Forgotten Hollow - Säsong 4 Avsnitt 3



Simsinspace: Forgotten Hollow Del 3
 

 
 
 
Irrvarvet av röster genomsyrade byggnaden hon befann sig i. Cornelia hade strukit omkring inne på hotellcasinot under en längre tid då hennes senaste spår efter hennes syster lett henne till den lite exklusivare sidan av Windenburghamnen.
   Under de senaste tio veckorna hade det känts som att hon stått och trampat på samma plats. Hon flängde mellan att vara ute kring städerna och stanna över hos sin bror då och då för att hämta energi. Hon hade kommit att gilla att vara hemma hos honom. Den familjen var verkligen en egensinnig en, och så mycket mer livfull än hennes egna. Det var en sådan familj hon och hennes syster hade behövt ha i sitt liv. Kanske hade hennes syster då inte valt att försvinna.
   Det hade tagit henne mycket tid, men nu under den senaste veckan hade hon fått höra kring sig om det nyöppnade hotellet med tillhörande casino som slått upp sina portar i Windenburg. Cornelia hade anat att det var en del av Vahids verksamhet, då han var svag för sådana affärsverksamheter. Det var värt för henne att ta sig dit för att kolla in det.
 
 
 
Cornelia hade dragit sig runt över vad hon ansåg vara hela byggnaden - som inte var liten direkt - i sitt sökande efter hennes syster. Hon hade sökt med blicken överallt, men utan framgångar. Hon hade fått betvinga ett par vakter för att få henne att ta sig in till VIP-delarna, men ingenting annat än mänskliga gäster fanns att finna. Hon kände inte av några andra vampyrer, och började med ens tvivla på om platsen tillhörde Vahid, eller om den bara var ett vanligt nyöppnat hotell.
   Cornelia rätade till sin klänning där hon gick. Hon var inte van vid att bära klänning, men om hon skulle smälta in fick hon lov att bära det som passade för platsen. Hon hade till och med spenderat tid på att få hennes hår rakt, bara för att det skulle väcka mindre intresse hos andra om hon såg så subtil ut som möjligt.
 
 
 
Cornelia fortsatte vandra vidare igenom korridorerna. Med ens hade hon kommit in till en mindre befolkad del, och det var nästan oväntat tomt på liv, i jämförelse med det som pågick ett par våningar nedanför. Cornelia kände av en oväntad känsla stryka förbi, och hon kände sig med ens mer obekväm och spänd, och det var med hjärtat i halsgropen hon såg den enorma skepnaden torna upp sig runtom hörnet.
   Cornelia kände paniken över att plötsligt se Vahid framför henne, och hon blev tvungen att göra något kvickt, innan han skulle känna av hennes närvaro.
 
 
 
>>Vad är det?<< frågade Rozalina Vahid försiktigt där han stod och blickade åt den plats Cornelia just stått vid. 
   Vahid lade huvudet på sned och funderade innan han sedan återigen slog ner blicken i den nätta, mörkhåriga vampyrflickan. >>Nejdå, det är ingenting.<< sa han. Rozalina drog sin ena hand nervöst om sin arm där hon stod och väntade på vad det var han skulle be henne att göra härnäst. Vahid vände sig om och viftade lättsamt med handen mot henne. >>Jag kommer att vara upptagen för stunden, så jag vill att du ser till att inte störa mig med onödiga petetesser, eller att andra kommer och stör under tiden mina gäster är här på besök. Om någon frågar, så säg att jag inte bryr mig om vad de än vill. De kan vänta tills jag är klar.
   Annars utöver det, så kan du vänta på mig uppe i mitt rum, jag kallar på dig när jag är klar.<< sa han och öppnade dörren för att gå in till de gäster som satt och väntade på hans närvaro.
   >>Ja.. Självklart.<< svarade Rozalina och såg på tills han stängt igen dörren innan hon sedan drog sig iväg upp för trappan för stunden.
 
 
 
Efter en stund klev Cornelia ut från skuggorna där hon gömt sig. Hon stannade upp och såg mot dörren Vahid just klivit in genom. Bakom den kunde hon höra ett sorrlande prat och höga skratt, mestadels från Vahids sida. Cornelia funderade ifall han visste om att hon var här, men samtidigt hade hon inte tid att tänka på det. Hade han känt av henne så hade han nog enkelt kunnat hitta åt henne på en gång. Hon tackade sin lyckliga stjärna över att saker och ting verkade gå hennes väg.
   Nu gällde det bara att hitta åt hennes syster och sedan försvinna härifrån innan hennes tur vände.
 
