Helger borde vara tre dagar, inte endast två

 
 
Hej! Tänkte inflika med att Jones kommer att lämnas på en kort paus ett litet tag just nu. Har inte haft möjlighet att spela och skapa inlägg med dem och jag vet inte om jag kommer ha den möjligheten förrens om ett bra tag framöver. Det kommer istället, om tid finns, komma upp vanliga CAS inlägg och eventuellt inläg om min Pineapple Legacy. 
 
 

TS4 Fam. Jones 3.65

 
 
 
Under tiden Celeste och Lucas kärleksfulla träff utspelade sig, var det ingen i familjen som märkt av att Celeste inte var hemma. Under dagen, innan Celeste hade smugit sig iväg, hade de knackat på hennes dörr, väntat sig ett svar från henne. Efter en stund, antog alla att hon fortfarande var sur på dem och lät henne vara. 
   Dagen gick emot kväll och Manju hade knackat på Celeste dörr, återigen utan svar. Thomas hade sagt åt henne att låta Celeste vara. Hon skulle komma ut när hon väl blev hungrig. Manju hade bara suckat och gått iväg. Hon kände sig så dum. Thomas började även han, känna ånger över hans reageranden. Kanske var det fel att ljuga för henne om varför allt detta var nödvändigt..? Blaise var även han orolig men förstod att Celeste behövde bara tid.
   Nattens småtimmar infann sig och alla i hushållet hade gått till sina egna rum. Blaise själv, hade svårt att sova. I brist på annat klev han upp och gick iväg för att städa toaletten. Födriva tid till egna tankar och samtidigt göra något för att försöka bli tröttare. 
 
 
 
Efter en rejäl omgång av skrapande, tvättande och moppande slutade han. Blaise ställde undan sakerna och tvättade av sig händerna. Han såg på sig själv i spegeln. Hans hår hade verkligen blivit långt under alla dessa år. Ibland funderade han på att klippa sig själv men varför ta bort något man trivdes i? 
   När Blaise väl stod där och tittade på sig själv så insåg han hur bra han haft det i Windenburg. Hur hela hans liv helt och hållet förändrats genom tiden. Hur han nått sin dröm om att bli läkare, hur han fått sin drömkille.. även om det just nu var strävt emellan dem, så tänkte han faktiskt ta och ringa till Mikael nästa dag för att prata och förlåta honom. Det var dags att få det bra emellan dem. 
   Blaise tänkte på sin familj. På den gången Manju blev en del av hans familj och hur mycket han i början avskytt henne. Han tänkte på den gången han träffade Thomas sanna jag och hur chockad han blev över det faktum att, ja, utomjordingar finns faktiskt. 
   Blaise skrattade. Hur konstig var inte den här familjen?
   Blaise tänkte på den gången Manju och Thomas gått igenom så mycket för att få ett eget barn och hur han, pinsamt nog, skämtat om att han kunde bli den biologiska fadern...  
   Han tänkte på Celeste. Blaise tänkte att han ändå en dag ville berätta för Celeste om allt. Sluta med alla lögnerna och låta henne få vara en del i det som hemlighålldes emellan dem alla. För det var hon värd.
 
 
 
Bakom sig hörde Blaise dörren öppna sig och Manjus välbekanta röst. Tydligen kunde inte hon sova heller. Blaise antog att ingen i familjen hade det lätt just nu och sömn var inte prio nummer ett, åtminstone tills allting blivit lugnt igen.
   Blaise tittade emot Manju som klev in genom dörren. Även hon hade bytt om sig helt. Hennes hår var nyklippt. Kortare än någonsin. Hon hade sett allt som hänt, som en chans att få göra något nytt. 
   >>Blaise..<< Manjus röst lät bruten. >>Celeste är inte på sitt rum..<< 
   Blaise vände sig om och tittade på Manju. Vadå inte på sitt rum? Var annars kunde hon vara?
   >>Jag har ringt runt och hört med alla.. Ingen har sett henne. Thomas är ute och letar för tillfället.<< Manju tog sig om pannan och ojade sig. Det här ville hon inte vara med om.  
 
