Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 10



Simsinspace: Forgotten Hollow Del 10
 

 
 
 
Natten hade lagt sig klart över Forgotten Hollow och Richie och Stephano hade börjat att bege sig hemåt igen. Ingen av dem båda hade väl sagt alltför mycket till varandra efter det som hände. På ett sätt var det som att inget speciellt hänt, och att det nästan var som vanligt igen. Men, ingen av dem kunde heller neka till att de faktiskt gick väldigt nära varandra och log väldigt kärleksamt mot varandra mer öppet än tidigare.
   Richie öppnade dörren och drog sig in, tätt följt av Stephano. Precis då de tagit sina första steg in insåg de alla att hela huset, utom Mirza, stod i hallen och stirrade på dem med självbelåtna leenden. 
   >>Äntligen!<< ropade de alla ut i kör och såg mot Stephano och Richie som båda två blev helt ställda över deras plötsliga utrop. 
 
 
 
 
>>Va..? Vad...<< började Stephano som för att försöka avvisa vad det var som hade hänt mellan han och Richie, men Evelynne var kvick med att kontra hans försök.
   >>Snälla, sluta ens försök at blåneka det här. Vi vet.<< sa hon och såg mot det udda paret, varpå den ena av dem verkligen ville försöka säga att det inte alls var som de trodde. >>Acceptera bara att vi visste, och att vi äntligen är lättade över att saker och ting äntligen är klarlagt.<< suckade Evelynne, varpå hon drog på ett lättsamt leende mot dem. 
   Både Stephano och Richie såg mot varandra. Richie sprack upp i ett brett leende som smittade av sig på Stephano som själv inte kunde låta bli att le han med över det hela.
 
 
Ett harklande hördes framför dem och fram svassade sig Cornelia. 
   >>Inte för att vara den som förstör en romantisk stund, men jag tror nog att det är dags för mig att berätta en sak för er.<< sa hon och gick dem närmare.
   >>Vad då?<< frågade Stephano och såg mot hans syster. Det var något med hennes beteende som lade fram hans misstankar igen. Någonting som han först nu hade börjat tänka på. Något som hade hänt dem för två dagar sedan i San Myshuno.
   Cornelia log. >>Inget mer än att jag hade tänkt att dra mig vidare bara. Jag har stannat här tillräckligt länge.<< log hon och drog sig kvickt förbi Stephano och Richie som ställde sig på sidan.
 
 
 
Alla i huset såg mot kvinnan som drog sig närmare dörren. Dem flesta av dem verkade märkbart ledsna över det faktum att Cornelia skulle gå. Förutom Stephano som förstod att Cornelia dolde något för dem.
   >>Vad är din relation med Vahid?<< frågade han henne, och hon stannade med ens upp. 
   >>Vad får dig att undra om det?<< log hon. Hennes blick låg mot dörren framför henne. 
   >>Jag undrar, i och med att de män vi träffade på i San Myshuno för ett par dagar sedan, kände igen dig väldigt väl.<< fortsatte han och stirrade mot Cornelia som knappt verkade skifta något uttryck över Stephanos misstankar. 
   >>Ett sammanträffande kanske?<< svarade hon kort.
   >>Samma sammanträffande som fick dig att komma hem med Mirza också? Som fått han att den senaste tiden aldrig lämnat källaren?<<
   >>Okej, vad är det som pågår?<< frågade Evelynne bryskt med ena sitt bryn höjt. 
   >>Steffie... Är det något problem?<< frågade Richie Stephano som fortfarande hade blicken spänd i Cornelia.
   >>Ja... Det är det...<< sa han.
 
 
 
