Forgotten Hollow - Säsong 1 Avsnitt 4


 
Forgotten Hollow
Säsong ett
 
Simstales
[Avsnitt 1] [Avsnitt 2] [Avsnitt 3] [Avsnitt 4] [Avsnitt 5] 
[Avsnitt 6] [Avsnitt 7] [Avsnitt 8] [Avsnitt 9] [Avsnitt 10]
 
Simsinspace
[Avsnitt 1] [Avsnitt 2] [Avsnitt 3] [Avsnitt 4] [Avsnitt 5] 
[Avsnitt 6] [Avsnitt 7] [Avsnitt 8] [Avsnitt 9] [Avsnitt 10]
 

 
 
Musiken. Folket. Euforin. Känslorna som flödade i takt med musiken som ekade igenom rummet och dansgolvet som pumpade ljus runtikring dem fick Mirza att känna sig... levande igen. Han lät sin kropp föra sig med musiken. Han kände svetten som rann nedför hans panna och som blandade sig med de resterande människornas. Det var en kaskad av dofter som genomsyrade hans upphöjda sinnen. Colognen från barbröstade män. Parfymerna från lättklädda kvinnor. Kroppar som rörde sig närmare varandra, upphetsningen som låg i luften och väntade på att någon skulle ta tag i någon annan och föra dem med sig in till en närliggande toalett för att känna på varandras läppar. Smaka varandras känslor. 
 
 
 
Mirza hade börjat sin nattliga resa på en ny plats. Det var första gången han klivit in i den här delen av staden, i den här lokalen. Han sökte alltid med blicken kring sig, för att se efter så han inte såg någon som kunde känna igen honom där han stod och gungade i takt med musiken. Försäkra sig så ingen av de vänner han lämnade bakom sig skulle se att han fortfarande fanns kvar i staden.
   Mirza suckade tungt och slutade dansa. Det var inte så kul som han trott det skulle vara att åka in till staden. Han kände ingen på stället. Han skulle bli tvungen att börja om igen från noll och hitta nya bekantskaper, vilket var en process i sig. Vad skulle han heta den här gången? Vart skulle han komma från? Vad var hans ockupation? Hans ålder? Alla dessa svaren han blev tvungen att veta exakt, så inga följdfrågor skulle dyka upp.
 
>>Va? Vart sa du att du skulle dra?<<
   >>Lämna oss? Vad menar du?<<
   >>Så vadå? Vi kommer aldrig mer ses? Du måste skämta?!<<
 
Orden hans vänner sagt till honom efter han berättat att han aldrig mer skulle kunna träffa dem stack ett djupt sår i hans hjärta. Varenda jävla gång han fick gå igenom samma process så blev såren bara djupare, och djupare och snart... Skulle de nog aldrig gå att läka hans hjärta fullt ut.
   Mirza klev av dansgolvet. Han mådde inte längre bra, och kände att det var lika väl att gå hem igen. Han hade åtminstone sin familj, och efter han fick chansen att leva tillsammans med dem, så blev hans liv med ens så mycket ljusare.
 
 
---
 
 
 
Ute på gatorna var det tystnad som rådde. Inga mängder människor rörde sig ute på gatorna, utan det var mest dem som var som han själv. De som älskade nattens festande och dansande. Stjärnorna lyste starkt på himlen och Mirza kom på sig själv med att tänka på Evelynne och hur han borde fråga henne ifall hon ville följa med han ut nästa gång. Då skulle han inte behöva vara så ensam.
   Mirza rörde sig mot närmaste busstation, han försökte alltid att ta olika varje gång. För att minska chansen att han skulle bli igenkänd ifall han använde samma hela tiden. Där Mirza gick såg han en yngre flicka stå utanför en bar han funderat på att börja gå till som nästa destination efter den han skulle börja hålla sig till nu ett tag. Flickan verkade disträ, och osäker där hon stod och höll sig om sin arm. Hon verkade inte vara fullt nykter
 
 
 
Mirza började gå emot henne. Trots att hon kanske skulle minnas honom, eller känna igen han senare, så kunde han inte bara lämna henne ensam utan att kolla så allt var bra med henne. Hon kanske bara var ute för att ta en nypa luft, eller att hon väntade på någon som skulle hämta henne. Oavsett så ville Mirza ändå se till så att hon möjligtvis inte skulle kunna komma till skada.
   >>Hej...<< började Mirza försiktigt. Han höll sina händer framför sig för att visa att han inte ville henne något illa. Det sista vore ifall hon skulle tro han var ute efter något helt annat. >>Är allt bra med dig?<< frågade han och behöll ett visst avstånd från henne.
   Ingen reaktion. Det var som att flickan var helt borta.
 
