30 Dagarsutmaningen - Dag 30

 
 
Hur länge tror du att du kommer att spela sims?
 
 
Jag tror nog helt ärligt jag aldrig kommer att sluta för alltid. Säkert lär jag i framtiden ha perioder då jag inte kan spela/har tid att spela, men jag tror ändå att jag kommer att komma tillbaka till spelet lite då och då. Det är helt enkelt för kul, och ger mig väldigt mycket, för att jag bara ska säga att "nej, nu är jag för gammal för det här." eller något liknande. Däremot kan jag säkert säga att jag någon gång kommer sluta med sims 4, om det kommer att komma ett sims 5 t.ex. Jag spelar aldrig sims 3 nuförtiden, eftersom fyran är det jag hellre spelar. Men så brukar det bli när nya generationer kommer ut i något, man hoppar vidare till nästa.
 
Och det här avslutar mina 30 dagarschallenge med frågor. Känner mig ganska nöjd att jag faktiskt gick och tog mig igenom alla frågorna ändå. Många gånger så brukar jag missa en eller flera dagar och så blir det aldrig riktigt bra, haha. Men den här gången så blev det så, vilket är coolt. Hoppas ni också tyckte det var kul att få veta lite mer om mig och mitt simsande via dessa frågor! Nu lär det återigen stå lite tommare på bloggen ett tag med dagliga inlägg, men om det är något ni känner ni vill se mer av som är mindre inlägg av den här typen eller liknande, så släng iväg en kommentar bara.
 
 

30 Dagarsutmaningen - Dag 29

 
Vad eller vem är din inspiration till ditt simsspelande?
 
 
Jag skulle säga att den främsta inspirationen till mitt simsspelande/bloggande är andra bloggar. Det är iallafall där jag hittar mest motivation till det jag själv gör. Tycker det är så himla kul att läsa andra simsbloggar, och det är synd att det inte längre är en grej. Det var ju stort för ett par år sedan, men nuförtiden är det knappt något, vad jag vet. Antar att det har mycket att göra med att idag så är det mer inne med youtube och vloggar än just bloggar per say. 
 
Annars utöver det så hittar jag inspiration i det mesta. Främst så brukar jag faktiskt bara komma på saker och ting, är väl mycket undermedvetet som jag inspireras av. Kan ha varit en person jag sett, eller något jag läst för längesedan som bara dyker upp och så blir det en grej. 
 
 

Forgotten Hollow - Säsong 2 Avsnitt 8



 

 
 
 
Efter ett par timmar ute hade Richie börjat lugna ner sig lite mer. Hon hade bara vandrat kring i Forgotten Hollow. Hon hade aldrig tagit någon buss någonstans. Vart skulle hon för det första ta vägen? Hon hade knappt lämnat det lilla samhället under de två korta åren hon bott hos Stephano. Hon visste knappt något om världen utanför. 
   Nej, det enda hon kunde göra var att återvända hem igen. Trots att hon inte såg fram emot det alls.
   Richie vandrade längs den upplysta gången som ledde henne in till den gamla statyn som stod mitt i samhällets lilla torg. Statyn som tornade upp sig framför henne var uråldrig och föreställde någon gammal grundare. Richie drog ett djupt andetag och suckade. 
   Vad skulle hon göra nu?
 
 
 
>>Du ska hem. Till din riktiga familj.<< Stephanos ord ekade igenom hennes huvud. Vadå hem? Hem till vad? Richie skakade på huvudet. Hon hade inget hem, inte vad hon kunde minnas. Hon hade ingen familj, inte vad hon kunde minnas. Hon had ingenting från förr. Allt hon hade var det hon hade varit med om under dessa två åren hon bott hemma hos Stephano och hans familj.
   Det var hennes familj. Hennes hem.
   Richie drog sig närmare statyn och såg ner mot vattnet som omgav den. Hon stirrade på sin egna spegelbild och började föreställa sig hur hon skulle se ut ifall hon var vampyr. Hur hennes ögon skulle glöda lika gyllene som Victorias och Jenny. Hur hon skulle få färdigheter utöver det vanliga. Hur Stephano skulle slippa oroa sig över hennes välbefinnande på det sätt han gjorde. Hur hon så enkelt skulle kunna hela sina skador och inte längre vara en skör ynklig människa som han såg henne som...
   Richie drog handen emot sin kind och kände på ärret som prydde hennes ansikte. "Skulle även detta försvinna?" tänkte hon för sig själv. Hon hade aldrig haft något emot ärret i sig. Det enda som störde henne var att hon trots allt inte hade någon aning om vart hon fått det ifrån. Enligt Victoria hade hon fått veta att det var en brännskada, men när hade hon varit så nära eld?
   Richie såg upp mot himlen. Det var en molnfri natt. En natt utan regn... Richie började känna av en vag, bekant, känsla. Det var något med just den här platsen som med ens ville säga henne något. 
   Något viktigt.
 
 
 
Richie drog återigen ett djupt andetag. Hon skakade av sig sina tankar och känslor hon fick. Det var ingen idé att fokusera på det hon ändå inte mindes. Vad som var viktigt var att fokusera på det som var nu. Men när den där känslan i magen gång på gång försökte att säga henne att det var något hon blev tvungen att veta så kunde hon knappt tänka på annat. 
   Det var som att något låg i luften. Något som vakade över henne och väntade på sin rätta chans att komma fram i ljuset.
 
 
 
Richie drog sina händer närmare sig och blundade. Hon funderade ifall känslan som låg över henne egentligen var något som var bra. Och inte nödvändigtvis en dålig magkänsla. 
   Richie knep ihop med ögonen och insåg att hon skulle känna sig riktigt urlöjlig för det hon skulle till att göra, men för stunden så var det det hon ville hoppas på. Richie började att önska.
   Hon önskade att hon skulle få bli vampyr. Hon önskade att hon fick stanna med sin familj för evigt. Att få vara bredvid Stephanos sida för all evighet.
   Hon önskade över allt annat att hon fick en enda chans.