TS4: Snaps #12

 
 
 
 
 

Fam. Jones - Bo Del 6

 
 
 
>>Jag svär, om du ens så att kollar på henne igen kommer jag slå ihjäl dig!<< 
   Jag kände hur jag föll ned på marken. Jag låg på min rygg, bröstkorgen tryckes ned och jag fick svårt att andas. Jag kände hur han tog tag om min hals och tryckte ner min nacke mot gruset. Det ringde fortfarande i mina öron från slaget han gett mig tidigare. 
   >>Hör du vad jag säger!<< skrek han där han satt över mig med näven knuten och redo att slå igen. Jag tog tag om hans armar och försökte trycka undan honom, men efter det slaget var mina krafter som bortblåsta.
   Jag svarade honom inte. Jag såg bara på honom med hat i mina ögon. På killen som de senaste veckorna gått på mig, fått mitt liv på skolan att återigen bli ett helvete. Han hade något emot mig, varje liten sak jag gjorde irriterade han sig på. Han bara rent ut sagt hatade mig. 
   Jag såg hur ilsken han blev av min tystnad. Min blick. Han ville ha ut en reaktion från mig. Han ville att jag skulle slå tillbaka.
   Men det var inte så jag gjorde saker och ting längre.
   >>Ditt jävla mongo! Jag borde slå sönder ditt ansikte!<< Jag kände hur han försökte trycka ned näven mot mig. Jag höll emot så mycket jag orkade. Allt för att inte få känna hans hand mot min kind. 
   Jag hörde hur hans kompis ställde sig upp. >>Äh, kom igen nu. Att du ens orkar, han är inte värd din tid.<< sa kompisen. Jag hörde morrandet han svarade med, men det verkade hjälpa mig, för han lossade sitt grepp om min hals. 
   Jag försökte ställa mig upp när jag kände en spark mot magen, och spott på mitt ansikte. 
   >>Jävla pundarunge.<< var det sista han sa innan de båda lämnade mig. 
 
---
 
 
 
Jag släpade mig hem. Handen mot magen. Huvudet som snurrade och väsande andetag som brände i mitt bröst. Jag höll tillbaka mina tårar. Jag höll tillbaka alla mina känslor och stängde mig helt. 
   Precis som jag alltid gjort innan jag träffade Celeste...
   Jag klev in genom dörren och kunde höra mamma och pappa bråka i deras rum. Som de gjorde dagligen numera. Det var aldrig en lugn stund här. Ända sen vi flyttade till Oasis hade allt förändrat sig. Mamma slutade gå till hennes nya läkare, och pappa var mer och mer hemma från jobbet... Pappa var knappt på jobbet alls nu när jag tänkte efter. 
   Jag gick till köket och öppnade kylskåpet i jakt på något att dricka. Vattnet i kranen var så illa att man knappt vågade duscha i det. I kylen, omgiven av lampans sken fanns det knappt något att hitta. Kylskåpet var numera mer ett förråd för mammas behov av sprit. Jag föste undan flaskorna och hittade en juiceflaska som jag girigt klunkade i mig. 
   >>Det är ditt fel att jag måste tvingas bo i det här skyffet! Du är oduglig, hör du det!<< skrek mamma. Hennes hesa röst lyckades ändå genomtränga väggarna. 
   >>Jag försöker... Jag försöker...<< svarade pappa henne och jag kunde höra hur det snart skulle brista för honom. 
   Jag funderade ifall jag skulle gå in till dem. Hjälpa pappa, få han att inse att han inte längre kunde vara kvar med den där kvinnan. Men jag var så rädd. Jag var fortfarande så rädd för vad mamma skulle göra om jag gick emot henne. Smärtan från den gången hon slog mig satt fortfarande kvar i mitt hjärta, och jag ville aldrig någonsin igen återuppleva den rädslan jag kände då. Den smärtan. 
 
Jag ångrar fortfarande att jag aldrig stod upp för pappa mer.
   Hade jag gjort det, så hade han möjligen stannat kvar med mig än idag...
 
---
 
 
 
