Martin - 1.10 / Karaokekvällen

 
 
 
Okej, men lite coolt tycke ändå Samuel det var av att toaletterna inne på karaokebaren var så pass high-tech att man kunde prata med dem. Om än han fick lite "framtidsdystopiska" tankar hos sig. Om en toalett kan bli så pass vältalig, vem säger då inte att en liknande robot i framtiden kan komma att bli så pass mänsklig att de tar över jorden?
 
 
Nåväl, Samuel hade inte kommit med ut för att prata med en toalett hela kvällen. Han mötte upp Jamie som stod och väntade framför scenen och lyssnade på det ena halvtaskiga uppträdandet till det andra. 
   >>Visste du att toaletten där inne kan prata med en?<< sa Samuel och pekade bak mot toaletterna. Jamie höjde ena sitt bryn åt Samuels fråga.
   >>Haha, se bara till så att du inte gör dem arga. Det hände mig en gång. Fick ångra det rejält efteråt.<< frustade Jamie och drog med sig Samuel bort till ett ledigt bord de kunde sitta vid.
 
 
 
De två killarna satt och försökte hålla en konversation med varandra under den höga ljudnivån. Av vad Samuel lyckades höra var att han fick reda på lite mer om vad Jamie gjorde i livet. Han pluggade andra året historia på universitet - men var kanske inte den som hade tur med saker och ting där. Ett par omtentor hit eller dit, några misslyckade dejter hit och dit, och annat som satte käppar i hjulet för det mesta hos Jamie. 
   >>Men det blir som det blir ändå. Ingen idé att älta liksom.<< sa Jamie och gav Samuel ett leende. Han var en väldigt optimistisk kille, och ambitiös som inte gav upp för någonting. Det var väldigt starkt gjort av honom tyckte Samuel, en riktigt bra kvalitet.
   Mitt i deras samtal så blev det lite tystare, eftersom ingen för stunden stod och sjöng vid karaoken. Jamie undrade då om inte Samuel skulle upp dit och sjunga lite, när dem ändå var här? Samuel själv tvekade, men efter att Jamie pressat på honom lite till så bestämde sig Samuel för att försöka. Han ville ju trots allt ändå testa på att sjunga igen - om än det kändes oerhört nervöst. 
 
 
 
Något så när skönt var att det inte var lika fullt i lokalen längre. Så Samuel slapp det största publikhavet, men det stoppade han ändå inte från att vara nervös ändå. Till en början stapplade han på orden och tonerna, men efter att ha fått en uppmuntrande blick från Jamie kände sig Samuel lite mer redo. Till slut gick det till och med väldigt bra tyckte Samuel, om än han inte ansåg sig vara någon vidare sångfågel. 
   När sången var klar fick Samuel en hel del applåder, vilket han själv tyckte var konstigt. Han gick ner och mötte en förvånad Jamie.
   >>Wow, liksom... Jag hade ingen aning om att du kunde sjunga.<< sa han och verkade märkbart imponerad.
   >>Nja, fast jag kan inte heller sjunga så bra.<< svarade Samuel nervöst. >>Och sjöng inte du med mig sist vi var här?<<
   >>Fast då var jag så jäkla full att jag knappt ens hörde min egna röst.<< skrattade Jamie.
 
 
 
 
Strax därefter verkade det mesta av nattlivet tona ner sig och Samuel och Jamie bestämde sig för att det var dags att bege sig hemåt. På väg ut från karaokebaren så råkade de stöta in i någon som Jamie kände sedan tidigare. Någon som var märkbart full och väldigt lullig av sig. Samuel rynkade lite på näsan åt killens sätt att vara lite för på.
   >>Är det din kille eller?<< undrade killen som hette Akira och såg mot Jamie.
   >>Nej, det är det inte. Vi har just träffats. Han bor granne med Maylin och André.<< skrattade Jamie. Samuel själv sa inget om det. Han blev mest tyst och tänkte, sneglade lite på Jamie med.
   >>Åhåhåh, synd. Han är söt. Li.. Li.. Lite din typ av kiiiille med. Du ska..sk..ska inte ta hm.. hem..<< fortsatte Akira, och fumlade kring med fötterna så att han till slut dratt rakt ner i marken. Jamie skakade på huvudet och lät han ligga kvar en stund. 
   >>Akira är bättre i vanliga fall. Bara så du vet.<< sa Jamie och varken kommenterade eller dementerade det Akira just sagt.
   >>Ja, jag antar väl det.<< svarade Samuel. och blev plötsligt lite rödare om kinderna när han såg över mot Jamie.