TS4 FAM. JONES 4.94


 
Jessika / Alexander
 

 
 
Regnet slog ner över biltaken. Det smattrande ljudet ekade igenom den numera kalla natten. Bilnyckel ur, dörren som öppnades och slogs igen. Det lilla bippande ljudet av bilen som låstes, och knastret av högklackade skor som skyndade sig mot husporten.
 
 
 
Jessika förbannade vädret. Det hade slagit om så fort hon kommit till Alexander, och inget paraply hade hon alltså med sig. Hon fick helt enkelt hoppas på att håret fortfarande var platt, på att sminket satt och på att hennes kläder inte var för blöta. Jessika huttrade till. Det var så kallt, med den alltför korta kjolen och den tunna tröjan hon hade på sig.
   Fumlande knöt hon fingrarna i varandra och klickade på ringklockan. Ett par korta toner hördes, och en stunds väntan kom därefter. Inget svar. Jessika försökte igen, men ingen kom till dörren. Ingen Alexander som skulle komma fram och bli överraskad att se henne här. Precis som hon föreställt sig det kunde vara.
   Hon funderade på om han inte var hemma. Men bilen stod utanför, så vart annars kunde han vara i det här vädret? Ute i skogen och vandra? Det kunde hon inte riktigt se honom göra. Inte en sådan proper man som han.
   Det kanske hade hänt något? Det värsta tänkbara. Jessika kände hjärtat som rusade, och prövade att sätta handen mot dörrens handtag. Den var olåst, och hon kunde ta sig in.
 
 
 
Det var kallt inne också. Och tyst. Ödsligt tyst kände Jessika, och huttrade till igen. Hon såg sig omkring i mörkret, och försökte hitta åt en lysknapp, men det var svårt att se när det var så svart framför hennes ögon. 
   Bredvid Jessika fanns det otaliga tavlor upphängda. Hon sneglade mot dem. Två diplom satt prydligt hängda på väggen. Utgångsår 1996, Masterexamen i Astrofysik. Det året var Jessika fyra år gammal.
   Det knöt sig lite i magen på henne. Det spökade fortfarande om det Nicole och Daichi sagt. Men hon kunde inte låta det bestämma hennes känslor och val. Hon skakade av sig tankarna och gick vidare. 
 
 
Hon gick förbi köket. Det var ostädat. Lite som hans egna kontor, bara det att det har gav henne andra känslor än dem hon fått av det stök han hade på jobbet. Där var det som ett underliggande geni som bara hade mycket tankar och lite ordning, här var det snarare en lat man som inte orkade mer.
   Jessika bet sig om läppen. Det fanns några ölburkar som bara låg där. Var Alexander en sådan konsument av alkohol? Det tänkte hon sig inte. Han verkade inte alls en sådan typ.
   Jessika drog sig vidare, ut från köket och in till vardagsrummet som låg precis bredvid. Brasan som fanns inne i rummet var på, så någon måste vara hemma. 
 
 
Värmen från den tända brasan värmde gott där hon stod. Flamman från den gav ifrån sig ett behagligt ljus inne i rummet, som för övrigt utan den hade varit helt becksvart likt alla dem andra rummen hon varit in i. 
   Jessika drog handen försiktigt över sin arm. Hon drog ett djupt andetag. Hjärtat pumpade hårt i hennes bröstkorg. Hon kunde inte riktigt fatta att hon var hos Alexander, hemma hos honom, och tänkte säga hej. Eller kanske inte bara säga hej... Mer fråga hur det var med honom, eftersom han inte varit på jobbet eller hört av sig. Kolla om han helt enkelt mådde bra. Det var bara det hon tänkte kolla efter... Bara det såklart. Inget mer.
   Jessika undrade vart han var dock. Om han kanske sov uppe på sitt sovrum. Eller var någon annanstans? Hon kanske skulle gå upp och kolla efter? Men vad... Jessika kände hur det kändes obekvämt med ens. Vad skulle egentligen Alexander säga om han såg henne gå omkring i hans hus bara sådär?! Utan att ha blivit inbjuden ens! Hon var här som objuden gäst! Han kanske skulle bli rasande arg på henne? Säga åt henne att dra åt skogen? 
   Eller kanske han skulle bli glatt förvånad av att se henne? Att se att någon brydde sig om honom? Åh, alla dessa tankar som bara snurrade inom henne. De gjorde henne bara mer och mer ängslig inför det som väntade.
   Egentligen så kändes det dumt att hon bara stod där. Egentligen så borde hon gå tillbaka och ställa sig där ute och vänta på att Alexander kom och öppnade. Såklart, det borde hon ha gjort. Det var det normala man gjorde.
 
 
 
 
Det gick på en sekund efter, och innan Jessika kunde vända sig om kände hon hur någon tog tag om hennes mage, och lade en hand om hennes mun. 
  >>Vad... Vad gör du här?<< Alexander sluddrade till med orden, och släppte sedan direkt taget om Jessika som stod med stora ögon och stirrade skärrat mot Alexander. Hon hade inte varit beredd på det där, och hon fick fokusera andningen för att inte börja hyperventilera. 
   >>Ja... Jag,<< hon fick ta och lugna ner sig. Jessika svalde. >>Jag kom bara hit för att se hur det är... med dig...<< hennes röst krympte, och det lät mer som ett skyldigt litet pip som kom ur henne. Åh, om hon bara väntat i fem minuter till där ute så hade Alexander kommit ut för att öppna såklart! Då hade hon blivit inbjuden som en normal person!
   Alexander sneglade bak mot henne där han hasade sig runt soffan för att kunna slå sig ner i den. Han föll ihop ganska direkt, och suckade högt. Han såg helt slut ut där han satt.
 
 
Alexander drog fingrarna om sina ögon. Han fumlade fram mot bordet och tog tag i flaskan som stod på den. Den var nästan tom, och han halsade girigt i sig det sista som fanns där inne. Hela huvudet dunkade så hårt, men spriten kunde lugna ner det lite.
   Jessika stod i tystnad bakom Alexander. Hon kunde inte framana ett enda litet pip ens.
   >>Jag frågade dig vad du gör här?!<< hördes sedan Alexander ropa igen. Jessika hoppade till.
   >>Jag.. Jag..<<
   >>Ah... Förlåt mig Jessika.<< sluddrade han till igen. Han höll fingrarna mot sina ögon igen. Det kliade till i ärret som låg på hans högra sida. >>Ah...<< det sved. Jessika svalde hårt, och började känna en växande oro över Alexanders tillstånd. Sakta hasade hon sig över på andra sidan soffan hon med.
   Hon drog ett djupt andetag. >>Jag är ledsen om jag bara... eh... kom in hit objuden, men jag eh. Jag var bara orolig över hur du mådde, eftersom du inte varit på jobbet sedan sist...<< hon flackade med blicken. 
   >>Åh...<< Alexander sneglade upp mot henne. Hans ögon var glansiga. >>Jag förstår... Jag... Har jag varit borta länge?<< han tog sig om nacken.
   Jessika lade huvudet på sned. >>Du har varit borta i någon dag.<< sa hon, och verkade märkbart mer oroad över att något väldigt drastiskt hänt Alexander.
 
