TS4 FAM. JONES 4.26

 
Celeste
 
 
Jag hade inte lyssnat. Inte stannat. Inte brytt mig. Varför skulle jag? Det var Bo som var problemet. Det var han som inte vågat erkänna att han var lika skyldig som jag i alla de gånger vi "förstört" för Marina. Varför var det bara jag som inte fick vara med på detta? Jag hade bidragit lika mycket sen jag kommit hit som Bo. Jag hade nära nog gjort mer vissa gånger dessutom.
   Så varför blev inte jag lika litad på? 
   Jag hade hört hur Bo ropat på mig, patetiskt försökte han få tag i mig, få mig att vända mig om och antagligen förlåta honom. Som om. Jag sa dessutom klart och tydligt att vi tar det, sen. Bo hade fått tag i min hand men jag hade slitit mig ifrån honom. Blicken han gav mig, jag kände ingen sympati för den. 
   >>Rör mig inte.<< var det sista jag sa till honom innan jag begav mig iväg igenom en av dörrarna som fanns i rummet. Jag hade ingen aning om vart den skulle föra mig, men så länge det var bort från Bo, så var jag nöjd.
   Jag hade kommit ganska direkt till en trappa som ledde uppåt. Egentligen så hade jag ingen orsak att ta mig dit upp. Egentligen så hade jag tappat all lust att vilja söka efter Marina. En del av mig ville bara gå härifrån istället och helt enkelt bara strunta i allt. 
   Men det skulle jag nog i längden inte kunna förlåta mig själv för. Jag hade lämnat den sidan bakom mig. Jag var på väg att försöka bättra till mig. Att tänka mindre självcentrerat, men många gånger var det lätt att falla tillbaka. När jag klättrade uppför trapporna i min trasiga men ändå frustrerande tighta klänning så hade jag tänkt mig alla de positiva stunderna jag haft här ändå. Marina var ändå delaktigt i mitt liv. Hon var ändå viktigt för mig och jag kunde inte bara lämna henne här.
   Jag suckade. Ni är båda lika viktiga för mig.... 
 
 
 
När jag väl kommit mig upp stannade jag för en sekund till. Jag insåg att min klänning var helt opraktisk, om än den blivit mer bekväm efter fighten med Chantelle så insåg jag att jag inte kunde gå i detta så mycket mer. Jag tog ett hårt grepp om klänningen längst ned och rev upp den en bit. En klänning värd flera tusen var nu förstörd efter dess första kväll. Men jag var åtminstone inte först med att förstöra den.
   >>Mycket bättre.<< sa jag och log. Den såg inte så dum ut ändå, trots dess rivna tygstycken som hängde löst längs med botten av den. Jag vände blicken framåt och började gå runtomkring där jag befann mig. 
   Det fanns inga simmar där jag var. Det var nästan ödsligt tomt och jag funderade vart alla kunde befinna sig. Så många simmar och ändå ingen här? Hade jag tagit mig in på en "off-limit" zon som Bo kallat det? Eller var det bara så att alla simmar naturligt drog sig dit alla andra var?
   Oavsett vad så var jag glad över att vara ensam. Det gav mig tid att rensa tankarna. 
   Jag kände den kyliga nattluften stryka över mina bara armar. Ett par sandkorn följde med. Jag andades ett djupt andetag och lutade mig emot räcket jag gått fram till. Utsikten var makalös. Jag förvånades ännu en gång över att en öken kunde vara så vacker. Över horisonten såg jag höga bergstoppar och natthimlen var mörkt blåfärgad. Ett par moln skymtades och drog sig sakta förbi över himlen. Jag ställde mig upp.
   Jag hade inte tid att stå och njuta av ensamheten och utsikten. 
 
