Fam. Jones - Chantelle Epilog


 
Ett litet meddelande bara. Jag är ledsen att Jones kommer så sällan, men för stunden så är jag nere i södra Sverige och gör min praktik för den här läsperioden, och det tar upp jättemycket av min tid både under och efter dagen som gör att jag helt enkelt är för trött för att orka skriva längre inlägg. Om ni även undrar så FH kommer ut eftersom jag och Sandy redan gjort klart alla inlägg sedan länge, och 30 dagars utmaningen har väldigt korta och enkla inlägg att göra som knappt tar tid. 
 
Jag vet att jag sa att Jones förhoppningsvis skulle vara klar nu till början av sommaren, men som det ser ut nu så kommer inte det att hända. Men men, saker och ting kommer ibland ivägen och så är det. Jag vet inte hur min sommar kommer se ut exakt, jag hoppas kunna läsa en sommarkurs och jag hoppas inte jag får rester från skolan att jobba med. Men finns det tid, så kommer jag fortsätta blogga vidare under sommaren och förhoppningsvis få klart Jones då eller senare.
 

 
 
 
En dag, för så många veckor efter första gången jag träffade Lucas vid hamnen så satt jag numera hemma hos honom, vid hans sida - som hans flickvän. 
   Det var inte meningen att jag tänkte fortsätta träffa honom, men det var något med han som fick mig att vilja stanna kvar. Jag tror att det hade att göra med att det kändes som att vi hade saker gemensamt, liknande erfarenheter från forna förhållanden som gjorde att jag kände ett band till honom.
   Han hade blivit sviken. Jag hade blivit sviken. Och därifrån hittade vi varandra. 
 
 
 
Vårt förhållande var annorlunda från hur jag kände när jag träffade Erik. Med Erik hade det varit små fyrverkerier som slog i när jag rörde vid honom, men med Lucas fanns det inte samma tryck. Det var inte riktigt en förälskelse jag kände, utan snarare mer en form av trygghet för stunden. Trots allt så gav hans relation mig inte bara någon jag kunde känna att jag litade på, men även en plats jag kunde komma och stanna hos. Jag behövde inte förlita mig på att överleva på mina villkor längre. Jag hade Lucas familj som stöd i mitt liv...
   Eller ja, jag tog det stödet för mig själv.
   En harkling hördes och avbröt mig och Lucas där vi satt ute inne i det lilla huset som stod på baksidan av deras trädgård. Det var hans mamma - Mila - som utan att knacka kommit in och stört oss två. Som hon alltid brukade.
   Både jag och Lucas sneglade mot henne, och jag frustade till. Själv gav hon sin son ett leende, och mig en grimas som talade om att hon verkligen inte tyckte om mig. 
 
 
 
Vi båda ställde oss upp och såg mot henne där hon stod och återigen predikade om vad hon ansåg om hela vår relation. Lucas var mest återigen tyst när hans mor var i samma rum. Själv snäste jag till så fort hon orkade öppna sin käft för att säga något åt mig, något hon verkligen inte gillade. 
   Men gav man sig på mig, så öppnade jag käftarna tillbaka. 
   I slutändan så begav vi oss iväg från henne. Det var ändå eftermiddag och jag skulle bege mig hem för natten då Lucas hade andra saker han skulle göra. Vi skulle ändå träffas senare och planera inför festen vi båda skulle gå på. Den som verkade vara i utkanten av Oasis och tydligen skulle vara "the event of the year". 
   Jag sneglade bak mot Mila som stirrade kallt mot mig. Jag himlade irriterat med ögonen, men sa inget åt henne.
---
 
 
 