 
Utanför slog regnet häftigare ner. Det blåste mer och mer, men stormen utanför kunde inte liknas vid stormen han kände inom sig. Den som slog, och slet, och drog åt sig hela hans själ. In i ett brinnande inferno. 
   För bara en tid sedan hade han varit så säker på allting. Hela hans liv hade varit så komplett. Och nu, idag, med spriten fulla kroppen och tankarna i en enda röra, med ett hjärta som sviktade under hans ångest och rädsla. Idag var han rädd för framtiden. Idag var han inte längre säker på vad han ville. Idag ville han mest av allt bara backa tillbaka tiden, och säga det han aldrig klarade av att säga då. 
   Kanske det hade ändrat något.
 
 
Jessika tog en stund, och bestämde sig sedan för att slå sig ner bredvid Alexander. 
   Alexander fumlade sig fram med handen mot bordet. Han råkade slå ner flaskan som stod där på. Det lilla som fanns där inne rann ut över golvet, och han sluddrade till över det.
   Jessika drog ett djupt andetag. Hon var nervös, och hon var oroad med. Hon ville hjälpa Alexander på något sätt. Att fråga hur det var med han och se ifall hon kunde göra något. Hon kunde se att han verkligen inte mådde bra. 
   >>Alexander. Jag finns här om du vill prata med någon...<< sa hon. >>Är det... är det om det som hände under eventet..?<< frågade hon vidare, men så försiktigt hon bara kunde.
   Alexander kved till. Han hukade sig plötsligt fram. >>A...Alexander?<< 
   Alexander satte sig upp igen. Hans ögon var glansiga. >>Det är bra... Ja... Jag är bra.<< han sluddrade vidare. >>Ja men gud ja. Jag mår bra.<< han stirrade upp i taket. 
   >>Jag kan se att du inte mår bra, Alexander.<< Jessika höll sin hand i luften, och ville så gärna hålla om hans hand, och stryka den med sina fingrar. Att bara få sättta sig bredvid honom och hålla om honom och säga att hon fanns där för honom oavsett. Att hon skulle ge allt för honom. Men hon tvekade så mycket på sig själv. Men samtidigt, hon fick inte bara inte ge det en chans. Inte nu när hon tagit sig hit. Hon ville bevisa för Nicole att hon också kunde få det lika perfekt som hon. Hon ville bevisa för Daichi att hennes och Alexanders kärlek var äkta. Hon ville visa Eileen att hon också var lika modig och stark som henne, att hon vågade visa sina känslor för mannen hon älskade. 
   Jessika satte handen på Alexanders. En varm känsla sprudlade upp inom henne, och den blev bara intensivare över att Alexander själv knöt sina fingrar om den med.
   >>Al... Alexander?<< började Jessika, och svalde hårt. Hon började skaka. >>Kan jag få säga en sak..?<< till hennes förvåning så såg Alexander mot henne. Han stirrade rakt in i hennes ögon, och hon ville bara titta undan, men hur kunde hon göra det när han såg in i hennes hjärta sådär. Hon svalde igen. >>Du... Jag vill bara säga att vad som än tynger dig.. så.. så finns jag här för dig. Jag tycker du verkligen är d.. den mest fantastiska man jag någonsin träffat på och... Och jag...<< hon blev bara rödare och rödare, och hennes ord svårare att få ur sig. >>Och. OCH,<< ett andetag >>och, jag... ty.. tycker att du är det bästa.. som.. hänt mig..<<
 
 
 
>>Och om jag fick... om jag bara... Alexander jag äls...<< men där försvann orden. Alexander var nu så nära henne han bara kunde komma. Med sin blick rakt mot henne. In i hennes hjärta. Med handen om hennes haka, och läpparna så nära.
   Och sedan kysste han henne. 
 
 
 
Kyssarna blev intensivare. Hårdare. Mer fram. Direkt och brännande heta. Alexander förde handen längs med Jessikas bara ben, och hon kände hur det hettade till. Sakta tryckte han henne bakåt, så att hon låg ner.
 
 
Alexander slutade kyssa henne. Hans huvud började dunka hårdare igen. Han kände hur synen förvärrades, och hur illa han egentligen mådde. Spriten tog sig upp, rakt in i huvudet med en ännu starkare kraft. 
   Han hade druckit. För att dämpa ångesten. För att dämpa sorgen. För att dämpa stressen. Han hade inte klarat av det. Han hade inte klarat av att hitta åt Marina, och tagit henne hit. Att se henne bara ligga där. Att inte veta... Att bara hoppas. Att bara önska.
   Varför vaknade hon inte?
   Varför hade han gjort så mot henne! Det brast inne hos Alexander. Han såg bara ner på kvinnan som låg under honom. Vem var det... Vad sa hon?
 
 
 
>>Uhm.. Alexander..?<< rösten bara ekade. Han hörde inte längre vad den sa. Han såg inte klart vem det var.
   >>Alexander.<< Marina. Marina. Marina. MarinaMarinaMarina.
   Marina.
 
 
Alexander grät. Han lät ett par droppar falla nedför hans kinder, och ramla rakt ner på kvinnan han så innerligt älskade. 
   >>Alexander?<< det ekade inom honom. Att få höra hennes röst igen. Att få se hennes leende igen. Att få vara vid hennes sida. För alltid.
   Alexander kysste henne igen. Han kysste henne om och om igen. 
   >>Alexander, varför gråter du?<<
   >>För att jag älskar dig!<< svarade han. >>För att jag alltid har älskat dig. Under all denna tid så har det alltid varit du!<< och han kysste henne igen. >>Jag älskar dig...<< viskade han i hennes öra.
 
