Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 6


 
Simsinspace: Forgotten Hollow Del 6
 

 
 
 
Uppe kunde Chanel höra de nytända rösterna från familjen som tydligen, trots deras pinsamma tabbar, valt att fortsätta spela vidare. Hon log åt dem och deras knasiga upptåg. Trots att deras två familjer hade sina olika liv, så var det så mycket de hade lika varandra. Chanel såg ner mot sofforna som var placerade i mitten av rummet och kunde se Mirza ligga på den större av dem. Hon kände hur hjärtat tog ett extra skutt och hon kände sig samtidigt så lyckligt lottad över att Tristan varit så accepterande över hennes och Mirzas nyfunna relation. Det kunde inte bli bättre än såhär.
   Mirza såg i ögonvrån hur Chanel kom tågande nedför trappen och han satte sig tröttsamt upp. Han gnuggade sin fingrar mot sina ögon och kände hur trött hela hans kropp var. Hur slut han kände sig. 
   Det hade varit så mycket den senaste veckan, så mycket som stulit hans energi. 
   Så många mardrömmar.
   >>Hej...<< sa Chanel med ett leende på läpparna där hon drog sig närmare mot Mirza. Mirza blickade snabbt upp och Chanel kunde se hans påsar under ögonen. Han log ett kort leende och vinkade lätt med handen.
   >>Hej...<< hans röst var låg. 
   >>Hur är det fatt?<< frågade Chanel där hon stod och såg mot Mirza.
   >Va..?<< Mirza skakade på huvudet. Han kände sig inte riktigt vaken.
   >>Jag frågade hur det är fatt.<< sa Chanel och log mot Mirza.
   >>Jaha... Ja det är bra... bara bra...<< sa Mirza men han kände sig allt annat än bra.
 
 
 
Chanel drog sig runt soffan och lade sina händer om hans axlar. 
   >>Är du lite trött?<< frågade hon honom. Han såg upp mot henne.
   >>Ja... jo det är jag..<< skrattade han till. Chanel log och gav han en snabb puss innan hon sedan hoppade över soffan och satte sig bredvid honom. 
   >>Du får försöka sova bättre..<< sa hon och lutade huvudet mot Mirza.
   >>Ja.. jag får väl göra det...<< sa han och gav ifrån sig ett påtvingat skratt. Så många sömnlösa nätter...
   En kort stund av tystnad förflöt mellan dem där de två satt. Mirza lutade sig närmare Chanel och kände den söta doften som kom från henne. Hur bra det kändes att få ha henne nära sig.
   Men samtidigt... hur skrämmande det var... Hur allt så enkelt kunde... försvinna nu igen...
 
 
 
>>Mirza... Hur är det fatt?<< frågade Chanel som kunde känna hur Mirza började att skaka. Hon såg mot honom, en kort sekund blinkade en glödande rädsla förbi hans ögon, och hur de sakta blev våtare strax drärefter.
   >>Nej... Det är bra.<< sa han och hörde hur hans röst började att skälva. 
   >>Jag ser ju att något inte är bra.<< sa Chanel och började känna en oro över honom. Vad det än var så var det något som påverkade honom extremt mycket. 
   >>Det är inget speciellt! Okej!<< röt Mirza plötsligt ur sig. Han blickade upp mot Chanel som såg tårarna som lagt sig längs hans kinder. Han insåg att han börjat att gråta och han drog kvickt bort tårarna och hoppades innerst inne att inte Chanel skulle ha sett dem. Tårarna från hans förflutna.
 
 
 
Chanel drog genast armen om Mirza och höll om honom. Hon kände oron över hans välmående stiga inombords. Det var något som fick Mirza att må så dåligt, och hon ville så gärna hjälpa honom på något sätt. Vad som helst som kunde få han att må bättre igen. 
   >>Jag finns här om du vill prata. Alltid.<< sa Chanel och tog tag om Mirzas hand. Han drog bort tåraran som vällde ur honom. Som aldrig ville ta slut.
   Mirza öppnade munnen, och tänkte säga något, men hans godhet tvingade han att vara tyst. Han kunde inte berätta för Chanel. Han kunde inte berätta för någon. Det här var hans egna strid, och han ville aldrig någonsin dra in dem han älskade i den. 
   För det skulle bara sluta med död för alla kring honom. 
   Istället för att besvara Chanel såg han in i hennes vackra ögon och drog henne närmare sig. Han gav henne ett leende i ett försök att stilla hennes oro. Men även sin egna. Han lutade sig tillbaka och drog henne med sig och de två låg i varandras famn på soffan länge och bara befann sig i tystnaden. Efter en stund bröt Mirza den för en kort sekund.
   >>Chanel... Jag tycker verkligen om dig...<< mumlade han, till vilket Chanel besvarade frågan kort. Hon förstod att Mirza inte ville prata för stunden, och hon kunde inte tvinga honom. Hon fick helt enkelt bara se till att vara där för honom, den dagen han väl ville berätta mer.
   Mirza drog ett djupt andetag och stängde sina ögon varpå han direkt såg skuggorna från hans förflutna. Han drog Chanel hårdare om sig, och skuggorna släppte lite. Han fick försöka tänka framåt.
   Så länge han fortsatte stanna kvar nere i källaren skulle allt bli bra. Så länge han väntade ut stormen, så skulle ingen skadas på grund av honom.