Forgotten Hollow - Säsong 4 Avsnitt 7


 
Simsinspace: Forgotten Hollow Del 7
 

 
 
Tristan och Emret tågade sig uppför altantrappan som ledde dem mot Stepahnos hus ytterdörr. Under vägen dit hade de pratat om det mesta, men det var först nu som Emret frågade vad det var han kunde förvänta sig av den här familjen, med tanke på det lilla han hört om dem.
   >>Du vet vad jag sagt om Stephano redan. Men förövrigt så bor det väl, om jag räknat rätt, fem andra hos han med.<<
   >>Vilka är de andra då?<< frågade Emret Tristan. 
   >>Få se, Jenny som du just mött. Vi har även Victoria, som för övrigt är dotter till läkaren Jerome Claires. Sedan vet jag om att Chanel brukar vara med en tjej som heter Evelynne, men jag har aldrig träffat henne. Sen har vi Mirza, som du nog vet vem det är... och sist har vi...<< Tristan stannade upp och suckade högt.
   >>Sist har vi någon som du verkar ogilla?<< sa Emret och skrattade till.
   >>Om vi säger som såhär. Den här familjen är speciell, och jag förvarnar dig bara genom att säga att den även innehåller ett förvuxet småglin.<< svarade Tristan.
 
 
Inne i huset fortsatte samtalet om familjens framtid vidare. De började spekulera hur de skulle göra, vad de skulle fixa inför den dagen, och andra saker som tillhörde en framtid som innehöll ett litet barn. 
   Ingen av dem hade tänkt på att Jenny varit borta längre än vanligt, förrens Richie var den som påpekade detta.
   >>Vänta... Vart är Jenny?<< frågade hon. Resten av familjen kom med ens på sig själv att Jenny inte varit hemma sedan gårdagen.
   >>Kom hon aldrig hem igår?<< frågade Stephano oroligt. Ingen av dem kunde svara på det.
   >>Det kan inte ha hänt henne något?<< frågade Richie. Helt plöstligt hade stämningen blivit som utbytt, och det låg en tryckande spänning i luften. En stark oro över vart Jenny kunde vara.
 
 
Utanför dörren stannade plötsligt Emret till.
   >>Kommer du?<< frågade Tristan. Emret gav upp en suck igen. >>Vad är det?<<
   >>Jag kom just på att jag nu måste få träffa den där Mirza...<< suckade Emret irriterat. Här hade han trott att han aldrig skulle behöva se ansiktet på den Chanel träffade, och nu helt plötsligt stod han här, utanför huset han bodde i. Tristan såg på Emret och la en hand på hans axel.
   >>Om jag vore du, skulle jag inte behöva oroa mig för Mirza.<< log Tristan. Han förstod egentligen hur det hela låg till, och han hoppades även att Emret skulle inse det snart han med.
   >>Nej, jag borde inte göra det men det är ju Mirza...<<
   >>Ta det lugnt. Vi ska bara in och berätta om Jenny. Inte som att vi kommer stanna över på en kopp te.<< sa Tristan innan han därefter knackade på dörren.
 
 
>>Vem kan det vara?<< undrade Richie och såg mot hallen. Stephano kände med ens en oro växa i hans mage. Det brukade aldrig vara någon som knackade när de kom förbi här, utan folk kom och gick som de ville i familjen, Chanel likaså.
   Egentligen, det brukade för det första aldrig vara gäster heller. 
   Knackningarna blev fler och fler.
   >>Okej, någon som ska öppna eller?<< frågade Evelynn och såg ut mot resten av familjen. 
   >>Jag kan ta det..<< började Mirza och reste sig upp, men Stephano avbröt honom.
   >>Nej, jag tar det.<< sa han och började att gå mot dörren för att se efter vem det var som ville dem något.
 
