Forgotten Hollow - Säsong 4 Avsnitt 1


 
Simsinspace: Forgotten Hollow Del 1
 

 
 
 
Solen lyste starkt på himlen. En ovanlighet under denna annars dystra period som låg över landet. Flickorna som befann sig vid poolen njöt av att vara ute under solens strålar för en gångs skull. Det var inte varje dag det skedde och de tog vara på den tiden så länge det gick. Deras slanka kroppar badade i solskenet och deras ben lät sig svalkas i det kyliga vattnet. De skrattade, och de roade sig. De pratade och de skrek. De njöt.
   Vahid drog på smilgroparna där han sneglade över mot flickorna bakom sina solglasögon som så enkelt kunde underhålla sig själva. Det hade varit ett smart drag att få låta dem komma sig ut en stund och tänka på annat än deras självfallna roller. Ge dem en vetskap om att han faktiskt tänkte på dem trots allt. Det var ju en självklarhet att en glad servicepersonal, ger i sin tur glada kunder, och Vahid ville inget mer än att behålla sina kunders lojalitet.
 
 
Vahid drog ner armen han lutat huvudet mot och lade sig tillrätta i solstolen. Det var inte bara flickorna som hade fått sig en ledig dag, utan han hade själv låtit sig få unna det. Speciellt under en sådan strålande dag, som inte bara kunde låta han befinna sig ute på terrassen hela dagen med en drink i sin hand, utan även en där inga problem eller dylikt fanns på hans agenda. Han hade gjort klart de större affärerna för veckan, samt så hade saker och ting börjat stabilisera sig bland hans anhängare som alltför ofta tycktes göra saker och ting värre för han. Det var nästintill omöjligt att hitta bra personal som faktiskt kunde göra det dem skulle, men det var något han fick se över senare helt enkelt. 
   Vahid drog in ett djupt andetag och började att slappna av. Här skulle han befinna sig hela dagen, och inget skulle stå i vägen för dem planerna. 
 
 
Dörren ut mot terrassen öppnade sig och ut klev Claudette, Vahids assisstent. Hon harklade sig för att få hans uppmärksamhet, men han verkade inte reagera över det. Hon försökte återigen, utan resultat. Hon suckade och drog fingrarna mot sina läppar och lät en vissling ila igenom terrassen.
   >>JAG ÄR LEDIG!<< skrek Vahid och satte sig tvärt upp, drog av sig glasögonen och stirrade mot Claudette.
   >>Ni får ursäkta mig, herrn. Men jag tror nog att ni vill ta det här.<< svarade hon lugnt, nästintill kallt. Hennes röst hade en sval underton, nästan en utan känslor.
   Vahid drog på sig glasögonen och fnös till innan han lutade sig tillbaka mot stolen för att återgå till att sola.
   >>Herrn, jag kommer vissla igen.<< sa Claudette. Vahid reste sig återigen upp, men lät ena armen luta sig mot stolens ryggstöd. Han himlade med ögonen åt hans assisstents envishet, och han ångrade sig nästan att han inte valt någon dummare och mer benägen att lyssna på honom. Tur för henne så hade hon andra kvaliteter han uppskattade, och krävde, för att hålla hans verksamhet rullande.
 
 
 
 
Vahid suckade och såg mot Claudette. >>Jag hoppas för guds skull att det är väldigt viktigt... Förra gången slutade det med en väldigt tråkig olycka, och jag är inte så sugen på att tvätta min matta igen.<<
   >>Det är viktigt.<< svarade Claudette kort och log mot honom.
   >>Vem är det som är här?<< frågade han.
   >>En viktig person.<< svarade hon. >>Du vet nog vem jag talar om.<<
   Vahid drog sin hand mot pannan och skakade på huvudet samtidigt som han suckade högt. >>Men snälla lilla Claudette, sluta var så tvetydlig och säg bara vem fan som är här.<<
   >>James, herrn.<< 
 