Innan jag drog mig hem så rundade jag en tur igenom den lokala delen av stan. Jag ville ta mig tid att fundera mer kring vad som skulle hända nu för framtiden.
   Jag undrade hur länge jag skulle stanna kvar med Lucas. Skulle jag försöka se ifall det kunde leda någon längre vart än det var just nu? Jag trivdes trots allt med hans sällskap, om än hans familj verkade udda nog. Han fick mig att känna mig helare än jag var tidigare, och att slänga bort den tryggheten nu kändes inte som ett val för mig. Det skulle nog leda mig in till något mer om jag stannade kvar. En del förhållanden tog tid att bygga upp, och antagligen så gällde det mitt och Lucas.
   Jag stirrade igenom skyltfönstrena och kunde så enkelt se min egna reflektion. Hur annorlunda jag såg ut nu, mot för då. Jag hade färgat håret, för att testa något nytt. Något ljusare, men jag var osäker på ifall jag tyckte om det. Mitt ansikte verkade vara så mycket äldre än jag tänkte mig jag var. Trots allt, jag var nitton nu, och åren hade satt sina spår. Ärren låg fortfarande kvar.
   Allting kretsade fortfarande kring att jag blev tvungen att vara bäst. Att vara vackrast. Att alltid alla ville ha mig. Det var det som fick mig att inse att jag var värd något.  
 
 
Jag stannade till vid ett skylfönster, och såg en otrolig vacker klänning. Den var lång, och skimrade med ett guldblommigt mönster mot det nattsvarta tyget. Den skulle vara perfekt på mig nu till festen. Den skulle få mig att sticka ut, att få alla att se mig, att avundas mig. Jag skulle få dem att se på sig själva, och önska de vore jag.
   Men min blick drogs mer åt det som fanns på sidan om. På det som jag en gång i tiden strävat efter. På den jag egentligen var och ville vara. Baddräkten var röd, precis som skolans lagfärger varit.
   Jag hade inte råd med två saker. Antingen så köpte jag klänningen och fortsatte skimmra inför alla andra, och fortsatte köra mitt egna race att verka bättre än alla andra.
   Eller så köpte jag det jag egentligen ville ha. 
 
 
 
Det var nästan för befrienade att stå ute och känna den klara brisen slå mot min kropp. Att känna hur baddräkten låg mot min kropp. Att känna mitt ansikte andas fri från smink och känna hur mitt hår snart skulle fyllas med vatten och skölja bort alla smutsiga produkter som fejkfyllde ut det.
   För första gången på länge bankade mitt hjärta med en exalterande glädje. Att känna hur adrenalinet pumpade där jag klättrade upp för stegen och hur allting verkade kännas rätt så fort jag lät mig själv hoppa ut och känna vattnet som slog mot min kropp.
   Jag tvekade för en sekund. Det hade varit år sedan jag hoppat från en såda här höjd. Än fler år sedan jag faktiskt varit i vattnet. Fanns det en risk att förträngt allt om vem jag var, och hur jag skulle göra?
   Jag stängde mina ögon och såg framför mig hur jag gjorde då. Hur enkelt det egentligen var. Det här var något jag älskade att göra. Det här var det jag ville. 
 
 
 
Med en lätt böjning på mina knän, och armarna ut i en cirkelrörelse tog jag mitt första hopp ut. Det kändes precis så som jag minns det. Det var precis samma underbara känsla som alltid lockat mig till simmandet. När jag slog i vattnet och kände den kalla ytan kyla ner min varma kropp så var det som att jag återigen var tretton år gammal, och inget av det som hänt under de senaste sex år hade hänt.
   Jag drog mig upp till ytan och tog ett djupt andetag. Ett leende låg över mina läppar när jag såg upp mot himlen och kisade för solens varma strålar.
   För första gången på länge, kände jag mig hel. 
 
 
 
Min blick föll ned mot tonåringarna som trampade vatten längre från mig. Den fastnade på den rödlätta killen som hade en blick av förundran mot mig. Av uttrycket att döma verkade han ha svårt att få fram orden inför den han pratade med. Jag skrattade till. Det var precis som vanligt. Och det kändes lika bra att få uppmärksamheten, trots allt, det var den jag levde för. 
   Jag var på väg att vända mig och simma mig bort, men en känsla kom över mig. Jag hade Lucas, och vi var ett par, men det var något spännande med killen som lockade mig. 
   Varför stirrade han så fascinerat mot mig, när jag såg ut som jag gjorde just nu?
   Jag log ett litet leende. Trots Lucas, så lockade det mig att få de här blickarna från andra. Den bekräftelsen. Vad skulle det egentligen skada om jag bara tog den en extra gång för mig själv personligen? Lucas behövde inte få veta det här, och helt ärligt...
   Det var inte som att jag skulle träffa på dem där borta någon gång igen.