 
 
Mirza frågade återigen tjejen hur det var med henne, och återigen så var hon lika borta. Hon kan väl ändå inte vara så onykter..? tänkte Mirza och hoppades hon inte fått i sig något olämpligt. 
   Mirza lade handen vid sin mun och drog fundersamt fingrarna kring sina läppar. Han funderade ifall han borde stanna kvar med henne och se till att hon kom hem säkert. Han kunde möjligen se efter ifall hennes vänner - om hon nu var här med andra - fanns där inne och kunde hjälpa henne.
   Men det var även något med flickans bortkomna ansiktsuttryck som störde honom.
   Mirza granskade henne och såg med ens något som fick han att känna en oroväckande känsla i magtrakterna.
   Bitmärken.
 
 
Längre bort, i ögonvrån, kunde Mirza se tre par skuggor stå och stryka under en gatulykta. Plötsligt började en av skuggorna röra sig emot Mirza och flickan, följt av de två andra. Mirza tänkte sig, nästan naivt, att det var hennes vänner som stått där nere för sig själva en stund och hon valt att stanna kvar, men när han kände igen en av skuggorna som Chanel - vampyrflickan som bott hos dem i ett par dagar - så insåg han att den här natten skulle sluta i en ännu större och jobbigare känsla för honom.

Fam. Jones - Chantelle Del 4

 
Ett par månader senare...
 
 
 
Dofterna som låg i hans rum var så väl bekanta, men det kändes som att det låg en bakomliggande unken doft bakom det vackra. Det doftade ung tonårskille. Det doftade Erik.
   Jag kände kudden mot mitt huvud. Håret låg omkring mig och jag var alldeles varm i kroppen. Mina andetag var tunga och jag försökte att inte andas för häftigt. För högt. För porrigt. 
   Eriks händer låg bredvid mitt ansikte. Hans kropp var ovanpå mig. Hans blick låg på mig, min kropp. Han såg mig där jag låg blottad för honom. Han såg mig.
   Han älskade mig.
 
 
 
>>Ah...<< kved jag till och stängde igen min mun. Jag försökte att tänka på något annat, men när jag hela tiden kände mig så obekväm så kunde jag inte tänka på något annat än det som hände just nu. Jag var så nervös för att jag gjorde fel. För att jag betedde mig fel. Hur skulle man vara ens första gång? 
   Jag bet ihop mina tänder. Det kändes fel. Det var något som var fel. På mig.
   >>Erik... Kan.. Du...<< började jag men han drog sitt finger mot mina läppar och hyshade ner mig. Han kysste mig sedan. 
   >>Försök att slappna av bara. Det ska vara så första gången.<< viskade han till mig och jag nickade med ett litet leende på läpparna till svar. >>Du är verkligen vacker.<< sa han och fortsatte sedan trycka sig själv mot mig. Jag fortsatte bita ihop där jag låg. Erik hade nog rätt. Han hade gjort det här förr. Och det var inte som att jag inte hört något annat tidigare. Alla jag hört prata om det hade sagt att det skulle göra ont. Att man skulle vara obekväm. Det skulle nog bli bättre, om jag bara lärde mig hur man skulle göra. 
 