 
Jessika kunde knappt förstå vad det var som hände. Men inom henne så skrekt hon rakt ut. Hon skrek och skrek och var så lycklig. Alexander. Hon visste det. Hon visste att det dem delade var något så speciellt. 
   Det var dem två nu. För alltid.
   >>Och jag älskar dig, Alexander.<< svarade hon och lät sig föras med tillsammans med honom i en hetare, och förevigat, ögonblick.
 
 

TS4: Snaps #17 - Bloopers

 
 
"Det är lite småkul att ibland när jag spelar in så får jag först en tanke med storyn, och sedan inser jag att det inte riktigt passar in... Som det ovanför. Istället för kvinnan här, så valde jag att ha in Lucas pappa i slutändan i bilen. Vem hon är? Tja, det får vi kanske se i framtiden..."
 
 
"Haha... Gud... Jag svär att jag hade en tanke med varför Bo skulle fått vara halvnaken under den här sekvensen... God, dör när jag tänker på hur hemskt det hade varit om jag gjort det... Haha"
 
 
"Jag är lite ledsen ändå till att jag inte fick chans till att använda den här bilden, för tycker den blev lite fräsig med the trio gang som alla posar på en pose jag kände verkligen passar dem...
Aja, får väl slänga upp den här istället bara..."
 
 
"Typ sötaste paret. Ever. Typ mest skeptiska paret till sin kompis kärlek. Ever."
 
 
"Finn ett fel..."
 
 
"Jag svär, jag dog när jag hittade den här detaljen när jag skulle fixa till inne i det lilla huset. Jag trodde inte jag hade kvar tavlan som jag lät Bo måla av Celeste för typ... tusen år sedan! Och så hittar jag den här inne av alla ställen och kände mig jättenostalgisk och jättefascinerad över hur annorlunda allt blivit om jag gått på en idé jag hade som skulle inkluderat just den här tavlan..."
 
 

Forgotten Hollow - Säsong 4 Avsnitt 10


 
Simsinspace: Forgotten Hollow Del 10
 

Btw; Det här inlägget är långt. Alltså, jättelångt... Bara så ni vet :) 
 
 
Den livlösa kroppen vägde tungt i hennes hand. Ljudet av benen som släpades längs med marken var det enda hon tycktes höra där hon gick igenom stadens gator.
   Det var tomt på liv där hon vandrade. Strålarna från gatulyktorna var det enda sällskapet hon hade. De brusade monotomt, och varje liten ljudförändring fick henne att rycka till. Att frusta och grymta. Det gjorde så ont. Bara det lilla smärtade hennes sinnen så oerhört. 
   Jenny släppte ner mannen som slog i marken med en hög duns. Hon sneglade ned på hans tomma, livlösa, ögon. 
 
>>Ännu ett misslyckande...<< en kvinnoröst hördes. En kvinna som såg ner mot hennes lilla kropp.
   >>Säg inte så, vi måste ge det tid.<< sa en annan. En man lät det som. 
   >>Vi har gett det tid, nog med tid. Vi bör göra oss av med henne.<< fortsatte kvinnan, som lät märkbart arg.
   Mannen strök henne lättsamt på håret, där hon log och skakade. Det gjorde så ont i henne. >>Vi väntar. Ett tag till.<< sa han och drog med sig kvinnan som lät än argare. De släckte lyset efter sig, och lämnade henne kvar i mörkret. Ensam.
 
Jenny kved till över minnet som sköljde över henne. Det var som att något skrek inom henne, något som ropade på hjälp. Någon som ville slå sig fri från den hon blivit. 
   Men det var försent för det nu. 
 
>>Släck elden!<< ropen från männen och kvinnorna inne i byggnaden skrek panikartat. Elden slickade väggarna och spred sig allt mer överallt.
   >>Det går inte! Den är för kraftfull!<< ropade några andra och blockade undan från elden som blev allt värre.
   >>Vart är dem?! Vart är barnen?!<< ropade mannen mot kvinnan som stod och drog åt sig i sina anteckningsblock.
   >>Jag vet inte!<< skrek hon åt honom. >>Bara så du vet, allt det här är ditt fel.<< sa hon och smällde till han över bröstkorgen, innan hon begav sig ut från den brinnande byggnaden. Mannen såg sig en sista gång in i rummet, och sprang sedan efter henne.
 
Vem var det som ropade på henne? Vem var hon egentligen? Jenny kände sig så kall, och så döende. Det var som att hon knappt kunde veta vart hon var längre. Allting var upp och ner. Allting kändes så fel.
 
Hon kunde se elden som låg över natthimlen och lös upp hela markområdet hon sprang över. Hon rusade så fort hennes ben kunde bära henne från den plats hon fötts inom. Hon ville aldrig mer tillbaka dit. Hon ville aldrig mer vara fången.
   Hon var äntligen fri. 
 
Vad var det för minnen hon såg framför sig, här och nu? Vilka var dem hon såg, som hon aldrig låtit sig själv komma ihåg tidigare? Vem var hon?
   Jenny kände hur hon driftade mer och mer mellan två skiljda världar. Hon kunde inte längre styra sin egna kropp, hon kunde inte känna sina egna känslor. Hon såg bara det som hände. Det hon inte kunde stoppa. Ju längre tiden gick desto mer försvann hon från den här världen. Desto mer skulle hon få se allting hända. Döden som kom där hennes monster tog sig fram. Hur hon bara kunde skrika, och gråta. 
   