 
 
Jag funderade på vart jag skulle gå härnäst. Det verkade inte finnas något mer än en återvändsgränd åt min vänstra sida och till höger om mig kunde man gå igenom en dörr som verkade led till en större sal. Att gå in igen lockade mig inte. Trots att jag någon gång skulle behöva ta tjuren vid hornen och prata med Bo så ville jag inte göra det nu. Att gå in igen skulle kunna leda till ett möte och det ville jag undvika.
   Istället for min uppmärksamhet på en trappa. Den verkade leda uppåt mot ett torn. Möjligen, om jag tog mig upp dit kanske jag kunde få en bättre överblick över området och kanske få en skymt av Marina? 
   Det var värt en chansning och med bestämda kliv började jag dra mig upp till toppen av tornet. 
   Väl där uppe såg jag omkring mig. Det enda jag såg var innergården och en korridor som verkade ha massor av gamla rustningar uppradade efter sig. De såg spöklika ut där de stod och höll sin post. Likt de rustningar jag insåg stod runtomkring mig här uppe. 
   >>Någon här verkar ha en onaturlig förkärlek till rustningar...<< mumlade jag för mig själv när jag tittade närmare på en av dem. De verkade gamla och slitna. Jag kunde knappt se min egen spegelbild i den jag tittade på. Jag drog mig undan från den och gick istället och lutade mig mot närmaste räcke. Jag suckade. Det kändes nästan omöjligt att försöka hitta Marina här. Hon kunde vara var som helst dessutom! 
   >>...<< ljudet av fotsteg fick mig på alerten. Jag spände min kropp och gjorde mig redo på att möta Bo igen. Jag suckade. Fine, då tar vi väl det nu då...
 
 
 
Men det var inte Bo jag hörde komma. Jag vände mig om och såg på Lucas som kom gående uppför trappen. Lucas... Vad gör du här! Hans knogar var spända och jag såg ilskan brinna i hans ögon. Ni blev ju utslängda... Säg inte att du kom tillbaka! Det här kunde inte sluta väl.
   >>Celeste.<< började Lucas. Jag svarade inte. >>Vad är det för fel med dig egentligen?<< 
   >>Ursäkta mig? Vad sa du?<< jag spände knogarna och stirrade rakt in i hans ögon. >>Åh, snälla, säg inte att du kom hit enbart för att bråka igen!<<
   >>Celeste, du...<< Lucas stannade upp. Han tvekade med hans nästa ordval.
   >>Jag vadå?<< jag stod kvar och väntade på vad Lucas skulle säga.    
 
 
 
>>Jag fattar inte att du kunde bedra mig Celeste! Med BO dessutom!<< Lucas skrek på mig där jag stod och kämpade emot instinkten att hoppa på honom. Jag förstod mig inte på Lucas just nu. Vad var hans problem? Var det inte han som uttryckligen själv sagt att jag skulle försvinna ur hans åsyn? Var det inte han som dessutom öppet var tillsammans med Chantelle numera? 
   >>Vet du, vad jag och Bo gör har inte du att göra med.<< svarade jag honom. >>Dessutom är du inte rätt person att anklaga mig. Inte efter att du SJÄLV uttryckligen sagt åt mig att försvinna från din åsyn. Hur f-n ska jag tolka det? Åh, vänta, vi är fortfarande tillsammans, bara det att jag hatar dig för att du är halvalien och att jag aldrig mer vill se dig igen? Eh, jag tror inte det. Pucko.<< jag spottade framför honom. Lucas ryggade tillbaka. >>Rädd för lite saliv eller vadå? Om jag minns rätt så har du smakat på den många gånger tidigare.<< han såg äcklat på mig och hans blick blev mörk. Lucas vart tyst. >>Va? Har du inget att komma med eller? Kanske du ska erkänna en gång för alla hur illa du egentligen är?<< Jag väntade på ett svar jag inte fick. 
 
 
 
>>LUCAS!<< skrek jag åt honom där han stod. Ingen reaktion. Han verkade helt uppslukad i sina egna tankar. Det enda tecken på liv han gav ifrån sig var det faktum att han andades, högt. Då och då såg jag hur hans knogar spände sig lite extra. Jag visste inte om han funderade på att öppna munnen och prata, eller om han skulle ta ett kliv fram för att slå till mig. Det kändes som om minuter gick där vi stod och stirrade på varandra. Men det handlade nog mest om sekunder. Jag kände mitt huvud börja dunka av spänningarna jag hade i kroppen. Lucas verkade oberörd men jag visste att han med säkerhet var lika spänd som jag var. Frågan var bara vad hans nästa steg skulle vara. 
   Oavsett vad han skulle göra var jag redo för det. 
 