 
 
Efter en stund var det hela över. Jag visste inte hur man skulle känna efteråt. Det hade blivit så strävt mot slutet att jag helt enkelt bara ville säga åt han att sluta. Jag hade hört att det skulle vara skönt, att man skulle känna sig ännu mer nära sin partner, men just nu kände jag mig på ett sätt smutsig. Det hade inte varit något med akten jag gillat. Inte ens kyssarna från Erik hade varit bra. De hade känts så annorlunda. Så giriga.
   Erik låg på sidan bredvid mig och andades högt. Han vände sig sedan mot mig och tog tag om mig och höll mig nära sig. Han började kyssa min hals, mina kinder och det började med ens kännas bra. Att Erik bara höll om mig, och strök sin hand igenom mitt hår, det var så mycket bättre än sexet vi just haft med varandra. 
   Erik släppte taget om min kropp och drog sig sedan upp för sängen. Jag ville säga åt han att komma tillbaka, och hålla om mig längre. Men jag vågade inte be han om det. Han sa ändå alltid nej när jag bad han göra något med mig. Håll om mig längre. Lyssna på mig. Allt det han hade gjort de första veckorna var som bortblåsta. Jag började bli orolig. Var det fel på mig? Var jag inte längre bra nog för han? 
   Hade verkligheten kommit ikapp mig och han hade börjat inse sitt misstag över att bli ihop med mig?
 
 
 
Erik drog sig bort mot stolen våra kläder låg på. Han började klä på sig. 
   >>Vart ska du?<< frågade jag försiktigt. Erik sneglade snabbt bak mot mig innan han drog på sig sin tröja.
   >>Jag ska träffa några kompisar.<< sa han snabbt utan att se på mig. >>Lovade dem att jag skulle dra direkt jag var klar här.<<
   Direkt du var klar här? Men, du hade lovat mig... Jag kände hur mina känslor ströps över dem orden. Är det så du ser på det här? Jag kände en klump i halsen. Men jag tryckte tillbaka den på en gång. 
   >>Oh.. okej då.<< sa jag och drog täcket hårdare om mig. Jag såg mot Erik som stod vid sitt skrivbord och skrev något på sin telefon. Jag satte mig upp och såg mot honom. >>Du... Vill inte stanna kvar längre ändå?<< frågade jag. 
   >>Sorry, men jag har lovat.<< sa han och vände sig mot mig. Han log. >>Du vet hur killarna kan vara.<< skrattade han och jag tvingade fram ett skratt till svar. Han såg på mig, och han verkade förstå att jag inte var på humör längre. >>Du... Älskling. Är det något eller?<< frågade han mig och jag slog bort blicken från honom.
   >>Nej.. Det är inget.<< sa jag, men det var verkligen inget övertygande svar från min sida. Erik drog sig mot mig och såg på mig.
   >>Jag ser att det är något problem.<< sa han kort. >>Kom igen, vad är det?<< 
   >>Det är inget.<< sa jag igen. 
   >>Alltså lägg ner. Jag ser ju att det är något som stör dig. Kom igen. Berätta.<< han slog armarna i kors. Han verkade irriterad. 
   Jag suckade. Det var ingen idé att ljuga för Erik. Han fick ändå sin vilja igenom. Han fick alltid sanningen ur mig. >>Jag är bara lack på att du ska ut med dina vänner, okej. Jag trodde det här skulle vara din och min stund... Liksom, du hade lovat mig att det här skulle vara våran stund...<< sa jag och Erik höjde ena sitt bryn, innan han sedan verkade börja slappna av igen. 
   >>Men Chanti...<< sa han och slog sig ned bredvid mig. >>Om jag visste att det... Fan...<< suckade han och tog sig om pannan. Han verkade med ens bli så ångerfylld. Som att han verkligen insåg sitt misstag. >>Världens värsta pojkvän alltså...<< sa han och såg mot mig. Jag skakade på mitt huvud och tog tag i hans hand.
 
