Fem snabba fakta - Marina

 
[Celeste] [Blaise] [Marina] [Lucas] [Bo
 
 
 
  • Marina har en Feminin gångstil och egenskaperna Materialistisk, Snobb och Elak. Däremot, är de egenskaper en kvarleva från hennes tid som karaktär i Gen - 2 (här). Numera skulle hennes egenskaper mer vara Geni, Ambitiös och Ensamvarg.

  • Marina har haft tre efternamn under seriens gång. Micasson, Gibson och Moore. Micasson är hennes ursprungliga familjenamn och Gibson är det efternamn hon tog för att gå inkognito. Moore är hennes nya familjenamn, istället för Micasson, och är helt och hållet på grund av att jag tycker om det bättre. 

  • Marinas ursprungliga roll var att spela antagonist till Manju (Celeste mamma) under Gen - 2. Marina var den populära tjejen i skolan som mobbade Manju på grund av avundsjuka gentemot henne. Efter Marinas fest (här) slutade de två tjejerna upp och kom fram till en mittpunkt där de båda kunde komma till att tolerera varandra bättre. 

  • Marina skulle egentligen inte varit med i serien något mer efter Gen - 2, förutom den gången hon nämndes av Michael i Gen - 3 (här), men när jag behövde ha in en ny sim i Gen - 4's start så kändes det roligare att ha in en sim som redan varit med sen tidigare. Dessutom så har jag alltid gillat Marinas design och eftersom hon redan varit en del av Jones-familjens historia så kändes det lättare att få in henne i den nya generationen. Däremot har hennes backstory ändrats drastiskt och hon har blivit så mycket mer, än bara den blonda bitchen från high school.

  • Marina har bara älskat en enda person i hela sitt liv och hon är otroligt sliten mellan vad hennes känslor säger och vad hennes förnuft vill. (Vilket, sidonot, även jag är...)
 

Ren och skär uppskattning

 
 
 
Kan vi alla bara ta ett djupt andetag och inse hur underbart snygga ens simmar blir i denna fantastiska korvdräkt EA/Maxis valt att inkludera i spelet. Vet inte om jag ska skratta eller gråta varje gång jag ser dem ta på sig dessa... oerhört... vackra... kreationer. 
 
Det är faktiskt inte alls så ofta jag låter mina simmar anordna fester i spelet. Jag vet inte riktigt varför, för det är ju ett väldigt smart system de har anordnat för dem. De här små målen man måste nå för att lyckas gör hela grejen så mycket mer intressant än hur det var förr när man inte hade den blekaste aning om man gjorde bra ifrån sig eller inte. Jag tror dock att jag inte anordnar så mycket fester, i och med hur jag spelar för tillfället. Finns ingen plats för roligheter i Jones liv just nu, haha!
   Nä, nu var jag elak. Det blir nog bättre för dem...
   Så småningom.  
 

Familjen Jones - Dine Out Del 4

 
Föregående delar
[Del 1] [Del 2] [Del 3] [Del 4] [Del 5] [Del 6]
 
 
 
 
>>Celeste, vad i hela friden håller du på med?<< Bo klev in till den hektiska stämningen i köket som omgav kökspersonalen. Kastruller som skramlade, personal som skrek till varandra, kryddburkar som skakades och olja som fräste på pannorna. Det var knappt så att han kunde höra sina egna tankar där inne.
   Bo hade funnit Celeste liggandes, kravlandes snarare, på golvet, som att hon letade efter något mycket specifikt som bara kunde finnas just där nere på den kala ytan. Bo suckade för sig själv, han spände fingrarna och ville inget mer än att rycka tag i henne och skaka lite vett i henne. Försöka få henne att inse att hon var helt ute och cyklade. 
   >>Vad tror du? Jag letar runt lite. Antagligen så gömmer sig inte saken på en speciellt vanlig plats, lika bra att börja med de udda ställen först.<< svarade Celeste och la sig raklång på marken. Med ena handen grävde hon under köksbänken men kunde inte finna mer än lite gammalt ludd. >>Näha, inget här heller..<< mumlade hon för sig själv och började resa på sig. Bo himlade med ögonen och försökte att inte tappa humöret helt. 
 