---
Bo
 
 
 
För Bo gick det lika dåligt som för Celeste. Innan de splittrade på sig hade han förgäves försökt få Celeste att stanna upp och lyssna på honom. Han hade fått tag i hennes hand men hon hade bara ryckt den ifrån sig, likt någon som bränt sig på en het spisplatta. 
   >>Rör mig inte.<< var det sista hon sagt innan hon gick in i en av dörrarna och drämde igen den. Bo stod själv kvar och tittade på dörren. Han anklagade sig själv delvis men samtidigt kände han att Celeste reagerat för aggressivt. Hon kunde åtminstone försöka... Bo insåg när han börjat röra sig i motsatt håll från Celeste att dettta faktiskt varit deras första bråk mellan varandra. Första bråk där båda vägrat medge fel från sina sidor. 
   Bo drog sig igenom folkmassorna som befann sig i de olika salarna. Folk som socialiserade sig, skrattade och var helt ovetande om att en av gästerna var spårlöst försvunnen. Bo tryckte sig oförskämt förbi ett par simmar som stod och pratade i en hall. Han brydde sig inte ens om att be om ursäkt efter de ropat irriterat efter honom. Efter att ha svängt av vid en hallväg kom han till en sida av huset som verkade vara tom på simmar. Bo tittade sig omkring och kom fram till att han var ensam. Med ett försiktigt grepp på en av dörrarna som fanns där öppnade han dörren, tog sig igenom och kom in till ett rum, som verkade vara uppdukat för fest, men avstängt för allmänheten. Så tyst han förmådde sig lutade han igen dörren. Ett lågt klickande hördes. Dörren var låst. 
   >>Det var skumt...<< han ryckte till ett par gånger för att verkligen konstatera att den inte gick att öppna upp. Bo var fast i rummet och kunde inte ta sig ut samma väg han kom in...
   >>Bara att fortsätta framåt antar jag...<< mumlade han för sig själv. I rummet, eller salen var nog ett bättre ord då den var större än vad han först sett i mörkret som omgav det, fanns en obekväm tystnad ligga, nästan som att salen huserade gamla minnen men numera var en skugga av dess forna själv.. Halvt fumlande tog han sig förbi stolar och bord, förlitade sig på känseln för att kunna finna sin väg framåt. Efter en kort stund kände Bo något kallt och metalliskt, ett trappräcke. Utan att fortsätta söka vidare i rummet tog han istället sig uppåt. Hans magkänsla sa att det var rätt väg att gå.
   Väl uppe var det lika mörkt som det varit där nere. Det var nätt och jämt att han kunde se något framför sig. Bo klev ut till vad han antog var en längre hall. Det fanns gamla rustningar uppradade framför honom, rustningar som verkade obehagligt levande för stunden. Bo rös till och kollade sig runt.
   >>.....<<  
   >>Du var här va?...<< han viskade tyst för sig själv där han började vandra nedåt hallen. Magkänslan sa honom att något inte stod rätt till. 
 
 
 
Längst ned i hallen stannade Bo till. Vad som verkade vara en klassisk oljemålning hängde framför honom. Bevarad i bilden var simmar han inte kände igen, antagligen var det en gammal tavla målad för längesedan. En tavla som säkerligen kostat en förmögenhet. Bo kände ett obehag där han stod och iaktog målningen och bestämde sig för att backa ifrån den. Hans blick vandrade istället omkring tills den föll på en stor trädörr om hans vänstra sida. Sakta drog han sig fram till den, lade handen på dörrhandtaget och tryckte ned det. Ett lågt klickande ljud hördes och dörren drog sig sakta upp framför honom. Ett lågt gnisslande ljud fick hans hud att resa sig. Dörren hade inte använts på ett tag och dess gångjärn verkade vara i behov av olja. Bo stannade till, velade ifall han skulle fortsätta framåt, eller om han skulle vända om och pröva se vart han kunde komma om han tog andra sidan av hallen istället. 
   Han valde att gå igenom dörren. 
   Bo hann inte gå mer än ett par steg förrens ett nytt dilemma uppstod. I den korta korridoren fanns det två dörrar på vardera sida om honom, båda verkade lagomt suspekta. Bo kunde fortsätta framåt och ta sig ut till ett större rum, som sedermera skulle leda honom ut till en större balkong. Som skulle ta honom dit Celeste var.
   Men, det var inte valet Bo gjorde.
   Istället var det något som lockade honom att ta sig in i dörren om hans högra sida. Något sa honom att han skulle finna något där inne. Om det var Marina eller om det handlade om dokument visste han inte. Det enda han litade på var en instinkt.
 
