TS4 FAM. JONES 4.95

 
 
<< Del 94 | Del 96 >>

 
 
Surrande ljud. Skarpa ljus. Det var så mycket på en och samma gång. Allt omkring var bara ett enda kaos. 
   >>Låt henne gå Thomas! Snälla jag ber dig att lyssna på mig!<< Blaise..? >>Thomas, hör du på vad jag säger! Det är din dotter!<< Blaise.. är det du? Pappa?
   Pappa, gråter du? Pappa, varför står du där och inte säger ett enda ord? Blaise ropar på dig. Nej vänta, du säger något, men jag kan inte höra vad det är. Men du är arg. På mig? På Blaise?
   Vart är jag?
   >>...<<
   Vad säger du? Vem är du? 
   >>Släpp henne..!<< 
   Vart är jag?
   >>Det är på mina order...<<
   Vänta... Vad...
 

 
 
 
Det kändes som en stöt flög in i mitt huvud, och jag ryckte till. För en sekund visste jag inte längre vart jag var, eller ens vem, men sedan jag kände hjärtat som bultade i mitt bröst och den mjuka soffan jag låg på så började jag sakta komma tillbaka från mörkret igen. 
 
 
Jag drog handen över pannan, över mina ögon, över hela mitt ansikte. Svett, tårar, snor och saliv, ja allt kändes det som att jag drog ifrån mitt ansikte. Jag kände mig så alldeles illamående också. Min kropp som började vakna till liv ömmade lite. Jag hade nog spänt mig ganska så rejält under den tiden jag varit borta från verkligheten.
   Jag försökte att fånga tag i det jag sett, men minnet verkade redan fly undan från mig. Jag började tappa det mesta igen, men jag försökte så innerligt hålla kvar det viktigaste. 
   Att jag såg pappa, och jag såg Blaise. Jag hörde dem båda två, och jag hörde hur de var arga. Hur de bråkade om något. Något som jag var delaktig i. Jag minns hur det gjorde ont i mina armar, som att någon höll i mig och sedan hur något slog i min mage och fick mig att försvinna bort. Bara den där strimman av ljus som jag sedan föll igenom, och landade på marken med en duns...
   Det var den gången för så många veckor sedan. Den gången jag såg Blaise försvinna framför mina ögon. Jag fick tillbaka lite av det minnet jag tappade från den gången.
 
 
>>Åh, helvete mitt huvudt...<< mumlade jag till och försökte att sätta mig upp. I dimman framför mina ögon så jag Chantelle och Bo dyka upp. De drog båda varsitt djupt andetag och log lättat.
   >>Är allt bra?<< frågade Chantelle. 
   >>Gud, Celeste... Vi trodde att du var helt borta...<< sa Bo och gick fram till mig. Jag såg bara på dem för stunden. Jag var inte helt närvarande än. 
   >>Hur kom jag..? Vad hände..?<< sa jag halvt onyktert.
   >>Efter att du rörde vid kommunikationsplattformen, så svimmade du av. En ganska bra stund.<< svarade Chantelle. >>Vi försökte få liv i dig, men du var helt borta.<<
   >>Var jag utslagen länge?<<
   >>Ett par timmar. Bo beslutade för att bära in dig hit istället för att du skulle ligga där ute.<<
   >>Du var kall Celeste, och andades knappt...<< mumlade Bo. >>Seriöst, det var som att du likväl kunde varit död!<<
   Jag skrattade till, kanske lite väl kaxigt med tanke på att jag mådde som skit. >>Fast nu är jag inte det.<<
   >>Nej, och tacka allt för det.<< suckade han.
   Jag började att försöka sätta mig bättre tillrätta, men hela rummet började att snurra framför mina ögon. Det var så fruktansvärt. 
 
 
>>Åh, fy fan...<< jag tog mig om magen. >>Hände något med.. ugh... kommunikationen förresten?<<
   >>Nej, alltså... efter att du rört vid maskinen så dog den ut helt.<< Chantelle var den som svarade, Bo stod nu precis framför mig. Hans blick var fylld med en oro, och han andades tungt. 
   >>Celeste, är du okej?<< frågade han mig. Jag drog ett djupt andetag. Illamåendet och yrseln började att släppa.
   >>Ja, jag är okej.<< ljög jag halvt, och viftade lite med handen framför honom.
 