 
 
>>Du inser väl att du ser för löjlig ut som ligger på golvet och söker efter "saker". Inte speciellt subtilt heller om jag får säga min mening.<< Bo satte armarna i kors och såg emot Celeste som stod och dammade av sig sina byxor. Hon vände sig om mot honom och log ett slugt litet leende. 
   >>Kanske det. Fast, om man tänker lite längre än näsan räcker, så inser man att allt går bra så länge man ser till att "råkas tappa något som, ojsan, föll ned under köksbänken"<< 
   >>Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta... Är det du som är smart eller personalen som är dum? Att ingen ens har tänkt, eller reagerat, på att vi inte ens är anställda här är för mig väldigt perplext...<< 
   >>Tack för den.<< svarade Celeste. Hon himlade med ögonen åt Bo. >>Men kom igen nu. Se det lite positivt va? Det är ju bara perfekt om ingen bryr sig, vi kan ju liksom gå omkring här som vi önskar!<< 
   >>Se det positivt Celeste? Det finns inget positivt med det här! Så fort någon inser att vi inte hör hemma här kommer vi att ha skapat stora problem för oss själva, speciellt för Marina.<<
   >>Men kom igen. So what om vi skulle bli påkomna egentligen? Jag menar vad skulle vara det värsta? Att vi skulle få en utskällning av Marina och Paula? Det är inte direkt som att polisen kommer komma hit och sätta oss bakom galler...<< sa Celeste och såg hur Bo reagerade plötsligt på hennes ordval. Det var något med just kombinationen Marina och utskällning som alltid gav Bo kalla fötter. 
   >>...Ja nej... visserligen, kanske.. Men ändå något otroligt onödigt!<< svarade Bo tillbaka och flackade ner med blicken. >>Dessutom vet man aldrig. Det skulle inte förvåna mig om du skulle leda in oss i en ännu värre situation än den vi redan har.<<
   >>Vilken dålig situation är det jag har gjort? Jag har väl inte lett in oss i något mer än att vi strosat omkring här utklädda som servitörer?<< frågade Celeste.
   >>Jag snackar om den situationen som involverade den där ofantligt läskigt, sura, fisförnäma, sliskiga...<<
   Ett harklande ljud hördes bakom dem båda.
 
 
 
Bo kände hur hjärtat drastiskt sjönk ned till fötterna på honom.
   >>...grovelröstade spanjorsvärden...<< Bos röst krympte ned till ett litet, litet viskande pip och han stod alldeles blixtstilla vänd från Eliseo som hade armarna i kors, och en obehaglig blick vilandes på han och Celeste.
   >>Buuusted...<< viskade Celeste till Bo som armbågade henne på sidan.
   >>Ni... Ni båda.<< började Eliseo och de två paralyzerade ungdomarna vände sig sakta om och såg rätt in i den brinnande blicken som Eliseo var klädd i. >>VAD I HELA FRIDEN STÅR NI TVÅ HÄR INNE OCH DRÖNAR FÖR!<< skrek plötsligt Eliseo och både Celeste och Bo hoppade till av hans plötsliga temperamentsbyte. >>Sa jag inte till er att börja jobba bättre? Är det det här ni kallar bra arbete? Ni är värdelösa båda två säger jag!<< Eliseo var fruktansvärt arg på de två inkompetenta servitörerna som stod framför honom och försökte föklara sig själva. Han lyssnade inte på ett enda ord som kom ur deras små munnar. För honom fanns det inget att försvara sig emot, det var hans ord som gällde och uppenbarligen så insåg de inte vikten av den saken.
   >>Men vi skulle precis...<<
   >>Vi har inte gjort något...<<
   Ursäkter. Alltihopa var ursäkter. Sådant som fick restaurangen att gå i graven, sådant han inte kunde tillåta finnas vid, i hans restaurang.
 
