TS4 FAM. JONES 4.88

 
 
<< Del 87 | Del 89 >> 

 
 
 
 
>>Nä du skojar! Du skojar med mig, Jess!<< Nicoles lyriska röst hördes igenom hela kaféet de befann sig på. Nicole slog till sig själv på benet och stirrade chockerat mot Jessika som rodnade ganska kraftigt, samtidigt som hon skrattade till. >>Jessika Lane! Du är helt otrolig, vet du det!<< skrattade Nicole och hade svårt att smälta allt det hon och Jessika pratat om sedan Daichi gått iväg till toaletten.
   >>Kanske... lite grand...<< sa Jessika och gestikulerde med fingrarna. Hennes kinder var rödblossiga, och hennes hjärta bankade hårt i bröstkorgen efter att hon äntligen fått dela med sig av allt hon haft inom sig den senaste dagen efter eventet hon var på.
   Eventet där Alexander kysst hennes läppar, och så mysteriskt försvunnit därefter.
   Dörren ut till terrassen öppnade sig och Daichi kom åter tillbaka till tjejernas sällskap. 
   >>Wow, alltså Jess, jag känner typ fortfarande knappt igen dig.<< skrattade Daichi och slog sig ner bredvid hans flickvän.
   >>Är det så annorlunda?<< frågade Jessika lite osäkert och drog bak sitt hår över örat. Hon kunde dock inte undvika att le över det faktum att det faktiskt stod ut. Att det syntes att hon gjort det hon aldrig skulle gjort tidigare någonsin.
   Färgat sitt hår blont.
   >>Ja.<< log Daichi och kände en liten knuff i sidan från Nicole. >>Aj... Fast alltså, på ett bra sätt.<< fortsatte han och gav Nicole en blick som hon besvarade med ett leende.
   Jessika log tvärt och såg över mot Nicole. >>Det hade nog inte blivit så bra om inte Nikki hjälpt mig.<< sa hon.
   >>Det var inga problem.<< svarade Nicole.
   >>Men om jag får lägga mig i, varför just blont? Du var väl ingen som gillade att färga håret dessutom?<< frågade Daichi och tog därefter en klunk av sin kalla öl han beställt in tillsammans med tjejernas vin tidigare.
   Jessika kände hur hennes kinder blossade upp, igen. Hon fumlade med handen över håret.
   >>Tja... Jag kände väl för att göra det bara...<< svarade hon och ryckte på sin axel.
   Daichi ställde ner sitt glas. >>Åh... kan det möjligen vara på grund av... han?<<
   Jessika slog ner med blicken i marken, och rodnade kraftigare. >>Möjligen...<< log hon och tänkte på Alexander. Hon kunde inte låta bli att vara så exalterad. Tanken på att få gå till jobbet igen, och se hans reaktion och prata med han om kyssen och framtiden och...
   Jessika kände sig så lycklig. Allt var bara perfekt.
 
 
>>Så hur går det med han då? Står det stilla eller?<< fortsatte Daichi att fråga Jessika.
   >>Mhm...!<< Nicole svalde vinet hon druckit fortare och ställde ner glaset hastigt. >>Åh, åh! Jess, du måste berätta för Daichi om det som hände!<< hojtade Nicole och pekade över mot Daichi som stirrade skeptiskt mot Nicole. 
   >>Vad som hände?<< skrattade Daichi.
   >>Kom igen Jess, berätta för Daichi här.<<
 
 
>>Ja, eh... Visst, det kan jag väl göra.<< log Jessika, och återberättade det som hände en gång till.
   >>...Och sen, så efter min chef gått alldeles rasande över det som hände så kände jag bara att allt föll på plats med ens.<< Jessika kände hjärtat som pulserade till. >>Det känns inte mer rätt än det här bara.<< log hon och tog upp sitt vinglas. Hon lät fingret röra vid glasets kant, och hon förlorade sig i tankarna på kärleken hon kände.
   >>Erkänn att det är lite coolt, va.<< sa Nicole och puffade till Daichis arm. >>Tänk om du varit så romantisk när vi träffades första gången?<< retade hon honom.
   >>Du, jag tyckte jag var väldigt romantisk då vi träffades. Vad är mer romantiskt än att jag faktiskt fick Kentaro att sjunga den där sången jag skrivit åt dig.<< svarade han och lutade sig närmare Nicole. Han log brett, och gav henne en kyss därefter.
   >>Eh, det var okej.<< sa hon och kysste han tillbaka. 
   >>Så, när ska vi få träffa den här Alexander då?<< frågade Daichi Jessika, som med ens slungades ur sina tankar om att hon snart kunde sitta lika romantiskt som Nicole och Daichi i en soffa, med Alexander vid sin sida.
   >>Uhm, nä jag vet inte...<< svarade Jessika och fumlade med sina fingrar över hennes handled. >>Förhoppningsvis... Kanske snart.<<
   >>Men ni dejtar väl nu, eller?<<
   >>Njae, det vet jag inte... Han har inte pratat med mig sedan dess, eller hört av sig... Jag tänkte prata med han igår på jobbet, men han var inte där heller, och när jag var dit innan jag kom hit så var han fortfarande inte där... Jag skickade ett sms för att kolla om han skulle jobba, men han har inte svarat på det heller.<<
 
