Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 4


 
Simsinspace: Forgotten Hollow Del 4
 

 
 
 
Utanför fönstret kunde fåglars kvitter höras. Richie ryckte med ens till där hon låg på britsen. Hon slog sakta upp sina ögon och kände hur en isande smärta slog i hennes inre, innan den sedan dämpades ner och den försvann. Hon kved till. Hon var fortfarande smått dåsig i kroppen efter allt blod hon förlorat kvällen innan, och det skulle nog dröja ett tag innan hon kunde känna sig helt levande igen. 
   Richie lutade sig lättsamt upp och drog handen mot nacken. Det smärtade till rejält vid en specifik punkt och hon kom att minnas hur Aurora satt tänderna i henne just precis där. Enda saken var att det kändes som ett ovanligt djupt märke, och det gjorde extremt ont när hon rörde vid det med fingrarna. Det var som att Aurora inte bara bitit henne en gång, utan flera gånger.
   "Snigelkräksvampyr... Kan inte ens bita ordentligt..." muttrade Richie i sina tankar. "Hoppas du får ansiktet sönderslitet av en pungråtta..." muttrade hon vidare och kände hur ilskan fanns kvar från gårdagen. Inte bara den mot Aurora, men även den som låg mot Tristan. Hur han ljugit henne rakt upp i ansiktet och fått henne att dumt tro på hans ord. 
   Men samtidigt så var hon inte bara arg på Snigelkräket och Pungråttan, hon var även arg på sig själv för att hon varit en idiot och för att hon inte fattade bättre. Richie började med ens att försöka resa på sig, men kände en tyngd som låg över hennes ben. Hon såg ner mot den bekanta figuren som låg bredvid henne på britsen.
 
 
 
Stephano...
   Richie såg ner mot mannen som sov på britsen. Försiktigt flyttade hon på sitt ena ben. Stephano ryckte till men han verkade fortsätta sova. Han mumlade några ohörbara ord till vilket Richie inte kunde undgå att dra på smilbanden åt det. 
   Hon försökte att minnas det som hände under gårdagskvällen. Hur hon och Stephano bråkat. Hur hon fått ett löfte från Tristan och hur hon rymt hemifrån strax därefter. Hon hade läst någon konstig formel... och i sin ilska och frustration, av sveket, så hade hon knockat ner Tristan och strax därefter hade Aurora grabbat tag i henne för att äta. Därefter hade det blivit svart, och hon minndes inget mer efter det. 
   Richie suckade. Hon gnuggade sig sedan i ögonen och såg ut över horisonten. Det var mycket som hände på en gång, och så mycket frågor som aldrig kanske skulle få svar. Hon visste däremot ett svar, men det var ett svar hon aldrig någonsin velat få höras vid om. Richie bet ihop sin käke. Det skulle bli så svårt. Så oerhört svårt att acceptera, men... vad annat kunde hon göra...
   Richie drog fram sin hand och lade den på Stephanos huvud, sakta strök hon hans hår. 
   >>Nu slipper du iallafall säga nej hela tiden...<< log hon tafatt och fick bita ihop för att inte börja gråta. Hon släppte sedan taget om hans hår och lade sig tillbaka mot britsen igen. Hon såg mot blommorna som stod bredvid henne. 
   Det fick lov att gå, ändå. 
 
---
 
 
 
Nere i köket befann sig resten av familjen för att göra iordning dagens frukost. Victoria satte igång med en omgång kaffe. 
   Bakom henne, vid köksbänken, kunde ett frustrerande läte komma ifrån Evelynne som satt med sin mobil.
   >>Jag hoppas du har tappa mobilen i toaletten...<< sa hon och skickade iväg ännu ett "Är du död?" - sms till Mirza i hopp om att han faktiskt skulle svara henne.
 