Hon var så ensam på gatorna. Det fanns ingenstans hon visste vart hon kunde ta vägen. Allting var så skrämmande för henne. Hon försökte klara sig, men när alla såg mot henne som om hon vore ett monster så försvårade det allt. 
   Fast det var ju det hon var.
   >>Victoria! Kan du komma hit!<< ropade mannen med blommorna i håret där han satt lutad bredvid hennes lilla kropp. Hon drog bort tårarna från sina kinder och kröp ihop mer.
   >>Vad är det om?<< sa kvinnan, som verkade heta Victoria till mannen, och såg därefter chockerat ner på henne. >>Men herregud..<< började kvinnan. >>Lilla vän, hur är det med dig?<< sa även hon och satte sig ner bredvid henne.
   Jenny kröp ihop ännu mer och väste åt dem för att få dem att försvinna. Hon visade dem sina tänder, och hoppades att även dem skulle dra sig därifrån. Men de verkade inte berörda av det hon var.
   >>Kan du göra något för henne?<< sa mannen och såg mot Victoria. 
   >>Inte här ute, men om vi tar in henne kan jag kika på henne där.<< sa hon och sträckte fram sin hand mot Jenny som högg mot den. Kvinnan drog hastigt bort handen och såg än mer bekymrat mot Jenny.
   Bakom dem kunde en högre skara människoröster höras. De lät rasande. 
   Mannen med blommorna stirrade mot Victoria. >>Vi kan inte bara lämna henne.<< sa han och kvinnan nickade. Strax därefter kände Jenny hur mannen drog tag i henne, och hon blev med ens livrädd. Hon bet han, och rev han och skrek. Men mannen höll tag i henne trots allt. >>Ta det lugnt, vi ska hjälpa dig.<< sa han åt henne, men hon var så rädd att hon inte lyssnade. Trots att mannen blödde över armarna så höll han kvar i henne där de två drog sig igenom och bort från den arga folkmassan. De som skrek på Jenny. De som ville ha ihjäl henne. Hon såg hur de kom snabbare iväg från folket, och hur de snart var utom synhåll från dem. Jenny såg upp mot mannen med blommorna, och han såg ner mot henne. >>Vi ska hjälpa dig.<< sa han, och där och då, kände Jenny av en känsla hon aldrig kännt tidigare.
   Hon kände tillit.
 
Jenny kände hur tårarna rann längs hennes kinder omedvetet. Hur hon såg framför sig personerna som kommit in i hennes liv, under hennes svåraste stund, och sedan därefter stannat kvar och gett henne så mycket. 
   Det fanns så mycket kärlek hon fått erfarna under sin tid med Stephano, och familjen, att hon knappt kunde hålla den inom sig längre. Monstret tog upp den platsen numera. Det var det som var hennes liv numera.
   Jenny drog ett andetag och kände hur hon helt tappade sig till sitt inre. Det sista hon önskade, innan hon slutade vara sig själv, var att hon ville få en enda chans att få känna på en sista frihet.
 

 
 
 
Evelynne vandrade i den mörkra tomma natten ensam. Hon och Mirza hade på något sätt lyckats splitta upp, och innan hon hann reagera på det så var hon redan långt borta från att kunna hitta åt honom. Evelynne hade försökt att leta reda på honom, men eftersom hon inte var van vid staden, eller städer överhuvudtaget, så lyckades hon gång på gång gå fel.
   Ljuset från gatulyktorna var det enda sällskap hon hade, och det var inte ens i närheten nog för att kunna stilla hennes inomboende rädsla över att vandra ensam under månens sken.
   Evelynne stannade upp och såg ut över vattnet som låg på hennes högra sida. Att Mirza kunde ha mage till att försvinna, och lämna henne ensam, när hon så klart och tydligt sa åt han att följa med henne. Ja, hon kanske inte sa det så klart, men de borde ha hållt ihop bättre än så, med tanke på att ingen av dem ville gå omkring själva.
   En kylig vind slog in mot henne, men det var inte därför hon kände skakningarna dyka upp. Evelynne kände så väl igen sig från den gången hon var ute en natt sist. En natt hon aldrig någonsin vill påminnas om, eller vara med om igen. Evelynne bet ihop sin käke och försökte att börja tänka positiva tankar. Hon hade knappt sett någon ute under hela kvällen, och hon var faktiskt vampyr. Hon var så mycket starkare än alla de vanliga dödliga, och hon borde inte oroa sig så för vad som skulle hända. 
   Men när ärren fortfarande fanns kvar, så spelade det ingen roll vad hon än tänkte.
   För rädslan var den som segrade.
 
 
 
Evelynne drog en djup suck och blickade framåt vägen. 
   Evelynne kände genast hur hennes rädsla spred sig än mer, och hur hennes inre frös till kall is. Hur hon såg händelsen som ärrat henne för evigt framför sig.
   Den enda natten, som förändrade hennes liv för alltid.
 
 
Evelynne kände hjärtat rusa iväg och paniken skrek åt henne att vända om innan det var försent igen. Men vart skulle hon ta vägen, nu när deras blickar låg på henne, och deras äckliga, hungriga, ögon klädde av henne med blicken. 
   Evelynne kände trycket bakom ögonen, och andetagen som blev häftigare. Hon kände ångesten skjuda, och snart skulle hon även känna skriket komma ur hennes mun. Det blev med ens alldels för mycket för Evelynne, och hon ångrade sig med ens så djupt över att hon följt med ut. Det hade inte varit en bra idé överhuvudtaget och det hade varit så mycket bättre om hon stannat hemma. 
   Evelynne tog ett steg bak och kände hur hon började skaka än mer. Hon kände att det var nog för henne, och hennes sökande efter Jenny. Det bästa vore om hon stack och hittade åt en buss eller något som kunde ta henne hem igen. De andra skulle enkelt hitta åt Jenny utan hennes hjälp, och Jenny skulle såklart förstå henne sen när hon väl var hemma igen.
   Evelynne slant till med foten och fumlade sig baklänges. Hon föll i marken med en väldig smäll. Hon stängde igen sina ögon, och kände smärtan mot hennes rygg och svanskota.
 
 
 
Evelynne lutade sig upp, och öppnade sina ögon för att se Jennys bekanta flin titta på henne där hon låg. Ett brett och lättat leende spred sig över Evelynnes ansikte över att se Jenny igen. 
   >>Jenny! Vad i..!<< började Evelynne och frustade till, men leendet var kvar. >>Att du alltid ska skrämmas så...<< fortsatte hon, men insåg sedan att Jenny var ovanligt tyst, och ovanligt suddig. Evelynne blinkade till, och med ens var Jenny borta. >>Vad...<< mumlade hon, och kände sig med ens ovetande på vad hon sett. Var Jenny här, eller var det bara den skuggan hon trott sig se tidigare?
   Evelynnes tankar flöt sig bort från händelsen som skedde kring henne, och samlade sig till en enda tanke. Jenny. 
   Jenny som alltid var så modig. Jenny som alltid gjorde det hon ville. Jenny som tog allting med ett brett leende och alltid var där för hennes vänner. 
   Samma Jenny som numera var på rymmen, och bar på en sjukdom som sakta men säkert hade ihjäl henne. Samma Jenny som Evelynne älskade, och som Evelynne ville ha kvar i sitt liv, för alltid.
 