 
Ett brett leende spratt upp över Vahids ansikte så att tänderna blottades.
   >>Han står och väntar i hallen för stunden. Ska jag säga att ni är upptagen?<< frågade Claudette och vände sig om för att gå in. Vahid reste sig upp och drog kvickt på sig sin faux fur jacka och började snabbt att svassa sig in mot huset. 
   >>Nej nej, snälla någon. Jag tar det.<< log han bredare och drog sig förbi Claudette som stod och höll upp dörren åt honom. Självklart kunde han inte låta sig själv vara upptagen när James av alla var på besök.
   >>Ska jag fösa in flickorna?<< frågade hon honom. Vahid slängde en kvick blick bak mot flickorna som fortfarande satt vid poolen.
   >>Åh, det vore väldigt gulligt om du kunde göra det åt mig. Se bara till att påminna mig om att förnya betvingandet över dem senare.<< svarade han, varpå hon gav han en kort nickning.
   >>Absolut, herrn. Då ordnar jag upp med det alldeles strax.<<
 
---
 
 
 
Inne i huset stannade Vahid plötsligt upp. 
   >>Vilka är de andra två?<< frågade han Claudette kvickt. 
   >>Jag frågade inte.<< svarade hon kort. Varpå Vahid suckade.
   >>Snälla Claudette, du måste lära dig att fråga folk vem de är så jag slipper ta hand om dem. Det är precis under sådanahär omständigheter som mina mattor blir smutsiga och mina dyra antikviteter trasiga.<<
   >>Jag ska försöka komma ihåg det, herrn.<< 
   Vahid himlade med ögonen. Han såg igenom glasfönstret de två skepnaderna som stod bakom James, och det var en vag bekanthet över dem båda. Han drog sedan på ett brett leende när han började ana vilka de var, förutom då orsaken till att James tagit in på hotell den sista tiden, och lämnat hans rum Vahid så generöst gett honom att använda här tomt.
   >>Vill ni att jag ska göra något mer efter jag tagit in flickorna igen?<< frågade Claudette Vahid som fortfarande hade blicken lagd mot de tre gestalterna som stod och väntade vid hissen i hallen. Han viftade lättsamt med sin hand mot henne.
   >>Nejdå, jag tar hand om allt här. Däremot vill jag att du tar med dig Rozalina och gör några ärenden åt mig nu när du ändå är på gång med allt spring.<< sa Vahid och sneglade mot den korta, nätta kvinnan som stod i köket och donade.
   >>Absolut. Det fixar jag.<< svarade hon en sista gång och drog sig sedan in mot köket för att informera kvinnan som stod där inne. Vahid gav henne en kort blick innan han lade den framför sig och började att svassa sig in, en takt i taget, mot James och hans sällskap.
 
 
 
Vahid öppnade upp sina armar och såg mot James och hans två små kopior som stod bakom honom. 
   >>Men sötnosen då! Vilken överraskning att få se dig här!<< ropade Vahid glatt mot James samtidigt som han svassade sig närmare, fortfarande med armarna öppna. >>Hur längesedan var det sedan du var här sist?<< skrattade han högt och höjde sin tonart en klang högre än vanligt. >>Du måste verkligen komma hit oftare!<<
 
 
 
