TS4 FAM. JONES 4.92

 
 
<< Del 91 | Del 93 >>

 
 
 
 
Vi hade fått vänta många timmar, innan Isabelle till slut hade sagt att vi kunde dra utan problem. Vi hade tysta knatat ut från sjukhuset, och gått tillbaka till bilen vi, eh, lånat, och kört därifrån. 
   Därefter var det i stort sett tyst under hela bilresan. Ingen av oss sa någonting speciellt om det som just varit, och Bo var den som varit allra tyst. Han hade bara stirrat ut igenom fönstret hela tiden, och jag hade inte orkat bry mig om att prata med han.
   Det var Chantelle som bröt tystnaden med att fråga vart vi skulle. Jag funderade, och kom fram till att det bästa nog vore att åka hem till Marina. För där om någon borde det finnas spår på vart hon kunde tänkas vara.
   Det kändes skumt att vara tillbaka hemma hos Marina igen. Huset var ekande tyst, och ödsligt. All katastrof vi hittat här sist låg kvar. Möblerna var rivna åt sidan. Lådor som var utslängda. Och dokument och liknande som bara låg i högar på marken. 
   Visst, vi hade sökt igenom här sist, men den här gången var det dags att göra det mer noggrant. Det fanns fortfarande rum vi inte sökt igenom med.
 
 
 
Där jag lutade mig över utspridda papper och liknande, lät min hand hålla tag i böcker och bläddra igenom dem, stod Bo vid trappan och sa inte ett enda ord. Han bara stod och lutade sig, och jag kunde väl ana att han inte mådde speciellt bra utan att veta om Marinas hälsa. 
   >>Bo, hur är det fatt?<< hörde jag Chantelle säga som stod bakom. 
   Bo ryckte som mest på axeln.
   >>Låt han vara.<< sa jag istället och ställde mig upp. Chantelle verkade oroad över honom, och oroad över det hon såg här. Hon som bara kommit att bli indragen i den här skiten mer och mer verkade det som. Det kanske var lika bra att berätta mer för henne, egentligen. Men jag tvekade lite till det.
   >>Finns det något jag kan göra?<< hon böt samtalsämne, men frågan verkade ändå riktad till både Bos situation, men också den här.
   >>Ja, jag tänkte vi ska söka igenom stället och se efter ifall vi kan hitta något om Marina här. Vad som helst egentligen.<< svarade jag.
   >>Jag går upp och kollar hennes kontor...<< mumlade plötsligt Bo.
 
 
 
>>Okej. Då söker jag och Chantelle här nere då.<< svarade jag, och förstod att han ville upp till Marinas kontor för att få vara ensam en stund. Jag såg hur ont han hade det, men just nu kunde jag inte bara trösta till intet. Inte när vi behövde göra något konkret av situationen.
   >>... Förlåt, jag måste bara få vara ensam en stund...<< mumlade han och gick därefter upp för trappan. Både jag och Chantelle hade blicken på honom fram tills dess att han var borta.
   >>Tror du han kommer bli bra?<< undrade Chantelle.
   >>Han kommer klara sig. Han måste bara få vara själv en stund.<< svarade jag. >>Kom igen. Det är lika bra att vi börjar söka.<<
   >>Vad letar vi efter?<<
   >>Vad som helst som verkar misstänksamt...<<
  
---
 
 
Vi hittade ingenting intressant där inne. Vi kollade överallt, men ingenting. Till slut bestämde vi oss bara för att gå ut en stund. Att få frisk luft, och tänka ett tag.
   >>Wow... Har hon till och med en egen pool?<< sa Chantelle överraskat, och såg ut över det halvsmutsiga poolvattnet som definitvt inte blivit rengjort på ett bra tag.
   >>Ja, jag vet. Jag blev ganska förvånad jag med första gången jag kom hit.<< skrattade jag och kom ihåg hur det var att vara här för första gången. Hur imponerad jag blev över allt som fanns här, och skeptisk till hur i hela friden hon kunde bo såhär med. Nu i efterhand kan jag bara tänka mig att huset bara blev till för henne för att skydda hennes identitet från dem som sökte efter henne. Dem som nu hade henne i sitt grepp...
 