 
 
 
Evelynne kände sig med ens så skuldmedveten. Bara tanken på att hon ville vända om och åka hem, och lämna resten av famijen att söka reda på Jenny fick henne att känna sig som en självisk idiot. Det här handlade om Jenny, och hennes liv. Evelynne började att resa på sig och för den lilla stunden så var det som att något inom henne växte sig starkare. 
   Evelynne visste att Jenny alltid var där för henne när hon var rädd. Hon visste att det var Jenny som tagit hand om killarna sist, och att oavsett vad så skulle hon alltid vara där för Evelynne.
   Så nu var det dags för Evelynne att vara där för Jenny.
   Evelynne ställde sig upp, och såg att vägen framför henne var tom. För en stund så undrade hon om även de killarna varit som Jenny, spöken från hennes förflutna. Men på ett sätt så spelade det ingen roll.
   Vad som spelade roll var att Evelynne var beredd på att gå igenom det värsta för att hitta åt Jenny igen.
 
---
 
 
En annan bit längre bort i staden vandrade Mirza kring vattnet. Skuggan som han sett hade snabbt tonats bort framför hans synfält och det var då han insåg att han tappat bort sig från Evelynne. 
   Mirza hade snabbt hittat tillbaka till platsen de sist sett varandra, men Evelynne verkade redan ha tagit sig en bra bit därifrån då han inte kände av hennes närvaro längre. Mirza hade frustrerat flängt sig kring och känt en enorm ångest komma inpå honom. Det var inte bara Jenny han behövde hålla utkik och oroa sig för, det var även hans egna säkerhet med. 
   Efter en tids försök till att hitta fokuset på att hitta Jenny, hade Mirza gett upp och insett att han knappt kunde fokusera på något alls där han var ensam i staden. Han hade helt enkelt för mycket tankar i omlopp som störde honom, och han funderade ifall det skulle hjälpa ifall han fick ta sig tid till att sortera ut dem. 
 
 
 
Mirza vandrade över längs hamnkanten och såg ut över vattnet som porlade igenom staden. Windenburg påminde han lite om en del av hans hemstad Stockholm. Inte för att han brukade hänga kring gamla stan så ofta då, men det var en del av hans historia. En historia med hans livs kärlek...
   Mirza drog en djup suck och ställde sig vid kanten av vattnet. Han såg mot sin reflektion och lät sina tankar vandra över det han såg där. Samma ansikte och kropp som den gången han sista gången lämnade livet som människa och blev vampyr. Tjugofem år för alltid. Dömd att tvingas lämna dem han älskade bakom sig.
   Orättvist förvandlad mot sin vilja, för att någon annan ansåg sig ha den rättigheten.
   Mirza blickade upp och kände med sin hand mot sitt ringfinger. Han hade aldrig ens fått chansen att säga farväl. Han hade bara fått en chans att få sig själv fri, och att få börja om igen på nytt. Mirza kände ilskan koka upp inom honom med ens. Han kände sig så frustrerad och arg över att han inte bara lämnat allt när han väl hade chansen. Att han för det första bara inte hade tagit jobbet överhuvudtaget. 
   Mirza bet på sin läpp. Det gjorde så ont i han att börja tänka på det som varit. På hur allting blev så fel för honom, bara på grund av en enda person...
 
---
 
 
 
Vahid vandrade längs de ödsliga gatorna runt den nyare delen av Windenburg. Han var fascinerad över att det knappt var några som helst människor ute och strök kring gatorna. Men och andra sidan var det ändå en bekvämlighet för honom, då han slapp ta hand om dem ifall de skulle lägga allt för mycket uppmärksamhet på honom där han gick. 
   Han stack ju trots allt ut en hel del, men det visste han såklart om. 
   Vahid lyssnade till det porlande vattnet som kom från fontänerna längs området han vandrade igenom. Det var en klar natt som var en nästintill perfekt natt att vandra kring. Han stannade med ens upp och såg ner mot hamnen, en djup suck kom därefter ut från honom och han stannade till för att beundra vyn. 
   Vahid kunde med ens förstå vart alla nattliga människor befann sig.
   Nattklubben lyste starkt nere vid hamnen, och han kunde klart och tydligt höra musiken som spelades där han stod och bara lyssnade.
   Och funderade.
   Vahid kände en nostalgisk känsla över att höra musiken som spelades. Den påminnde han om Stockholm, och om natten då hans liv valde att visa in han på en helt ny riktning. En han inte riktigt kunde tro om sig själv.
 
 
Vahid behöll blicken mot byggnaden hela tiden. Det var som att den drog in honom. Det var som att om han gick in dit så skulle han finna det han saknade. Det han trott sig känna närvaron av för så längesedan här i Österrike. Omedvetet drog han handen strax nedanför hans nacke. Det fanns inga synliga spår kvar av sticket, men känslan från den fanns kvar. Vahids blick blev med ens mörk, och han bet sin käke hårt över det minnet han fick upp. Den enda gången han så naivt trott sig själv ha kontroll över en väldigt speciell situation, men som resulterat i att han tappade en del av hans liv. 
   Vahid skakade på huvudet och suckade. Han hade haft så mycket att tänka på under den senaste tiden att det inte var konstigt att hans huvud och sinnen spelade han ett stort förbannat spratt. Såklart fanns inte det han förlorat här, och han blev tvungen att sluta hoppas på det med. Det störde honom bara.
   Vahid drog på sig ett leende och släppta sedan blicken på byggnaden. Trots att det var mycket nu, och alla tankarna i hans huvud som gick i ett, så var han ändock på ett bra humör. Natten var trots allt fortfarande ung, och han hade lite tid kvar innan morgonen kom och han blev tvungen att återgå till hans arbete.
   Vahid bestämde sig för att spendera resten av kvällen i den äldre delen av staden.
 
---
 
 
 
Mirza drog en djup suck och tog handen om nacken. Han var återigen tillbaka på ruta ett igen, eller åtminstone där han och Evelynne splittade på sig sist. Han hade lyckats få bukt på de värsta känslorna och bestämt sig för att ta hand om det mer senare. Just nu var prion att hitta åt Jenny, och Mirza kunde inte låta något komma i vägen för det. Inte ens hans egna rädslor.
   Mirza såg sig om mot viadukten Evelynne hade tagit när de tog skiljda vägar sist, och han funderade på att följa samma väg som hon. Möjligen så kunde han hitta åt henne fortare på så vis, eller åtminstone ta en annan väg än den han tagit sist. 
   Och andra sidan, så kunde han ta vägen framåt och söka sig igenom gränderna han och Evelynne struntade i att gå igenom sist. Men var det verkligen värt den chansningen?
   Mirza stod kvar och velade, och det lutade mycket mot att gå efter Evelynne tills han började känna en spänning igenom kroppen. En gnagande oro han inte kunde sätta fingret på helt. 
   Det kändes bara mer rätt att fortsätta framåt.
   Och om Mirza lärt sig något, så var det att man alltid ska lita på sina magkänslor.
 