 
 
Stämningen i köket var genast mycket mer spänd än tidigare. Men ingen av personalen runtomkring dem reagerade på Eliseos beteende. De var alla väl bekanta med hans sätt att hantera restaurangen och många av dem var rädda att de möjligen skulle hamna på fel sida, om de skulle kliva in mitt i bråket. 
   >>Ni båda två! Jag sa åt er att ni skulle komma att ångra detta bittert om jag kom på er igen! Och det är precis det jag ska se till att ni ska få känna på!<< Eliseo tog ett steg närmare Celeste och Bo. Celeste stod stadigt kvar, om än hon kände sig obekväm med den bitske mannen som kom närmare. Bo kände hur hans ben ville vända sig om och gå upp till VIP-rummet, sätta sig ned vid bordet, ta en tugga av den underbara maten han ännu inte fått njuta fullt ut av och bara glömma alla problem han tagit sig in i. 
   Men det var försent nu. Nu blev både han och Celeste tvungna att försöka ta sig ur den här situationen, utan att ge den allt för stor uppmärksamhet.
   Vilket nog aldrig skulle hända med tanke på vem de precis retat upp.
   >>Jag ska nog...<< Eliseo började hytta med ena fingret, på väg att bestraffa dem båda när en liten skör stämma hördes bakom honom.
   >>Vad är det som pågår här?<< frågade Beatricia som stod precis bakom Eliseo. Mannen stannade plötsligt till, han började känna svettdropparna rinna nedför hans panna och hans ben blev med ens skakiga. Celeste och Bo stod och höll andan. 
   >>Fröken. Chéferié... Vad, gör du här nere?<< pep Eliseo och drog sig om kragen när han stod vänd emot den lilla flickan. Hon såg emot honom och sedan flög hennes blick emot Celeste och Bo. Hon log emot dem, ett leende som talade om att hon hade läget under kontroll.
   Vilket ingen av dem båda fattade att hon skulle kunna ha.
 
 
 
>>Minns du vad som hände sist jag sa åt mamma att du betedde dig som ett svin?<< Beatricia höjde ena brynet emot Eliseo och log ett menande leende. Hon visste precis vilka strängar hon skulle spela på för att få denna man att komma ned från sina höga hästar. 
   Eliseo blev knäpptyst. Hans ben dallrade så mycket att han skulle kunna falla ihop som en hög med gele närsomhelst. Att ägarinnans dotter skulle komma ned just precis nu, och ännu en gång se han agera så rättfärdigt (eller idiotiskt i alla andras ögon), var inget han någonsin kunde räkna med. Den lilla spionen... Säg som det är, det är din mamma som skickar ned dig för att spionera på mig och sen tar du och gör om alla mina perfekta beröm till djävulska lögner! tänkte Eliseo för sig själv. Åh, som han avskydde denna lilla jänta. Hon var nästan värre än sin mors tankspridda egenhet.
   >>Nej, men fröken! Jag har inte gjort något. Det var dessa två som...<< sa Eliseo i ett försöka att försvara sig själv.
   Men Beatricia vet vad hon sett. Hon skakade bara på huvudet.
   >>Alltså, jag kan låtsas att jag inte sett något... Om du lovar att inte prata något mer med dessa två?<< Beatricia vickade lekfullt fram och tillbaka på tårna. Hon höll armarna bakom ryggen och log när hon såg hur Eliseo skräckslaget ryggade tillbaka, med händerna framför ansiktet i ett chockerat uttryck.
   >>Ja visst! Självklart! Jag lämnar dem ifred!<< kved Eliseo.
   >>Bra.<< skrattade Beatricia.
 
 
 
Den hektiska och normala stämningen som varit i köket återfann sig efter Eliseo lämnat rummet. Men innan han gick såg han ilsket in i både Celestes och Bos ögon och hans blick sade dem båda två att han inte var klar med dem på länge. Celeste spände knogarna och såg lika ilsket tillbaka på honom. Hon var nära på att räcka ut tungan eller till och med ge fingret till han, men Bo såg till att hon aldrig kunde gå så långt. 
   Varför reta upp ett lejon mer än nödvändigt?
 
