Martin - 1.13 / Granite Falls Del 3

 
 
 
Dagen gick mot natt, och Samuel hade tagit sig en tupplur inne i tältet ett tag efter han, Maylin och Laura kommit tillbaka igen. Egentligen så förstod Samuel att det hade varit en urusel plan att göra så, för han skulle bergsäkert inte kunna somna senare ikväll så enkelt nu när han var pigg. 
   Utanför befann sig resten av gruppen och satt samlade vid eldstaden för att värma sig, umgås och grilla lite late night snacks - alltså marshmallows eller korv. 
 
 
När Samuel var på väg ut från tältet mötte han upp en trött Maylin som sa att hon skulle gå och lägga sig. Samuel skrattade lite åt det och sa att han nog borde ha tänkt lite som Maylin där, innan han sedan bjöd henne ett godnatt och en kram från hennes sida. 
   Samuel gick därefter över och ställde sig vid elden, mellan Desirée och Jamie, för att värma sig och umgås med dem där. Samuel sneglade över lite mot Desirée där han stod, och tyckte sig se att hon verkade lite tillbakadragen från han. Något han inte hoppades var att han gjort något eller sagt något dumt tidigare. Inte nog med att Desirée verkade nedstämd, det kändes som att samtalen mellan gruppen plötsligt blivit lite annars efter han kommit över till dem. Det var en smått tafatt känsla som låg i luften. 
   Laura stod och såg över mot hennes lillebror och hans vänner, och kom fram till att försöka lätta upp stämningen. Hon visste precis vad hon skulle göra.
 
 
 
>>Visste ni om att skogen här är hemsökt?<< började Laura och fick uppmärksamheten riktad mot sig. 
   >>Hemsökt?<< sa Desirée och kände hur hon definitivt inte gillade det som skulle komma.
   >>Ja, hemsökt ja! Fyllt av gamla spöken och annat som härjar här i skogen. Visst stämmer det älskling?<<
   Christofer skrattade som mest men flikade in med att det såklart stämde. Alla visste ju om att skogen här var fylld av gastar, spöken och monster.
   >>Okej, jag vet inte om jag kommer gilla det här...<< Desirée var, om än hon inte sa det högt, oerhört mörkrädd av sig, och gastar och spöken och monster, nej det gillade hon inte alls. 
   >>Vad säger du Samuel? Är du rädd eller?<< frågade Laura Samuel som inte sagt något än om det. Han ansåg inte direkt att det skrämde honom att lyssna på en spökhistoria sådär, men såklart, om han någon gång skulle se ett spöke framför sig så skulle han nog säkert bli rädd.
 
 
Laura började därefter att berätta en av de hemskaste historierna hon hört talas om. En fylld av blodig hämnd och förevigt fallna själar. En saga som handlade om en grupp ungdomar som kommit hit för att ha det trevligt, men när en av dem plötsligt försvunnit så blev den trevlig utflykten inte lika trevlig längre...
 
 
 
Laura gick verkligen all in för den här historian hon berättade med sådan intensiv styrka att man bara blev tvungen att tro på att det var sant det hon sa. I alla fall så kunde man nästan tro på det. En som var skeptisk hela tiden till det hela var André som definitivt inte trodde på spökhistorier alls. Det fanns inga bevis på spöken eller monster, alltså så fanns dem inte. 
 
 
 
Desirée däremot som lyssnade väldigt noga på allt som Laura sade, och det gjorde henne lite rädd trots allt. Om hon skulle få sig en vidare bra sömn under natten, ja det återstod att se senare. Tur nog skulle hon inte sova själv under natten, för hade hon gjort det hade hon definitivt inte kunnat sova alls. 
   Jamie var en som ofta fått höra sin syster berätta dessa spökhistorier, och han själv var skeptisk till om han vågade tro på dem eller inte. Det var ju trots allt deras pappa som först berättat om dem, och enligt honom så var det egna erfarenheter han baserat dem på. Frågan var om de var sanna... Eller bara att deras far varit en jäkligt duktig historieberättare...
 
 
Till slut var sagan över, och dem alla kunde pusta ut. Det hade varit en riktigt bra historia tyckte Samuel, och han hade dragits med i den och verkligen börjat undra ifall det varit sant eller inte. 
   Efter en stund så begav sig Laura och Christofer iväg för att sova, och Samuel, Desirée och André bestämde sig för att grilla lite marshmallow och korv innan de sedan skulle knyta sig med. Jamie fick sig dock en nödsituation och försvann bortåt skogen mot toaletterna innan han också skulle lägga sig. 
   Där Samuel satt och grillade sitt socker så kände han plötsligt av en närvaro i skogen. 
   >>Kände ni också det där?<< undrade han, varpå både Desirée och André nickade. >>Ni tror inte att det var...<<
   >>Chansen är nog större att det är en björn, Samuel.<< svarade Andrée, men frågan var om det var så mycket bättre än ett spöke tyckte Desirée. 
   >>Tja, jag och Maylin träffade på en "björn" längre in i skogen.<< log Samuel. >>Och jag träffar nog hellre på den igen, än ett okänt spöke.<< skrattade han.