TS4 FAM. JONES 4.94


 
Jessika / Alexander
 

 
 
Regnet slog ner över biltaken. Det smattrande ljudet ekade igenom den numera kalla natten. Bilnyckel ur, dörren som öppnades och slogs igen. Det lilla bippande ljudet av bilen som låstes, och knastret av högklackade skor som skyndade sig mot husporten.
 
 
 
Jessika förbannade vädret. Det hade slagit om så fort hon kommit till Alexander, och inget paraply hade hon alltså med sig. Hon fick helt enkelt hoppas på att håret fortfarande var platt, på att sminket satt och på att hennes kläder inte var för blöta. Jessika huttrade till. Det var så kallt, med den alltför korta kjolen och den tunna tröjan hon hade på sig.
   Fumlande knöt hon fingrarna i varandra och klickade på ringklockan. Ett par korta toner hördes, och en stunds väntan kom därefter. Inget svar. Jessika försökte igen, men ingen kom till dörren. Ingen Alexander som skulle komma fram och bli överraskad att se henne här. Precis som hon föreställt sig det kunde vara.
   Hon funderade på om han inte var hemma. Men bilen stod utanför, så vart annars kunde han vara i det här vädret? Ute i skogen och vandra? Det kunde hon inte riktigt se honom göra. Inte en sådan proper man som han.
   Det kanske hade hänt något? Det värsta tänkbara. Jessika kände hjärtat som rusade, och prövade att sätta handen mot dörrens handtag. Den var olåst, och hon kunde ta sig in.
 
 
 
Det var kallt inne också. Och tyst. Ödsligt tyst kände Jessika, och huttrade till igen. Hon såg sig omkring i mörkret, och försökte hitta åt en lysknapp, men det var svårt att se när det var så svart framför hennes ögon. 
   Bredvid Jessika fanns det otaliga tavlor upphängda. Hon sneglade mot dem. Två diplom satt prydligt hängda på väggen. Utgångsår 1996, Masterexamen i Astrofysik. Det året var Jessika fyra år gammal.
   Det knöt sig lite i magen på henne. Det spökade fortfarande om det Nicole och Daichi sagt. Men hon kunde inte låta det bestämma hennes känslor och val. Hon skakade av sig tankarna och gick vidare. 
 
 
Hon gick förbi köket. Det var ostädat. Lite som hans egna kontor, bara det att det har gav henne andra känslor än dem hon fått av det stök han hade på jobbet. Där var det som ett underliggande geni som bara hade mycket tankar och lite ordning, här var det snarare en lat man som inte orkade mer.
   Jessika bet sig om läppen. Det fanns några ölburkar som bara låg där. Var Alexander en sådan konsument av alkohol? Det tänkte hon sig inte. Han verkade inte alls en sådan typ.
   Jessika drog sig vidare, ut från köket och in till vardagsrummet som låg precis bredvid. Brasan som fanns inne i rummet var på, så någon måste vara hemma. 
 
 
Värmen från den tända brasan värmde gott där hon stod. Flamman från den gav ifrån sig ett behagligt ljus inne i rummet, som för övrigt utan den hade varit helt becksvart likt alla dem andra rummen hon varit in i. 
   Jessika drog handen försiktigt över sin arm. Hon drog ett djupt andetag. Hjärtat pumpade hårt i hennes bröstkorg. Hon kunde inte riktigt fatta att hon var hos Alexander, hemma hos honom, och tänkte säga hej. Eller kanske inte bara säga hej... Mer fråga hur det var med honom, eftersom han inte varit på jobbet eller hört av sig. Kolla om han helt enkelt mådde bra. Det var bara det hon tänkte kolla efter... Bara det såklart. Inget mer.
   Jessika undrade vart han var dock. Om han kanske sov uppe på sitt sovrum. Eller var någon annanstans? Hon kanske skulle gå upp och kolla efter? Men vad... Jessika kände hur det kändes obekvämt med ens. Vad skulle egentligen Alexander säga om han såg henne gå omkring i hans hus bara sådär?! Utan att ha blivit inbjuden ens! Hon var här som objuden gäst! Han kanske skulle bli rasande arg på henne? Säga åt henne att dra åt skogen? 
   Eller kanske han skulle bli glatt förvånad av att se henne? Att se att någon brydde sig om honom? Åh, alla dessa tankar som bara snurrade inom henne. De gjorde henne bara mer och mer ängslig inför det som väntade.
   Egentligen så kändes det dumt att hon bara stod där. Egentligen så borde hon gå tillbaka och ställa sig där ute och vänta på att Alexander kom och öppnade. Såklart, det borde hon ha gjort. Det var det normala man gjorde.
 
