TS4 FAM. JONES 4.89

 
Celeste
<< 4.88 4.90 >>
 

 
 
>>Aj, satan..!<< Bo ryckte till där han satt på stolen i Chantelles kök. Det sved till om hans sår när Chantelle försökte att binda om bandaget som satt kring hans bröst. Trots att skadan inte var livshotande så hade det ändå gjort en hel del på Bos kropp som blev tvunget att tvättas rent.
   >>Förlåt, men vi måste fixa det här.<< svarade Chantelle och ställde ner sårtvätten hon nyss lagt på. 
   >>Ah. Ja, jag vet det men... fy satan vad det svider.<< Bo bet ihop tänderna.
   >>Åtminstone så är du vid liv.<< sa jag där jag gick förbi och lutade mig bak mot diskbänken. Jag gav Bo ett leende. >>Seriöst, du skrämde mig så jävla hårt.<<
   Bo fnös. >>Ja, jag kunde ju ha dött så.<< log han. >>Nästa gång, jag vet inte, måste du fixa en bättra plan.<<
   >>Eller så får du inte lyssna på mig.<< svarade jag han med en skämtsan ton. >>Men vi kom oss därifrån, till slut.<< sa jag och försjönk mig helt i tankarna därefter. 
   Vi kom hem till Chantelle någon gång under gårdagen, tror jag. Vi kom hem till Chantelle iallafall och allihopa föll ihop mitt på golvet helt utmattade och bara sov. Vi sov så länge att när vi alla vaknade så hade ingen av oss någon som helst aning om dagar, eller tid. Vi var alla bara helt slut, men vid liv
 
 
>>Sådär, då var det klart.<< log Chantelle och ställde sig upp. >>Hur känns det?<<
   >>Illa, men bättre.<< grämde sig Bo och försökte ställa sig upp. >>Mhm! Men jag tror jag ska sitta ner en liten stund till iallafall.<< sa han och andades ett djupt andetag. Han skrattade till. >>Helvete, vilken jävla skit vi hamnade i.<<
   >>Heh, ja... Det har vi.<< sa jag och sköt ifrån mig från diskbänken. Jag sträckte ut armarna, och såg mot Chantelle. >>Och här hamnade du mitt i den smeten...<< jag knyckte till med ena mungipan.
   >>Ja, tydligen så gjorde jag det...<< svarade hon och hennes röst tonades därefter ner. Hon ryckte på sin axlar, böjde sig därefter ner och plockade upp sårtvätten och lade ner den i sin hoodies ficka. >>Är det någon idé att jag frågar vad de ville er två, eller kommer det bara få mig att ångra något?<<
   >>Jag tror det är bäst om vi lämnar dig utanför det här.<< svarade jag. >>Jag är ledsen, men...<<
   >>Det är lugnt, jag fattar att det inte är någon litet skit ni satt in er i.<< sa hon och satte händerna i sina fickor.
 
 
 
>>Nej, det är det inte...<< mumlade jag.
   >>Jag undrar dock, Celeste... Tror du att de vet om vart Marina är?<< hörde jag Bo säga där han satt i sina egna tankar. 
   >>Jag vet inte. Jag tror inte det, med tanke på att ingen av oss sa något.<< svarade jag han.
   Bo bet sig om läppen. >>Jag får bara en dålig känsla i magen av det här. Med tanke på att de vet om vilka vi två är, uppenbarligen, så måste de ju veta mer.<<
   >>Frågan är hur de vet om oss till att börja med.<<
   Bo suckade. >>Hursom, måste vi till henne.<<
   >>Inte för att vara den, men dina och mina kläder är trasiga och nerblodade. Jag tror inte det ser så bra ut om vi kommer till ett sjukhus och ser ut så.<<
   >>Så låna något från mig då.<< hörde jag Chantelle säga. >>Med tanke på det som hände, och hur det slutade, så är det okej om ni vill låna något av mig.<< log hon. >>Det minsta jag kan göra.<<
   >>Tack...<< sa jag. >>Men hur funkar det med storlekar, och med Bo här..?<<
   >>Det är bara ta något som du tycker passar bäst, jag har skärp vi kan fixa till, och för Bo så har jag kvarlämnade kläder från... ja...<< sa hon
   >>Jag fattar.<< svarade jag henne. >>Okej, men jag går och byter om då så kan du gå efter mig Bo, och sen drar vi.<<
   >>Låter som en plan.<< sa han.
 