Senare på kvällen hörde jag en kraftig smäll från mitt rum. Det lär som glas som gick sönder, och det kom från vardagsrummet där jag visste mamma och pappa var. 
   Men det var inte det som fick mig att springa ut och se vad det som utspelade sig.
   Det var bristen på pappas röst som fick mitt hjärta att sjunka ihop och paniken att genomsyra mig. 
   Chocken av att se mamma stå och slå pappa, hålla händerna om hans hals och skada honom fick en reaktion att skapas i mitt huvud. Det var något som brast för mig. Något fick mig att inse att jag inte längre kunde stå och se på. Jag kunde inte låta den här kvinnan finnas här för att förstöra våra liv. 
   >>Sluta! Vad fan håller du på med! Släpp honom!<< ropade jag åt mamma. Jag blev rasande arg och sprang direkt till henne för att dra isär dem. 
   Hon släppte direkt pappa och gick på mig istället. >>Bo! Lägg dig inte i det här!<< skrek hon, hennes röst skar sig och jag hörde väsningarna som kom med hennes andetag. Hennes lungor hon förstör under alla dessa år. 
   >>Jo, nu gör jag det! För jag är trött på att stå och se på! Nu räcker det!<< svarade jag henne. Jag vågade fortfarande inte ta tag i henne, det var fortfarande något som fick mig att tveka. Hennes makt över mitt psyke. 
   Pappa stod och hostade. Han tog sig om hjärtat och såg på oss båda. >>Snälla... Båda... sluta brå...bråka nu.<< han kämpade med orden. Han var så trött och så sliten efter alla dessa år. Hans ögon var helt slut på livet han en gång haft i sig. 
   >>Jag klarar inte av det här längre!<< jag riktade mina ord mot pappa. >>Du klarar inte av den här kvinnan längre, pappa, inse att det här måste få ett slut!<< jag vände mig mot mamma igen, hon gnisslade sina tänder. 
   >>Bo, snälla. Det kommer bli bra... Vi måste bara jobba mer...<< pappa höll handen hårdare mot bröstet.
   >>Vadå jobba? Du har för fan inte jobbat på flera veckor nu! Det enda du gör är att drälla omkring hemma och låta mig få leva på ingenting!<< mamma riktade sitt hat mot pappa. Han försökte försvara sig, men han var så svag. Hon tog ett steg närmare honom för att återigen ta ut sin ilska på han, men jag ställde mig ivägen.
   >>Lämna han ifred! Lämna oss båda...<< sa jag åt henne. Hennes ögon glödde av irritation. Det fanns inget sätt att resonera med henne längre. Hon var helt borta.
   >>Vet du vad Ola! Du har inte varit till någon nytta alls! Du är en helt oduglig far, som inte ens kan uppfostra våran son att respektera sin mor! Du har varit en värdelös inkomstkälla! Dina pengar bara försvann varje gång de kom in på kontot!<< spottet flög ur mammas mun. Hennes ord var som knivhugg mot min pappa. Varje sak han kämpat så hårt med under alla dessa år förkastade mamma. Kvinnan han vigt sitt liv åt visade äntligen sin sanna sida för honom. >>Och vet du vad Ola. Du är en värdelös älskare och man. Du ska bara veta hur många jag varit med, som varit mycket mer man än du någonsin varit! Du ska bara veta hur mycket jag låtit Dr. Hobbs vara med mig, hemma hos oss...<< hon knäckte med huvudet mot pappa. Hon hade äntligen sagt det jag velat pappa skulle veta. 
 
 
Pappa var tyst. Han försökte andas men det var ett tryck i hans bröstkorg som exploderade precis efter mamma sagt de sista orden. Hans ben vek sig och han föll ihop på marken. 
   Tiden tycktes stå stilla när allt hände. Det ringde i mina öron. Min syn förändrades och mina andetag blev påfrestande tunga. Jag reagerade instinktivt och föll ihop på golvet framför min far. Jag tog tag om hans hand, kände efter pulsen som inte längre slog. Jag vet, eller tror, att jag skrek åt mamma att ringa ambulansen. Men hon stod bara och skrek. Hon skrek och höll för sina öron, stängde sina ögon och grät. Hon insåg nog lika fort som jag att pappa fått en hjärtattack. 
   Jag skrek åt mamma att hålla käften och ge mig hennes telefon, men hon förstod inte mina ord. Jag drog till mig telefonen som låg på bordet, men jag hade sådan panik att jag inte klarade av att slå in siffrorna. Allting omkring mig snurrade. Allting omkring mig handlade om sekunder.
   Till slut fick jag tag i en ambulans.
   Men när den väl var här, var det redan för sent. 

Svar på kommentar - #9

 
 
Det här är en liten klurig fråga att svara på, för jag har faktiskt inte ett exakt svar...
 
 
 
... Eftersom tid i sims och verkligheten inte direkt stämmer överense, så finns det självklart "brister" i hur tiden går i den här historien. Speciellt också eftersom jag först nu - i gen 4 - har börjat använda mig av en mer verklighetsbaserad tid, istället för att köra på simstid. 
   Men, i grova drag så tänker jag mig att Celeste och Lucas är ungefär 13-14 år här, medans Bo, som är ett år äldre, är ungefär 14-15. Jag tänker mig att de är i en ålder där mycket nya saker sker, antingen att man börjar högstadiet/gymnasiet som är två väldigt stora grejer man gör när man är ung, och att man även börjar "mogna" till sig och hitta nya intressen. Tanken är iallafall att de är i yngre tonåren, vilket är en svår ålder att visa med bild, då varje livsstadie i sims har så begränsade drag. 
 
T.ex. Barnstadiet i sims tycker jag verkar ligga mellan 8-10 år och tonårsstadiet tycker jag ligger mer mellan 15-19 år, så det är hela fem år man "tappar" när ens sim åldras upp. (Nu tror jag att EA tänker sig att barnstadiet är mellan 8-12, och tonåringsstadiet är mellan 13-19, och såklart kan man få ens sim att se yngre/äldre ut, beroende på hur man stylar upp dem). 
 
Men ja, jag hoppas det duger att svaret är att gänget är mellan 13-15 år då, haha. Jag har faktiskt börjat försöka reda ut det här med tid mer och mer, och förhoppningsvis kan jag någon gång i framtiden ge er en bättre överblick på när/var/hur allting hände. :)
 
Annars är det bara ställa fler frågor om sådant, ifall ni känner att det är något oklart ni vill veta mer om!