 
Stephano kunde direkt urskilja Tristans figur bakom dörrens glasfönster. Han snörpte på munnen och skakade på huvudet. Egentligen så orkade han inte öppna dörren, men nu stod han redan där och Tristan hade mest troligast sett han gå dit. 
   Han fick helt enkelt se till att låta Tristan hålla det han ville extremt kort.
   Stephano öppnade dörren. >>Vad vill du?<< frågade han Tristan. 
   Tristan suckade. >>Jo, det är så att du har möjligtvis inte tappat bort en tjej som heter Jenny?<< svarade han Stephanos ord med sarkasm. 
   >>Ursäkta men va?<< svarade Stephano irriterat. Vad var det Tristan snackade om?
   >>Kan vi ta det inne?<< frågade Tristan. Stephano såg fortfarande med en skeptisk blick mot Tristan och den okände mannen bredvid honom. Stephano sa inget mer än att han lät dörren vara öppen och backade bak in så att Tristan och mannen fick berätta vad det skulle säga om Jenny.
   >>Vad är det du ville få sagt?<< frågade Stephano Tristan och lade armarna i kors.
   >>Alltså, Stephano ta det lugnt. Du kan ta ner taggarna, vi är bara här för att berätta om Jenny.<< sa Tristan och sneglade över mot Emret som verkade försöka kväva ner ett skratt över att få se "mannen med blommorna" i egen hög person. 
   >>Vad är det om henne?<< frågade Stephano. Han kände med ens oron börja ta sig över till hans hjärta. >>Har du sett henne eller?<<
   >>Tja, jo. Hon låg faktiskt och spydde ner min matta för bara en kvart sedan.<< sa Tristan i ett försök att vara rolig. 
 
 
 
>>Ursäkta men försöker du vara rolig nu eller? För jag måste säga att du misslyckades totalt med det!<< röt Stephano plötsligt till. Här sitter han och oroar sig med familjen över vart Jenny är, och så kommer Tristan hit och verkar dra veka skämt framför honom. 
   Tristan tog handen emot pannan och försökte att behålla lugnet över Stephano. Bakom honom stod fortfarande Emret och försökte att inte brista ut i skratt över att det Tristan berättat om Stephano verkligen stämde så väl överense med det han såg nu.
   >>Okej, jag ska vara seriös då, med tanke på hur du är.<< suckade Tristan. >>Jenny kom förbi oss tidigare idag. Det är så att vi har hittat botemedlet mot hennes sjukdom, och vi ville hjälpa henne med det. Tyvärr verkade det som att det inte riktigt hjälpte på samma sätt som sist...<<
   >>Vad är det du säger..?<< sa Stephano och blev med ens mer oroad, och nervös. Hans hjärta klappade fortare i hans bröstkorg. >>Tristan... Vad hände!<< skrek Stephano.
   Tristan tog återigen en djup suck. >>Hon spydde upp botemedlet och gick in i hennes mörka form. Vi försökte att ta hit henne, men hon slet sig så fort vi kom utanför dörren. Vi tänkte springa efter henne först, men tänkte att det vore bättre ifall du fick veta.<<
   Stephano svalde. Han kände hur känslorna vällde upp inom honom. Hur ilskan kokade över det faktum att Tristan, återigen, hade något att göra med en av hans älskade familjs välmående att göra.
   >>Du.. Du..!<< Stephano visste inte vad han skulle göra. Om Jenny var i sin mörka form så innebar det att hon tagits över av mörkret. Att hon var nära sitt slut. >>Din jävla idiot! Hur tänkte du där!<< skrek Stephano rakt ut mot Tristan. >>Förstår du vad det här innebär! Vad du har gjort!<<
   Tristan bet ihop sin käke och andades för att inte tappa tålamodet. Men det var helt enkelt för svårt. >>Men snälla Stephano. Att du aldrig åtminstone kan försöka prata som en normal person och faktiskt lyssna åt andra innan du kommer med dina förhastade slutsatser och börjar skrika! Jenny följde faktiskt med mig av egen fri vilja, och vi tänkte ta hit henne, men det var hon som slet sig.<< svarade Tristan till Stephano som knöt sina knogar.
   Stephano började att andas häftigare. Han stirrade mot Tristan. >>Jag vill att du går. Nu.<< sa han kallt. Stephano ville bli av med Tristan och  hans sällskap på en gång. Han behövde ta sig ut och hitta åt Jenny, nu på en gång.
 