James skakade på huvudet och suckade. >>Jag var ju här för typ två dagar sedan.<< sa han och stirrade mot Vahid.
   >>Två dagar, två veckor... All tid vi inte är tillsammans på känns som en evighet.<< sa Vahid och drog med handen mot pannan i en dramatisk gest och slöt sina ögon, varpå James himlade med ögonen åt hans Masters urfåniga beteende. Vahid såg ner mot James och log glatt åt honom. 
   >>Jag ska bara vara här en kort stund.<< sa James och började gå mot Vahid som stoppade honom i hans väg. 
   >>App app app, så enkelt kommer du inte undan.<< log han, och innan James kunde säga "menförihelveteinteigen" så omfamnade Vahid honom i en enorm kram och lyfte upp James över marken. 
   >>Men för i helvete släpp mig, mongo!<< ropade James och gjorde en äcklad grimas över hur Vahid behandlade honom. Vahid själv skrattade bara åt James.
   >>Men sötnos då! Det är ju bara en liten kram.<< tjoade Vahid.
   James suckade återigen och insåg han fick stå ut om han ville få kunna ta sig förbi och hämta sin ranson för veckan.
   Bakom spektaklet hade Damien smugit sig närmare sin tvillingsyster Elinor och de båda två fick stå och hålla sig för att inte skratta rakt ut. Här hade de, under tio veckors tid, fått höra från sin far om hans Master och vilken farlig man han var. Deras bild av Vahid hade varit en gangster, och här stod de framför en barbröstad flamboyant man med faux fur och thighta byxor.
   Damien drog sig närmare Elinore och de båda viskade till varandra. >>Jävlar... han är dock väldigt stor...<<
   >>Skoja inte... måste vara närmare två meter...<<
   Efter en stund senare släppte till slut Vahid James som direkt drog sig bak ett par steg, för att hålla avståndet från honom. Vahid skrattade till och drog sedan ena sin hand mot sin kind och lade huvudet på sned. Han såg mot kopiorna och funderade.
 
 
 
Vahid hummade för sig själv. >>Mhm... Men James då, du skulle sagt att du hade gäster med dig.<< sa Vahid och såg ner mot kopiorna han förstod var av James egna kött och blod. De var äckligt lika sin far, speciellt pojken. >>Speciellt gäster som dessa två...<< sa han med ett finurligt leende över sina läppar. >>Vart har du hittat dessa månntro?<<
   James himlade med ögonen åt hans master samtidigt som han drog sig förbi honom. Han ville inte stanna mer än nödvändigt, speciellt inte när han hade tvillingarna med sig.
   >>Tja, hur tror du man hittar sina barn?<< svarade han där han gick förbi. >>Juste..! Du har ju inga!<< ropade han sedan längre in i rummet. Vahid drog på ett leende, men behöll blicken mot kopiorna. 
   >>Jag har ju dig!<< ropade Vahid glatt, varpå han tydligt kunde hör en irriterad suck komma från James innan han slog igen dörren till rummet där hans veckoranson låg.
   Vahid sneglade kort bak mot där James gått in. Han lade sedan en mental notis till sig själv om att han skulle halvera hans ranson för den kommande veckan. Det var straffet för att han undangömt dessa två små artefakter.
   Vahid lade återigen blicken mot kopiorna och drog på sitt charmigaste leende inför dem. >>Men åh gud! Vilken dålig värd jag är.<< skrattade han. >>Snälla... Kom med mig in medans ni väntar på pappa.<<
 
---
 
 
 
Under tiden som gick pratade Vahid med Damien och Elinore, som han fått reda på var deras namn. Han frågade dem lite allt möjligt som rörde deras liv, då han var nyfiken på att få veta mer om dem. Deras resa genom tiden för att finna deras sedan länge förlorade far fick Vahid att förvånas över deras dedikation att hitta åt någon som honom. Den var nästintill beundransvärd. 
   >>Säg mig, hur kändes det när ni äntligen hittade åt honom?<< frågade Vahid tvillingarna.
   >>Ja... Det kändes väl bra.<< svarade dem, en aningen stelt och tillbakadragna. De var inte så bekväma att stå och föra ett samtal med deras fars master så enkelt.
   Vahid log. >>Jag kan förstå det. Att hitta åt någon man så länge sökt efter, det är en fantastisk känsla. Lite som att återigen bli hel inombords.<< svarade han dem. Vahid funderade och undrade ifall det fanns en möjlighet att de två ville vara med hans "Familj". De var James biologiska barn, en direkt blodslänk till en ursprungsvampyr, de var dessutom tvillingar vilket var ännu en raritet - speciellt bland vampyrer, och något som stod Vahid personligen nära. Samt så skulle det underlätta saker och ting med en eventuell framtid där James skulle vilja lämna honom för hans barns skull.
   Dessutom, så skulle de passa perfekt för en viss sak som krävde just deras potential.
   >>Får jag fråga er en liten fråga?<< sa han och lade huvudet oskyldigt på snett. Tvillingarna såg mot honom och nickade lite smått. >>Vad skulle ni säga om att vilja... Ansluta, er till mig?<< frågade han dem.
 