 
 
Chantelle sträckte på sig och satte sig ner vid poolens kant. Trots smutsen så lät hon röra vid vattenytan med hennes hand. Hon verkade se så avslappnad ut med ens där hon satt och såg ut över poolen.
   Jag stod en bit bak, och tänkte tillbaka till dem gångerna jag och Bo varit här. Första gången jag såg honom igen, och blev så totalt överraskad över att se han igen, just här. Hur vi två suttit här efter vi nästan dött efter festen, och hur allting sedan därefter bara barkat ur mer och mer. 
   Tänk, vad hade hänt om jag aldrig egentligen valt att stanna kvar här? Eller om jag inte ens valt att följa med Marina första gången jag träffade henne?
   Vad hade hänt om jag aldrig ens rymt hemifrån med Lucas, utan bara bestämt mig för att flytta med min familj som det var sagt?
   >>Duu... Är inte sugen på att ta dig ett dopp?<< sa jag och höjde retsamt på ena mitt bryn. Chantelle fnös, men jag kunde se ett litet leende smyga sig fram på hennes läppar.
   >>Nästa gång, kanske.<< svarade hon, och ställde sig sedan upp.
   >>Tja, om vi någonsin får tid till det så kanske vi kan testa bada ihop igen... Utan att riva sönder varandras ansikten då.<< log jag, samtidigt som jag ryckte lättsamt på axlarna.
 
 
 
>>Haha, ja på tal om det ja...<< sa Chantelle och ställde sig mittemot mig. >>Jag är ledsen för det med...<< sa hon, och gav ett litet tvärt snett leende.
   >>Jag tror nog Bo behöver den ursäkte´n mer än jag.<< svarade jag.
   Hon log nervöst. >>Vi... Eller jag, har redan sagt det.<<
   >>När...<< men sen kom jag på mig själv. >>Åh, jasåå där när ni typ låg på varandra i ditt kök?<< skrattade jag till, och jag kunde se hur högröd Chantelle med ens blev.
   >>Gud! Nej alltså det var en olycka det! Det var inget mer än en olycka, så du behöver inte oroa dig för något!<< skyndade hon sig med att säga. 
   >>Wow, ta det lugnt. Det är inte som att jag skulle bry mig direkt.<< 
   >>Åh, jaha...<< svarade hon och såg eftertänksamt mot mig.
   >>Nog för att han kan behöva mig som ser efter han, men han får väl göra som han vill ändå<< skämtade jag.
   Chantelle skrattade till.
 
 
>>Om jag kan fråga dig, men, vad är det ni egentligen håller på med?<< frågade Chantelle. >>Jag förstår om du inte vill säga något, absolut. Men jag vill ändå fråga.<<
   Jag suckade. >>Alltså, du är ju i stort sett redan indragen i den här skiten, så varför inte...<<
   Och sedan berättade jag för henne. Det mesta. Kanske inte precis allt här och nu, men jag berätta om Marina, och om Alexander, och om organisationen. Om utomjordingar och om andra världar. Jag berättade inte om mitt arv, det kände jag kunde vara något som hon kunde få veta senare. Kanske.
   Efteråt verkade Chantelle inte så förvånad. Hon såg visserligen skeptisk ut, men det var inte som att hon skrattade bort det. Eller förnekade det. Hon bara tog handen igenom håret, och nickade sakta.
   >>Så det var det dem som dök upp på festen? I skeppen?<<
   >>Ja, det var det...<< och jag kom ihåg känslan från den gången. Paniken och skriken. De raserande massorna och folket som försvann. Jag kom underligt nog att tänka tillbaka på första gången det  hände mig. Den gången jag sprang efter Blaise som försvann vid ruinerna. Hur jag sedan vaknat upp på marken vid dem, och tagit mig ända hit till Oasis. 
   Jag hade fortfarande ingen aning om varför de lämnade kvar mig.
   Min blick drog sig över Marinas gård, och där såg jag något som fångade min blick. En plats jag ännu inte besökt, men som jag kom ihåg att jag tänkt på att gå in till. Bara det att jag aldrig fick chansen att göra det sist.
   >>Du, jag tror jag vet vart vi ska söka härnäst.<< sa jag och började gå mot det lilla huset som stod vid kanten av trädgården.
 
 
 
Vi stod båda vid dörren, och jag kändep på handtaget. Det var låst, inte som sist, då den varit öppen för mig att kunnat gå in till. 
   >>Jag kan fixa det.<< sa Chantelle, och började att pilla i låset med en hårnål hon hade liggandes i fickan. >>Och alltså, jag lärde mig väl en del saker när jag fick klara mig själv... Dock funkar det inte på alla lås, men det här är verkar vara ett äldre så... Annars kan vi säkert bryta upp den om vi hittar en kofot.<< svarade hon innan jag kunde fråga mer.
   >>Helt ärligt, det är bara coolt att du kan det. Och jag är helt på om vi måste använda kofoten med<< svarade jag och såg på hur Chantelle pillade med låset. Ett litet ljud hördes, och dörren öppnade sig.
   Det var mörkt där inne, och vi kunde inte se något. Inte förrens vi klev in, märkte vi av vad som fanns där inne och väntade.