 
 
Efter en stund vände sig både Celeste och Bo mot Beatricia, med ett förvånat uttryck i deras ansikten.  
   >>Det. Där. Var. Amazing!<< tjoade Celeste och bröt tystnaden. Hon såg hur Beatricias kinder skiftade till en tomatröd nyans. >>Alltså, det där trodde jag aldrig om dig, Beatricia! Helt klart klockrent sätt att skicka iväg den idioten på.<< 
   Beatricia fnittrade till. Hon log ett brett leende emot dem.
   >>Tack.<< svarade hon.
   >>Se Bo! Sluta oroa dig nu va? Saker och ting ordnar sig oavsett vad vi gör.<< skrattade Celeste och puffade mot sin rödhårige kamrat som stod bredvid, inte lika exalterad, men ändock glad, över det som just hände.
   >>Haha, ja säkert.<< svarade Bo henne med sarkasm och tog ett steg närmare. >>Men vad gör vi nu då? Åh, jag vet. Jag har ett utmärkt förslag! Vad sägs som att vi alla går upp och sätter oss igen och äter upp våran mat och låtsas som att inget av detta någonsin hänt? Låter väl jättekul va?<< frågade Bo sådär lagomt hurtigt och försökte få med sig de två tjejerna. 
   Ingen av dem båda var med på hans noter. 
   >>Jo ja. Alltså, sure du kan gå om du vill men jag tror nog att jag...<< började Celeste och nästa person som fortsatte hennes ord hade ingen av dem väntat sig svara på.
   >>Fortsätter gå på äventyr i restaurangen? För visst är det de ni gör va? Kan jag få vara med?<< fortsatte Beatricia och både Celeste och Bo blev halvt om halvt förvånade att höra de orden komma från Beatricias mun. Beatricia stod och hoppade på stället, helt lyrisk över att hon faktiskt frågat dem båda ifall hon kunde få vara med dem. 
 
 
 
>>Öhm... Inte för att förstöra någon form av fantasi du har men, det är ju din mammas restaurang, får du inte liksom komma och gå här som du vill?<< frågade Bo den brunhåriga tjejen som slutat att hoppa på stället. Istället förde hon händerna mot ansiktet och fumlade nervöst med fingrarna.
   >>Nej... Alltså, jag får egentligen inte göra så mycket här egentligen. Mamma tycker inte jag ska gå omkring som jag vill i restaurangen. Det är ohyfsat att störa personalen säger hon...<< Beatricia slokade med axlarna och såg ned på marken. Hon hade ursäktat sig med att gå på toaletten för hennes mor som satt kvar med Marina, egentligen borde hon vara tillbaka redan nu så att hon inte skulle väcka misstankar igen.  
   >>Wow. Snacka om dålig stil.<< svarade Celeste.
   >>Ja, jag veet.<< stönade Beatricia. >>Men, jag tänkte att... Bara för en stund så kan jag få hänga med er? Det vore ju hur kul som helst! Jag kan liksom sen säga till mamma att vi träffades på toa och vi gick ut och hängde där ute istället för här inne, så slipper ni förklara  varför ni varit borta så länge!<< Beatricias ögon tindrade till, hon såg på dem med de största ögonen någonsin. Likt en liten hundvalp ville hon så gärna vara med och leka. Hänga med de coola kidsen för en gångs skull.  
 
 
 
