Forgotten Hollow - Säsong 2 Avsnitt 6


 
Simsinspace: Forgotten Hollow Del 6
 
 
 
 
Tidig morgon stod Victoria vid dörren och pustade ut. Hon var äntligen hemma igen efter en alltför lång resa, en resa som egentligen inte borde tagit mer än ett par dagar, men som slutligen resulterat i att hon fått tvingas stanna kvar i över tre veckor.
   Victoria ställde ner sina överfulla resväskor. Hon sträckte på ryggen. 
   Det skulle bli så otroligt skönt att få komma hem till ett lugnare hem igen.
 
 
 
Mer än så hann inte Victoria tänka innan dörren öppnades och Richie stormade ut. Victoria såg mot flickan som stampade sig förbi henne.
   >>Richie? Hur är det fatt?<< frågade Victoria Richie som hom märkbart kunde se hade något som störde henne. 
   >>Ingenting. Absolut ingenting.<< svarade Richie kort och stannade upp. >>Hej, förresten. Välkommen hem, antar jag..<< muttrade hon sedan.
   >>Tack... Men jag ser att något stör dig.<< svarde Victoria och såg bekymrat mot Richie. 
   >>Vet du. Om du undrar så kan du alltid fråga Stephano, men han lär väl bara säga att allt är mitt fel. Som vanligt!<< sa Richie och stampade sig vidare nedför trappan. >Åh! Och om han undrar! Så säg att jag inte bryr mig om att han vill veta vart jag är!<< skrek hon sedan, smällde upp grindportarna, och sprang iväg mot närmaste busshållplats.
   Victoria stod förvånat kvar och såg Richies figur försvinna mot horisonten. Hon började med ens undra ifall något väldigt allvarligt hade hänt medans hon varit borta. 
 
 
 
I köket hade Mirza och Evelynne förgäves försökt få Richie att stanna kvar hemma och ta det lugnt med dem. Istället hade hon bara stoppat i sig en smörgås och sedan gått på en gång. Kvar fick Mirza och Evelynne vara och umgås över frukosten i sin ensamhet.
   Jenny låg för stunden och sov vidare nere, och Stephano var på ovanvåningen och donade. 
   Evelynne drog fram en brödbit och tog en tugga av brödet samtidigt som hon kikade igenom hennes telefon. Mirza själv stod borta vid kaffebryggaren och gjorde sig en omgång kaffe. Han var ingen större kaffekonsumerare, men för stunden ville han få i sig något som kunde få han att piggna till lite extra.
   Evelynne lade ifrån sig sin mobil och såg mot Mirzas ryggtavla. 
   >>Har du haft den tröjan på dig förr?<< frågade hon och lutade på huvudet fundersamt. 
   Mirza vände sig om med sin nybryggda kopp kaffe i handen och såg mot Evelynne. >>Öh.. Säkert. Jag hittade den bland alla andra kläder.<<
   >>Jag känner inte igen den iallafall...<< mumlade hon vidare, sedan ryckte hon på axlarna. 
   >>Finns det någon poäng med vad du försöker säga om min tröja?<< frågade Mirza skeptiskt.
   >>Ja, den är väl fin. Men jag tycker du nog borde byta ändå.<< sa hon och log brett.
   >>Ursäkta va?<< svarade Mirza med höjda bryn.
   >>Ja. Både du och jag har vinrött på oss. Det ser helt fel ut. Folk kan ju tro vi är värsta paret.<<
   >>Vilket folk? De vi bor med, eller dem som finns där ute dit du ändå aldrig går?<< 
   Evelynne fnös till. >>Fine, då får vi väl se ut som två tvillingar då.<< sa hon och drog handen igenom håret. 
   >>Inte mig emot.<< sa Mirza och tog en klunk av sitt kaffe.
   >>Rengjorde du maskinen innan du gjorde kaffet?<< frågade Evelynne Mirza som höjde ena sitt bryn mot henne.
   >>Nej, men ingen har väl använt det på ett tag?<<
   >>Nej exakt. Victoria var den sista och hon hann aldrig tvätta ur det innan hon åkte...< log Evelynne åt Mirza som med ens spottade ur sig allt sitt kaffe och spillde resterande på sin tröja.
   >>Vad i..!<<
   >>Vad bra. Då kan du byta tröja.<< skrattade Evelynne åt Mirza som såg med ett irriterat öga mot sin vän.
 
