och började plocka på mig saker.
   >>Ja, exakt! Tack.<< svarade han mig med sitt egna charmiga leende. 
 
 
 
 
Det tog många vändor innan vi blev klara med att lyfta ur och in saker i bilen. Längre än jag räknat med. Egentligen kanske jag skulle ha gått redan tidigare och handlat den där jävla maten och gått hem. De kanske saknade mig där hemma? 
   Fast, min mobil hade varit helt tyst under hela den här tiden. Antagligen var de bara glada över att vara själva igen, bara de två... Jag skakade bort tanken jag plötsligt fått. Istället såg jag mot mannen och insåg att det var först nu, efter jag slutat ha något att göra som tankarna om Bo och Marina kommit tillbaka. Det var något med honom, hans sällskap som fått mig att tänka på annat. Han verkade vara så bekymmerslös där han stod och höll på. Så lugn. Det smittade tydligen av sig på mig. Det var en trivsam känsla. Det var nog därför jag inte tvekade av att hjälpa honom. Att stanna kvar.
   >>Jamen, då var det klart. Toppen!<< tjoade mannen och stängde igen bakluckan. >>Det gjorde vi bra, tack för hjälpen... Ursäkta, jag fick nog aldrig ditt namn?<< han lade undrande huvudet på sned och höjde ena brynet. Jag såg mot honom. 
   >>Ce...<< började jag innan jag kom för mig själv med vad jag var på väg att säga. >>Cecilia.<< hastade jag fram istället. Jag tyckte mig se en reaktion komma från mannen, men jag kunde inte säga säkert. Han verkade för en stund förvirrad men sedan kom det där leendet fram igen.
   >>Alexander.<< svarade han tillbaka. >>Du Cecilia, är det lugnt om jag får bjuda på något, som tack för hjälpen? Jag skulle känna mig så dum om jag inte fick återgälda din hjälpsamhet.<<
 
 
Jag funderade. Vore det än mer dåraktigt av mig att tacka ja? Dumt att stanna kvar och spendera tid med en person som äntligen fick mig att må bättre igen? 
   >>Alltså, en kall dricka eller något vore ju rätt nice att ha.<< svarade jag.
   >>Perfekt, jag vet ett fik här som är riktigt bra.<< sa han och gestikulerade med armen åt det håll vi skulle gå, in mot torget igen.
 
 
 
Efter ett par meter stannade Alexander upp, han kände efter i bakfickan, sökte efter något han saknade. 
   >>Ja, nej, det var ju typiskt. Här tänkte jag bjuda igen och så glömde jag plånboken i bilen.<< han flängde tröttsamt med armarna. >>Du, vänta här så springer...<< ett bussande ljud hördes, han tog fram sin mobil, blicken blev med ens allvarsam när han såg på skärmen. >>Ja?<< svarade han till personen på den andra änden, sedan blickade han ned mot mig, satte handen för mikrofonen.
   >>Skulle du kunna springa iväg och hämta plånboken? Jag kan öppna bilen här, den ligger i passagerarsidans fack.<< han knyckte med huvudet mot bilen och återvände sedan till samtalet. Jag gjorde som han sade, trots att jag sneglade skeptiskt mot hans sätt att tala i kommando, och knatade mig iväg mot bilen. 
 
 
Ett blipp hördes som signalerade att bilen var öppen. Eftersom passagerarsidan var fylld av saker, fick jag försöka öppna upp facket från förarsidans håll. Det var lättare sagt än gjort. 
   Jag fick kränga mig igenom allt bråte och fick med lättsamt våld rycka upp facket för att komma åt plånboken som låg där i.
   >>Helvete ska det vara så jävla svårt att...!<< svor jag och drog i, facket flög rakt upp och jag tappade balansen. Jag råkade slå i en av de mindre kartongerna som flög ned i baksätet. >>Shit...<< jag plockade på mig hans plånbok och började sedan ta upp kartongen jag slagit ned. Dess innehåll hade mest varit papper, men en liten bid fick min uppmärksamhet. Ett foto.
 
 
 
Jag lade tillrätta alla sakerna och såg sedan på bilden i min hand. Det var ett gammalt foto, avrivet på mitten. Jag kände igen personen, det var Alexander, en ganska ung Alexander. Han var nog inte äldre än trettio på kortet. Hans hår var kortare och han hade inte ärren vid hans öga. Han såg riktigt bra ut. 
   Mina ögon for till den avrivna delen, han stod och höll om något. Eller snarare någon. Vem var den andre personen? Det måste varit någon han verkligen hatade om han rivit av fotot mitt itu...
   Bildörren slogs plöstligt upp. >>Alltså du, nog för att det är trevlig att sitta i en bil. Men så trevligt kan det nog inte vara om den står stilla.<< sa Alexander plötsligt. Jag hoppade ur sätet, med hjärtat i halsgropen och fotografiet i ett krampaktigt grepp instoppat i min knutna hand. 
   >>Sorry, jag fick ett sms från min mamma.<< ljög jag till honom. Det kändes inte riktigt rätt att säga att jag stannat kvar i bilen för att titta på ett foto av han. >>Du vet, de som är en hel novell lång och man bara orkar inte bry sig men man måste svara för att det är ens mamma.<< sa jag och ryckte lätt på axeln.
   Alexander tittade bara förvirrat mot mig.
   >>Jag är en väldigt mycket äldre person än dig, när jag var i din ålder fanns smsnoveller inte ens på kartan.<< skämtade han med mig och flyttade på sig så att jag kunde gå ur bilen. >>Men nog förstår jag väl dig, när ens mamma vill något måste man stanna upp i allt och svara.<< han stängde igen dörren efter mig och låste bilen. 
 