 
Samma mörker som omslutit både festsalen och hallen fann sig även ligga i rummet han nyss trätt in i. Det var ett sovrum, eller gästrum, beroende på vad värden ansåg om saken. En exklusiv säng av ett finare mörkt träslag stod framför honom. Bo förde ena fingret längs dess kant och konstaterade att den inte använts på ett bra tag. Dammet virvlade omkring honom när han blåste iväg det från fingret. 
   >>Konstigt...<< Bo satte sig ned på golvet och kikade under sängen. Inget. Han ställde sig upp igen och kikade igenom sängbordet, öppnade lådorna som visade sig vara helt tomma. Inte ens en bok fanns där inne. Bo tog tag i lampans sladd och försökte slå på den. Inget hände. Bo sneglade ned och såg att den inte var ikopplad. Det fanns inte ens ett uttag i närheten han kunde plugga in den i. 
   Bo släppte taget om sladden och fortsatte vidare. Byrån som stod precis bredvid var nästa del att undersöka i rummet. Bo öppnade upp varenda låda och insåg att den innehöll samma sak som sängbordet gjort. Ingenting. Frustrerande stängde han igen lådan. Han lade armbågarna på byrån och lutade sig emot händerna. Han drog fingrarna genom håret och suckade. Varför? Det finns ingenting här? Varför gick jag in hit? Bo ifrågasatte sina magkänslor. Var det verkligen så att han gått in hit för att finna, ingenting? Inte den minsta hint på vart Marina var, eller ens något som han kunde ta med sig härifrån? 
   Ett större bekymmer än det han nyligen känt började smyga sig på honom. Bo ställde sig upp och backade bak från byrån, det var något som inte stod rätt till i rummet. 
   Han ville ut därifrån.
 
 
 
Ett klickande ljud hördes.
   >>Jag visste att jag skulle hitta dig här.<< likt en nyfiken katt spann hennes röst med silkeslena tonslag och hon slickade sig diskret om läppen när hon släppte handen om dörrhandtaget. 
   Chantelle... Bo stannade till. Blev de inte utslängda? 
   I spegeln såg han henne stå och titta på honom. Hennes blick drog sig sakta igenom varenda del, från det yttre lagret av kläder till hans djupaste delar inom sig. Hon såg allting och han kände sig naken, både fysiskt och mentalt, i hennes närvaro. 
   >>Vad gör du här?<< frågade han tvärt. 
   >>Letar efter dig såklart.<< svarade hon och började svassa sig över mot honom, ett litet, steg i taget. >>Inte kan jag väl låta en liten kille som du gå omkring bland alla dessa mörka korridorer alldeles själv...<< hennes röst var dominerande, den trängde igenom rummet och fick Bo att lägga sig i försvarsläge. Han knöt sina knogar. 
   >>Jag är inte mycket yngre än vad du är. Dessutom är jag kapabel nog att klara mig själv. Du är bara ett obehagligt hinder för mig, så om du skulle vilja backa och vända om, innan jag blir riktigt förbannad, så föreslår jag att du gör det. Nu.<< svarade han henne utan att vända sig om.
   >>Åh, men säg inte så..<< hon lade sin hand på Bos axel, drog den sakta emot hans nacke. >>Kom igen. Låt mig få leda dig igenom mörkret...<< viskade hon i hans öra innan hon tog ett bett om det. 
   Bo slog undan Chantelle och vände sig hastigt emot henne.
   >>Vad är ditt problem!<< hans ilska började koka upp. >>Har du svårt att förstå andras gränser?!<< han skrek på Chantelle som bara log åt honom. Ett lågmält skratt flög ur henne och om hennes beteende inte fått Bo att avsky kvinnan framför honom, hade han antagligen kunnat förälska sig i henne enbart på hur hennes skratt klingade.
   >>Du vet lika väl som jag att du vill ha mig. Jag såg hur din blick låg på mig första gången vi möttes, hur du inte kunde slita dig ifrån mig. Jag kände nog hur mycket du ville ha mig och jag känner likväl nu hur lite du verkligen kämpar emot. Hade du inte velat ha mig, så hade du slagit ned mig sedan länge.<< ett brett, djävulskt leende spred sig över hennes ansikte, hon kastade bak håret och tog ett kliv närmare Bo. Deras ansikten var så pass nära varandra att han kände hennes andedräkt emot hans hud. 
   >>Jag slår inte tjejer.<<
   >>Åh men se, en äkta gentleman här!<< utropade hon och tog armarna om Bo. >>Men, ändå, hur mycket av en gentleman kan du vara om du inte ens kan klara av att hålla dig trogen en enda tjej?<<  
   Bo knuffade undan Chantelle. Hårt. Hon slog in i väggen och föll ned på marken framför honom.
   >>Jag kan säga detsamma.<< sa Bo och blickade ned på henne med avsky. >>Oavsett vad du tror om mig, så kommer jag aldrig att underkasta mig dig. Oavsett vad så finns det bara en tjej för mig och du kommer aldrig någonsin att ta hennes plats.<< 
   Bo såg hur Chantelles blick mörknade. Sakta reste hon sig upp, blicken fast i golvet och med hår som täckte hennes ansikte. 
 