 
>>Celeste, är du säker på det?<< Bo satte sig plötsligt framför mig, och han höll sina händer mot mitt huvud som stöd. För en sekund kändes det som att vara tillbaka till något som var för så längesedan mellan oss, men på samma gång så blev jag så oerhört obekväm i det hela med. Bara för att jag sa att det inte fanns något där längre, så kunde jag aldrig svara för Bo. Jag tog och skyfflade undan hans händer, och log ett snett leende mot han. 
 
 
 
>>Pff, såklart jag är det. Du måste sluta oroa dig sådär.<< sa jag och ställde mig upp. >>Se? Jag är heelt återställd.<< jag viftade med händerna och snurrade på fötterna, bara för att bevisa hur bra jag mådde. Att jag sedan föll ner på soffan igen och fick tvinga mig att ställa mig drastiskt upp för att visa en poäng där, kanske inte gjorde det så sant egentligen.
   >>Juste, du är precis som alltid.<< skrattade Bo, och jag räckte ut tungan mot honom.
---
 
 
Snart efter att jag kommit till liv helt igen, så berättade jag det jag sett under tiden jag legat utslagen. Det sa inte så mycket mer till dem två, än det gjorde för mig. Men det hjälpte att dela med sig till andra om det jag varit med om, än att hålla det inne för mig själv helt. 
   Chantelle och Bo berättade också att de lyckats, på något sätt, få tag på ett ställe vi kunde åka till. Personen och addressen hade inte varit hemligstämplat på något sätt, antog de i alla fall då de hittade information om det online, men det kunde lika gärna vara helt fel för det. Men vi hade något vi kunde åka och kolla in, och det var bättre än ingenting alls. 
   >>Har vi allt?<< undrade Bo och såg en sista gång in i Marinas hus.
   >>Du låter som en förälder som talar till sina barn.<< svarade jag och gav han ett litet flin.
   >>Jag är väl äldst här så någon måste väl ta på sig den rollen.<< skrattade han påtvingat.
   >>Är du säker på att du är äldst?<< jag sneglade mot Chantelle, Bo med.
   >>Nitton. Ska fylla tjugo snart.<< svarade hon, och Bo knep ihop munnen och nickade lite på huvudet.
   >>Arton här, men det innebär ändå att du är yngst, Celeste.<<
   >>Ja, med ett år...<< svarade jag och lade armarna i kors.
   >>Okej, men det var inte det vi skulle snacka om nu...<< Bo suckade. >>Jag undrar bara om det inte är något annat vi behöver ta med oss? Jag tänkte att vi kanske inte... kommer hit, igen.<<
   >>Jag antar det.<< svarade jag, och såg in igenom dörrens fönster. In till huset där jag spenderat en sådan kort, men ändå speciell tid hos. 
   >>Då åker vi väl då.<<
 
 
 
>>Celeste? Kommer du eller?<< 
   >>Ja... Ja, jag kommer.<< men jag började att undra. >>Nej, jag skojade bara. Jag kommer snart, men gå till bilen ni. Jag blir inte borta länge.<< och sedan var jag inne i huset. Inne för att jag bara visste att det fanns en sak vi kunde ta med oss som skulle kunna vara bra att ha. 
   Ifall att vi skulle behöva skydda oss. Frågan var bara... Vart den kunde ligga någonstans.
 
 
 