 
Victoria vände sig om och såg mot Evelynne. >>Inget svar ännu?<< frågade hon och Evelynne skakade irriterat på huvudet.
   >>Seriöst. Han brukar vara bättre på att svara. Iallafall efter tjugo stycken sms borde han ha blivit lack nog att åtminstone skriva "k".<< sa hon och stoppade ner telefonen på bänken.
   >>Han kanske fick annat att tänka på för stunden?<< sa Jenny med en bakomliggande ton i sig. >>Vem vet, han kanske hittade sällskap för natten.<< sa hon och såg mot Evelynne i ett retsamt flin.
   >>Jo men tjena. Som om Mirza skulle hitta någon. Han är för feg för det.<< svarade hon och Jenny log än bredare.
   >>Till och med jag vet att Mirza är söt nog att locka till sig många. Jag tror han haft kul inatt.<< sa hon och Evelynne fnös ett "bitch please" åt Jenny. >>Ska vi slå vad?<< sa Jenny. >>Förloraren får tvätta veckans tvätt.<<
   >>Visst.<< log Evelynne. Hon visste att hon hade det här i sin hand. Hon kände Mirza bäst av alla i huset.
   >>Vad trevligt att ni kan roa er på andras försvinnande.<< sa Victoria och lade handen på sin höft och drog på ett kort leende, som sedan tonads ner till ett seriösare uttryck. Bredvid henne bullrade kaffemaskinen och spottade ur sig sin svarta vätska. Victoria tog en kopp strax därefter och kände värmen ånga upp från den. >>Jag tror nog ni har rätt. Men om Mirza inte är tillbaka innan midnatt så får vi gå ut och leta reda på honom.<< sa hon och strosade sig närmare de två tjejerna.
   >>Värst vad alla är rädda om Mirza då.<< sa Evelynne. >>Han är väl kapabel nog att ta hand om sig själv. Inte för att vara sådan, förutom att han är vampyr, så är han även en kille. Inte direkt som att han behöver oroa sig för några slemmiga äckel där ute.<<
   Både Victoria och Jenny blev med ens tysta. Jenny gav Victoria en kort blick men Victoria skakade på huvudet åt henne. 
   >>Nej. Det är så sant.<< svarade Victoria Evelynne och drog sig för att tänka att de värsta kunde ha hänt.
 
 
 
>>Påminn mig om att aldrig igen somna över din brits...<< mumlade en trött Stephano där han kom intågande till köket. Han drog händerna om nacken och gav ifrån sig ett lågmält stönande. Hans nacke var stel och ryggen var inget att tala om. 
   >>Möjligen.<< sa Victoria och gav han sedan ett godmorgon. 
   >>Du kunde annars ha klämt in dig bredvid Richie istället. Hålla om henne sådär gosigt och mysigt.<< sa Evelynne med en nasalare retsam ton och skrattade sedan lätt till. Stephano kände hur ställd och generad han blev över den tanken.
   >>Jag..<< han harklade sig. >>Det vore ju bara opraktiskt... Och hon behövde hela britsen för sig själv...<< mumlade han och både Jenny och Evelynne gav varandra en "blick"
   >>Okej, du har iallafall en orsak att be henne om en nackmassage sen.<< fortsatte Evelynne och log än bredare åt att se Stephano nästan dö av genans över den tanken.
   >>Det låter som en bra idé faktiskt, Evelynne.<< sa Victoria och såg mot Stephano. >>Du skulle behöva det. Under alla dessa år måste du ha samlat på dig en större kaskad av muskelknutar.<<
   Stephano klev in i samtalet innan det skulle eskalera. För han visste att det skulle göra det. >>Ingen ska ge mig någon massage... av någon som helst sort!<< sa han och blickade irriterat mot Jenny och Evelynne som höjde sina axlar och log.
   >>Är Richie vaken förresten?<< frågade Jenny till Stephano för att vara snäll nog att byta ämne.
   >>Ja... Hon vaknade nyss.<< svarade han kort. >>Hon skulle kanske byta om, hon visste inte, så jag bestämde mig för att gå ner hit under tiden.<< sa han.
   >>Och missa den showen?<< sa Evelynne och skrattade ännu en gång till över att se Stephano bli rödare än sina rosor. 
   >>Men lägg ner!<< röt han sedan till. Han harklade sig därefter och försökte att stilla rodnaden som bara blev kraftigare och kraftigare. 
   >>Nåja. Hur kul det här än är, så kan det vara bra att vi pratar om annat.<< log Victoria och såg sedan mot Stephano. Hon blev med ens allvarsammare. >>Mirza är inte hemma än.<< sa hon kort, varpå Stephano höjde ena sitt bryn mot henne.
   >>Har ni prövat ringa?<< frågade han.
   >>Ringt elva gånger och smsat trettiofem.<< sa Evelynne och lät sin mobil dingla i handen.
   >>Och han har inte svarat på ett enda?<< sa Stephano och kände en oro växa i magen. Han såg mot Victoria. >>Du tror inte...<< sedan stoppade han sig. Det fanns folk som inte visste i rummet. >>Jag går ut och börjar leta.<<
   >>Vi sa till midnatt. Vi kan inte anta det värsta än.<<
   >>Med honom måste man alltid anta det värsta.<< sa Stephano.
 