 
 
Hon började skratta. 
   >>Vad skrattar du åt?!<< Bo såg på Chantelle som verkade helt vettlös där hon stod och skrattade för sig själv. >>Vad är det som är så roligt?!<< 
   Chantelle tystnade. Bo såg på henne med orolig tystnad. Det var något som inte kändes bra. 
   >>Åh, nej, jag bara... Fann det ironiskt... Att... Att hon... Celeste? Har fått dig på fall... Att Lucas bara tänker på henne... Att hon... Som inte har något ALLS ATT KOMMA MED!<< Chantelle spottade ur orden. >>Att den där lilla fjanten kan få två stycken hunkar efter sig... är för mig ofattbart...<< de sista orden verkade mest vara ett lågmält mummel. >>Det är inte rättvist... Jag... Jag... Ingen nekar mig...Alla vill ha mig... Alla...<< Chantelle tog sig om håret och drog hårt i det. Hon vickade sakta huvudet fram och tillbaka där hon stod, som för att trösta sig själv. Bo visste inte om han vågade gå förbi Chantelle som stod och mumlade, gnydde snarare, för sig själv, eller om han skulle stanna kvar och vänta, se vad hon skulle göra härnäst. Det var något med hennes beteende som fick han att känna sympati för henne. Där hon stod och viskade de ohörbara orden såg han för en sekund en osäker tjej. En rädd och ensam flicka som inte visste bättre... Men de tankarna försvann snabbt från hans sinne så fort han hörde henne skratta igen. 
   >>Chantelle... Vad vill du ha egentligen?<< Bo kände sitt hjärta börja slå och adrenalinet forsade igenom hans vener. Var det klokt av honom att stanna kvar och fråga? Att han inte bara kunde gå. Lämna henne. Men något inom Bo ville stanna kvar. Se om han kunde nå den där lilla flickan han nyss fått en skymt av, och hjälpa henne...
   Vad har du varit med om? 
   Chantelle vände sig sakta om och såg in i Bos ögon. Hennes blick var mörk och illasinnad. Den ynkliga sida hon nyss visat honom var som bortblåst och framför honom var den gamla Chantelle tillbaka igen.
   >>Hämnd.<< var det enda ord hon sa.
 