 
Victoria kunde inte låta bli att le åt Mirzas plötsliga spotanfall. 
   >>Härligt att se att saker och ting inte är helt annorlunda sen sist.<< sa Victoria. Både Mirza och Evelynne vände sig om mot henne och drog på smilgroparna.
   >>Victoria!<< ropade de båda till Victoria som drog sig in mot köket för att hälsa på dem ordentligt.
 
 
Innan Victoria ens kommit in i rummet helt hördes Evelynnes glada stämma. >>Victoria! Du anar inte hur mycket vi har saknat dig!<< sa hon till Victoria som skrattade till.
   >>Jaså? Har jag varit så saknad.<< log hon och såg mot Mirza som nickade på huvudet.
   >>Det har varit... lite kaos här på sistone...<< svarade han. >>Det är skönt att ha någon som har koll hemma igen.<<
   >>Ja... Jag stötte på Richie som verkade ovanligt arg. Jag förmodar att det har något med Stephano att göra?<<
   Både Mirza och Evelynne såg på varandra en längre stund och Victoria förstod att så var fallet. 
   >>Nåja. Det kan vara bra för dem båda att bråka lite med. Så att de inte tror att de ger sig in i något som är regnbågar och solsken varje dag.<< sa hon. Men både Evelynne och Mirza skakade tveksamt på huvudet åt Victorias påpekande. 
   >>Vi vet inte...<< började Mirza och Victoria lade en undrande blick mot Mirza som suckade till innan han började återberätta allt han visste från gårdagen.
 
 
 
Victoria lyssnade intensivt på det Mirza just sagt. Hon sa inget först, utan hon var helt tyst. Varken Mirza eller Evelynne kunde läsa av hennes uttryck där hon stod.
   >>Jag förstår...<< sa hon sedan. >>Var är Jenny just nu?<< frågade hon och såg mot de två andra i köket. 
   >>Hon ska vara nere och sova.<< svarade Evelynne. 
   >>Bra. Så fort jag packat upp går jag dit och påbörjar hennes behandling.<< sa hon kort. Hon nämnde inget utav det som hände, eller det som kunde hänt ifall Jenny inte varit stark nog att ta sig ur hennes mörker. Victoria lade inget fokus på det som var, utan hennes fokus låg helt på att fortsätta satsa på framtiden, och förhindra att det skulle hända igen. 
   Både Mirza och Evelynne sken upp när de hörde vad Victoria just sagt.
   >>Så din resa var trots allt inte förgäves?<< frågade Mirza.
   Victoria blev en kort stund tyst. >>Nej.<< sa hon bara. Mirza höjde skeptiskt på ena brynet. Victoria verkade inte så säker på hennes svar.
 
 
 
Evelynne själv kunde inte mer än att känna en lycka över det Victoria sagt. 
   >>Jag kan fortfarande inte fatta hur tur vi har som har dig här... När tror du Jenny kommer bli frisk?<< frågade Evelynne Victoria som såg mot Evelynns förväntansfulla ansikte. Hon log lättsamt.
   >>Ge det en tid bara. Det kommer inte gå så fort som man kunde hoppas, men hon kommer bli bättre.<< svarade hon. >>Nej. Dags för mig att dra upp väskorna på mitt rum igen.<< sa Victoria. Mirza var kvick med att fråga ifall han fick hjälpa henne. >>Ja tack gärna.<< sa Victoria. 
 
På väg upp mot kontoret kunde inte Mirza undgå att fråga Victoria sanningen.
   >>Du hittade ingenting va?<< frågad Mirza och lade blicken mot marken.
   >>Nej.<< svarade Victoria kort. >>Ingenting som kan hjälpa henne bli fullt frisk.<<
   >>Vad är det bästa du har?<< 
   >>Jag fick tållåtelse av min far att ta med mig en ny bromsmedicin att testa. Den kommer hjälpa henne, men ju mer hon tar den, desto mindre kommer effekten att bli till slut. Hon kommer att må bättre, och få mindre anfall... men hur länge det gäller vet jag inte.<<
   >>Finns det något vi kan göra..?<< frågade Mirza försiktigt. Han ville inte hoppas för mycket.
   >>Nej. Nej, det finns det inte.<< sa Victoria och öppnade sedan dörren till sitt kontor och påbörjade direkt att blanda en ny injektion hon kunde ge Jenny.