 
 
>>Och vad skulle det innebära för oss?<< hördes en ljusare stämma. Vahid sneglade ner mot Elinore som ställt sig med armarna i kors och blickade upp mot honom. Vahid log åt henne.
   >>Här var vi rak på sak ser jag.<< svarade han henne.
   >>Ja. Kan du berätta?<< sa hon. 
   >>Såklart jag kan göra det.<< log han. >>Jag kommer att anta att er pappa redan har berättat en hel del om mig och det... arbete, jag håller på med.<< tvillingarna nickade kort åt honom. >>Det är ett väldigt omfattande arbete, som kräver att jag håller mig på resande fot alltför ofta. Jag kan inte stanna alltför länge i ett land om gången. Det är för mycket... juridiska problematiker om jag säger som så.<<
   >>Kan du komma till saken?<< avbröt Elinore Vahid. Han knyckte kort på ena sin mungipa åt henne innan han sedan fortsatte berätta. >>Jag kan hålla det kortare.<< log han tafatt. Flickans ansikte hade blivit förvridet till ett arrogantare, men han valde att strunta i det för stunden. >>Er pappa är min andre man, vilket innebär att dit jag går, går han. Åker jag till andra sidan jorden, så kommer han med mig för att uträtta mina små ärenden. Det här innebär alltså att det kommer bli svårare för er att följa med honom, om det nu är så att ni vill stanna med er pappa då. Vad jag erbjuder er här och nu, är för er att få gå med mig. Det innebär alltså att ni i stort sett alltid kan vara med er pappa då jag kommer se till att ni får enkel tillgång till att hälsa på, eller till och med bo med han om ni så önskar. Förutom det så innebär det andra förmåner som fri tillgång till i stort sett vad ni än önskar, och ni kan röra er fritt kring mina områden världen över, utan att behöva oroa er för att något skulle kunna hända er.<< avslutade Vahid och såg mot tvillingarna som verkade skeptiska över det han just sagt.
   >>Vad är haken?<< frågade pojken Vahid och lade armarna i kors. >>Ursäkta mig, men det här låter för bra för att vara sant.<<
   Vahid log mot Damien. >>Det finns alltid en hake.<< svarade Vahid. >>Jag vill att ni gör ett litet jobb åt mig, för att visa att ni har vad som krävs för att få gå med mig.<<
   >>Vadå för jobb?<< frågade Elinore.
   >>Jag kan inte berätta alla detaljerna än, men det handlar bara om att röja undan några personer som står i min väg. Det borde inte vara några problem för er, med tanke på vems barn ni är.<<
   >>Varför måste vi göra det här?<< frågade återigen Elinore.
   >>Därför att min bransch kan bli ganska nasty om jag säger som så. Jag vill helt enkelt veta av att ni kan klara att vara med utan att få era små söta sinnen mentalt krossade.<< log Vahid.
   >>Så om vi gör det här får vi alltså alltid vara med vår pappa?<< frågade Elinore och Vahid märkte av hennes intresse för hans förslag.
   >>Självklart.<< log han varpå Elinore lade en kvick blick mot Damien som själv fortfarande verkade alltför misstänksam över det hela.
   >>Okej... Vi gör det.<< sa hon varpå Vahid log brett, tänderna blottade för dem.
   >>Perfekt!<< sa han. >>Åh, en annan sak bara... Ni får absolut inte säga till er pappa om det här.<<
   Elinore lade direkt armarna i kors och stirrade mot Vahid. >>Och varför inte det?<< frågade hon lite irriterat. >>Borde han inte få veta att vi ska gå med dig?<<
   Vahid vickade lättsamt på fingret mot henne. >>Nä nä, det funkar inte så. Berättar ni kommer James mest troligast att hjälpa er, och det vore ju rent ut sagt fuskigt.<< log Vahid åt flickan som drog på sig en annan attityd mot den skumma mannen framför henne.
   >>Och hur vet du att han kommer vilja göra det?<< bet Elinore tillbaka mot Vahid.
   >>För att jag känner er pappa.<< sa han kort.
   >>Tydligen inte, med tanke på att du inte ens visste om oss.<< käftade hon tillbaka. Vahid knep ihop sin käke och försökte att inte bli alltför irriterad på den lilla flickan framför honom.
   >>Du är allt en rättfram liten sak...<< svarade han mellan tänderna. Elinore fnös.
   >>Och du är allt en uppsnoffsad gorilla.<< fnös Elinore till Vahid. Hon kunde inte riktigt ta mannen framför henne seriöst. Inte när han såg ut och betedde sig som en clown.
 