 
>>Såklart du inte är.<< sa jag och såg in i hans ögon.
   >>Kan jag få gottgöra dig någon gång?<< frågade han mig. >>Jag kan köpa dig det där sminket du haft ögonen på nu ett tag. Det jag tror skulle göra dig ännu vackrare.<< sa han och gav mig en puss på kinden. 
   Jag kände mig lätt ställd över det han sagt. Inget förlåt jag messar och säger åt dem att jag ska hänga med min flickvän. Utan en ursäkt. Jag sa inget åt det. Jag nickade bara lätt. Som jag alltid brukade.
   >>Ja.. men jag tycker ändå att...<< sa jag.
   >>Kom igen. Jag har lovat dem.<< pushade han vidare. >>De kommer inte bli glada om jag missar det vi tänkte göra. Snälla. Låt dem inte tro att du är värsta klängiga tjejen som bara har mig hela tiden.<< sa han. Han verkade så ledsen över det hela. Jag kände mig som värsta skurken, som tvingade min kille att stanna hemma med mig när han lovat sina vänner att han skulle hänga med dem. 
   Om Erik verkligen ville vara med sina vänner. Så vem var jag egentligen att tvinga han att stanna kvar här. Han hade dessutom lovat dem med. 
   >>Ja.. okej då.<< svarade jag.
 
 
 
Erik log mot mig.
   >>Tack älskling. Du är bäst.<< sa han och började gå mot dörren, men han hejdade sig sedan. Han vände sig om och såg på mig. >>Du, skulle du... vilja göra en sak för mig?<< frågade han mig lite försiktigt. 
   >>Ja... Vadå?<< svarade jag och lade huvudet på sned. Han verkade lite generad.
   Erik grävde fram sin mobil från sin ficka och såg på mig. Han verkade så blyg. Som han varit första gången vi träffades. Den Erik jag blev så dödskär i.
   >>Skulle jag kunna få ta några bilder på dig?<< frågade han mig. Jag höjde min bryn och såg på honom.
   >>Eh... Ja. Visst? Vänta så ska jag bara...<< sa jag och ställde mig upp. Han höjde sin hand och harklade sig plötsligt. Hans kinder var ännu mer röda.
   >>Nej... Eller alltså. Jag tänkte om jag får ta några bilder på dig. Som du är nu.<< sa han och jag kände mig genast obekväm igen. 
   >>Va?<< frågade jag.
   >>Alltså... Jag tycker verkligen du är så vacker, och jag skulle vilja... om det är okej. Ta några bilder på dig nu, när du är som vackrast...<< Erik hostade till igen. Han såg så blygsam ut. Så himla söt.
   Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra. Den första tanken och känslan jag fick var att det kändes fel. Att låta han ha bilder på mig, naken i sin mobil, kändes inte rätt. Vem som helst skulle kunna se dem om de fick tag i hans mobil. Det kändes inte rätt.
   >>Nja... Kan du inte ta några andra istället.<< sa jag. 
   >>Snälla? Det är inte som att jag kommer tappa mobilen. Det är för min skull bara.
   Tänk på att jag missar att träffa min vänner nu för att fota dig. Dig och din jävligt heta kropp<< sa han och log kärleksfullt mot mig. Hur kunde jag egentligen säga nej till Erik? Han var ju trots allt min pojkvän. Såklart han inte skulle gå och tappa sin mobil, eller att någon skulle sno den. Jag litade på honom.
   >>Okej... Men bara några stycken.<< sa jag nervöst. Erik gick fram och gav mig en lång, härlig kyss. Den var så varm. Så betryggande.
   >>Du är den bästa flickvännen jag någonsin haft.<< sa han. >>Dessutom, den snyggaste.<<
 
 
Jag gav Erik ett tafatt leende. Det kändes bra att han sa de orden till mig. Hur han alltid gav mig de finaste av komplimangerna och verkligen visade hur mycket han älskade mig. Han såg mig, när ingen annan gjorde det. Med Erik var jag någon. Någon som var älskad. 
   Jag drog av mig täcket helt och följde efter Eriks beskrivningar på hur jag skulle vara. Hela tiden kände jag mig som världens smutsigaste tjej. Men när jag såg hur glad och exalterad... upphetsad, Erik blev så kändes det lite bättre. Att göra han glad var min lycka.
   För när han var glad, gav han mig allt. 
 
