Forgotten Hollow - Säsong 4 Avsnitt 4


 
Simsinspace: Forgotten Hollow Del 4
 

 
 
 
Morgonen var åter kommen hemma hos Stephano och familjen var i full rulle med att få dagen att gå. Richie stod i badrummet och borstade hennes tänder och funderade ifall hon skulle kolla med Jenny om hon ville med ut och stå modell för henne igen. Trots att senaste gången slutat i en total katastrof, så hade det blivit mycket bättre med Jenny sen sist, och Richie förstod att det inte var hennes fel. 
   Richie bankade av det sista av vattnet från borsten mot tvättfatets kant och kände plötsligt en underlig smak i munnen. Hon förstod på en gång vad som skulle komma härnäst.
 
 
I köket stod Mirza och Evelynne och diskade undan frukostdisken. 
   >>Såå... Det var ett tag sedan du var med Chanel.<< inflikade Evelynne där hon stod och sköljde av den sista tallriken som hon sedan stoppade undan på diskstället.
   >>Ja, det har blivit mindre av det...<< mumlade Mirza lågmält och inte alls lika rappt som han brukade när hon retade honom.
   >>Men kom igen, så inte ens det stör dig?<< frustade Evelynne åt Mirza. Hon suckade. >>Är det något som stör dig att hon inte är här?<< frågade hon, med en lite mer omtanke i rösten än tidigare. 
   >>Njae... Eller, jag har inte reflekterat på det så mycket.<< han suckade. Han hade helt ärligt varit glad över att Chanel inte verkade vilja komma över lika ofta längre. Det kändes lättare i hans hjärta av att hon drog sig undan honom. För då skulle han slippa oroa sig över henne med. 
   Evelynne frustade. >>Okej, men ska vi dra över till henne senare då?<< sa hon. >>Nu har ingen av oss varit där, så kommer bli sjukt awkvard men det får vi väl stå ut med för att du ska börja le igen.<< 
   Mirza stirrade en kort stund på Evelynne, och skrattade sedan till. >>Ibland kan du verkligen överraska en med hur trevlig och "Försökande" du ändå är.<<
   >>Jag har mina stunder. Vänj dig inte vid dem.<< sa hon och drog handen igenom sitt hår.
   >>Det lär jag nog inte göra.<< sa Mirza och himlade med ögonen.
 
 
 
>>Jag är ändå förvånad över den progression du faktiskt gjort, Stephano.<< sa Victoria till en rodnande Stephano där de stod i hallen och pratade.
   >>Det är väl inte så mycket skillnad på mig nu.. som då?<< muttrade han. Victoria la sina armar i kors och skakade på huvudet.
   >>Tro mig, jag ser skillnaden.<< log hon. >>Har man spenderat de senaste 100 + åren med dig så märker man av saker och ting. Det bästa är ändå att under bara de senaste tio veckorna så har vi inte behövt ha ett enda samtal du och jag.<<
   >>Tja.. öh.. kanske jag har ändrat mig...<< svarade han och gav Victoria ett tafatt leende.
   >>Det har du, och det känner jag mig väldigt stolt över.<< log hon tillbaka. 
   >>Ja.. Tack.<< svarade Stephano. >>Men då är även frågan hur länge det kommer hålla i sig med.<< sa han kort. 
   >>Vad menar du?<< 
   >>Jag menar att det kanske blir värre egentligen, med tanke på att Vahid för stunden är i Österrike.<< Stephano suckade och drog fingrarna om sina ögon. >>Jag trodde verkligen aldrig att det skulle bli som så att hans namn skulle nämnas igen, än mindre att han skulle vara på samma plats som vi är.<<
   >>Jag tror ingen här tänkte så pass långt. Vi valde istället att fokusera på det postiva, vilket vi även bör göra nu. Inte bara för Mirzas skull, men även för din.<<
   >>Och din med.<< sa Stephano och slog armarna i kors. Han gav Victoria en allvarlig blick. >>Det finns få personer, vampyrer som människor, som dragit på sig Vahids raseri, och kommit överlevande ur hans grepp.<<
 