 
 
Daichi stirrade tyst mot Jessika en stund, det var något som inte riktigt kändes helt rätt med det Jessika just sagt.
   >>Okej, så han har alltså inte hört av sig något alls efter det?<< frågade han eftertänksamt.
   >>Nej, det har han inte... Tror jag.<< Jessika fumlade fram sin mobil. Inget svar. >>Nej, inte än.<<
   >>Brukar han svara på din mess?<<
   >>Öh, vi brukar inte messa varandra direkt...<<
   >>... Snackar ni ens med varandra?<<
   >>Daichi..!<< väste Nicole till.
   >>Alltså, vad är det här? Något... jävla förhör eller?<< snäste Jessika till. 
   >>Sorry, sorry. Jag menade inte att vara så på. Jag bara undrar.<< ursäktade sig Daichi med. Jessika fnös och tog en klunk av vinet. Att Nicoles kille kunde ha mage att..! Han kände inte till hennes och Alexanders situation, alls eller på något sätt.
   Daichi tog fram sin mobil. >>Vad sa ni han hette, Alexander...?<<
   >>Daichi, vad ska du göra?<< suckade Nicole.
   >>Jag tänkte bara kolla om jag kanske känner honom, han var härifrån eller?<<
   >>Jag tror inte du känner han, Daichi. Han var något år äldre än Jessika med dessutom. Så du kan nog sluta snoka i vem han är.<<
   >>Jag har kompisar som är tio år äldre än vad jag är, så någon kanske känner han. Kom igen, jag vill bara vara säker på att det inte är ett slödder som håller på med Jessika.<<
   >>Jag tror inte heller du, eller någon annan känner han...<< inflikade Jessika kvickt. >>Han är ganska mycket äldre än dina vänner så...<<
   >>Ganska mycket äldre? Vadå är han femtio eller?<< skrattade Daichi och lade undan sin telefon.
   Jessika bet sig om läppen, hennes kinder började blossa upp sig, men nu av irritation. >>Nej, men... jag tror han är närmare fyrtio... plus...<< svarade hon.
 
 
 
Daichi satte andan i halsen. >>Oj jävlar...<< harklade han till.
   >>Vad?!<< hojtade Jessika. >>Ja, han är väl lite äldre än vad jag är, det spelar väl ingen roll! Och bara för att du ska veta, han är inget slödder om du tror det!<<
   >>Nej visst, men alltså, så gammal? Det är ju som om han skulle kunna vara din pappa liksom, känns inte det lite skumt ändå..?<<
   Jessika knöt ihop sina knogar, helt plötsligt kände hon sig skyldig till att göra något hon inte fick. Det var väl inte hennes fel att han var så mycket äldre än henne.
   >>Ska du sitta och låta han säga så?!<< Jessika vände sig högröd i ansiktet mot hennes bästis som satt i tystnad. >>Nikki!<<
   Nicole gruvade på sig där hon satt. Jessika hade sagt något år äldre men att mannen hon var kär i skulle vara i hennes egen fars ålder, det gjorde situationen helt annorlunda, om än hon så väl ville stötta hennes bästa vän.
   >>Jessika, du sa att han var något år äldre.<< svarade Nicole, och Jessika kände hur hennes hjärta sjönk ihop.
   >>Ja, han är något år äldre. Säg inte att du också tycker det är fel!<<
   >>Det har jag aldrig sagt! Men tjugo år äldre än du är...<< Nicole suckade. >>Jag kommer stötta dig oavsett, men är du säker på att du verkligen inte bara ser han som...<<
   >>Käften.<< snäste Jessika till. >>Nyss så var du helt lyrisk över att jag för en gångs skull hittat någon jag älskar och som älskar mig tillbaka! Varför ska det vara så konstigt med ens att han är äldre än jag!<< Jessika kände hur hon hade gråten i halsen. Nu blev det hela plötsligt jobbigt.
   >>Det är inget fel med det Jess, vi kanske sa det fel...<< började Daichi.
   >>Ja, det gjorde ni.<< svarade Jessika och kände hur hennes röst bröt sig.
   >>Men sen, det låter inte som att han verkar bry sig heller och om han nu är så mycket äldre än dig och beter sig som han gör. Utan att direkt prata med dig och svarar inte på sms eller liknande...<<
   >>Du känner inte honom.<< 
   >>Jessika, Daichi har en poäng ändå.<<
   >>Vadå? Så helt plötsligt ska jag bara strunta i mina känslor, bara för att ni tycker något om någon ni aldrig ens träffat!<< 
 