 
---
 
 
 
Strax efter Erik gått bestämde jag mig för att gå hem. Jag hade inte varit hemma på flera veckor, och jag hade egentligen inga planer på att återvända hem igen direkt, men jag visste att jag hade kvar några saker i mitt rum jag ville ha med mig till då jag och Erik skulle flytta ihop. Han hade sagt att så fort han gått ur skolan nu till sommaren så skulle han och jag flytta in till ett eget ställe. Jag såg fram emot det så mycket. Jag och Erik, tillsammans i ett eget hem. 
 
Efter en kortare bussresa var jag hemma igen. Det var på väg att gå mot skymning och jag kände hur kallt det började bli. Jag hade inte längre kläder som passade vädret. Jag hade på mig det som var snyggt, och det som Erik gillade. 
   Jag rusade uppför trapporna och drog mig in i huset. Jag kunde direkt höra mammas bekanta skratt komma från ovanvåningen. Jag snörpte med munnen och kände hur arg jag blev. Att de fortfarande hade mage att skratta och ha sig när en av deras döttrar i stort sett bara försvunnit utan ett ord i flera veckor. Nog för att de aldrig brydde sig innan, men...
   Jag hoppades väl för mycket om dem, fortfarande.
 
 
 
 
Jag tog mig upp för trappan för att komma till mitt rum som låg högst upp. Jag såg direkt mamma och pappa sitta i soffan vid trappan och prata med några gäster. De satte båda i halsen när de såg mig komma upp från nedervåningen. Alla blev helt tysta över att se mig stå där.
   >>Chante...Chantelle?<< hostade mamma till och lade ifrån sig sitt champagneglas. Hennes ögon var uppspärrade och jag kunde se chocken som låg över hennes ansikte. Att se mig var det sista hon räknat med. 
   >>Chantelle? Eran dotter Chantelle?<< frågade en av gästerna min mamma som med ens blev högröd i ansiktet. Hon harklade sig och försökte komma på en förklaring till varför jag stod framför dem. Mamma tittade mot pappa som själv verkade fibbla med något annat för stunden. 
   >>Jag trodde ni sa att hon var borta på internatskola?<< snörpte en blond kvinna till. Hon höjde sitt bryn mot mina föräldrar och såg sedan mot mig. >>Jag förstår varför ni sa så...<< muttrade hon till. Av hennes blick att döma såg hon inte alltför imponerad ut över mig. Hur jag såg ut. Mitt hår var trassligt efter sexet. Mitt smink var mest troligast lite utsmetat. Mina kläder var korta och dolde endast det nödvändigaste. Det imponerade inte direkt på dem som satt där, iklädda sina snoffsiga designerkläder.
 
 
 
 
Jag såg hur mina föräldrar försökte komma på en bra ursäkt, men det blev bara värre med hur osäkra de med ens blev. Jag kände mig otroligt nöjd när jag såg dem försöka komma undan det här. Komma undan det faktum att de aldrig brydde sig om mig. Och nu fick de igen.
   >>Men ja.. gumman. Att du inte går upp på ditt rum så kan vi prata senare?<< sa mamma till mig. Hon försökte att hålla en så fin ton hon kunde, men bakom hennes neutrala ord hörde jag hur dem egentligen menade "du ska få igen för det här, din patetiska skit". Pappa harklade sig och fortsatte vidare.
   >>Ja, Chantelle. Lyssna på din mor. Vi har gäster här för stunden. Du kan väl gå och vara med din syster?<<
   Jag lyssnade knappt på dem. Istället kände jag att det inte fanns en chans i världen att jag skulle låta dem komma undan så enkelt. De förtjänade det här. 
   >>Yeah, right. Som att det skulle hända.<< sa jag och himlade med ögonen. >>Liksom, tror ni på allvar att jag kommer lyssna på er?<< 
   Runtomkring mina föräldrar kunde jag höra gästerna som höll andan över mitt beteende. Att två så prestigefyllda personer kunde få en dotter som jag? Skrattretande, enligt dem.
   >>Chantell, gumman. Nu lyssnar du på oss..<< sa pappa igen.
   >>Lyssna på er? Lyssna på er?! Tror du att jag kommer lyssna på er efter all skit ni har gett mig under alla desssa år!<< skrek jag ur mig. Nu för första gången kände jag att det var på tiden att de fick höra vad jag tyckte. Nu äntligen kunde jag få ge igen. 
   >>Chantelle!<< ropade min mamma, och ställde sig upp. Hon satte sig dock tvärt ner igen och harklade sig. Att skrika så högt var inte kvinnligt, ansåg hon. >>Chantelle, gumman. Om du bara lyssnar på oss och..<< mamma tappade sedan andan och såg på mig med stora ögon. 
   Jag stod och gav dem fingret. Ett fett jävla finger, samtidigt som jag sa de mest groteska orden till dem innan jag sedan gick upp mot mitt rum. Kvar lämnade jag mina föräldrar att få sitta och skämmas för hur jag betett mig. 
   Det förtjänade dem.
 