 
>>Exakt, annars får man höra en hel föreläsning om hur oansvarig man är om man inte svarar.<< sa jag.
   >>Det låter som något du ofta är med om?<<
   >>Nja, fyra gånger om dagen. Sju dagar i veckan, vardagsmat ser du.<<
   Alexander skrattade bara med mig och det kändes på något sätt bra. Han fick mig att känna mig bra, om än det var något som fått det att gnaga i mitt bakhuvud. Jag kunde inte sätta fingret på vad exakt men det fick jag väl oroa mig mer om senare. Jag kände på knyckiga pappret som låg dolt i min hand.
   Utan att någon såg, smusslade jag ned fotot på Alexander i min bakficka.  
 

Skolstart 2016 och bloggen då

 
 
 
Jao, där tog helt enkelt sommaren slut. Okej, egentligen så är det väl tekniskt sett 4 dagar kvar av Augusti, så sommaren är inte helt slut än. Däremot vad som är slut på min sida är lovet och jag börjar om skolan igen, nu på måndag! Sista rycket för min del, sen får jag se vad jag gör då. Jobb eller utökade studier, jag har inte riktigt bestämt mig än, men jag får känna efter under vägen dit helt enkelt. 
 
Min sommar har varit väldigt slapp, vilket har varit bra för mig. Det känns helt enkelt bra att bara få vara och inte oroa sig alltför mycket på saker och ting. På bloggfronten har jag överraskande nog haft väldigt mycket inspiration. Jag är förvånad hur mycket jag kom att tycka om att skriva om den här generationen. Den har blivit så mycket mer än jag originellt sett planerade för. Vilket kan vara både bra och dåligt, haha. Det dåliga är att jag har mer att hålla koll på (typ tusen nya simmar och en hel tidslinje jag måste förstå mig på) men det positiva är att det är kul (all denna drama jag får skriva om(!), jag lovar, den tar inte slut än). Så det väger upp varandra.
   Jag tycker också det är så otroligt kul att se att ni är så många som gillar det jag skriver! Det peppar mig verkligen att vilja dela med mig av mina historier i sims till er!  
 
Men nu då? När hösten tågar in med sina mysiga aftonar och tjocka filtar, med varmt té och tända ljus? Då kommer det att bli lite förändring här, främst med vilka dagar uppdatering kommer ske. Jag har bestämt mig för att göra om lite grand, för att det ska underlätta för mig helt enkelt. Sen har jag även en annan punkt jag undrar över med. Men båda de står här under. Så det är bara läsa, eller skippa förbi det helt och hållet.  
 

 
Nya uppdateringsschemat i sin helhet här!
 
Lördag/Söndag
Dessa två dagar kommer vara mina primära uppdateringsdagar.
Med Jones på Lör/Sön
 
Varför jag gör om schemet är helt och hållet på grund av att jag kommer att börja om skolan nu igen. Jag vill inte gå omkring och känna att jag måste uppdatera på en vardag, en dag jag kommer ha rejält mycket att göra på. Jag vill att bloggen ska vara något jag ser fram emot att hålla på med, vilket jag inte kommer tycka om jag måste uppdatera på vardagarna. Istället blir det något för mig att se fram emot att hålla på med på helgerna när jag, förhoppningsvis, är ledig. Jag hoppas det kommer fungera för er med! 
 
Som kompensation för det här, så kommer det att bli fyra inlägg med Jones till veckan!
Helt på grund av att jag tänkte att jag behåller det gamla uppdateringsschemat fram tills Augusti är slut, och börjar direkt med det nya så fort det blir September. 
(alltså, den 3 september börjar det nya schemat)
 

 
Förslag till bloggen?
Har ni något ni vill läsa om?
 
Jag vet att jag för ett tag sedan spekulerade om en tanke. En tanke som skulle innebära att ni som läser får vara delaktiga i bloggen och dess innehåll. Om det fortfarande intresserar er. Det jag tänkte kan vara allt från önskesimmar till önskeinlägg. Fler faktainlägg eller fler poser? Kanske ni vill läsa om något annat än Jones eller att ni vill läsa om något specifikt från Jones, något jag alltså inte skrivit om. T.ex om ni har en situation ni skulle vilja se hur mina simmar hanterar? Det kan vara något som passar in i "originalhistorian" eller något helt "off-topic" som att en av mina simmar går på dejt med en annan (en sim från min sida, eller eran ex.), eller att de anordnar en fest Etc. Etc.(Kan även vara hur crazy scenarion som helst!).
 
Finns det något speciellt ni önskar från min sida så släng bara iväg en kommentar. 
 

 
 
Nåväl, nog om mig och information. Jag tänkte väl avsluta med att önska er en härligt bra höst, vad ni nu än gör, skola, jobb eller andra häftiga äventyr! Jag lär väl, som jag gjort hittills dessa ett och ett halvt år bloggen funnits, skriva en uppdate om saker och ting vid varje läsperiods start och säga att jag har fullt upp eller liknande. Förhoppningsvis kommer jag ha tid med bloggen, men om det står stilla ett tag, så vet ni iallafall om varför.