 
 
De båda pratade igenom om eventuella scenarion. Men det stod som uppenbart att Celeste rymt hemifrån på grund av flytten som skulle ske. Manju visste inte vad hon skulle göra. Kunde inget någonsin vara lugnt och fridfullt i deras liv.. Blaise bad Manju lugna ner sig, återigen. 
   >>Hon kan inte ha kommit långt. Det går inga lokala bussar vid den här tiden... och tågstationen som går till andra städer ligger ett par mil bort. Det skulle ta henne en hel dag att ta sig dit.<<
   >>Men Blaise! Hon kan ha försvunnit för flera timmar sen! Det är gott om tid att ta sig så långt bort man bara kan!<< Blaise hörde på hennes röst att det var allvarligt nu. 
   >>Okej, då gör vi såhär. Vi alla tre går ut och letar. Överallt. Vi ringer, vi kollar, vi ropar efter henne. Hon måste vara här, någonstans.<< 
   >>Åh, Blaise.. jag hoppas det..<< 
 
 
Manju var så frånvarande. Allt som hänt hade tagit så hårt på hennes psyke och hälsa. Hon var slut och ville inget mer än att bara vakna upp från denna eviga mardröm. 
   >>Jag går ut och ringer till Thomas.<< sa hon och gick iväg till hallen för att ringa.
   Blaise såg på henne när hon gick ut. Han fick med ens en obehaglig, gnagande känsla i magen. Det var något som inte stod rätt till. Han kunde inte sätta fingret på det. Vad Blaise däremot kände på sig, var att den här kvällen skulle förändra saker och ting.
   Väldigt. Väldigt drastiskt.
 

TS4 Fam. Jones 3.64

 
 
 
Det var lite pinsamt, det var lite spännande. Men det var nog det bästa de båda gjort. 
   >>Tror du någon såg oss?<< viskade Lucas ovanför Celeste huvud. 
   >>Jag tror det är ganska lugnt.<< viskade Celeste tillbaka. De båda fumlade sig ut ur busken och både en och två fötter råkades bli trampade på under processen.
   >>Jag vet inte vad du tyckte.. Men för mig var det som just hände så pass bra, att jag funderar på att ta med mig busken hem och spara den som ett minne.<< skämtade Lucas. Celeste höjde bara på brynen och skakade på huvudet.
   >>Ibland kan du vara riktigt, riktigt konstig, haha<<
 
 
Hand i hand gick de runt området. De gick igenom labyrinten, försökte se om de kunde irra omkring sig så pass mycket, att de inte kunde hitta ut igen. Kanske skulle de båda hitta en port till en annan värld? Som Alice gjorde. Stanna i den nya världen, bara de två tillsammans. 
   De hittade inga portar eller ens nycklarna. Däremot fann de en bänk i mitten av labyrinten de båda slog sig ner på. De pratade inte, utan njöt av varandras tystnad och ljuden från nattens väsen. 
 
 
 
Men Celeste återvände igen tillbaka till tankarna om vad som egentligen skulle hända. Att allt det här perfekta, skulle bli en hemsk mardröm. Hon vände sig ifrån Lucas, hon ville inte se på honom medans tankarna flöt igenom henne. Det blev bara jobbigare och jobbigare ju mer hon såg honom. 
   >>Celeste..?<< hörde hon Lucas säga.
 
 
 
Celeste vände sig om och tittade på den blåögde pojken. 
   >>Vi rymmer..<< sa han. 
   >>Vi, vänta, vadå?<< sa en chockad Celeste! >>Vänta.. menar du.. som att du och jag bara.. drar?<< Celeste kände en varm känsla sprida sig inom henne och hjärtat dunkade av iver över vad Lucas just föreslagit.
   >>Ja, exakt! Du och jag, vi tar och sticker härifrån!<< Lucas log emot Celeste och drog henne närmare sig. >>Jag tänkte... Det har ju ändå liksom bara varit du och jag... Varför inte fortsätta låta det vara så?<< han kysste hennes kind. 
   Celeste tänkte. Lämna hennes familj, för att vara med Lucas? Det var i valet och kvalet. Skulle hon lämna Lucas för alltid, eller sin familj? Lucas, hennes bästa vän som alltid varit där för henne, eller hennes familj som visserligen älskade henne, men orättvist bestämt sig för att lämna allt, utan att förklara varför...
   >>Ja.. JA, vi gör det!<< Celeste kände ruset av glädje sprida sig och visade det som ett stort leende på hennes läppar. Lucas besvarade leendet. 
 
 
Resten av natten pratade de om hur och när det skulle göras. De båda kom fram till att det bästa vore om de bara åkte, nu. Strunta i att packa. Strunta i att lämna någon lapp. Bara åka iväg och se vart vägen förde dem. De ville inte ha några krav, några regler eller något som tyngde ner dem två. 
   Det enda de ville var att ha varandra hos sig. Resten kom att lösa sig själv. På något sätt eller vis.