 
På väg upp till mitt rum stötte jag på Adalicia. Jag hade knappt sett henne under de veckorna jag var borta. I skolan höll hon sig undan från mig. Jag gav henne en kort blick och förväntade mig att hon skulle ge sig på mig, men hon sa knappt något. Hon bara stirrade på mig innan hon sedan gick ner till våningen under.
   Hon verkade så... disträ.
 
 
Jag gick in på mitt rum och låste dörren av gammal vana. Sedan slog jag mig ner vid mitt skrivbord och andades ut. Jag vände mig om och kunde se mig själv i spegeln.
   Jag kände knappt igen mig själv. 
 
 
Under all denna tid som gått sedan jag valde att ändra om mig själv hade så mycket hänt. Jag hade fått en pojkvän. Nya vänner. Helt nya förutsättningar på skolan. Det fanns knappt någon som inte visste om vem jag var - både positivt och negativt då. Erik hade sagt det till mig första gången jag berättat för honom om vad folk kallade mig. 
   >>Det är så det är att vara snygg och populär.<< hade han sagt. Det hade inte varit det mest betryggande att höra. Men, det fick vara så. Så länge jag hade Erik, och hade folk som såg mig, så var jag lycklig...
   Jag tog upp min telefon och kollade igenom mina kontakter. Innan hade jag i stort sett bara haft Leah jag prata med, men numera var min messlogg fylld av så många andra personer jag lärt känna. 
   Jag slog upp Leahs messlogg och kollade senaste meddelandet från henne. Det var skickat för fem månader sedan och det enda hon sa var att hon tyckte jag var för mycket - för mycket hora för henne... 
   Jag hade inte pratat med henne sedan dess.
 
 
 
Jag drog en djup suck och lade ifrån mig min telefon. Jag fortsatte se mig omkring i mitt rum. Allting som jag en gång kände igen mig själv i var så främmande idag. Jag skymtade mina gamla medaljer jag fått från simtävlingarna jag varit med i och jag kände avsaknandet av den tiden. Hur mycket jag verkligen hade älskat att simma... 
   Men jag älskade Erik och mitt nya liv mer. Så då fick det bli som det blev.
   Jag drog mig upp från stolen och gick över till min garderob för att leta rätt på sakerna jag behövde inför min och Eriks flytt. Jag hörde ett mess komma från telefonen och jag gick över för att se efter vem det var från. 
   Det var från Erik. Han påminnde mig om festen han skulle ha imorgon. Den han planerat ett tag framöver. Den han sagt skulle vara en av hans bästa fester. Jag svarade honom att jag aldrig i hela mitt liv skulle missa hans fest. Han skickade ett hjärta tillbaka. 
   Jag såg på mobilen och började fundera på vad jag skulle ha på mig inför morgondagen. Antagligen skulle hela skolan dit, så jag blev tvungen att ha på mig något som skulle få mig att sticka ut. Att få andra att se mig och vilja vara mig. 
   Jag vände mig om och återgick till att plocka ned sakerna jag letat efter, sedan låste jag upp dörren och började att bege mig hem till Erik igen.
 