 
Vahid kände droppen som var nog för att få hans irritation att blossa upp sig. Med några få korta steg ställde han upp den arroganta bitchen mot väggen och stirrade rakt ner mot henne. Han kände hur han fick göra allt för att tygla sig från att inte slita sönder hennes uppkäftiga läppar och behöva återigen tvätta sin matta.
   >>Lilla... Lilla gumman. Vem tror du att jag är egentligen?<< viskade han mot henne i en hård ton. Han skrattade till, ett mörkt skratt, inte lika lättsamt som tidigare. Elinore blev med ens förvånad över den plötsliga skiftningen Vahid gjorde, och hon kände sig inträngd där hon stod ställd mot väggen, med hans ena arm bredvid sig för att hindra någon från att komma sig in mellan deras lilla samtal. Vahid grävde in sina naglar i väggen och rispade längs med tapeten så att den lossade sig själv. >>Om jag vore dig, så skulle jag knäppa igen min lilla käft. Du förstår, jag tolererar inte uppkäftiga småglin som du.<< log han.
 
 
 
Bakom Vahid kundes en tydligt argsin stämma höras igenom rummet. 
   >>För i helvete vad tror du att du håller på med!<< skrek James rakt ut. Vahid skrattade till och himlade kort med ögonen. Han såg sedan ner mot Elinore och tog lättsamt tag om hennes haka med sina fingrar. >>Mitt erbjudande finns kvar.<< log han, men ett charmigare leende än tidigare och släppte taget om henne. James rusade direkt mot Vahid. 
   >>Jag sa åt dig att släppa henne!<< ropade han. Vahid drog sig smidigt undan från James och steppade över åt sidan. James i sin tur tog tag i Elinore och drog henne med sig och ställde henne bakom sig. Damien följde efter och ställde sig bredvid sin syster som han såg var märkbart skärrad efter det hon just varit med om.
   >>Såja såja. Ingen orsak att skrika.<< svarade Vahid lugnt där han svassade sig över för att ställa sig om motsats sida från trion. >>Jag ville bara säga åt henne att man måste visa bättre hyfs mot de äldre.<< log han varpå James kände ilskan blossa upp inom honom.
 
 
>>Uppfostra inte mina barn om det.<< snäste James ur sig. 
   Vahid skrattade till. >>Okej okej. Jag förstår dig. Ingen orsak att bli så arg gulleplutten.<<
   >>Arg? Jag är rasande! Du rör inte mina barn på det sättet!<< skrek James ur sig. Damien och Elinore stod tysta bakom sin far. Det var nog första gången som han reagerat så över dem och deras välbefinnande.
 