>>Okej, hon har varit borta länge.<<
   >>Hon kommer nog snart. Eller vill du in och hämta henne?<< Chantelle höll handen mot bilen. Den trevade efter handtaget, lite oroat. Det var trots allt en bil de "lånat", och ifall att någon såg dem med dem, eller i värsta fall en polis skulle komma hit så var det kört. Men samtidigt så fumlade hon av andra orsaker med, men dem ville hon inte riktigt erkänna för sig själv. 
   >>Nej, eller kanske. Två minuter, sen går jag in igen.<< sa Bo och såg mot Chantelle. De två var återigen ensamma, och trots att det nog var hyfsat neutralt mellan dem, så fanns fortfarande den där gamla känslan kvar som en oförglömlig smak som låg på hans tunga. 
   >>Har du haft körkort länge?<< frågade han plötsligt. Det kändes stelt mellan dem, och han hoppades på att det skulle lätta ifall de bara pratade om något. 
   >>Ett tag.<< svarade hon kort.
   >>Önskar jag hade ett. Det verkar så härligt att kunna köra omkring vart man vill, än att behöva gå eller ta en buss.<<
   >>Det kan vara härligt, om man har en bil då. Eller ja, en egen icke-stulen bil då<< log Chantelle.
   >>Det kan vara en bra idé.<< log Bo. >>Vilken modell, om du får välja?<<
   >>Åh, det var en bra fråga... Modellen kan nog kvitta, men jag har alltid velat ha en cab. Bara känslan av att glida omkring på vägen med nedfällt tak, och känna solen och vinden där man kör.<<
   >>Är inte det dock väldigt obekvämt? Det ser då obekvämt ut när jag sett andra köra omkring med dem. Fast alla som körde var också skalliga män med röda huvuden.<< skrattade Bo. 
   >>Nej, gud nej! Jag har åkt med i en sådan ett par gånger, och det är hur underbart som helst!<< sa Chantelle och lutade sig mot bilen. 
   >>Jag är lite tveksam till det, men jag kanske bara måste testa åka för att fatta grejen med det.<<
   >>Kanske du verkligen måste göra.<< log Chantelle, bredare än vanligt.
   >>Om jag någonsin får chans göra det...<< mumlade han plötsligt. Chantelle märkte av skiftet av ton i Bos röst.
   >>Vadå? Det tror jag nog du kommer få göra, någon dag.<<
   >>Ja, om inte all denna skit förstör mer än det redan gjort...< Bo lutade sig mot bildörren, och såg upp mot himlen. >>Liksom, vem vet vad som händer härnäst.<< han förde handen mot där skottet snuddat vid hans kropp. Så nära döden. Fler gånger än han ville. 
   >>Ingen kan veta vad som händer imorgon, eller ikväll. Det gäller bara att göra det bästa av det man har.<< även Chantelle lutade sig mot bilen. Men med blicken lagd mot den rödhårige killen.
   >>Men ibland känns det bästa så långt bort också.<<
   >>Men det kan vara väldigt nära en med...<< mumlade Chantelle, och såg att Bo såg över mot henne. Hon flackade undan med blicken, och ställde sig tillrätta.
   >>Kanske.<< sa han och suckade. >>Kanske jag bara ska göra som Celeste och... tänka positiva tankar. Allt löser sig liksom!<< skrattade han, lite halvhjärtat då han inte riktigt kunde tro på sånt lika enkelt som Celeste kunde. Chantelle skrattade med honom. 
   Till slut dog deras skratt ut. Mer än två minuter hade gått. 
   >>Det kommer bli bättre. Någon gång blir det bättre. Det är i alla fall dem tankarna som hjälpt mig orka.<< sa Chantelle. 
   >>Egentligen detsamma för mig...<< Bo suckade. >>Nåja, om du nu har en cab att se fram emot en dag så måste ju jag också hitta något att se fram emot. På tal om andra, lite mer positiva saker, igen.<<
   >>Tja, du kan ju alltid få åka med, den gången jag skaffar en. Kan du få lära dig hur underbart det är att glida omkring på vägarna i en.<< log Chantelle.
   >>Visst. Vet du vad. Efter all denna skit är över, och du har köpt dig en cab, då åker jag med dig på en sväng och försöker fatta grejen med det hela.<< svarade Bo.
   Längre bort kunde snabba fotsteg höras.
   Celeste var på väg mot bilen.
 
 
 
>>Sorry! Det tog längre tid än jag trodde!<< ropade hon och började sakta in. Hon drog flera djupa andetag. Trots att hon hade dålig kondis, hade den blivit lite bättre sedan sist. 
   >>Ja, vi märkte det. Vad gjorde du ens?<< svarade Bo och lade armarna i kors.
   Celeste flåsade, och spottade sedan. >>Jag letade efter den här.<< sa hon, och visade honom Marinas strålpistol hon haft med sig. >>Tänkte det kan vara bra att ha med den. Ifall att.<<
   >>Är du säker på det? Varken du eller jag vet hur man använder den.<<
   >>Nej, men det går nog att ta reda på. Oavsett, så är det något vi kan använda ifall att vi måste försvara oss.<<
   >>Jag hoppas dock att vi inte behöver komma till den punkten.<< sa Bo och satte sig i bilen Chantelle hade startat.
   >>Vet du vad. Det hoppas jag med...<< sa Celeste och satte sig i bilen hon med. Strax därefter åkte den iväg, och lämnade Marinas hus, en sista gång.