 
 
Bakom dem kunde de höra dörren ryckas upp och in föll Cornelia. Hon hostade kraftfullt och blod lämnade sitt spår på marken där hon låg. 
   >>Cornelia!<< ropade Stephano och Victoria samtidigt som båda två rusade iväg mot henne. >>Cornelia!<< ropade Stephano igen och såg ner på sin systers söndertrasade kropp. >>Vad.. här hänt!<< fortsatte han vidare och kände paniken komma. Victoria tog tag om hans hand och såg lugnt mot honom.
   >>Andas, Stephano. Hon lever, trots sina skador. Hjälp mig att få in henne till pianorummet så kan jag titta på henne där.<< sa hon och lät Stephano börja hjälpa sin syster upp.
   >>Vad är det som händer?<< både Mirza och Evelynne rusade ut till hallen och såg Cornelia som låg på marken och stönade av smärta. Strax därefter kom Richie utrusande från toalletten och såg mot det som hände i hallen. 
   >>Kom igen, det kommer bli bra.<< sa Victoria och såg mot Cornelia som grät av smärtan hon hade i kroppen. >>Du kommer klara dig.<<
 
 
---
 
 
 
Efter en stund hade den värsta paniken lagt sig och alla stod samlade i pianorummet. Victoria hade gett Cornelia lugnande, och tvättat hennes värsta sår rena, då dem hade varit för omfattande för att även hennes vampyrhelande skulle kunna få dem att läka sig så enkelt. Victoria hade där och då konstaterat att Cornelia fått sex revben brutna, en lättare hjärnskakning, samt en handled och ett ben brutet.
   Hon hade tur som rent ut sagt fortfarande var vid liv. 
   Victoria höll ett stadigt grepp om Cornelia som fortfarande skakade, trots det lugnande hon fått i sig. >>Såja, det kommer bli bra.<< sa hon och log mot henne. Cornelia höll blicken långt framför sig. Hon kunde fortfarande känna av rädslan från när hon stod framför Vahid. Hur han så enkelt lekt med henne. Hur han hade hennes liv i hans händer, redo att avsluta när han än kände sig nöjd med henne.
   >>Kan du berätta för oss vad som hänt med dig?<< frågade Victoria henne.
   >>Jag...< väste Cornelia ur sig. Hon var fortfarande så svag. >>Vahid...<< var det enda hon till slut fick ur sig.
 
 
 
Mirza knep omedvetet ihop sina knogar där han stod och såg mot Cornelia och kände hur han började att skaka över att höra det namnet. 
   >>Vad, när..? När hände det här?!<< frågade Stephano Cornelia. Han ställde sig på knä bredvid sin syster och såg mot henne. Cornelia svalde. 
   >>Jag minns inte...<< hennes röst var svag. >>Någon dag sedan... Igårnatt...<< fumlade hon vidare.
   >>Kan vi inte prata om det här senare?<< sa Victoria till Stephano med en hårdare ton.
   >>Nej, det är lugnt.<< svarade Cornelia. >>Det är bra om ni får veta.<< hon försökte dra ett djupare andetag, men det gjorde så fruktansvärt ont. >>Jag träffade min syster... Det var som jag fasade mest för... Hon är med honom, och jag kunde inte... Jag kunde inte få med mig henne därifrån.<< Cornelia knep ihop med sin knoge. Hon var så arg för att hon inte kunde rädda sin syster från Vahids grepp. 
   >>Du gjorde det du kunde. Just nu är det viktiga att du är vid liv.<< sa Victoria till Cornelia för att försöka få henne att lugna ner sig.
   >>Men det är det inte!<< ropade Cornelia, varpå en hostattack drog sig ur henne. >>Vem vet vad hon kan råka ut för!<< hon kände hur tårarna började att spillas.
   >>Var hon med honom personligen?<< frågade Mirza kort. Cornelia såg mot honom och nickade. Mirza drog en djup suck. >>Det kommer komma som en klen tröst, men då är hon nog inte i större fara. Vahid är väldigt "mån" om dem han har nära sig personligen.<< sa Mirza och var noga med att betona att ordet "mån" var en tolkningsfråga.
   Cornelia började med ens att resa sig upp men både Victoria och Stephano var där för att sätta ner henne igen. >>Låt mig få gå...<< väste Cornelia ur sig. >>Jag måste tillbaka till henne...<<
   >>Du ska ingenstans förrens dina skador är helt läkta.<< sa Victoria. >>Jag är ledsen, men så är det.<<
   >>Men...<< ömkade sig Cornelia.
   >>Det är som Mirza säger. Han kommer inte att döda din syster så länge hon gör som han säger, och hon är med honom personligen.<< sa Stephano. Cornelia började med ens att storgråta och Victoria fick ta henne i sin famn och trösta henne. 
 