 
 
 
Det gick på en sekund efter, och innan Jessika kunde vända sig om kände hon hur någon tog tag om hennes mage, och lade en hand om hennes mun. 
  >>Vad... Vad gör du här?<< Alexander sluddrade till med orden, och släppte sedan direkt taget om Jessika som stod med stora ögon och stirrade skärrat mot Alexander. Hon hade inte varit beredd på det där, och hon fick fokusera andningen för att inte börja hyperventilera. 
   >>Ja... Jag,<< hon fick ta och lugna ner sig. Jessika svalde. >>Jag kom bara hit för att se hur det är... med dig...<< hennes röst krympte, och det lät mer som ett skyldigt litet pip som kom ur henne. Åh, om hon bara väntat i fem minuter till där ute så hade Alexander kommit ut för att öppna såklart! Då hade hon blivit inbjuden som en normal person!
   Alexander sneglade bak mot henne där han hasade sig runt soffan för att kunna slå sig ner i den. Han föll ihop ganska direkt, och suckade högt. Han såg helt slut ut där han satt.
 
 
Alexander drog fingrarna om sina ögon. Han fumlade fram mot bordet och tog tag i flaskan som stod på den. Den var nästan tom, och han halsade girigt i sig det sista som fanns där inne. Hela huvudet dunkade så hårt, men spriten kunde lugna ner det lite.
   Jessika stod i tystnad bakom Alexander. Hon kunde inte framana ett enda litet pip ens.
   >>Jag frågade dig vad du gör här?!<< hördes sedan Alexander ropa igen. Jessika hoppade till.
   >>Jag.. Jag..<<
   >>Ah... Förlåt mig Jessika.<< sluddrade han till igen. Han höll fingrarna mot sina ögon igen. Det kliade till i ärret som låg på hans högra sida. >>Ah...<< det sved. Jessika svalde hårt, och började känna en växande oro över Alexanders tillstånd. Sakta hasade hon sig över på andra sidan soffan hon med.
   Hon drog ett djupt andetag. >>Jag är ledsen om jag bara... eh... kom in hit objuden, men jag eh. Jag var bara orolig över hur du mådde, eftersom du inte varit på jobbet sedan sist...<< hon flackade med blicken. 
   >>Åh...<< Alexander sneglade upp mot henne. Hans ögon var glansiga. >>Jag förstår... Jag... Har jag varit borta länge?<< han tog sig om nacken.
   Jessika lade huvudet på sned. >>Du har varit borta i någon dag.<< sa hon, och verkade märkbart mer oroad över att något väldigt drastiskt hänt Alexander.
 
 
Utanför slog regnet häftigare ner. Det blåste mer och mer, men stormen utanför kunde inte liknas vid stormen han kände inom sig. Den som slog, och slet, och drog åt sig hela hans själ. In i ett brinnande inferno. 
   För bara en tid sedan hade han varit så säker på allting. Hela hans liv hade varit så komplett. Och nu, idag, med spriten fulla kroppen och tankarna i en enda röra, med ett hjärta som sviktade under hans ångest och rädsla. Idag var han rädd för framtiden. Idag var han inte längre säker på vad han ville. Idag ville han mest av allt bara backa tillbaka tiden, och säga det han aldrig klarade av att säga då. 
   Kanske det hade ändrat något.
 