 
Fortare än Bo hann reagera tog Chantelle ett hårt tag om Bo. Hon kunde inte acceptera nederlaget av att hon inte fick sin vilja igenom. Oavsett vad så skulle hon få Bo. Hon skulle få honom att vilja be om mer. Hon skulle vinna. Hon skulle visa fjanten att hon var nummer ett, som alltid. 
   Det var så livet var. Använd det du har, få dem på fall, så kommer du alltid att vara nummer ett... de gamla orden från förr ekade igenom hennes huvud. Dem som hon alltid hört, dem som hon levde för. 
   >>Du är min.<< sa Chantelle och tog ett fastare grepp om Bo.
   Bo blev chockad. Han var inte beredd på att Chantelle skulle gå på honom så aggressivt, så direkt. Han försökte att ta sig ur henne men förvånades över hur stark hon egentligen var. Likt ett vilt djur hade hon fått tag om sitt byte och oavsett hur mycket det bytet kämpade emot, skulle hon aldrig släppa taget om honom. 
   För en sekund knöt Bo sin näve och förberedde sig från att faktiskt slå till henne. Men han kunde aldrig förmå sig själv att göra det, hur mycket han än ville så kunde han inte gå emot sina principer. Det skulle vara att svika sig själv. Istället försökte han att ta sig loss från henne med att knuffa och trycka ifrån men det triggade bara igång henne ännu mer.
 
 
 
 
 
 
Nästa steg hände så fort att Bo knappt han registrera vad som hände. Chantelle svingade honom nedanför sig, höll honom med båda händerna och såg rakt in i hans ögon. 
    Sedan kysste hon han. 
   Tiden stod stilla. Bo kände hur han blev som förlamad i hennes grepp. Som att den kyssen sakta drog ur hans livsenergi. Dess gift spred sig igenom hans kropp och hans andetag stannade upp. Han visste inte att kyssar kunde smaka så illa som denna. Bo visste inte riktigt hur han skulle göra. Vad skulle han göra? 
   Kyssen kändes som ett evighetslångt lidande.
   Det var hans första kyss. Han hade aldrig velat lämna iväg den till någon annan än den han verkligen älskade. Celeste ansikte flög förbi i hans tankar. Han hade varit så nära att få känna henne nära sig. Att få ta del av hennes värme, för första gången. Nu kände han sig förstörd. 
   Varsamt knöt Bo näven. Han var rasande, han var frustrerad och han var besviken.
   Chantelles läppar släppte Bos och hon andades djupt. Hon slickade sig om läppen och njöt. För en sekund slappnade hon av och det var då Bo insåg att han faktiskt skulle göra något han aldrig trott han skulle göra.
   Med ilska som brann i blicken ryckte han sig ur Chantelles famn och förde näven rakt emot henne. 
   

SIMS BUNDLE #2

 
 
 
Som vanligt om ni vill ladda ned någon av mina simmar så finns de på Galleriet - Lordkitty21.
Dessa tre simmar ska vara helt CC-fria med, om jag minns rätt.
 

TS4 FAM. JONES 4.25

 
Celeste
 
 
>>Var är hon någonstans?<< jag och Bo stod utanför huset vid innergårdens fontän, vattnet från den porlade med en väldig kraft och jag fick ett par droppar av dess vatten på mig. 
   >>Visste jag det, skulle vi inte infinna oss i den här situationen.<< Bo suckade högt och irriterat. Han var inte på humör, likt jag själv. Att träffa på Lucas och Chantelle hade varit rena rama bergochdalbaneturen från helvetet själv. Oddsen för att träffa på dem igen, just här, tillsammans med, var helt ofattbar.
   Jag som precis börjat se saker och ting klarare för mig själv, får alltsammans ihjälslitet igen av ett enda event. Toppen. Fantastiskt.
   Jag var iallafall lättad över att se att varken Chantelle eller Lucas verkade vara kvar på tomten.
   >>Ringer du eller?<< frågade jag Bo som redan hade sin mobil förd mot sitt öra. Han tittade på mig med ett oroat uttryck. Jag såg på han att han var nervös, säkerligen pumpade hans hjärta med bärsärkagång inom honom. Jag väntade på ett svar.
   >>F-n, ingen signal.<< han slog av mobilen och stoppade den i bakfickan. Han drog sig själv frusterat genom håret.
   >>Vad ska vi göra då?<< 
   >>Jag vet inte...<< Bo vandrade på stället, fram och tillbaka. >>Celeste, jag har inte den blekaste aning på vad vi ska göra. Vi har letat över hela bottenplan, vi har frågat runt men dit hon senast synts till var hon inte. Vi har till och med försökt ringa!<< Bo började tappa det. Fortsatte det såhär skulle Bo bli galen av oro. 
 