Men innan Celeste hann besvara Beatricias förfrågan om att hänga med dem båda, var Bo redan där för att argumentera emot.
   >>Celeste, kom igen nu. Tänk efter här nu. Du har redan klätt ut dig till servitris, talat och nästan förargat ett äldre par, gjort oss till fiende med restaurangens ena ägarevärd och nu vill du fortsatta vidare och även dra med dig ägarinnans dotter? Känns det inte som att vi bara tar på oss mer och mer problem ju längre tid vi är här nere?<<
   Celeste såg på Bo och för en sekund trodde han att hon faktiskt var på väg att avbryta hela operationen. Istället ryckte hon på axlarna och svarade han lugnt.
   >>Mer problem? Bo, du såg ju hur Beatricia hjälpte oss komma ur vår situation? Dessutom snackade hon om att hjälpa oss komma undan med allt genom att ljuga för oss. Det om något är ju bara bra!<<
   >>Kanske det. Men du känner inte Paula heller, hon kanske bestämmer sig för att inte tro på historian heller? Dessutom är Marina där uppe, hon om någon kommer att lukta till sig om vi gjort något galet!<<
   >>Men så länge inte Paula eller någon anna får reda på det så gör det inget. Spela roll om Marina får reda på det i ett sånt fall.<< kontrade Celeste.
   >>Celeste, jag tycker fortfarande att vi ska gå upp till rummet och sluta lalla runt här nere.<< svarade Bo.
    Medans Celeste och Bo stod och argumenterade vidare stod Beatricia och stirrade nervöst på dem. Hon kände sig inte riktig bekväm med att se dem stå och bråka med varandra, speciellt inte med tanke på att hon var med i vissa av deras argument.
   >>Dessutom, Celeste. Vad mer finns det att undersöka? Du har sett VIP-rummet, salen med folk där uppe, salen här nere. Köket har du kikat igenom så gott du kunnat och entréen var inget mer än en tavla och en värdstation. Det finns liksom inget mer att se.<< sa Bo.
   Celeste snörpte på munnen och tittade åt sidan. Hon... Hade inte riktigt tänkt så långt i det hela. Det stämde det Bo sade. Köket var det sista rummet som fanns att undersöka som hon visste om. Sedan fanns det inget mer. Var det så illa att hennes sökande skulle ta slut nu. Hon hade inte ens hittat någonting som kunde leda henne på rätt spår att hitta saken Marina ville ha.
   >>Så, kom igen nu. Det är lika bra att vi går upp igen.<< Bo tog tag i Celeste arm. Hon stretade inte emot. Istället kom hon i underfund med att allting hade blivit platt som en pannkaka. Allt det spännande om att undersöka stället var som bortblåst i och med att sista rummet blivit undersökt. Det var nog lika bra att gå upp igen och slösa bort resten av kvällen i tråkighetens land. 
 
 
 
Men innan de båda två hann ta deras första kliv klev Beatricia in i bilden igen. Hon harklade för att få deras uppmärksamhet.
   >>Nja, ni har väl inte gått igenom alla rum än...<< sa hon och både Bo och Celeste såg på henne med ett frågetecken fastklistrat i ansiktet. 
   >>Vad menar du?<< Celeste frigjorde sig från Bos grepp och kände hur spänningen återfann sig. Hjärtat pumpade exalterat i hennes bröstkorg. Bo själv tog sig om pannan. Han ville verkligen inte höra nästa ord.
   >>Vi har ju även vårt förvaringsrum. Det är inte tillgängligt för någon annan än mamma och herr surfjant, och jag själv såklart.<< Beatricia fiskade upp en nyckel hon hade liggandes i fickan som fanns på hennes kjol. >>Om ni vill... Kan jag ta med er dit, så kan vi kika omkring där nere med?<< Beatricia höjde på ena hennes bryn. Nu hade hon fångat in, åtminstone en av dem, i hennes lilla grepp.
   Celeste kände hur hennes ansikte sakta flög upp till ett brett smil.
   >>Åh yes!<< tillade hon.
   Bo började sloka ned med axlarna och han sjönk sakta ned på golvet. Han insåg att han inte skulle få med sig varken Beatricia, eller Celeste upp igen. 
   >>Åh nej...<< suckade Bo.
   >>Vet du vad det här innebär Bo?<< sa Celeste och log retfullt emot Bo som satt på golvet, med hoppet om att få en lugn kväll som bortblåst.
   >>Snälla säg det inte. Säg det inte.<< svarade han men han visste redan vad hon skulle säga.
   >>Åh, du vet exakt vad jag kommer att säga.<<
   >>Jag vet, och jag vill inte höra det.<<
   >>Synd för dig. Kom igen Bea, visa vägen!<< tjoade Celeste och följde direkt efter Beatricia som visade vägen ut från köket. Celeste stannade kvar vid utgången och såg emot Bo. >>Kommer du eller ska du sitta kvar där nere resten av kvällen?<<
   Suckande ställde sig Bo upp igen. 
   >>Nej. Det måste finnas någon vettig person som kan se till att ni inte råkar i trubbel.<< svarade han.
   >>Det var väl det jag tänkte.<< sa Celeste och höll upp dörren till Bo som kom gåendes emot henne med frustrerada känslor i omlopp.
   Men, någonstans inom honom så var det ändå lite spännande med. Fast det kunde han aldrig erkänna för Celeste just nu om han någonsin ville behålla sin värdighet.