---
 
 
Bo satt kvar på stolen efter Celeste gått iväg in till Chantelles sovrum. Han tog sig om huvudet och kände hur hårt och illa det dunkade där inne. Så fruktansvärt illa han mådde. Hur spänningarna tog över hans kropp.
   Bo drog ett djupt andetag och fumlade med fingrarna i sina fickor. Han kände något, en pappersbit han tog upp, och när han såg det var det som att hans hjärta stannade.
   Bilden på Marina. Fotot han hittat hemma hos henne. Vad hade hänt om Croft fått tag i det? Hade det slutat värre då?
   Bo tryckte sina fingrar mot ögonen för att lindra känslorna som fanns inne i honom. Han blev tvungen att lägga undan bilden på Marina för stunden. Han kunde inte se på henne utan att känna ett stort svart och tomt hål öppna upp sig i hans hjärta.
   Tänk om han och Celeste skulle tillbaka till henne, och så fanns hon inte längre där. Eller än värre, hon var där, men inte längre vid liv.
   >>Hur är det med dig?<< hörde han Chantelle säga. Hon såg mot Bo, och såg så oroad ut för honom. Bo drog bort vätskan som börjat bilda sig i hans ögon.
   >>Jag är okej...<< ljög han. >>Det är bara en hel del som händer nu.<< sa han och knyckte med ena mungipan.
   Chantelle gav han ett snabbt leende och vände sig sedan om.
 
 
 
Chantelle öppnade upp skåpet ovanför kylen, och lade tillbaka sårtvätten.
   >>Lägger du sårvätskan, i frysen?<< undrade Bo.
   Chantelle sneglade bak mot Bo. >>Åh, nej...<< sa hon och drog bak en lock bakom örat. >>Frysen fungerar inte, så använder den som förvaringsskåp just nu.<< log hon tvärt. Chantelle stängde igen dörren, men höll kvar handen vid handtaget. Hon andades ett djupt andetag, och fick försöka stilla hjärtat som rusade. Hon var nervös av att vara ensam med Bo, med tanke på det som hände mellan dem en gång i tiden. Hur hennes usla jag gjort så mycket fel mot han.
   Hon antog bara att han hatade henne.
   Tystnaden mellan dem kändes kvävd, och Chantelle visste att hon blev tvungen att göra något åt det.
 
 
 
>>Bo, jag är verkligen ledsen...<< sa hon. Hennes röst var så låg, som att hon inte visste ifall han kunde höra henne ens.
   >>Ursäkta, vad sa du?<< Bo lutade sig fram. Han kunde knappt höra henne när hon talade. Hennes röst var så låg. Som en ljuv viskning utan ord.
   Chantelle tog ett till andetag. >>Jag är ledsen, för hur jag betedde mig första gången vi träffades...<<
   >>Åh, jaså det...<< sa Bo och såg ner mot sina fingrar. Han sneglade sedan upp och såg över Chantelles ryggtavla. 
   >>Och det som hände på den där festen med, gud...<< Chantelle kände hur hon bara ville sjunka ner igenom jorden. Hur hon skämdes så.
   >>Ja... Det var ju, inte speciellt uppskattat.<< svarade han henne.
   >>Nej, jag vet. Och jag skäms så jävla hårt över det jag gjorde!<< hon kunde knappt vända sig om och se mot honom. Så illa var det. >>Och jag vet att du inte lär förlåta det, för helt ärligt det jag gjorde var så jävla fel att det bara vore stört om du skulle godta min ursäkt.<<
   >>Nej såklart. Det var ganska dumt det du gjorde.<< sa han. >>Men, alltså... Du verkar ju uppenbarligen be om ursäkt, och jag vet inte, det känns bra att höra att du ber om ursäkt. Trots att det var väldigt längesedan, och jag ärligt, har inte tänkt på det så mycket sedan dess.<<
   Chantelle kände hur tyngden från hennes axlar började att släppa. Så oerhört skönt det var att få säga det och bli fri från det samvetskvalet.
 