 
 
Dörren till huset öppnades upp och slogs igen kort därefter. Ljudet av två par skor tågade in i huset och strax därefter kunde två figurer framför familjens ansikten urskiljas. Den ena, en betydligt kortare än Mirza, kvinna med mörkare hy och honungsblondt hår höll om den märkbart trötta killen där de två gick in till köket. 
   Alla i köket tittade skeptiskt mot den okända personen, speciellt Stephano och Victoria som båda två undrade vad det var som kunde hänt för Mirza att komma hem med en okänd person till huset. 
 
 
 
 
En påtvingad tystnad förflöt igenom köket strax efter Mirza och kvinnan tagit sig in dit. Hon släppte taget om honom och han gav henne ett kort leende innan han sedan ställde sig på sidan om. Evelynne såg mot Jenny som drog på sitt största leende mot henne.
   >>Jenny två. Evelynne noll.<< viskade hon retsamt till Evelynne som himlade med ögonen och svor tyst. 
   Ett harklande hördes strax därefter från Stephano. >>Så. Vem är du?<< sa han och lade armarna i kors. Han såg sedan mot Mirza som verkade märkbart skärrad där han stod och höll sig osäkert om armen. Kvinnan drog på ett fängslande leende. 
   Bredvid henne kunde Stephano höra Mirzas försök till att säga något, men kvinnan var kvick nog med att bryta tystnaden innan honom.
 
 
 
>>Cornelia var namnet. Cornelia Casciano då, om jag ska vara proper.<< sa hon och såg mot Stephano som såg förvirrat mot henne.
   >>Cornelia... Casciano?<< sa han tvivlande. >>Som i Casciano från..?<<
   Cornelia gav ifrån sig ett suckande. >>Ja, jag är din syster.<< sa hon kort och resterande av rummet höll andan för att sedan se mot Stephano som ryckte till.
   >>Min vadå?<< sa han än mer förvirrat.
   >>Din syster.<< sa hon och log.
   >>Va..?<< sa han.
   >>Va?<< frågade hon.
   >>Jag...<< han såg sig omkring i rummet på resterande av familjen som alla fortfarande stirrade mot honom. >Jag har ingen syster.<< svarade han henne. 
   >>Åh, men gud vad pinsamt!<< utropade hon sedan och såg mot resten av familjen. >>Har du inte berättat om mig?<< sa hon och såg märkbart "ledsen" ut över Stephanos glömska.
   Stephano vände sig om och såg mot sin familj i ett försök att få dem att förstå att han inte förstod något själv, men ingen av dem förstod något så varför skulle de förstå honom om inte han förstod? 
   >>Alltså.. va? Vem är du?<< sa Stephano och gnuggade fingrarna mot ögonen. Han var så förvirrad, och han började även bli irriterad. 
   Cornelia suckade och log igen. Sedan knäppte hon med fingrarna som att hon kom på något viktigt. >>Åh juste. Vad dum jag är då. Vi är ju bara halvsyskon och har aldrig någonsin träffats.<< skrattade hon till. >>Din pappa. Maurizio, är min pappa. Se, så enkelt var det att lösa.<< log hon igen, den här gången än mer lockande.
   >>Vänta, va?<< sa Stephano igen. >>När och var och hur? Och va?<< 
   Cornelia harklade sig. >>Ja alltså, du förstår när två stycken personer älskar varandra väldigt mycket så...<<
   >>Jag vill inte veta det!<< hojtade Stephano och kände med ens hur arg han blev. >>Vem är du?! Och varför är du i sällskap med Mirza! Syster eller ej!<< sa han och klev närmare henne. Hon lade armarna i kors och såg upp mot den långe mannen.
 
 
Cornelia drog på ett leende samt ett kort hummande ljud. Hon öppnade munnen för att tala men Mirza var den här gången snabbare än henne.
   >>Vi träffades igår på baren och började prata med varandra. Vi kom väldigt bra överense, och hade det väldigt skoj...<< han hörde ett fnissande från Jenny bakom sig och ett frustande från Evelynne. >>Inte sånt skoj...<< sa han och såg mot Stephano som höjde ena sitt bryn skeptiskt. >>Vi snackade ett tag, och hon berättade mer om sig själv och hur hon... sökt efter dig.<< sa han och såg mot Cornelia som lade huvudet på sned, men förstod vad det var han var ute efter. >>Jag sa att jag bodde hos dig, och hon blev väldigt sugen på att få komma hit och säga hej och se vem hennes bror var. Jag tänkte det vore kul att få bjuda med henne hem bara.<< Mirza tog sedan ett kliv bak och flackade med blicken. Stephano tänkte till att fråga Mirza mer, men Cornelia kom ivägen.
   >>Ja, men så är det. Vi stannade ute ganska länge och det var enklare att sova över på ett hotell för natten än att gå hem.<< sa hon.
   >>Det säger ni... För vilka pengar?<< sa han och såg skeptiskt mot Cornelia. Han litade inte riktigt på henne.
   >>Mina pengar. Jag har en del, om vi säger som så.<< sa hon och lade armarna i kors och stirrade mot Stephano. 
 