Forgotten Hollow - Säsong 1 Avsnitt 3


 
Forgotten Hollow
Säsong ett
 
Simstales
[Avsnitt 1] [Avsnitt 2] [Avsnitt 3] [Avsnitt 4] [Avsnitt 5] 
[Avsnitt 6] [Avsnitt 7] [Avsnitt 8] [Avsnitt 9] [Avsnitt 10]
 
Simsinspace
[Avsnitt 1] [Avsnitt 2] [Avsnitt 3] [Avsnitt 4] [Avsnitt 5] 
[Avsnitt 6] [Avsnitt 7] [Avsnitt 8] [Avsnitt 9] [Avsnitt 10]
 

 
 
 
Evelynne kände hur den kalla nattbrisen slog in i hennes hud, och hur nattens väsen surrade kring henne. Eldflugorna som svävade kring de tända gatulyktorna var hennes enda sällskap på stigen där hon gick och sökte efter Jenny. 
   Evelynne frustade irriterat. Såklart hon skulle tagit på sig äran att få leta reda på Jenny nu, mitt i natten, när hon var som mest svår att hitta åt. Slöseri med tid, det var vad det egentligen var... om än hon sett det som en chans att få komma ut en stund. Stephano skulle aldrig låta Evelynne gå ut så sent på kvällen ensam utan en vettig orsak. Så genom att säga att hon kunde leta reda på Jenny så hade Stephano sagt att det var lugnt. 
   Evelynne förstod ändock Stephanos oro, över henne, och alla andra. Det fanns avskyvärda människor där ute. Avskyvärda män som ville förstöra andras liv...
   >>Jenny! Hoho, är du ute här?!<< ropade Evelynne kring sig och sökte med blicken efter Jennys bekanta figur. >>Gud, det här kommer ta en evighet...<< muttrade Evelynne och drog ena handen igenom hennes fläta. >>Äsch, jag kan likväl gå hem. Jag behöver bara säga att jag inte hittade åt henne.<< sa Evelynne och bestämde sig för att ge upp för stunden. Jenny var inte direkt en skör liten blomma. Hon skulle komma hem någon gång, oskadd som alltid.
 
En kall kår spred sig genom Evelynnes ryggrad. Hon kände sig plötsligt iaktagen. Utan att vända sig om för att se efter fortsatte hon gå framåt, och hoppades bara att hon känt fel...
 
 
 
>>Jävlar... Vilken het brud..<< muttrade en längre kille till sin kompis där de kom gående några meter efter Evelynne. 
   >>Jag vet fortfarande inte om det är en tjej som går där... Liksom, var är kurvorna?<< svarade den andre killen och slog till sin kompis på axeln. >>Tänk om det är en kille som klätt ut sig?<< skrattade han hånfullt.
   >>Aj, vad fan! Strunt samma, vi kan väl likväl kika lite närmare?<< sa han och skrattade tillbaka. 
 
Evelynne kunde höra, och känna av killarnas närvaro bakom henne. Det var samma killar hon gått förbi tidigare under kvällen, och hoppats inte skulle bry sig om henne. Men tydligen hade hon hoppats för mycket... Hennes hjärta rusade och hon började känna ångesten krypa upp igenom hennes skin. Paniken och rädslan spred sig och hon insåg att om hon fortsatte att gå så skulle de komma ikapp henne... och...
   Inte igen.. Aldrig igen!
 
 
 
Evelynne började springa. Längs stigen sprang hon för att hinna ut från skogen och komma till en plats där hon inte längre var ensam. Det allra bästa vore om hon egentligen rusade igenom skogen och sökte sig den vägen hem igen - men hon vågade inte ta risken. Att vara ensam mitt bland granar och tomhet, tillsammans med två avskyvärda män, än att befinna sig på en plats där det möjligen fanns mer folk i omlopp, var inget val för Evelynne.
   Evelynne såg aldrig bakåt, och hennes panik fick hennes sinnen att sluta fungera korrekt. Hon bet ihop käken och tryckte tillbaka tårarna. Hon tyckte det var så dumt, att behöva börja gråta över det här. Hon var antagligen starkare än dem två, hon var antagligen snabbare än de två. Hon var vampyr och de var människor. Hon hade övertaget. 
   Men lik förbannat så var hon ändå så rädd för människor.
 
