TS4 FAM. JONES 4.91

 
 
<< Del 90 | Del 92 >> 

 
 
Utanför Alexanders kontor var det tyst. De sista forskarna hade sedan en stund lämnat lokalen, och kvar fanns bara Jessika som stod och gjorde i ordning det sista inne i kontoret.  
 
 
 
Jessika slog av datorn hon nyligen använt sig av, och sträckte ut ryggen. Hon hade bara dubbelkollat igenom lite filer, sett över viktiga datum, och andra småsaker hon hade tillgång till. Och kanske även tagit sig en titt på vart exakt Alexander bodde i registret över anställda.
   Jessika drog bort håret som lagt sig över hennes blanka ansikte. Hon kände sig så tom inombords sedan hon träffat Nicole och Daichi tidigare idag. Det var inte riktigt så hon tänkte sig att det skulle sluta, och hon var faktiskt, fortfarande, arg på dem båda två och vad dem sagt.
   Självklart fanns det så mycket mer där, mellan hon själv och Alexander. Det kunde inte vara på något annat sätt än det. Jessika tog upp en bok som låg vid hennes sida, och placerade den i bokhyllan. Att Nicole dessutom trodde att hon inte älskade Alexander på det sättet med. Jessika visste att dem känslorna hon hade för Alexander, inte alls var sådana man kände inför en far. Att han skulle vara något substitut för att hennes egna pappa aldrig funnits där för henne, nej, Nicole kände inte alls till Jessikas situation. 
   Det som fanns mellan dem två, det var äkta romantiska känslor. För varför annars skulle Alexander bete sig som han gjorde mot henne? Varför skulle han vilja dela hemligheter med henne, och kyssa henne så öppet för alla att se? Det gjorde man inte om man ville spela spelet med någon!
   Jessika lutade huvudet mot bokhyllans kant, och suckade. Det värkte så oerhört i hennes hjärta när hon tänkte på Alexander. Hans vackra leende. Hans oerhört snygga kropp. Hans charmerande personlighet.
   Jessika knep igen sina ögon. Så här starka känslor hade hon aldrig haft för någon annan tidigare. Alexander. Mannen som stal hennes första kyss...
   Kanske skulle han stjäla mer än det...
   Jessika klappade till sina kinder, och fick försöka att inte tänka så, än. Det skulle nog dröja dit... Men, så började hon tänka till. Vad hände om det hände? Vad hände om det inte slutade där, och hon och han äntligen blev ett par? Skulle Nicole, och Daichi, accepterar det? Kommer det att bli konstigt? Alltså, egentligen, han är ju ändå tjugo år äldre än henne, minst. Skulle folk titta snett på dem? Vad skulle folk tänka?
   Jessika började med ens att bli argare, och slog in knytnäven mot bokhyllan.
   Att Nicole och Daichi skulle påpekat allt sådant! Nu började hon själv tvivla på sina egna känslor!
 
 
 
>>Här har vi någon som är arg, hör jag.<< bakom Jessika kunde Eileens stämma höras, hon stängde dörren efter sig och såg över mot Jessika som stod med ryggen mot henne.
   Jessika rycktes ur hennes känslostormande tankar, och kände hur röd om kinderna hon blev. Det var inte så bra, att bli påkommen av chefen att vara arg.
   Jessika vände sig osäkert om och lade handen om sin kind. >>Ur...Ursäka mig.<< svarade hon och såg ner i marken. 
   Eileen gav henne bara ett leende. >>Ursäkta inte dina känslor så där. Det är ingenting man kan rå för, och det är bara mänskligt att ha dem. Dessutom, är det aldrig bra att låta dem ligga inne med.<< 
   >>Öh.. Ja, visst.<< svarade Jessika och sneglade över mot den så oerhört vackra, stolta, och starka kvinnan som strosade sig förbi henne.
 
 
Eileen stannade upp vid Alexanders skrivbord, och såg ut över rummet.
   >>Jadu, Jessika. Det är allt tur att jag skickade över dig till Alexander, för annars skulle det nog aldrig vara ordning här inne.<< sa Eileen.
   >>Jag gör bara mitt bästa...<< svarade Jessika.
   >>Ja, det gör du allt.<< log Eileen.
   >>Men... Sen har han ju inte... varit här sedan eventet vi höll i... så det har inte varit så svårt att hålla ordning på saker och ting på grund av det...<< fortsatte Jessika, varpå Eileen fnös.
   >>Nej, kanske det.<< hon suckade, och himlade med ögonen. >>Ibland undrar jag om inte Stone haft rätt i att man borde låsa in han här, så att han inte bara kan komma lite som han vill.<< Eileen var märkbart arg över Alexanders frånvaro från sitt arbete, men hon svor också över det faktum att hon inte kunde göra så mycket mer än att hoppas på att han skulle komma tillbaka hit igen. Det stod en maktkamp mellan hon och han, och för stunden hade han övertaget i den här situationen. Om än det lockade att låsa in Alexander ibland, så skulle det bara förvärra läget mer.
   Eileen ogillade det underläget hon befann sig i just nu, och om det bara fanns en enda liten sak hon kunde hitta åt, som kunde slänga om positionerna mellan dem...
    >>Nu skojar du va?<< småskrattade Jessika lite nervöst.
   >>Ja, såklart jag gör det.<< log Eileen, och kunde se att det var något som tyngde Jessikas hjärta.
 