 
 
Ett plötsligt skratt hördes komma från skuggorna innan en mörk skugga hoppade ner och klev in i samtalet.
   >>Jag tror någon är svartsjuk.<< sjöng den lilla flickan där hon skuttade sig fram och ställde sig bredvid Vahid.
   James bet ihop sin käke över att ännu ett stort irritationsmoment visat sig. Han hade aldrig förväntat sig att se henne här, igen. >>Vadå svartsjuk!<< fnös James mellan tändern åt flickan som skrattade vidare.
   >>S.V.A.R.T.S.J.U.K. Svartsjuk. Låter det bekant kanske?<< hummade hon. >>Jag ser på låånga vägar hur du önskar det var du som stod där.<< skrattade hon högre.
   >>Är jag svartsjuk för att jag inte vill att han ska ställa mina barn mot väggen? Du är ju patetisk!<< ropade James åt flickan.
   >>Alltid lika trevlig ser jag.<< svarade hon honom och lade armarna i kors. 
   >>Chasca, tänk på att det är sötnosen du pratar med. Visa lite mer respekt.<< sa Vahid och såg ner mot flickan som var minst tre huvuden kortare än han själv. Hennes yviga hår studsade i takt med henne där hon rörde sig kring honom. Chasca ryckte mest på axlarna åt det hela innan hon sedan drog fingrarna mot hennes mun och drog isär hennes läppar i en grimas mot James.
 
 
Vahid lade handen mot pannan och suckade. Chasca i sin tur började att gapskratta rakt ut när hon såg mot James och hans irriterande uttryck. 
   Bakom James stod hans barn och fortsatte att iakta det hela i tystnad. De stirrade mot den lilla nätta flickan som inte såg ut att vara äldre än tolv år och konstaterade att hon var en väldigt dryg person. De kunde med ens se varför deras pappa inte ville dra med dem hit, med tanke på folket som bodde här.
 
 
 
James gav Vahid en sista blick innan han sedan vände sig mot sina barn och bad dem att följa med han. De var klara här. 
   Chasca och Vahid stod kvar och följde trion med blicken, tills de såg att dem tagit hissen som skulle leda dem ner till utgången. Chasca sneglade upp mot Vahid som hade ett intresserat leende fastklistrat på sina läppar.
   >>mhm...<< hummade Vahid till. 
   >>Vad tänkder du på?<< frågade Chasca honom.
   >>Vad tror du? Verkar de intressanta?<< frågade han henne.
   >>Småglinen?<< undrade hon.
   >>mhm... De fångade mitt intresse.<<
   >>Som allt annat.<<
   Vahid såg mot Chasca. >>Jag tänkte det vore roligt för dig att få några kamrater i din egna ålder.<< log han mot henne. Hon himlade med ögonen åt hans lögn.
   >>Men snälla, vem tar du mig för? Jag är ingen kelsjuk liten hund som kräver sällskap 24/7 som du.<< skrattade hon.
   >>Jag tänkte det vore en bonus för dig, eftersom de är i din ålder. Det kan inte var så kul att bara vara med mig när du är på besök.<< svarade han.
   Chasca sträckte ut sin armar och dansade sig bort från Vahid, hon såg mot han i ett brett leende. >>Bespara mig den omtanken. Och dessutom, jag är 3000 år gammal, inte så liten inte.<<
   >>Du är den yngsta av oss ursprungsvampyrer.<< svarade Vahid.
   >>Och trots att du är den äldsta så känns det ibland som att jag är din storasyster.<< log hon tillbaka. >>Berätta, vad tänker du?<< frågade hon sedan, varpå Vahid log ett brett leende.
   >>Att vi får se hur saker och ting utspelar sig i framtiden bara.<< han drog sig mot henne. 
   >>Du tror inte på att de kommer klara det?<<
   >>Vi får se, frågan är ifall de ens vill göra jobbet.<<
   >>Du verkar dock väldigt säker på din sak.<< sa hon kort.
   >>Du känner mig alltför väl.<< svarade han henne med ett leende. 
   >>Jag är din bästa vän. Det är det jag är till för.<< log hon.