 
 
Chantelle förde hennes händer mot varandra och höll tag i dem. Hon var fortfarande vänd mot Bo.
   >>Tack...<< sa hon kort.
   >>Gör bara inte, snarare aldrig, om det.<< log han.
   >>Nej, det lovar jag.<< log hon och vände sig om mot Bo för att gå och sätta sig vid bordet.
   Chantelle tog ett par kliv, och kände med ens hur rummet började att svikta under henne. Hon slappnade plötsligt av, och det fick hennes kropp att tvingas in i ett helt annat tillstånd. Chantelle stapplade sig fram, och försökte bibehålla sin balans, men när fötterna snubblade in i varandra så var det lättare sagt än gjort.
   Det slutade med att hon föll framåt, mot Bo som försökte resa sig upp och fånga henne.
 
---
 
 
Jag rotade igenom Chantelles kläder hon hade i rummet, och hittade åt mig ett par jeansshorts, ett linne och en jacka som typ passade. Med ett bälte kunde jag få byxorna att stanna uppe, men det märktes väl att vi inte hade samma storlek alls.
   Oavsett vad så var det här ett bättre alternativ än att gå omkring i blodiga kläder.
 
 
Jag stannade upp när jag gick förbi spegeln i rummet. Jag stirrade mot min egna reflektion och såg blåmärket som Chantelle gett mig. Det hela kändes lite ironiskt. Alldeles för någon dag sedan så hatade vi varandra, och nu helt plötsligt, åtminstone, så tolererade vi varandras sällskap. Allt under loppet av några timmar.
   Det kändes inte fel, eller något sådant. Det kändes bara så annorlunda, och konstigt, men bra ändå.
   Jag rörde vid mitt blåmärke. Det gjorde inte lika ont längre, men kändes såklart när jag rörde vid det. Jag undrade vad folk skulle tänka när de såg det. Om det skulle väcka misstankar på något sätt. För det var det sista vi behövde. Folk som lade sig i på något sätt.
   Jag suckade, och gick mot dörren. Jag fick helt enkelt se ut såhär, och om någon undrade, så fick jag bara säga något klyftigt.
 
 
Jag stannade till vid dörren, och kände i mina fickor. Jepp, jag hade glömt att flytta över mina saker från mina egna byxfickor till dessa. Jag vände mig om och rotade igenom mina byxor tills jag var säker på att jag hade allt igen. 
   När jag gick igenom mina saker, så såg jag det där fotot jag snodde från Alexander sist. Alexander. Jag hade nog fortfarande kvar hans nummer. Kanske jag och Bo kunde ringa och be han skjutsa oss till sjukhuset igen. Då kunde vi komma dit mycket fortare.
   Jag stoppade undan mina saker i fickorna igen, och drog på mig jackan. Jag fick fråga Bo och se vad han tyckte om det innan jag ringde Alexander.
 
---
 
 
 
>>Allright! Jag är klar nu, så du kan dra in och se om du hittar något du kan ha på dig.<< sa jag och lutade igen dörren bakom mig. Jag vände mig om, och kunde inte se varken Bo eller Chantelle i rummet.
   Åtminstone inte förrens jag hörde dem och blickade neråt mot golvet. 
   >>Vad i...<< jag fick kväva tillbaka ett skratt. >>Vad... Vad gör ni?<< skrattade jag.
 