 
>>Bo, skärp till dig! Du måste försöka andas och ta det lugnt annars kommer det bara bli värre.<< Jag halvskrek ur orden och såg hur Bo ryckte till. Jag stannade upp. Jag andades. Mitt usla humör gjorde mig inte till den snällaste simmen just nu men trots det var jag tvungen att få Bo på andra tankar. >>Du har ju sett hur Marina varit de senaste dagarna. Antagligen så har hon bara irrat bort sig här och vi har bara lyckats gå förbi varandra när vi letat runt.<< jag la en orolig blick på Bo där han stod och slokade med axlarna. 
   Jag såg hur han försökte ta in det jag sagt. Någonstans inom honom så visste han att saker och ting inte skulle hjälpa om han gick sönder. Han suckade. 
   >>Jag... jag är bara orolig för henne...<< 
   >>Det är jag med, men kom igen, Marina är en stark kvinna.<< jag log mot Bo. >>Jag tror nog hon klarar sig.<< 
   Bo försökte ta fram ett leende men jag såg att han kämpade med det. Jag såg bekymrat på honom. Vad var det Bo och Marina hade mellan varandra egentligen? Bo hade verkligen Marina nära sitt hjärta, men hur kom det sig att det blivit så?
 
 
>>Jag hoppas det Celeste. Men du har rätt. Jag kan inte stå här och vara orolig med...<< Han lät inte så övertygad på sina egna ord men Bo verkade återfå lite hopp inom sig. Han ställde sig rak igen och fortsatte prata. >>Vad gör vi nu?<< frågade han mig men jag ryckte bara på axlarna till svar. 
   >>Vad mer kan vi göra än att leta vidare?<< jag tog mig fundersamt om läppen. >>Vi har visserligen inte sökt omkring övervåningen... Kanske hon är där?<<
   >>Möjligen...<< sa Bo och tänkte. >>Det fanns vissa platser som var "off-public", känner jag Marina rätt... så kan hon ha gått dit.<< 
   >>Vad skulle hon ha där att göra?<< frågade jag. Visserligen så kan jag förstå frestelsen av att få gå omkring på ett ställe man inte fick vara på, men jag tror nog inte Marina skulle gå dit för spänningens skull. 
   Bo hesiterade. Jag fick en känsla av att han och Marina varit med på något jag inte fått höra talas om.
   >>Bo? Vad är det jag inte vet?<< frågade jag honom och satte armarna i kors. Han bet sig om läppen, jag såg att han ville försöka ta sig ur situationen men till slut verkade han inse att jag bara skulle trycka honom närmare väggen för att få ut det jag ville.
   >>Festen i sig var väl inte bara för att ha kul helt... Det finns vissa... Viktiga saker vi kan hitta som skulle hjälpa oss här...<< han undvek min blick. Jag kände hur arg jag blev.
   >>Vänta, vad?! Hitta viktiga... Så du säger att Marina exkluderade mig i något väldigt viktigt? Jag trodde att jag skulle få vara med på allt som gällde?<< 
   >>Ja, jo... Alltså, hon har sina orsaker att...<<
   >>Vadå för orsaker?!<< jag fick försöka hålla ned min ilska som steg igen. Det skulle se dumt ut om jag började skrika här. Om någon sa åt värden att jag bråkade igen, så skulle jag vara utslängd fortare än jag kunde blinka.
   >>Orsaker du får ta med Marina sen när vi hittat henne...<< han lyfte upp sina händer framför sig, som att han var orolig att jag skulle gå till anfall mot honom. 
   >>Åh, så du kan alltså inte säga dem?!<<
   >>Celeste, snälla, kan vi ta det sen?<<
   Jag fnös. Kan vi ta det sen... jag förvrängde mina tankar till en nasal version av Bo's röst. Ah, jo, nog kan vi ta det sen ja, så du får tid att sopa det under mattan och hoppas jag glömmer det eller hur...!
 