>>Är det något speciellet som händer?<< bakom dem hördes Mirza komma upp från källaren för att hämta sig något att äta. Han stannade tvärt upp när alla vände sig om och stirrade mot honom. En längre tystnad uppstod. 
   >>Mirza...<< Stephano såg bekymrat mot Mirza. Samma sak med Victoria och Jenny. Det var bara Richie och Evelynne, och delvis Cornelia, som inte visste exakt vad det var som pågick. 
   Mirza började skratta nervöst. >>Ja.. det är jag det..<< sa han och började fumla med händerna. 
   >>Varför har du inte sagt något?<< sa Stephano, varpå Mirza ryckte till. 
   >>Sagt vadå?<< fumlade han ur sig. Han började fumla mer frenetiskt med händerna. >>Att jag och Chanel typ.. eh.. dejtar?<< skrattade han nervöst ur sig. Han behövde byta ämne, och det fort.
   >>Det vet vi redan...<< fnös Evelynne. >>Mirza. Vad är det med dig?<< frågade hon därefter. Även om hon inte förstod vad det var som pågick helt, så kunde hon helt klart se att något var fel på Mirza.
   >>Mirza... Varför har du inte berättat något för oss?<< Victoria drog sig fram mot Mirza som ryggade tillbaka.
   >>För jag har inte haft något att berätta. Seriöst, vad är det ni står och snackar om?<< han blev med ens arg.
   >>Mirza, vad sägs som att berätta?<< den här gången var det Cornelia som svarade. Hon såg mot Mirza som bet ihop sin käke och började att skaka. Cornelia lade ena sin hand mot sin höft. >>Det är ju ändå din familj.<< log hon.
 
 
 
Mirza svarade inte. Han kunde inte berätta något för dem. Det var hans problem. Inte deras. De hade redan gjort tillräcklig för honom, och om han drog in dem något mer än de redan var indragna så skulle det aldrig sluta väl. 
   Stephano såg mot Cornelia. >>Vem är du?<< frågade han henne.
   Cornelia log sitt lockande leende mot honom. >>Jag är din syster, det om något har inte ändrat sig.<< svarade hon. 
   >>Och hur ska jag veta det? Hur kan jag inte veta att du helt enkelt inte låtsas, bara för att komma dig hit och få fatt i Mirza?<< svarade Stephano. Han spände blicken i henne. Han litade mindre och mindre på henne för varje sekund som gick. 
   >>Och du tror att jag hade dragit hit han om så vore fallet?<< svarade hon kort. Stephano blev med ens lite ställd över den faktan, det var ju sant det hon sa. Varför dra med sig Mirza hit till att börja med om så vore fallet?
 
 
>>Hur är det fatt?<< frågade Victoria Mirza där han stod och bet sig om handen för att inte börja skrika rakt ut. Han drog ett djupt andetag och såg mot henne.
   >>Det är bra med mig.<< ljög han. >>Det är lugnt...<<
   >>Klart det inte är lugnt.<< inflikade Jenny. >>Du skulle ha sagt något till oss så hade vi kunnat..<<
   >>Och det är därför jag inte sagt något!<< röt Mirza mot Jenny. >>Ni ska inte göra ett skit! Förstått! Det här är mitt problem, och bara mitt! Ni har redan gjort tillräckligt för mig en gång!<< han kved till. Tårarna var på väg att spillas. Han kunde inte dra in dem en gång till. Han visste att nästa gång skulle det inte bli lika lätt som sist ifall något hände.
   >>Okej, är det bara jag som står här på sidan om och inte hänger med alls!<< fnöst Evelynne högt och tydligt.
   Richie skakade på huvudet. >>Nej jag har ingen aning heller.<< sa hon och såg mot Stephano som fortfarande bara hade blicken spänd i Cornelia. Hon såg att det inte var någon liten sak det handlade om. Det var en ganska allvarlig en.
   >>Jag vill att du berättar för mig vad exakt du har för relation med Vahid. Och om du inte säger något vettigt alls om det, så kommer vi att låsa in dig i källaren.<< sa Stephano med en kall, hård ton. Cornelia log tvärt, innan hon återgick till ett allvarligare uttryck.
   >>Som du vill.<< började hon. >>Jag har under de senaste åren letat efter min yngre syster som försvann utan ett ord från vårt hem i Ryssland. Under den här tiden har jag sökt över nästintill hela Europa, och det är först nu på senaste tiden jag äntligen fått upp ett spår på vart hon hållit till. Och det har inte varit där jag hoppats på att finna henne.
   Mitt senaste spår fick mig att komma hit till Österrike. En plats han verkar ha valt att stanna längre på av okända anledningar. Min syster är där någonstans, och jag vill hitta åt henne innan det är försent. Jag trodde att hon skulle finnas att hitta på en av klubbarna han äger i staden, men det visade sig vara falska rykten.
   Och andra sidan, hade jag aldrig kommit mig dit... Så hade jag aldrig heller träffat Mirza och han hade mest troligast inte ens stått här med er idag då.<< avslutade hon och gav Mirza en kort blick.
   >>Vad finns det i Österrike som intresserar en man som han?<< frågade Victoria plötsligt. 
   >>Ingen aning. Men han är som han är, och gör som han vill. Och det som även är en av de skrämmande aspekterna för stunden är att han inte är den enda som befinner sig i Österrike heller...<<
 