 
>>Rozalina!<< ropade Cornelia mot den nätta kvinnan som stannade upp en bit framför henne. >>Rozalina!<< ropade hon igen medans hon sprang fram mot sin syster som fortfarande stod med ryggen vänd från henne. Rozalina sneglade bak mot Cornelia och gav henne en irriterad blick.
   >>Vad gör du här.<< sa hon kort.
   Cornelia stannade upp bakom hennes syster och lade en arm om hennes axel, som snabbt blev undanryckt. Cornelia såg bekymrat mot Rozalina. >>Jag är här för dig.<< svarade hon. 
   Rozalina fnös. >>Ja, då har du då kommit hit i total onödan.<< sa hon och vände sig om. 
   >>Vad är det du säger..?<<
   >>Att du slösat din tid. Jag vill inte hem, om det är det du tror att jag ska följa med dig på.<<
 
 
 
 
Cornelia drog sig närmare sin syster som försökte att undvika henne så gott det gick.
   >>Vad är det du säger? Rozalina, vi.. jag saknar dig och vill ha dig hem.<< sa Cornelia till Rozalina som återigen fnös.
   >>Det är väl inte mitt problem?<< svarade hon. >>Om jag vore du skulle jag gå.<< Rozalina började att tåga sig förbi sin syster, men Cornelia var kvick på att ta tag i henne. >>Släpp mig!<< ropade Rozalina.
   >>Vad är det som hänt? Rozalina, varför vill du inte följa med mig?!<< frågade Cornelia oroat sin syster. Hennes syster som var så förändrad. Det här var inte den Rozalina hon växte upp tillsammans med. Den Rozalina hade för det första aldrig, någonsin, anslutit sig till någon som Vahid.
   >>För att... För att jag inte vill! För att jag är lyckligare här än jag någonsin var hemma!<< svarade Rozalina, men Cornelia märkte av hennes stammande ord. 
   >>Rozalina... Varför?<<
   >>Jag... Han...<< stammade hon vidare. Rozalina slog ner med blicken i marken, och det var då Cornelia såg ärret som låg precis under hennes högra öga. 
   >>Vad har han gjort med dig?!<< orden flög ur Cornelia. Hon blev med ens rasande. >>Rozalina! Vad gör han med dig!?<< skrek hon åt sin syster som bet ihop sin käke. 
   >>Han ger mig det jag vill ha... Han ger mig frihet...<< mumlade hon ur sig. Cornelia skakade bara på huvudet.
   >>Rozalina, förstår du inte att han uttnyttjar dig! Han uttnyttjar dig för att få mamma att må ännu värre än hon redan gör!<< ropade Cornelia. Hon försökte få hennes syster att inse att Vahid inte gav henne något för hennes skull.
   Rozalina slog en ilsken blick mot Cornelia och slet sig loss från hennes grepp. >>Då kanske mamma får skylla sig själv!<< ropade hon plötsligt ur sig. >>Det är ändå hennes fel alltihopa!<<
   >>Säg inte så! Om du bara ville förstå varför...<< sa Cornelia och försökte dra åt sig hennes syster igen. >>Snälla, följ bara med mig hem! Vi kan fixa allting om du bara..!<<
   >>Släpp mig!<< började Rozalina ropa högre, och mer panikartat. >>Släpp mig!<<
   >>Snälla, syster!<<
   >>VAHID!<< skrek Rozalina plötsligt ur sig, så högt hon bara kunde.
 
 
Cornelia fick med ens panik. >>Nej! Rozalina, snälla lyssna på mig..!<<
   >>VAHID!!!<< skrek Rozalina högre och mer panikartat. >>VAAAAHIIIIID!!!<< hennes skrik ekade igenom rummen och Cornelia insåg att hon blev tvungen att fly. Hon kunde inte få med sig sin syster härifrån, och det var med ett tungt hjärta hon fick släppa taget om Rozalina för att själv ha en chans att komma undan med livet i behåll.
 
 
 
Cornelia rusade nedför trappan. Så länge hon tog sig ner till där folket befann sig så hade hon en större chans att fly undan utan att något kunde hända henne. Vahid var ingen som rörde sig bland allmänheten, och han skulle definitivt inte ge sig på henne om hon var bland vittnen. 
   Cornelia kände ett plötsligt slag mot hennes bröstkorg och hon dundrade rakt bak mot trappan. Hon kved till och kände smärtan genomsyra hennes inre. Hon hostade till och såg hur Vahid svassade sig fram närmare henne. Han log brett, tänderna blottade.
   >>Jag visste väl att jag kände igen dig.<< sa han och drog sig närmare Cornelia som försökte att resa sig upp. 
   >>Uh...<< stönade hon och blickade upp mot Vahid som spände blicken i henne. 
   Vahid skrattade. >>Det var klyftigt av dig att gömma dig bland skuggorna, men ack vad dåraktigt av dig att sedan komma fram från dem.<< sa han och sparkade till Cornelia ytterligare en gång. >>Att inte Irskas döttrar kan lära sig bättre. Jag som trodde hon uppfostrade er två till att inte beblanda sig med vampyrer som jag.<< skrattade han vidare och trycke sedan ner sin fot mot Cornelias hand där hon försökte att ta sig upp igen. Hon skrek till. Han släppte taget om henne och svassade sig sedan förbi.
   >>Du...<< hostade Cornelia. Blod svärtade ned mattan hon befann sig på. Vahid blickade ned mot henne.
   Han suckade. >>Inte igen... Alltid mina mattor.<< sa han och drog tag i Cornelias hår för att släpa henne längre in mot mitten.
 