 
Sida vid sida, på två skiljda vägar gick de två männen mot sina egna mål. Den ena i jakt på att finna åt en del av sin familj för att föra henne oskadd hem igen, och den andre som spenderade sin tid med att njuta av nattens frihet. 
   För båda två innebar den här händelsen inget mer än att vagt ögonblick som kunde ha resulterat i ett avslutat kapitel för den enas liv.
 
---
 
 
Stephano och Victoria vandrade kring ruinerna dit deras senaste spår av Jenny fört dem. De ropade hennes namn, och sökte efter henne vart de än kunde tänka sig hon kunde vara, men de fick inga resultat. 
   Jenny var i stort sett försvunna från deras närvaro strax efter de kommit till ruinerna. Det enda de kände av, var dofterna av nyspillt blod som låg på kullerstenarna.
   >>Tror du att hon dragit sig vidare?<< frågade Victoria där hon stod och tittade närmare på blodet. Hon ställde sig upp och såg över mot Stephano som blickade åt andra hållet.
   >>Nej... jag tror inte det.<< sa han kort.
   >>Vi kan inte heller dra oss för länge här, ifall hon gått vidare.<<
   >>Jag vet det men...<< började Stephano, men han kände snabbt av en stark närvaro igen. 
 
 
 
Stephano sneglade bak och kunde urskilja silhuetten av Jenny som dök upp ur skuggorna längre in mot ruinerna. Det fanns inget mer att säga, utan både han och Victoria rusade iväg mot henne. De båda såg hur hon höll upp ännu en livlös kropp i sin hand.
   >>Jenny!<< skrek de båda ut och stannade upp. Jenny reagerade inte mer än att hon gjorde ifrån sig ett lågmält morrande. Hon höll upp kroppen än högre och kvävde åt dess strupe hårdare. >>Jenny, sluta!<< ropade de återigen men ingen reaktion kom från henne. Hon var helt borta. 
   Både Victoria och Stephano gav varandra en ängslig blick, innan de sedan insåg att de behövde agera. Båda två rusade över mot Jenny, för att hinna få fast henne och ge henne injektionen nog starkt att bedöva även en ursprungsvampyr.
 
---
 
 
 
Bortanför ruinernas ingång sprang äntligen Mirza och Evelynne ihop med varandra igen. 
   >>Var har du varit? Jag har letat efter dig överallt! Ja, och Jenny samtidigt!<< ropade Evelynne åt Mirza där han började sakta in med springandet. Han andades kraftigt.
   >>Kan säga detsamma till dig.<< svarade Mirza och tog ett djupt andetag. >>Nästa gång får vi se till att inte springa ifrån varandra.<< sa han med ett lättat leende på läpparna över att de två äntligen hittat varandra igen.
   >>Nej, tack. Jag har haft nog med ensamheter för en livsstid känner jag.<< svarade Evelynne och log.
   Strax därefter hörde det ett högljutt skri som fick dem båda att vända sig om och stirra emot ruinerna. 
   >>Vad i hela...<< började Evelynne med hjärtat i halsgropen och såg över mot Mirza som kände samma sak.
   >>Kom igen!<< sa han och de två började att springa dit ljudet kom från.
 
 
 
 
Vid utkanten av ruinernas center såg Mirza och Evelynne Stephano och Victoria som låg skadade längre bortåt, och Jenny som stod i mitten och skrek. 
   >>Åh herregud..<< mumlade Evelynne och såg sig omkring. Hon förde händerna mot munnen och fick tvinga tillbaka chocken som kom därefter. Kort därefter kunde de se Jenny som sakta vände sig om mot dem, och ansiktet de såg var inte längre deras vän. Istället för Jennys vänliga ansikte, som alltid hade ett leende på läpparna, möttes de av en blodtörstig blick, och ett par sylvassa ögon som brände in i deras hjärtan. Ett som hungrade efter blod. Jenny ryckte till över de nya dofterna som kom hennes väg och hon kände hungern som brann inom henne.
   Mirza drog sig närmare Evelynne och de två började sakta att röra sig bak. De visste inte vad som skulle hända, men för stunden så insåg de båda att om inte ens Victoria eller Stephano klarade av henne, så skulle de två ha en mycket mindre chans till att börja med.
   De gick så tyst bak de bara kunde, då Jenny knappt verkade reagera på rörelser i sig. Istället ryckte hennes öron till, och hon lyssnade efter förändringar i ljud.
   >>Vad ska vi göra...?<< viskade Evelynne och kände paniken sprida sig. Mirza sneglade ned mot henne.
   >>Jag vet inte... Vi måste göra något iallafall...<< viskade han tillbaka och svalde hårt. De behövde komma på en plan, något som de kunde göra. Mirza visste att Victoria hade injektionen med sig, och han visste hur pass effektiv den var, men frågan var om det fanns en chans att få i Jenny det, utan att någon annan kom till skada.
   Jenny såg hela tiden mot dem, men valde att inte agera. Hon kunde inte få någon lokalisering på vart de var, utan behövde något mer. Något ljud.
   Mirza kände pulsen öka inom honom, men så länge Jenny bara såg mot dem och inget mer så skulle Victoria få en chans att ta sig fram ljudlöst och injicera Jenny i tid. De behövde bara ta det lugnt, och inte göra något drastiskt.
   Ett kort knakande hördes, och Mirza såg ner mot kvisten han trampade över. Jenny skrek till och rusade sedan direkt över dit ljudet kommit från.
 
 
 
 
>>Se upp!<< ropade Mirza och drog Evelynne om sig för att skydda henne från Jennys anfall. Klorna från henne tryckes in igenom hans skin, in i hans muskler och rev sönder dem i ett enda slag. Mirza skrek till över den outhärdliga smärtan som genomsyrade hans kropp. Han kände blodet som rann längs hans ryggslut och fläckade ner marken där han stod. 
   >>MIRZA!<< skrek Evelynne och såg mot Mirza som svimmade av och föll ihop i hennes famn. Bakom dem stod Jenny och skrek ett ilande skri. 
 