 
>>Och hur kan du veta allt det här?<< Stephano lade armarna i kors och såg mot Cornelia. Det var så mycket ovisshet kring henne ändå. Bara det att hon visste så mycket om Vahid, och verkade känna till han innan och utan fick han att fortfarande inte kunna lita helt på henne. 
   >>För att min mamma känner honom.<< svarade hon kort.
   >>Hur, om jag får fråga, kan din mamma känna en sådan galning?<< Stephano höjde misstänksamt på ena sitt bryn.
   >>För att hon är som han. En ursprungsvampyr.<<
   >>Okej! Nu inser jag att saker och ting här verkligen verkar balla ur, men snälla, kan någon här upplysa mig och Richie om vad fan det är som pågår om den här Vahid, och Mirza och urpsrung och allt?!<< Evelynne stod med armarna öppet mot alla i rummet. Hon var irriterad över att stå på sidlinjen och inte förstå någonting av det som pågick. 
 
 
Cornelia såg mot Evelynne, och sedan mot Richie. Hon sneglade kort ner mot den vithåriga flickans armband, och sedan mot hennes ärr som låg ingrävt i hennes ansikte. Richie hade blicken i marken som att hon verkade tänka på något väldigt speciellt.
   >>Vart vill ni att jag börjar?<< frågade Cornelia Evelynne och Richie specifikt, men förstod nog att även de andra ville veta mer.
   >>Börja från början.<< fnös Stephano. 
   Cornelia log mot sin bror och började sedan att förklara det hon visste.
   Med samtalet som förflöt kände Richie av en sådan bekant känsla inom sig. Det var som om det var ett irrbloss som dansade kring inom henne och viskade sakta sina ord för henne. Någonting nytt som tändes, och ville väckas till liv efter en sådan lång tid. Något som kallade på henne.
   Ingen såg. Men hon kände en förändring påbörjas inom henne. En som sakta manifisterade sig hos henne och visade på så små subtila förändringar. 
   Några som med tiden skulle få henne att inse vem hon var.
 

 
 
 
>>Vad är det du menar med att "de håller på att samla ihop sig"<< frågade Stephano Cornelia som mest ryckte på sina axlar åt hans fråga.
   >>Jag kan inte svara på just den frågan. Det enda jag vet är att han har valt att stanna ovanligt länge har i Österrike, samt att fler originaler har börjat samla sig i stadens kärna... Vilket aldrig, någonsin, kan vara ett bra tecken...<<
 
I nattens kyliga mörker sprang hon med kvicka steg. Hon hoppade mellan husens tak och flög sig över de hundratals meterna över marken. Hon var en fri själ. En som flög dit vinden bar henne.
 
 
 
Flickan ilade kvickare och kvickare genom gatorna. Hon drog sig längs skuggorna när hon såg någon av mänskligt blod och lät dem föra henne vidare mot sitt mål i tystnad. 
   Hennes tjocka, yviga hår flängde kring hennes axlar där hon sprang barfota över asfalten. Det var inte ofta hon sökte sig till städerna. Hennes plats var bland landskapens öppna marker. Där hon kunde söka sig till sin egna avskildhet från andra. Där hon trivdes som bäst.
   Men då och då, vid vissa små instanser, så sökte hon sig till städerna av en orsak. Samma orsak som sagt åt henne att komma hit igen. Det brukade som ofta vara samma sak hon skulle möta, men den här gången var det något som sa henne att så inte var fallet. Flickan stannade upp och såg upp över hennes slutdestination. Egentligen hade hon velat säga att hon inte kunde komma den här gången, men rösten hade varit så annorlunda att hon helt enkelt insett att hon blev tvungen att återvända till honom.
   Flickan log ett brett leende. Hon såg trots allt fram emot att få återse honom igen. Det var ju ändock ett par årtionde sedan hon fått hänga tillsammans med sin bästa vän.