 
Vahid släppte taget om Cornelia som flög i marken med en duns. Hon var så slut, och hela hennes kropp ömmade.
   Vahid vände sig om och såg ner på den lilla flickan som knappt kunde stå upp. Han satte handen mot sin kind och suckade. >>Nu är ju frågan vad jag ska göra med dig...<< mumlade han, och ryckte plötsligt åt sig Cornelia och höll hennes kinder hårt mellan hans fingrar. Han granskade hennes ansikte, fram och tillbaka vände han på det. >>Jag inser ju att jag inte kan låta dig få vara med mig som din syster, eftersom du är alldeles för rebellisk av dig.<< han suckade igen. Strax därefter spred sig ett brett leende över honom och han drog henne till sig. >>Men och andra sidan... Det finns nog alltid någonting jag kan hitta på med dig.<< viskade han, och släppte sedan taget om henne så att hon föll ihop på marken igen.
   Cornelia kände hur hon skakade där hon låg och försökte att hålla medvetandet uppe. Hennes andetag hade blivit till smärtande väsningar och hon antog att flera revben gått sönder. >>....<< hon försökte att säga något åt Vahid, men hon hade tappat sin röst, och istället kom det bara ut små korta väsningar. Vahid lade ena handen mot örat och lutade sig mot Cornelia. 
   >>Hm..? Sa du något?<< log han hånfullt mot henne och ställde sig sedan tillrätta igen. Cornelia började med ens att frukta för sitt egna liv. Hon hade aldrig varit så pass nära inpå Vahid som nu, och det var nu som hon insåg hur fruktansvärd han egentligen var. Cornelia insåg att hon blev tvungen att göra något drastiskt om hon ville komma undan med livet i behåll. 
   Vahid började att skratta när han såg hur Cornelia med ens skiftade om till sin mörkerform. Han skakade på huvudet åt henne. >>Men snälla lilla gumman. Jag hoppas inte du tror att du har en chans mot mig.<< skrattade han vidare.
   >>Det... tror jag inte heller...<< väste Cornelia ur sig.
 
 
Med den sista kraftansträngning hon hade kvar inom sig rusade hon sig upp och sprang mot fönstrena i rummet. Vahid stirrade mot Cornelia där hon kastade sig ut från fönstret i hennes sista försök att komma undan honom. Glaset splittrade sig och vinden från utsidan blåste in genom det trasiga fönstret. Utanför hördes sedan en väldig duns.
 
 
 
Cornelia hörde hur det rang i hennes öron. Hon hostade och fick kämpa med att inte svimma av. Hela hennes kropp kändes söndertrasad och hon hade fruktansvärt ont överallt. Hennes revben var brutna, och benen likaså. Hon hostade upp blod.
   Cornelia kände hur hennes mörkerform avtog sakta, men det var den som hade räddat livet på henne. Det var den som gav henne den sista styrkan att klara av fallet från byggnaden, nu var det bara upp till henne att hinna orka ställa sig upp och fly, innan Vahid var på henne igen.
 
 
Vahid tog sin tid där han gick fram mot det splittrade fönstret. Vinden blåste allt hårdare in mot rummet där han stod och han drog tag i sin faux fur jacka. Han ställde sig och blickade ned på den plats som Cornelia legat på. Inget spår av henne fanns kvar och han förstod att hon lyckats samla ihop krafter nog att fly undan till skuggorna.
   Vahid suckade. Det här var inte alls det han väntat sig skulle hända idag. Men och andra sidan, han var en eftertraktad man. Det fanns alltid dem som ville gå emot honom och hans planer.
   Vahid vände sig om för att gå tillbaka in till sina gäster som han bett vänta. Han orkade inte dra in dem i det lilla bråk Cornelia hade orsakat. Det vore för oanständigt som värd för dessa dygriper att beblanda sig med lägre vampyrer. De behövde spara sin energi till annat, mycket viktigare saker.
   Vahid funderade även ifall han skulle orka ta sig tid till att röja undan Cornelia, men han kände verkligen inte för att lägga ner tid på det. Det var alldeles för slöseri med tid att hitta åt någon som ändå inte kunde göra han någonting alls.
   Istället så lade han dem tankarna på att hitta på ett lämpligt, men inte för hårt, straff mot Rozalina för att hon stört honom i hans möte.
   Men det straffet fick han ta tag i senare, när han hade mer tid.