 
 
>>Vad är det som pågår här ute?<< frågade Victoria och såg mot Tristan och hans sällskap. Bakom henne kom resten av familjen tätt därefter. Stephano sneglade bak mot familjen. 
   >>Stora problem, är vad som pågår.<< svarade han kallt.
   >>Du, Stephano.<< började Emret och valde att kliva in i samtalet. >>Hur skulle vi kunna veta att hon hade en annorlunda sjukdom än den Kol hade eftersom det var samma symptom? Du borde väl ändå kunna vara lite mer... ja, tacksam eller något över att vi överhuvudtaget erbjöd Jenny vad vi alla trodde var botemedlet på sjukdomen. Det funkade på Kol liksom.<< sa han.
   >>Ursäkta mig, men är du en doktor?<< frågade Victoria plötsligt Emret.
   >>Öh, nej det är jag inte men...<< började han.
   >>Bra, så håll då käften.<< svarade hon kallt, varpå Emret kände en irriation stiga. Tristan slog till han mot armbågen för att se till att han inte gjorde något dumt. >>Att dumdristigt testa på att ge ut medicin till andra bara för att det hjälpte en enda person..!<< hon avbröt sig sedan. Hon ville inte bli alltför otrevlig när spänningarna låg i luften. Hon såg sedan mot Stephano. >>Vi måste gå. Nu på en gång.<<
   >>Jag vet.<< svarade Stephano Victoria. Han såg sedan mot resten av familjen. >>Vi blir nog förhoppningsvis inte borta så länge...<< började Stephano varpå Mirza harklade sig.
   >>Jag... följer med.<< sa han plötsligt.
   >>Mirza.. Tror du verkligen att..<< började Stephano men Mirza stoppade honom innan han kunde säga mer.
   >>Jag vet. Men det gäller Jenny...<< han drog sedan ett djupt andetag. >>Det blir enklare att hitta åt henne om vi är fler som letar.<<
   >>Så det är han som Chanel träffar...<< muttrade Emret, varpå Tristan återigen gav han ett slag på axeln.
   >>Se bara till att vara försiktig.<< sa Stephano sedan. Mirza nickade.
   >>Okej, alltså... Om Mirza går, så går väl jag med...<< mumlade Evelynne ur sig. Alla såg emot henne. >>Vad? Jag... Vill hjälpa Jenny bara.<< sa hon och drog handen igenom håret.
   >>Säger hon som aldrig lämnat Forgotten på en evighet.<< sa Mirza och såg mot Evelynne som slog ner blicken i marken. Hon knöt sin knogar.
   >>Nej, det vet jag väl... Men jag vill hjälpa Jenny och om det innebär att..<< hon tog ett djupt andetag och stirrade mor Mirza. >>Jag kan väl inte vara sämre än dig.<< log hon. 
   >>Nej, det vore ju inte du.<< log Mirza.
 
 
Stephano såg ut över familjen.
   >>Okej, men då ska bara Tristan och hans sällskap dra så beger...<< började han, men avbröts av en harkling.
   >>Jag kommer också med, bara så du vet det.<< sa Richie och gick fram mot Stephano som slog armarna i kors.
   >>Du stannar här.<< sa han kort. 
   >>Jag följer med.<< svarade Richie. >>Jenny är min vän med. Hon är en del av vår familj. Jag ska med.<<
   >>Snälla måste vi bråka nu...<< började Stephano. Han ville inte dra upp ännu ett större bråk med Richie, inte nu när tiden gick emot dem.
   >>Det behöver vi inte heller, om du bara låter mig följa med.<<
   >>Du vet mycket väl varför jag inte vill att du ska med!<< han höjde sin röst.
   >>Är det för att jag helt plötsligt bär på ett barn eller!<< ropade hon plötsligt ur sig. Stephano kände en kraftfull rodnad lägga sig på hans kind, och han kunde känna Tristans blick mot hans ryggtavla.
   >>Nej, det är det faktiskt inte... Eller var inte i första hand då..<< fumlade Stephano. Han harklade sig sedan. >>Det är för att du är människa... För att vi inte vet vad som kommer att hända när vi är där ute och...<<
   >>Fortfarande. Jag är ingen människa! Jag är en häxa! En som kan ta vara på mig själv!<< sa hon. Richie sneglade kort mot Tristan, men sa inget speciellt. Det vore dumt att dra in han i det här. Så mycket hade hon lärt sig om pungråttan.
   >>Jag vet det..! Men jag är bara orolig över dig! Jag vill inte dra in dig i något som kan..!<< började Stephano men kände plötsligt ett slag över hans bröst.
 