 
 
Jag kunde höra deras lågmälda stönande där de låg. Jag hade ingen aning om vad som hände sedan jag lämnade dem två ensamma, och frågan var ifall jag ville veta detaljerna ens.
   >>Vill jag verkligen veta vad ni två gör?<< tjoade jag och sneglade ner mot dem. 
   >>Celeste!<< hörde jag Bo ropa och både han och Chantelle ställde sig direkt upp, båda högröda i ansiktet. >>Okej, vad du än tror så tror du helt fel!<< hojtade Bo till. 
   >>Ja, visst såklart.<< flinade jag.
   >>Jag råkade falla, och Bo försökte fånga mig...<< hörde jag Chantelle säga.
   >>Mhm...<< sa jag. 
   >>Det är sant! Celeste, vad du än tror..!<<
   >>Ta det lugnt, jag tror er.<< skrattade jag och började gå fram mot dem. Både Bo och Chantelle sneglade kort mot varandra, och deras kinder blev än mer röda. 
   >>Ja...<< hörde jag dem mumla, men de sa inget mer efter det.
 
 
 
Jag fortsatte skratta en stund till, men harklade mig sedan. 
   >>Bo förresten, på tal om något helt annat men jag kom på att...<< började jag, men något som låg på bordet fångade min uppmärksamhet, och när jag såg vad det var så stannade mitt hjärta med ens upp.
   >>På tal om vad?<< undrade Bo och gick fram mot mig. >>Celeste, hallå?<<
   >>Fan... Fan... Fan!<< var det enda som kom ur mig. Jag fumlade med handen i min fick, och slog upp allt som låg i den. Jag höll fotot i min hand, och kände hur jag skakade. Hur allting blivit så fel, så helt jävla fel.
   >>Celeste! Vad är det!<< hojtade Bo och klev fram mot mig. Han stannade till när han såg att jag höll i något. >>Vad är det där?<< sa han. 
   >>Problem.<< svarade jag och lade ner bilden på Alexander, bredvid den på Marina. Delarna föll ihop som två pusselbitar, och han förstod det jag förstod.
   Alexander var Marinas före detta arbetspartner, och medlem i den organisation vi varit på som event. Den personen som jag en gång träffat, och låtit skjutsa mig och Bo till Marina på sjukhuset. Den personen som nu visste om vart hon befann sig.
   >>Åh nej, helvete! Snälla säg inte att det där är samma gubbe som skjutsade oss till Marina!<< grämde sig Bo, men såklart han visste att det var så det var.
 
 
 
>>Det är exakt samma gubbe, och inte undra på att de vet vilka vi är heller.<< sa jag och drog handen om nacken. 
   >>Celeste, vi måste till Marina nu på en gång!<<
   >>Vadå ska vi springa dit? Eller hur tänkte du där?<< sa jag. Nu försvann ju direkt möjligheten att ringa till Alexander och be om skjuts, och att gå var nog tänkt som det första alternativet.
   >>Nej men vi får väl ta en taxi, eller buss eller vad som helst!<< svarade han och jag såg hur paniken blev starakre hos honom. 
   >>Och riskera att någon känner igen oss? Eller kommer att känna igen oss sen? Bo vi är fortfarande efterlysta av polisen med om du inte glömt det.<<
   >>Efterlysta? Ni två?<< hörde jag Chantelle säga. >>Det förklarar en hel del.<<
   >>Inte bara det som är emot oss...<< svarade jag henne. 
   >>Nej, jag har inte glömt det! Men vad annars kan vi göra, vi kan inte gå dit!<< Bo suckade. >>Kanske vi kan köra...<<
   >>Med vilket körkort och med vilken bil? Har du något av det?<<
   >>Nej, det har jag inte.<< sa han och satte sig ner på stolen. Han drog händerna mot ögonen. >>Fan Celeste, fan för allt det här!<<
   >>Jag har körkort...<< sa Chantelle. >>Visserligen ingen bil men...<<
   >>Tanken var god, men utan bil.<< sa Bo och såg mot Chantelle.
   >>Men, jag har grannar som har bil, och om ni inte är så kräsna på hur vi får låna dem så...<< svarade hon.
   >>Tja, vi är redan i skiten så långt ner som det kan bli. Vad gör det om vi blir efterlysna för bilstöld.<< skrattade jag. >>Bo, vad säger du?<<
   >>Fine, det gör vi men...<< han tvekade. >>Vi lämnar tillbaka den så fort vi kan...<< sa han.
   Jag log och såg sedan därefter mot Chantelle. Jag gav henne en kort nickning.
   >>Men dåså, då kör vi på det.<< svarade jag.