 
 
 
>>F.I.N.E. Vi kan väl ta det sen..<< Jag undvek Bo's blick totalt. Nu var jag alltså inte bara arg över Lucas och Chantelle utan även Bo och Marina, som jag dessutom var orolig för... Kaka på kaka av känslor var det jag kände just nu. Toppen. 
   >>Celeste, tro mig, jag vill berätta men jag känner att jag inte kan.<< 
   >>Åh, vänta, vill du säga det eller inte? Jag tycker du är väldigt velig utav dig nu.<< 
   >>Hur kommer det sig att du blir så enkelt förbannad? Kan du ens någon gång försöka tänka till innan du agerar?<< 
   >>Ursäkta mig? Vad är det här för något påhopp nu?<< 
   >>Jag säger bara vad jag tycker. Att du ibland kan vara lite väl för spontan i ditt sätt.<<
   >>Jaha, ursäkta mig prinsessan för att jag är som jag är.<< fnös jag och spände mina knogar. 
   >>Jag menar bara att om du tänkte till oftare så kanske Marina hade kunnat låta dig vara med på det här.<< Bo drog sig över håret igen. >>Det är på grund av alla de gånger du förstört för Marinas klienter som hon undvikit att låta dig vara med på allt. Det hade varit katastrof om du råkat göra något galet ikväll.<<
   >>Du! Nu tycker jag du backar! Jag har inte varit själv med att förstöra för Marinas klienter! Du är lika skyldigt som jag på det planet!<< 
   Bo verkade inte säga något. Istället blev han tyst med knogarna knutna bredvid sig. Fantastiskt. Så du kan inte heller erkänna dina misstag. Vad är du rädd för!? jag valde inte att säga något mer onödigt högt. Vi kunde säkert stå och bråka hela kvällen kände jag. >>Du är helt fantastisk, vet du det.<< sarkasmen inom mig var hög. >>Och här tänkte jag att du var något bra alltså.<< de sista orden verkade få Bo att ryckas upp från hans frustrerande känslotillstånd. Han gick från ilska i ögonen till förfäran. Han var på väg att säga något men jag tog handen framför honom och avbröt istället. >>Nej, vi tar det sen.<< 
   >>Celeste jag...<< men jag lyssnade inte på honom. Istället vände jag klacken och började gå. Jag orkade inte stå och bråka mer. Jag hade redan bråkat sönder mig över Lucas, slagits med Chantelle. Jag kände inte för att göra samma sak med Bo...
   >>Kom igen, vi har en Marina att leta reda på.<< sa jag över axeln där jag gick emot huset igen.
 
 
 
 Bo vände sig tvärt om och ropade efter mig men jag ignorerade honom. 
   >>Celeste, vänta. Jag är ledsen. Jag tänkte inte...<< Bo stannade upp och suckade. Jag fortsatte bara vidare och tog mig in i huset. Jag orkade inte vänta in honom. Jag hoppades vi indirekt kom överense om att splittra på oss båda. Det vore för det bästa just nu. 
   >>Celeste... Jag... FAN!<< Bo stampade med foten på marken, en äldre herre tittade tveksamt emot honom och Bo mumlade en ursäkt innan han sprang efter mig igen. 
   Vårt nästa steg var alltså att ta oss upp till övervåningen och söka. Eftersom hon inte varit på nedre plan och ingen där kunde säga vart hon var så vore det enda logiska att hon skulle vara någonstans där uppe. Vilket vi ovetandes hade rätt i. Hade vi båda bara tagit det lugnare och låtit våra blickar vandra runtom området istället för på varandra så hade vi säkert sett Marina där hon gick förbi bland gamla rustningar på överplan. Vi hade sett hur hon blivit medförd mot sin vilja och oförmögen att ropa på hjälp. Vi hade sett henne och kunnat hjälpa henne att undvika sitt ovilliga möte.
   Fast frågan är om det var meningen att det skulle ske ändå.