 
>>Jessika förlåt, jag menade inte det så men...<< Nicoles röst tonades bort i Jessikas tankar. Hon bet ihop sin käke och kände hur spänd hon blev. Hon skakade.
   Jessika kände hur arg hon var, på Daichi och på Nicole, och på hela alltet. 
   Bara för att de hade varandra och var så jävla lyckliga i sitt förhållande. Borde de inte förstå henne och borde inte Nicole förstå henne bättre!
 
 
 
Jessika ställde sig upp. 
   >>Jag tänkte åka till jobbet nu.<< sa hon och började att gå.
   >>Jessika! Förlåt jag menade verkligen inte att bara gå emot dig helt plötsligt! Varken jag eller Daichi,<< hon gav sin pojkvän en argsint blick, >>tänkte till där. Du kanske kan se om du kan bjuda med han ut någon gång, så kan vi också träffa han och se...<<
   >>Visst, säkert det.<< svarade Jessika nonchalant. Hon ville inte ödsla mer tid på det nu. Hon orkade inte befinna sig här bland dem två och deras perfekta förhållande, ett förhållande hon så länge önskat själv ha.
   >>Jessika...<<
   >>Vi hörs.<< var det sista Jessika sa innan hon lämnade dem två.
   På vägen ut från kaféet började Jessika att tänka. Alexander hade inte varit på jobbet, eller hört av sig alls. Inte ens Eileen verkade veta vart han var - vilket gjorde henne förbannad till tusen. Jessika visste att Alexander lämnat platsen på grund av något allvarligt, det hade hon förstått och sett på han.
   Kanske något allvarligt hade hänt han?
   Jessika funderade en kort stund...
   Det kanske skulle vara en bra idé att åka till han och kolla så allt var bra?
 

The sims 4 - Föräldraliv

 
 
 
Slog på stort idag och bestämde mig för att "våga" köpa The sims fyra; Föräldraliv, tjoho! 
   Nej men, anledningen till varför jag dröjt med att faktiskt köpa det var för en enda orsak, och det var att jag inte visste ifall finnarna som kom med var en detalj i CAS, eller ett faktiskt gameplay moment. Saken är den, jag gillar att spelet ger ens simmar lite effekter, såsom sjukdomar eller typ finnar, men saken är också den att jag skulle hata det så hårt om Celeste och Co helt plötsligt fick finnar i deras ansikten... Det är absolut inget fel med det! Men, eftersom de inte haft det tidigare i storyn så känner jag att det inte skulle maka sense om allihopa skulle få finnar helt bara sådär, och att hålla på och tampas med att få bort dem in game skulle bara göra hela mitt spelande frustrerande till slut, haha.
   Egentligen, rent på riktigt så skulle nog några av dem ha "problem" med hyn tänker jag mig. De är alla i den åldern, de är alla under väldigt mycket stress etc etc. Jösses, till och med jag som är tjugotre (iaf från och med idag, tjoho!) får finnar och har en hel del småmärken kvar från skolstressen! 
 
Men ja, lång historia kort eller något, så köpte jag det till slut efter att ha googlat och sett att det är in fact, bara en sak man kan sätta på i CAS *pust*. Så det ska bli spännande att se hur mycket roliga saker jag kan hitta på med det till historian! Än så länge så har jag inte testat det så mycket mer än att jag stylade om tre av mina simmar i det som kom med i CAS. Personligen så gillar jag det mesta som kom med!
   Dock känns det lite som att vissa av kläderna man "kan tolka som tonåriga" är mer anpassade efter den yngre tonåren än den äldre. Det kanske bara är jag som ser det så med visserligen, men stilen som ex. Celeste har är något som jag kunde ha på mig som typ tretton-fjorton, och lite samma med hennes hår. Jag hade faktiskt en färgad lugg när jag var... sexton, tror jag... Haha.
 
Har ni köpt föräldraliv? Vad tycker ni isådannafall om det?
 

Svar på kommentar - #12


 
 
 
Du är nog inte ensam om att ha så många frågor utan svar, jag själv känner ibland att jag inte alls har svar på alla mina frågor jag får när jag spelar och skriver. Speciellt ibland kan jag sitta och bara undra om den här frågan, eller den där, ens kommer att bli besvarad någon gång!
   Men och andra sidan, dom allra flesta frågor brukar bli det i historien, så småningom... :)