Forgotten Hollow - Säsong 4 Avsnitt 5


 
Simsinspace: Forgotten Hollow Del 5
 

 
 
 
Dagen hade gått mot kväll och Jenny var ute och strök i natten. Hon hade spenderat resten av dagen med att hålla sig undan från alla i huset, och speciellt Cornelia, vars levrade blod lockade henne så oerhört mycket.
   Jenny tog sig mot torget och stannade upp vid fontänen och blickade upp mot statyn som stod i mitten av den. Hon log för sig själv över tanken på att ta och klättra upp på statyn och blicka upp över samhället från dess högsta punkt. Men hon kom inte mycket längre än ett steg innan yrseln slog in i henne. Hon tvingade sig själv att stanna upp och andas. 
   Jenny försökte att tänka optimistiskt. Det var möjligen bara som så att Victoria gett henne en lägre dos än vanligt. Det var lätt hänt att göra fel som läkare, fastän den läkaren var Victoria som hade en enorm stolthet och noggranhet inom sitt yrke... 
 
 
 
Ett plötsligt grepp tog tag inom Jenny, och en kall isande känsla spred sig genom hennes ryggrad. Hon sjönk ihop på marken framför henne och ladet sig över fontänens kant för att spy. Blodet och spyan blandade sig i vattnet framför henne. Jenny hostade till ett flertal gånger och det kändes som att någon slog in en kniv i hennes rygg flertalet gånger. 
   Runtomkring henne var det tyst, men inom henne var det som att en röst skrek åt henne att bara släppa taget, och låta sig själv bli det hon var menad att bli. Bli den hon var menad att bli från den dagen hon föddes. 
   Jenny tog tag med ena sin hand mot sitt ben och började att resa sig upp. Det tog i, men hon fick inte låta sig själv försvinna så enkelt. Inte nu när det började gå mot rätt håll. Hon fick inte så enkelt ge upp för mörkret, inte när hon och hennes familj hade kämpat så hårt de senaste nittio åren för att få henne fri. 
   Bakom sig kunde Jenny höra ett par röster från några av de få människor som bodde i samhället. Hon kände hungern som gnagde inom henne, och hon funderade ifall det vore okej om hon bara råkade smaka lite av...
   Med en kraftansträngning tyglade Jenny monstret och rusade in mot skogen.
 
 
 
 
Jenny stapplade sig genom den lilla skogsdungen och för varje steg hon tog var det som att gå på krossat glassplitter. Hela hennes kropp gjorde så fruktansvärt ont och den hungern hon nyss känt blev bara starkare och starkare. Hon kände hur hennes medvetande försvann mer och mer, men så länge hon bara höll sig undan allt och alla så borde det lugna ner sig så småningom.
   Utanför dungen hörde Jenny rösterna av två unga killar som gick. Hon tyckte dem var smått bekanta, men kunde inte sätta fingret på varför. Vem var egentligen hon själv? Jenny kände hur hon inte längre kände igen sig själv vart hon var. Allt omkring henne blev bara mörkare.
   Jenny stapplade sig ut och föll ihop utanför dungen. Hon skakade hårdare och hennes andetag blev häftigare. Runtomkring henne försvann med ens allting. Bara ett enda mörker omfamnade henne där hon till slut satte sig upp och såg upp mot nattens ljuva omfamning.
 
 
 
>>Jaha, det här var ju skitkul. Not.<< suckade den ena killen till sin kompis där de gick. Båda två hade hoppats på att få stöta på något roligt under den här natten, men båda två konstaterade snabbt att det inte direkt fanns något spännande ute. 
   >>Jag sa ju att vi skulle dragit in till stan istället..<< muttrade kompisen. 
   >>Med vilken buss? Det är inte som att de går i överflöd här direkt!<<
   >>Chilla. Det var bara ett förslag.<< suckade kompisen. Bakom dem kunde de plötsligt höra en gren som knäcktes. >>Vad var det?<< undrade han vidare och vände sig tvärt om.
   >>Öh, en gren kanske?<<
   >>Pucko, det hörde jag väl.<< flämtade kompisen och vände sig om igen. >>Inte mitt fel att jag fortfarande tror att den där psykobruden ska hoppa fram och slå ner oss igen.<<
   >>Och vad är oddsen att hon skulle vara här nu igen?<< suckade killen. 
   Bakom dem två stod skalet av Jenny. Hon hade inget medvetande kvar, utan det enda hon kände var en hunger som behövde få stillas. Det var för enkelt, det var som att de bara stod där och bad om att få stilla hennes begär. 
   Det hela gick på några få sekunder.
   De hann inte ens skrika.
 
 
 
Ett par steg bort från de livlösa kropparna låg Jenny avsvimmad. Hon visste inte om vad som hade hänt under den tiden hon låg sövd inom hennes egna medvetande.
   Det var inte förrens hon vaknade till liv senare igen som hon fått se på den skada hon orsakat. Och känna på den enorma ångest som kom med det.
 
---
 
 
 
Morgonen började att gry, och kropparna låg ännu kvar. Det skulle dröja ytterligare ett dygn innan dem skulle försvinna, och deras familjer få reda på deras öde. 
   Jenny hade hasat sig sakta in mot torget. Hon var yr, och mådde fruktansvärt illa. Hon hade vaknat upp och sett kropparna av pojkarna hon nu äntligen kände igen. Jenny hade fått panik och tappat all fattning på vad hon skulle göra. Det hade tagit sig till den dagen hon så länge fasat skulle komma. 
   Jenny såg upp mot morgonens himmel och ett par tårar föll längs hennes kinder där hon sedan blickade mot Stephanos hus. Hon stannade upp och funderade på att bara vända om igen och lämna dem. Det skulle vara för det bästa att bara gå. Då skulle hon aldrig få oroa sig över att hon skulle vara orsaken till deras död. Stephano, Victoria, Mirza, Evelynne, Richie, Cornelia. Hennes familj. Dem hon älskade mest av allt. Dem som gett hennes liv en mening.
   >>Jag, Victoria, Mirza, Evelynne och Richie kommer aldrig att sluta hitta den hjälp du behöver.<< Stephanos ord ekade inne i hennes hjärta. Jenny föll ned och stödde sig mot torgstaketet. Hon andades sakta. >>Jag lovar dig Jenny. Jag kommer att ge dig den frihet du så förtjänar att få.<< Jenny knep ihop sin käke och grät än mer. Hon fortsatte blicka mot huset. Alla dessa skratt som ekat där inne. Alla deras bråk som trots allt slutat med att de sa förlåt. Alla deras moment tillsammans. All den lycka som fanns där inne och väntade på henne. Den hjälp hon behövde.
   Jenny kämpade sig upp på sina ben och började att bege sig mot huset. Stephano hade lovat henne frihet, och hon ansåg då i sin tur att hon skulle lova han att kämpa vidare.
   Hon skulle bli fri på något sätt, någon gång. Och det skulle gå så mycket lättare med hjälpen från dem hon älskade.