 
Jessika tog en stund, och bestämde sig sedan för att slå sig ner bredvid Alexander. 
   Alexander fumlade sig fram med handen mot bordet. Han råkade slå ner flaskan som stod där på. Det lilla som fanns där inne rann ut över golvet, och han sluddrade till över det.
   Jessika drog ett djupt andetag. Hon var nervös, och hon var oroad med. Hon ville hjälpa Alexander på något sätt. Att fråga hur det var med han och se ifall hon kunde göra något. Hon kunde se att han verkligen inte mådde bra. 
   >>Alexander. Jag finns här om du vill prata med någon...<< sa hon. >>Är det... är det om det som hände under eventet..?<< frågade hon vidare, men så försiktigt hon bara kunde.
   Alexander kved till. Han hukade sig plötsligt fram. >>A...Alexander?<< 
   Alexander satte sig upp igen. Hans ögon var glansiga. >>Det är bra... Ja... Jag är bra.<< han sluddrade vidare. >>Ja men gud ja. Jag mår bra.<< han stirrade upp i taket. 
   >>Jag kan se att du inte mår bra, Alexander.<< Jessika höll sin hand i luften, och ville så gärna hålla om hans hand, och stryka den med sina fingrar. Att bara få sättta sig bredvid honom och hålla om honom och säga att hon fanns där för honom oavsett. Att hon skulle ge allt för honom. Men hon tvekade så mycket på sig själv. Men samtidigt, hon fick inte bara inte ge det en chans. Inte nu när hon tagit sig hit. Hon ville bevisa för Nicole att hon också kunde få det lika perfekt som hon. Hon ville bevisa för Daichi att hennes och Alexanders kärlek var äkta. Hon ville visa Eileen att hon också var lika modig och stark som henne, att hon vågade visa sina känslor för mannen hon älskade. 
   Jessika satte handen på Alexanders. En varm känsla sprudlade upp inom henne, och den blev bara intensivare över att Alexander själv knöt sina fingrar om den med.
   >>Al... Alexander?<< började Jessika, och svalde hårt. Hon började skaka. >>Kan jag få säga en sak..?<< till hennes förvåning så såg Alexander mot henne. Han stirrade rakt in i hennes ögon, och hon ville bara titta undan, men hur kunde hon göra det när han såg in i hennes hjärta sådär. Hon svalde igen. >>Du... Jag vill bara säga att vad som än tynger dig.. så.. så finns jag här för dig. Jag tycker du verkligen är d.. den mest fantastiska man jag någonsin träffat på och... Och jag...<< hon blev bara rödare och rödare, och hennes ord svårare att få ur sig. >>Och. OCH,<< ett andetag >>och, jag... ty.. tycker att du är det bästa.. som.. hänt mig..<<
 
 
 
>>Och om jag fick... om jag bara... Alexander jag äls...<< men där försvann orden. Alexander var nu så nära henne han bara kunde komma. Med sin blick rakt mot henne. In i hennes hjärta. Med handen om hennes haka, och läpparna så nära.
   Och sedan kysste han henne. 
 
 
 
Kyssarna blev intensivare. Hårdare. Mer fram. Direkt och brännande heta. Alexander förde handen längs med Jessikas bara ben, och hon kände hur det hettade till. Sakta tryckte han henne bakåt, så att hon låg ner.
 
 
Alexander slutade kyssa henne. Hans huvud började dunka hårdare igen. Han kände hur synen förvärrades, och hur illa han egentligen mådde. Spriten tog sig upp, rakt in i huvudet med en ännu starkare kraft. 
   Han hade druckit. För att dämpa ångesten. För att dämpa sorgen. För att dämpa stressen. Han hade inte klarat av det. Han hade inte klarat av att hitta åt Marina, och tagit henne hit. Att se henne bara ligga där. Att inte veta... Att bara hoppas. Att bara önska.
   Varför vaknade hon inte?
   Varför hade han gjort så mot henne! Det brast inne hos Alexander. Han såg bara ner på kvinnan som låg under honom. Vem var det... Vad sa hon?
 
 
 
>>Uhm.. Alexander..?<< rösten bara ekade. Han hörde inte längre vad den sa. Han såg inte klart vem det var.
   >>Alexander.<< Marina. Marina. Marina. MarinaMarinaMarina.
   Marina.
 
 
Alexander grät. Han lät ett par droppar falla nedför hans kinder, och ramla rakt ner på kvinnan han så innerligt älskade. 
   >>Alexander?<< det ekade inom honom. Att få höra hennes röst igen. Att få se hennes leende igen. Att få vara vid hennes sida. För alltid.
   Alexander kysste henne igen. Han kysste henne om och om igen. 
   >>Alexander, varför gråter du?<<
   >>För att jag älskar dig!<< svarade han. >>För att jag alltid har älskat dig. Under all denna tid så har det alltid varit du!<< och han kysste henne igen. >>Jag älskar dig...<< viskade han i hennes öra.
 
 
Jessika kunde knappt förstå vad det var som hände. Men inom henne så skrekt hon rakt ut. Hon skrek och skrek och var så lycklig. Alexander. Hon visste det. Hon visste att det dem delade var något så speciellt. 
   Det var dem två nu. För alltid.
   >>Och jag älskar dig, Alexander.<< svarade hon och lät sig föras med tillsammans med honom i en hetare, och förevigat, ögonblick.