 
>>Jessika? Hur är det med dig? Vi två har ju inte direkt pratat vid sedan du fick flytta ner hit.<< log Eileen.
   Jessika fumlade lite med fingrarna i varandra. >>Nja, det är väl bra.<< svarade hon, och rodnade lite mer.
   >>Är du säker på det? Du vet väl om att du kan prata med mig om allt.<< 
   Jessika bet sig om läppen, och funderade ifall det kanske skulle vara bra att få någon utomståendes åsik på hennes problem. Jessika behövde ju inte direkt säga vem det gällde heller.
   >>Njae, det är bara det att jag har lite... relationsproblem...<< började Jessika, och rodnade än kraftigare.
   >>Ah, jag förstår. Är ni tillsammans..?<<
   >>Nej, eller jo, eller nej. Jag vet faktiskt inte vart vi är någonstans...<<
   >>Har ni pratat om det?<<
   >>Nej, inte riktigt... Vi har inte pratat så mycket egentligen, mer än att han kysste mig sist vi träffades...<<
   >>Att du inte ser till att prata med han om det då?<< svarade Eileen och gav Jessika ett varmt, uppmuntrande leende.
   >>Jag... Kanske ska se till att göra det, nu efter jag är klar här på jobbet.<<
   >>Det tycker jag verkligen du ska göra.<< log Eileen. >>Prata med honom, och se verkligen till att du berättar vad du vill och känner.<<
   
 
 
Jessika höll sina händer i varandras. Hon kände hjärtat som bultade hårt i bröstkorgen. 
   >>Men vad...<< Jessika svalde hårt. >>Vad ska jag göra om han mot all förmodan, inte gillar mig så...<< för såklart, om än Jessika så gärna hoppades, trodde och nästan visste, så fanns det alltid den där lilla risken att det inte alls skulle bli som hon önskade sig.
   >>Jadu, antingen så ger man upp, eller så försöker man igen och ser vart det kan leda sig sedan. Men och andra sidan, jag tror att du har goda chanser. En sådan ambitiös, och vacker, kvinna som du tror jag ingen säger nej till.<< log Eileen.
   Jessika kände hur hennes kinder blossade upp sig över den så otroligt fina kommentaren hon just fått. Av Eileen av alla. Kvinnan hon såg upp til så mycket, och eftersträvade att vara som. Att hon trodde på henne, ja, det fick Jessika att känna lite mer hopp inom sig ändå.
   >>Oj... Jag... Tack.<< svarade Jessika och tog sig om kinden. Hon var så varm. 
   >>Men du Jessika, om du ändå ska till Alexander så kan du väl vara gullig och fråga om han inte vill komma tillbaka till jobbet imorgon åtminstone?<<
   Jessika kände hur hennes hjärta stannade upp för en sekund. >>Eh.. eh...<< var det enda hon kunde stamma ur sig. Visste Eileen? Visste hon om att Jessika..?
   Jessika insåg med ens vad det här kunde innebära för henne. Att ha en relation med den man var sekreterare åt, åh, det såg inte alls bra ut!
   >>Jessika, du behöver inte oroa dig för något alls. Man rår inte för vem man kommer att älska.<< log Eileen.
   >>Du tycker... Inte det är lite skumt ändå? Förutom att han är min "chef", så är han ändå tjugo år äldre än vad jag är...<< suckade Jessika.
   >>Absolut inte.<< svarade Eileen.
   Dem två orden, fick med ens Jessika att känna sig mer hoppfull till att det här ändå kunde gå. Det fanns alltså dem som inte brydde sig om Alexander och hennes skillnader. 
   >>Åh, vad skönt att höra... Du anar inte hur ont det gör i mig att bara fått höra att det är konstigt, att jag känner det här för någon annan som inte riktigt passar in i det vanliga. Eller ja, alltså, är så mycket äldre än jag är...<<
   >>Tro mig Jessika, jag kan förstå dig. Och jag kan verkligen känna igen mig i dina känslor med.<< log Eileen.
   >>Ursäkta om jag frågar, men har du någonsin känt sådan här kärlek till någon annan?<< undrade Jessika med ens.
 
 
 
Eileen blundade, och skrattade till. Sedan gick hon över mot dörren, hon hade sin högra hand mot sin vänstra, och snurrade försiktigt ringen som låg på hennes ringfinger.
   >>Jadu... Det har jag faktiskt gjort. En gång i tiden.<< svarade hon och sneglade sedan bak mot Jessika. >>Jag kommer att jobba över ikväll, så du vet, ifall du ser att det lyser hos mig sen när du går.<<
   Jessika sa inget, utan nickade bara. Hon blev så tagen av Eileens svar, eller snarare hennes uttryck hon gjorde när hon sa det. En gång i tiden hade Eileen älskat, men vad hade hänt?
   >>Så, en sista sak bara, innan jag går. Ta vara på dina känslor, så länge du bara kan.<< log Eileen. >>Man vet aldrig när det är över.<< var det sista hon sa, innan hon öppnade dörren och begav sig iväg mot hissarna.
 
 
 
 
Länge och väl stod Jessika och bara tittade emot Eileen där hon gick iväg, innan hon sedan vände sig om och började att packa ner sina egna saker för att bege sig iväg hem och sedan därefter, hem till Alexander.