 
 
Längre bort hade Victoria tagit sig upp och var i full fart med att hjälpa Stephano på fötterna igen. 
   >>Hur är det med dig?<< frågade hon tvärt.
   >>Strunta i mig! Hur är det med dem andra!?<< ropade han till och såg bort mot Mirza och Evelynne som fallit ner till marken. Mirza var helt avsvimmad över Evelynne som stirrade mot monstret med panik i ögonen. 
   Jenny hade sjunkit ner till marken, och verkade stanna av och stirra emot dem två. Hon brusade upp sig, borstade av sig och verkade förvirrad för vad hon skulle göra härnäst. Hon stirrade mot Evelynne och sedan mot Mirza, och hans öppna ryggsår, och kände doften av hans blod och väste högt. Tänderna var sylvasst blottade och saliv rann längs dem, nedför hennes mungipor. 
   Evelynne kände tårarna som rann. Det här var inte Jenny längre. Det här var ett fruktansvärt monster.
   Stephano och Victoria försökte att ta sig framåt, men de var så pass skadade att båda två knappt klarade av att ta sig fram i den fart de ville. Men de kunde inte heller låta Jenny få tag i Mirza och Evelynne. De båda blev tvungen att få Jennys uppmärksamhet på något vis.
   Båda två såg på varandra. Luktsinnet på en vampyr var snäppet starkare än deras hörsel, vilket innebar att de inte skulle få hennes uppmärksamhet om de försökte göra ljud ifrån sig. Mirzas blod hade hennes fulla uppmärksamhet, och de blev tvungna att överskriva den.
 
 
En högljudd vissling hördes och Jenny vände sig om mot dem. Hon hade fått vittring på något, något som drog hennes uppmärksamhet bak till dem hon tidigare attackerat. 
   Bakom henne stod Victoria och Stephano, med blod som rann längs deras armar. Båda två hade slitit upp en bit av deras armar för att kunna få ut en doft stark nog att locka till sig Jenny.
   Jenny väste till och rusade direkt över mot Stephano och Victoria. Innan de båda hann reagera slog Jenny till Victoria så hon flög och landade en längre bit bort med en högljudd smäll.
   >>Victoria!<< skrek Stephano men kände sedan hur han slog i marken. Han tappade andan och stirrade upp mot Jennys döda ögon. Hon höll honom fast i sitt grepp.
 
 
 
Stephano kände hur han fick allt svårare att andas för varje sekund som gick. Jenny skrek och tryckte allt hårdare emot honom, hennes naglar grävde sig in i hans hud.
   >>Je.. Jenny... Snä...<< kraxade Stephano fram i ett försök att få kontakt med flickan han fortfarande trodde fanns kvar där inne någonstans. Flickan han för så många år sedan hittat på gatorna i Frankrike, och som han skyddat undan från folkmassan som jagade henne. Den första gången han fick veta om hennes mörker, och den första gången han lovade att hjälpa henne bli fri. 
   Nu återigen stod han öga mot öga med monstret, men den här gången visste han att det var försent.
   Stephano försökte desperat att andas, men det blev bara mörkare för hans ögon. Jenny väste mer mot honom, och skrek än högre. Hennes fingrar kliade efter att få ta hans liv, att få smaka hans blod.
   En plötslig stöt for in i Jenny och hon slungades bak från Stephano som började att hosta kraftfullt över att äntligen kunna få andas igen. 
 
 
 
>>Jenny! Jenny sluta!<< skrek Richie där hon stod. Runtomkring hennes händer sprakade det och hennes ilska och rädsla över att se det som skedde framför henne fick hennes inomboende krafter att explodera rakt ut. Hon skakade av sig elektrisiteten hon kände över hennes fingrar och fortsatte att ropa. >>Jenny! Snälla, hör du mig!<< fortsatte hon och bet ihop. Hon skakade så pass mycket, både att se hennes vän i det tillstånd hon var i, men även över att om hon kommit en kort tid för sent så hade hon funnit Stephano död.
   >>Nej.. Richie.. nej!<< kraxade Stephano. Hans röst var för svag för att kunna tala högre, men så fort han sett att det var Richie som kommit dit så kände han paniken och rädslan överskölja honom. 
   Längre bort föll Cornelia ihop. Hon hade fått använda upp all hennes lilla enda energi, och den var numera borta. Hennes ben skakade och hela hennes kropp ömmade överallt. Hennes ytliga skador hade öppnat upp sig igen och blodet rann längs hennes armar. Hon såg upp mot Richie som stod längre fram, och hon försökte att ropa på henne att ta sig därifrån. Men även hon kunde knappt få ur sig något ljud. 
   Även hon var oförmögen att ta sig till Richie och skydda henne från Jenny, som numera fått vittring på den enda mänskliga varelsen bland ruinerna. Den vars blod var så åtråvärt starkt att det översköljde allting annat för monstret.
 
 
 
Jenny rusade mot Richie som stod kvar. Hon ropade åt Jenny att försöka ta sig loss, att alla de var här för henne. Men monstret lyssnade inte. Allt det ville var att få sätta tänderna i hennes nacke, och slita för att komma åt hennes blod. Richie stirrade mot monstret och slog igång elektriciteten igen. Det sprakade om hennes fingrar och det blågröna skiftningarna lös upp nattens kalla atmosfär. 
   >>Jenny! Snälla, stanna! Snälla kom tillbaka!<< ropade Richie och sköt iväg ännu en stöd som träffade Jenny. Jenny kved till, men fortsatte ändå rusa mot henne. Richie insåg att hon blev tvungen att göra något starkare, men när hon försökte att åkalla mer energi, så kände hon med ens av en plötslig yrsel slå in i henne. Hon förlorade fotfästet och började att svaja på platsen. Det var som att hon... inte längre var där.
   För en sekund tappade hon sitt medvetande.
 
 
 
Stephano såg vad det var som var på väg att hända. Han tänkte knappt, utan reste sig upp och började att springa efter Jenny. Det spelade ingen roll att hans kropp skrek av smärta. Det spelade ingen roll att han var nära på att svimma av. Han blev tvungen att stoppa Jenny, innan det var försent.
   Innan Jenny skulle göra något hon kom att ångra för all framtid framöver. Innan Stephano återigen fick se dem han älskade falla offer för en vampyrs blodtörst.
   Richie började känna krafterna komma åter, men när hon återfick sitt medvetande såg hon Jennys förvridna ansikte framför sig, redo att hugga tag i henne och slita henne sönder på plats.
   Det hela gick så fort därefter.
 