Evelynne rusade under de upplysta gatulyktorna och kände en plötslig rörelse komma från sidan. I ögonvrån såg Evelynne en figur ställa sig framför henne - vilket fick Evelynne att skrika högt.
 
 
 
Evelynne fumlade baklänges och slog i ryggen i marken. Hennes armbågar tog i med en kraftigare smäll och det smärtade till. Evelynne hann knappt reagera på vad som egentligen hänt, och innan hon slog upp sina ögon för att se de bekanta, så oerhört åtråvärda gula ögonen, så trodde hon att allt skulle vara över.
   Igen.
   >>Jenny ett. Evelynne noll.<< skrattade Jenny högt åt sin vän där hon låg på marken och ojade sig. >>Är allt bra med dig där nere?<< skrattade hon vidare medans Evelynne irriterat blåste bort en hårlock som lagt sig över hennes ansikte.
   >>Haha. Gud vad kul du är då.<< fnös Evelynne men var ändå så oerhört glad över att se Jenny stå där framför henne. 
   >>Jag är en mästare på att vara rolig.<< flinade Jenny stort och såg på hur Evelynne försökte ta sig upp från marken. 
 
 
 
 
>>Du är en mästare på att skrämma ihjäl folk, inte på att vara rolig.<< log Evelynne där hon klumpigt hasade sig uppåt. >>Men, jag är då glad över att se dig just nu.<< 
   >>Du ser mig hela tiden, varför så glad nu?<< flinade Jenny. 
   >>Nej alltså det var...<< började Evelynne, men tvekade. För det första så kände hon inte för att berätta hela historian till Jenny - om än hon var en person hon litade på. Men för det andra, så kände hon inte längre av killarnas närvaro och började undra ifall det ens varit någon där till att börja med... Eller om det var hennes minnen som spökade för henne. Igen. 
   >>Va?<< frågade Jenny och lade huvudet undrande på sned.
   >>Nej. Det var inget speciellt.<< sa Evelynne och drog lite på smilgroparna. >>Men, vad bra att jag.. eller du hittade åt mig.. dig? Stephano vill att du ska komma hem igen.<<
   >>Som alltid. Tråkmånsen.<< sa Jenny och himlade med ögonen. 
   >>Han har sina orsaker.<< inflikade Evelynne men höll ändock med Jenny delvis. >>Han vill väl bara se till att inget händer oss... Du vet...<<
   >>Jag vet...<< mumlade Jenny där hon vände sig om och började gå. 
 
 
 
Där de två tjejerna gick kunde Evelynne inte helt släppa de två killarnas närvaro som så plötsligt bara försvunnit. Hon kunde inte släppa tanken på att det var hennes egna minnen som spökade för henne. Hon trodde verkligen att hon hade släppt dem... eller?
   Evelynne fick impulsen av att fråga Jenny. Om än hon kanske fick förklara delvis varför hon frågade Jenny ifall hon kännt av två människor som gått på stigen, så var det värt det gentemot att få klart för sig ifall hon fortfarande inte kunde släppa sitt egna förflutna.
   >>Du... Kände du möjligen av två stycken människor som var härikring nyss?<< frågade Evelynne Jenny lite smått. Jenny som gick ett par steg framför henne, med blicken fast framför sig, ryckte som mest på axeln.
   >>Nej, det gjorde jag inte.<< svarade hon kort. 
   Evelynne såg skeptiskt emot Jenny. Hennes svar var kort, och seriöst framlagt, det var inte riktigt Jenny att bete sig så ansåg Evelynne.
   >>Okej.. då vet jag.<< svarade Evelynne tillbaka, men det var något inom henne som började gnaga i huvudet. Evelynne var ändå rätt säker på att hon verkligen känt av och hört de två killarna. Om hon bara lade sina egna misstankar om sig själv åt sidan för stunden och antog att Jenny också vetat om dem så skulle det innebära att Jenny ljög för Evelynne. Och det var något som var oroväckande i sig.
   Trots att alla som bodde i huset var vampyrer, utom en, så var det inte Richie som var det svarta fåret i familjen.
   Det var Jenny som var den mest avvikande av dem alla...