 
 
>>Richie...<< började Stephano och såg ner mot Richie som bet ihop sin käke. Hon slog till han igen. Och igen.
   >>Det är alltid såhär! Varenda gång! Helt ärligt så börjar jag bli ganska så frustrerad på att alltid bli kvarlämnad på grund av sådanahär anledningar! Det var kul i början när du oroade dig, men nu jävlar känner jag bara att det blir för mycket, igen!<< skrek hon.
   >>Jag är bara orolig över dig för att jag älskar dig! För att jag inte vill se dig råka il..<< Stephano tappade orden över det sista slaget Richie gav honom. Det var som att en stöt for igenom hans kropp och han kved till. >>Ri..Richie..?<< 
   >>Jag älskar dig med. Men ibland gör du mig bara så jävla förbannad.<< sa hon och vände sig sedan om och sprang in mot matsalen.
 
 
Cornelia såg emot Stephano och skakade på huvudet. Hon suckade och gav han ett leende där hon vände sig om för att gå in till matsalen.
   >>Jag stannar kvar med Richie här. Mina skador är ändå för omfattande för att jag ska vara till någon nytta.<< sa hon och sneglade bak mot Stephano som fortfarande stod och kände sig så ofantligt dum, återigen. Han såg mot Cornelia, och på ett sätt kände han sig lugnare med att även hon stannade kvar. 
   Bakom Stephano stod Tristan i tystnad och Emret som försökte göra allt han kunde för att kväva ytterligare ett skrattanfall. De hade aldrig räknat med att det skulle vara så mycket galenskaper på en enda gång, bara för en enda person.
 
 
Tristan gav ifrån sig ett harklande och såg mot Emret. Kort därefter öppnade de dörren och begav sig iväg utan ett ord.
   Stephano såg inte ens åt dem. 
 
 
Så fort dörren var stängd och det endast var Stephano, Victoria, Mirza och Evelynne kvar i hallen öppnade Stephano munnen för att tala. 
   Han drog en djup suck. >>Kom igen, vi måste gå.<< sa han och såg mot övriga gänget som nickade.
   >>Inte för att vara sådan, men vart ska vi ens leta?<< frågade Evelynne.
   >>Vi söker överallt, med start här. Förhoppningsvis så har hon inte tagit sig långt heller.<< sa Stephano och såg mot Victoria. >>Tror du att vi behöver..?<<
   >>Jag tar med mig ifall att.<< sa hon och sprang upp mot sitt kontor. 
   >>Nu känner jag mig väldigt naiv, men du tror inte Tristan och den andre killen vill hjälpa till?<< frågade Mirza. 
   Evelynne fnös. >>Om du nu vill ha med två hjälpredor som kommer bråka med Stephano, så visst.<< sa hon och såg mot Mirza, och sedan mot Stephano. 
   >>Vi fixar det här. De har redan försökt göra tillräckligt.<< sa Stephano och knöt sin knogar hårdare. 
   >>Jag är redo.<< sa Victoria där hon kom ner igen. >>Vi måste skynda oss.<< sa hon och drog sig direkt mot dörren, tätt följt av Stephano, Mirza och Evelynne. 
   Ute i den kalla eftermiddagsluften började solen att gå ner. Alla fyra sökte över hela Forgotten efter Jenny, men de fick inga fler svar än deras egna ekon. När solen strax slockant och natten var kommen hade gänget begett sig in mot närmaste stad, som var Windenburg, där de hoppades hitta åt Jenny, innan morgonen var kommen.