 
 
Richie drog händerna emot sig och blundade. Det fanns inget hon kunde göra, mer än att vänta på slaget som skulle komma emot henne. Hon skrek till. Jenny skrek. Stephano skrek.
   Sedan blev det tyst.
   Richie slog i marken och blickade upp mot det som utspelade sig framför henne. 
 
 
 
 
Tystnaden kring dem alla blev med ens outhärdlig. 
   Smärtan som genomsyrade dem alla blev med ens en verklig mardröm. 
   >>Stephano..?<< viskade Jenny förvånat. Strax därefter hostade hon upp en kaskad av blod som landade på Stephanos arm. 
   Stephano kände hur hjärtat sjönk inom honom. Hur hela hans värld med ens förlorades i den lilla flickans gyllengula ögon som stirrade in i hans egna. >>Nej... Nej...<< började han. Stephano ryckte ur armen han fört igenom hennes kropp. En som lämnade kvar ett tomt hål där hennes hjärta befann sig. Jenny stapplade fram ett par steg och föll sedan ner i Stephanos armar. Han kände hur hennes kropp blev allt kallare.
 
 
 
 
 
Runtomkring dem stod resten av familjen och stirrade i ren chock över det som hände. Victoria kände tårarna som rann nedför hennes kinder. Hon kände hur hennes hjärta gick i tusen bitar. >>Nej...<< viskade hon och tryckte händerna hårdare om hennes mun för att stilla skriket som ville slå sig ut.
   Varken Evelynne, eller den nyvakna Mirza kunde förstå vad som pågick framför dem. De stirrade mot Stephano och Jenny, och båda två kände hur tårarna började att falla. 
   >>Nej... Nejnejnej! Jenny!<< ropade Evelynne och kände hur hennes hjärta sprack. Hur hela hennes värld raserade samman framför hennes ögon. 
   Cornelia ställde sig bredvid Richie som grät. Cornelia såg mot sin bror som höll i kroppen av Jenny, och hon kunde känna smärtan som befann sig kring alla där. 
   Trots att hon själv inte spenderat en lång tid med familjen, så kom ändå tårarna ur hennes ögon av att se på det som skedde här och nu.
 
 
 
Stephano kramade om Jenny vars andetag började att sina bort mer och mer. Han försökte förgäves att hålla kvar henne, förgäves skrek han åt Victoria att göra något. Förgäves försökte han att rätta till sitt misstag.
   Stephanos tårar tog aldrig slut. Han lät dem falla och falla och han skrek. Han skrek över det han gjorde. Över hur han lovat Jenny att ge henne sin frihet, men i slutändan så var han den som tog den ifrån henne. 
   Jenny kände värmen från Stephanos kropp där han stod och höll om henne. Hon kände inom henne hur något verkade försvinna. Det var inte hennes liv, utan det var monstret inom henne som försvunnit. Oavsett hur hon sökte så fann hon det inte. Det var bara hon där. Det var bara hennes medvetande som fanns där.
   Jenny kände hur andetagen blev kortare och kortare. Hur tröttare hon blev. Hur lugn hon kände sig. Hur trygg hon var i hans famn.
  
Mannen med blommorna ställde ner flickan i vad som verkade vara hans och kvinnans rum. Han såg mot Victoria, som hon hette, och bad henne hålla utkik efter folkmassan som rörde sig utanför husets väggar. Jenny kröp såg emot mannen, och undrade varför han hjälpte henne. Varför han inte sett på henne som det monster hon var.
   >>För att jag, ja vi, är som du.<< sa han och visade henne huggtänderna han bar. Jenny såg med beundrad förvåning över mannen. Hur han kunde vara som henne, men ändå verka kunna passera som en vanlig person. >>Man lär sig.<< sa han och log emot henne. Hon rodnade med ens. Han var så snäll med henne.
   >>De är borta.<< sa Victoria och såg emot dem två. 
   >>Bra.<< sa mannen. >>Kan du börja undersöka henne nu?<< fortsatte han, och Jenny kände paniken komma återigen efter dem orden. Jenny drog sig undan från dem två och väste åt dem att lämna henne ifred. Hon gömde sig under det närmaste stället, vilket var ett bord, och slog omkring sig för att få bort dem. Mannen satte sig bredvid henne, hans blick var så snäll.
   >>Vi ska inte göra dig illa.<< sa han. 
   >>Jag... Du ljuger!<< skrek hon till honom och slog till. Mannen satt kvar och såg emot henne. Hade det varit förr hade hon blivit utdragen mot sin vilja och slagen för att bli tystad. Men han var så lugn, han var så snäll.
   >>Vad heter du?<< frågade han.
   Jenny tvekade först, men det var något med honom hon verkade falla för. >>Jenny...<< sa hon. Mannen log.
   >>Jenny, jag lovar dig att vi aldrig någonsin kommer att skada dig. Jag lovar dig att jag aldrig någonsin kommer göra dig illa.<< sa han. >>Vi vill hjälpa dig.<< sa han och förde fram sin hand mot henne. Han lämnade den öppen för henne att välja.
   Jenny såg mot hans hand, och valde sedan att ta emot den. Hon litade på honom. Det var något med hans ansikte som sa henne att han alltid höll vad han lovade. Jenny såg mot mannen med blommorna. >>Vad heter du då?<< frågade hon.
   >>Jag heter Stephano.<< sa han och gav henne ett leende.
 
Jenny kände hur värmen från hennes kropp var helt borta. Det var bara värmen från Stephano som höll henne kvar där, och hon visste att snart skulle även den lämna hennes kropp. 
   >>Jag lovar dig Jenny. Jag kommer att ge dig den frihet du så förtjänar att få.<<
   Jenny kände en glädje sprida sig inom henne över dem orden han sagt till henne då, som nu. Trots att Stephanos skri talade om att han brutit sitt löfte med henne, så visste Jenny att det inte var så. Han hade lovat att aldrig skada henne, och det var inte henne han skadat utan monstret inom henne.
   Han hade lovat att ge henne den frihet hon förtjänade.
   Och det hade han till slut gett henne. Hon var fri från sin smärta inombords. Hon var fri från att leva ett liv med tvivel och oro. Hon var fri att gå vidare, och trots att hon hade velat stanna kvar med sin familj längre så var hon lycklig över att hon fått chans att leva med dem så länge.
   Jenny slog igen sina ögon en sista gång. Ett litet leende på läpparna lämnades kvar.
   Hon var äntligen fri.