 
 
 
De två stod en lång stund och iaktog varandra och sedan började ett långt och påtagligt samtal att bryta sig ur. Stephano som frågade ut hans syster om diverse saker och Cornelia som elegant, men ack så frustrerande, undvek att säga alltför mycket. 
   Bakom dem hade Mirza ställt sig vid Evelynne och Jenny som båda dem två stod och viskade till varandra om det som hände. 
   >>Alltså, de är ju ändå lite lika varandra. Till utseendet då.<< sa Evelynne till Jenny som nickade.
   >>De har samma dofter dessutom. Samma glöd kring sig.<< sa Jenny till Evelynne som gjorde en äcklad grimas över det faktum att hennes luktsinne var så förbannat starkt till skillnad från deras.
   >>Inte undra på att jag tyckte hon var bekant sist...<< mumlade Mirza där han stod. >>Borde ha förstått det på en gång egentligen.<<
   >>Tur du inte spenderade natten med henne. Hade blivit väldigt pinsamt för alla inblandade. Fast och andra sidan, hon är för snygg för dig.<< retade Evelynne Mirza som snörpte på munnen. 
   >>Jag kysste Chanel.<< sa han kort.
   >>Du gjorde vad?!<< skrek Evelynne till.
  
Stephano harklade sig. >>Oavsett om du nu är min syster... eller inte..<< sa han och såg ner mot Cornelia.
   >>Vi kan göra ett blodtest om du nu vill vara extra säker.<< svarade hon honom.
   >>Jag tror nog det vore bäst ifall du läm...<< sa han men blev avbruten av att en bekant stämma hördes bakom honom.
 
 
 
>>Hej. Vad pågår här inne då?<< sa Richie och drog sig in i köket. Hon såg ut över folket som alla med ens blev tysta över att se Richie stå där med dem, fullt återhämtad. 
   >>Richie...<< mumlade Stephano. Han släppte med ens Cornelias närvaro och såg på den lilla flickan vars ansikte hade fått tillbaka sina rosiga färger. Hur lättad han var över att se henne stå där. Hur han vill gå fram och...
   >>Men hallå där.<< sa Cornelia och svassade sig över till Richie. Hon lutade sig fram mot henne och såg in i hennes ögon en lång stund. >>Inte visste jag att du hade människor som sällskap.<< log hon mot Stephano som genast tog till försvarsställning för Richie. Om Cornelia skulle vara en som...
   >>Häxa. Faktiskt. Fick veta det igår.<< sa Richie med ett tveksamt leende. 
   >>Intressant...<< hon granskade Richie. Såg hennes ärr som låg på sidan om hennes kind, och sedan ner på hennes armband hon bar. 
   >>Hon är inte vår blodbank.<< sa Stephano kort och tågade sig närmare Cornelia för att stoppa henne.
   >>Jag förstod det.<< svarade Cornelia. >>En sådan söt tjej vore ju skam att äta från.<< sa hon och såg mot Richie. 
   >>Känner ni varandra?<< Richie såg över mot Stephano som knöt sina nävar.
   >>Nej... Eller hon är min syster.. eller alltså, nej.<< svarade han henne.
   >>Coolt. Det har du aldrig sagt att du har.<< sa Richie och log mot Cornelia.
   >>För att han inte visste om det förrens idag.<< log Cornelia mot Richie. >>Kommer du ofta hit eller?<< sa hon sedan.
   >>Eh... jag bor här, så ja.<< svarade Richie.
   >>Vilket sammanträffande. Det gör jag med.<< log Cornelia till vilket Stephano hoppade till.
   >>Det gör ho...<< började han men Richie hann avbryta honom.
   >>Jag antar du menar, bor här från och med nu?<< skrattade Richie över Cornelias dåliga replik.
   Cornelia skrattade med henne. >>Ja, från och med nu antar jag.<< sa hon och såg mot Stephano som var på väg att personligen slänga ut Cornelia innan resten av familjen hoppade in i samtalet och tyckte att det vore kul ifall Cornelia stannade kvar. 
   >>Jag... antar väl att du kan få stanna ett tag...<< muttrade han till. >>Men jag håller mina ögon på dig.<< han lade sedan armarna i kors och såg mot Cornelia som stod obekvämt nära Richie.
   >>Gör du det.<< sa Cornelia och gav han ett förtjusande leende till svar.