 
 
In igenom ytterdörren kom Jenny efter hon varit ute på en längre tur. Hon hade, sedan behandlingen Victoria påbörjat på henne för en tid sedan, låtit sig själv få röra sig fritt ute över Forgotten utan att behöva oroa sig för sig själv. Det hade varit en sådan befriande känsla hon äntligen fått börja ta del av igen. Det var när hon fick vara ute och flänga omkring, som hon verkligen kände sig levande.
   Jenny kände en väldig värme slå in i henne där hon kom in i huset, följt av en isande kyla i magtrakten. Hon fumlade sig fram och tog sig om pannan för att känna efter ifall hennes temperatur ökat. Ingen märkbar skillnad på det, men hon kände sig inte helt frisk. Det var även något hon kände där hon stod. En doft. En väldigt väldigt åtråvärd doft.
 
 
 
Jenny vacklade vidare in mot rummet och tog stöd mot väggen så att hon inte skulle falla till marken. Hon kände hur hennes insida vände och vred på sig och hur hungrig hon med ens kände sig. Jenny spände hennes fingrar, det kliad i hennes tänder och hon kunde för sitt liv inte sluta tänka på doften hon kände.
   Doften av blod. Av en vampyrs blod.
 
 
 
Jenny började känna paniken ta grepp om henne. Hon fick försöka ta kontroll över hennes andetag så gott det gick, men det var svårt när hon kände ångesten komma närmare. 
   "Nej... Nej..." var det enda hon kunde förmå sig själv att tänka. Hur kunde Victorias behandling slutat verka? Jenny greppade tag om sin bröstkort och kände hur hjärtat rusade. Svetten rann längs ryggen, och när hon sneglade in mot Cornelia och familjen där de satt i rummet kände hon av hur något inom henne skrek åt henne att "Döda... Döda dem..." Hon var så hungrig. Så fruktansvärt hungrig.
   Jenny slogs med sitt undermedvetna som mer och mer började att ta över henne. Till slut började kontrollen försvinna och hon såg framför sig hur mörkret tog tag om henne. Hur hennes syn blev allt dimmigare, och hur hennes medvetande sakta försvann. 
   Jenny ville inget mer än att skrika. Hon skrek inombords och försökte att slita sig loss men monstret inom henne tog bara över mer och mer. Snart skulle hon inte längre finnas kvar. Snart skulle allting vara över.
   >>Jenny... Hur är det fatt?<< Jenny kände en varm hand mot hennes axel och kände hur mörkret tonades bort. Hon andades häftigt och såg upp mot Stephano som hade en bekymrande blick lagd på henne. Han släppte taget om hennes axel så att Jenny kunde ställa sig upp.
 
 
 
 
Jenny skakade på huvudet och såg först mot Stephano, och sedan mot resten av familjen som alla stirrade bekymrat mot henne. 
   >>Jenny, hur är det med dig?<< frågade Stephano igen och Jenny rycktes ur sina tankar.
   >>Jag... Jag mår bra.<< svarade hon kort.
   >>Är du säker på det?<< frågade Stephano.
   Jenny tog en kort sekund och funderade innan hon sedan svarade honom.
   >>Såklart jag är.<< log hon mot Stephano.