Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 7


 
Simsinspace: Forgotten Hollow Del 7
 

 
 
 
Dagen efter den kaosartade spelkvällen stod Stephano och donade i trädgården. Han hade gått och lagt sig helt röd över hela ansiktet och med hjärtat i halsgropen över hur illa allt gått. Det hade inte bara slutat med den första tabben han gjorde. Utan den ene hade bytt ut den andre och i slutändan hade han likväl kunnat gräva sin egen grav och lagt sig i den för att försvinna från jordens yta för evigt. 
   Men nu, dagen efter, kändes det inte lika illa längre. Han hade till och med planerat in sätt han möjligen, om han vågade, kunde kolla om Richie ville göra något med han. Bara de två då, utan hans syster som kom i vägen varenda gång han skulle försöka prata med henne... Kanske hon ville ta och visa han hur man spelar de spel som familjen brukade spela då och då vid tvn..?
   Stephano spände med ens öronen och blickade bak mot mumlet som kom från altanen. Han såg hur Victoria, Jenny, Richie och Cornelia alla fyra var på väg någonstans. Av deras mummel kunde han urskilja ord som staden och shopping. 
   Stephano snörpte på munnen och vände sig om för att gå dit och kolla efter vart de skulle. 
 
 
 
>>Vart ska ni?<< frågade han kvartetten som stannade upp och såg mot Stephano. 
   >>Vi ska in till storstaden tänkte vi.<< Richie var den som bröt tystnaden. Ett brett leende spred sig över hennes läppar. >>Cornelia här var den som gav förslaget på att ta och dra oss dit. Typ i samband med mathandeln så kan vi checka läget och se om vi hittar något mer.<<
   >>Kan ni inte...<< men Stephano stoppade sig. Han ville inte verka alltför strikt nu när Cornelia var här med sitt fria sinne... något han märkt av att Richie.. drogs mer till. >>Okej, hur länge blir ni där?<< frågade han istället.
   >>Mest troligast hela dagen.<< svarade Cornelia och lade armarna i kors. >>Kanske till och med hela natten.<< retade hon Stephano då hon snabbt insett hur strikt han brukade vara med att ha alla i familjen inom husets väggar vissa tider. 
   Stephano fnös och lade armarna i kors.
   >>Du kan alltid följa med oss!<< ropade Jenny till Stephano som fnös igen. >>Det är inte som att det är en strikt "bara tjejer får vara med".<< 
   >>Jag? Ute på stan, med er?<< Stephano insåg försent att han sagt fel. Hans ord var inte menade till gruppen, utan dem skulle peka mot Cornelia specifikt.
 
 
 
>>Ja, om du vill så med oss.<< svarad Richie kort. >>Kom igen! Det vore kul!<< log hon mot Stephano som tvekade till. Han var ingen "ut och röj på staden" - vampyr. Kanske om han fått chans att bara åka in dit med Richie... och kanske, vad visste han, bjudit ut henne på något ställe, så kanske han gjort det. Men nu var det med sällskap av Cornelia som dessutom verkade stå alldeles för nära Richie. Igen.
   >>Kom igen, Brorsan. Till och med du måste komma ut ibland.<< sa hon och lade en arm om Richie. Stephano knep ihop med käken. 
   >>Kalla mig inte brorsan... Och prata inte med mig som att du kännt mig hela livet.<< muttrade han till. Cornelia drog på smilbanden och ryckte på ena axeln. >>Skyll dig själv då.<< svarade hon.   
   >>Gud vad envis han äär...<< viskade Jenny till Victoria som själv skakade på huvudet.
   >>Snart kommer jag inte längre att bry mig...<< svarade hon kort.
 
 
 
>>Vad skulle jag ens göra med er på stan?<< sa Stephano och såg skeptiskt mot dem. >>Det finns inget praktiskt för mig att göra där.<<
   >>Nä, men något går det nog att hitta att göra där.<< sa Richie och lade huvudet på sned. >>Är du säker?<< frågade hon igen.
   >>Ja, jag är säker. Jag tror nog det är bättre att jag stannar här.<< sa han sist.
   >>Vad bra att vi vet det.<< sa Cornelia och såg ner mot sin mobil. >>Okej, vi har blivit uppehållna tillräckligt länge. Vår buss går på fem minuter. Vad sägs som att hinna med den?<< sa hon och såg bak mot resten av gänget som höll med. De började sedan att bege sig varpå Stephano tog ett kliv mot dem.
   >>Annars... eh... Ni kan ta nästa buss?<< började han i ett försök att ha kvar dem här längre. Så att han enklare kunde hålla koll på Cornelia och se till att hon slutade vara så förbannat nära Richie hela tiden.
   >>Vi är snabba.<< ropade Jenny med ett leende till Stephano. >>Vi hinner lätt ikapp den.<<
   >>Men Richie..<< började Stephano.
   >>Jag kan bära henne.<< ropade Cornelia och såg ner mot Richie som skrattade till. 
 
 
 
Stephano stod med ens ensam kvar. Han visste inte vad han skulle göra. Kvickt drog han handen mot sina örhängen och börjde fibbla nervöst med dem mellan fingrarna. Han sneglade kvickt bak mot gänget som drog sig allt kvickare mot busstationen. Stephano flackade till med blicken och kände hur spänningarna drog sig kring hans huvud. 
   Han var ingen stadsvampyr. Men om det var enda sättet att hålla koll på Cornelia så fick han väl helt enkelt ta och... följa med dem.
   >>Okej! Vänta! Jag följer med er!<< ropade Stephano mot kvartetten där han kom springande mot dem alla. De vände sig kvickt om. Victoria gav ifrån sig en suck men log ändock över att Stephano iallafall försökte så gott han kunde. Jenny skrattade till över att Stephano var så himla.. ombytlig i sig själv. Richie vinkade glatt till sig honom och skrek att han skulle skynda sig innan bussen gick och det var hans fel att de skulle missa den. Cornelia, hon gav ifrån sig en suck och ett himlande med ögonen innan hon kvickt plockade upp Richie och började springa mot busstationen för att fortsätta reta Stephano som började spring än fortare mot dem.
 
---
 
 
 
Inne i huset stod Evelynne och stirrade ut genom dörrportens fönster. Utanför kunde hon höra rösterna från gänget som i stunden var på väg in mot San Myshuno för att roa sig för dagen. 
   Evelynne drog osäkert sin hand om sin arm och stod kvar en längre stund och bara tänkte. Som vanligt när de hade frågat henne ifall hon skulle med ut någonstans längre bort än Forgotten hade hon tvärnekat och sagt att hon skulle stanna hemma. Strax därefter hade hon genast börjat känna ånger över det hon sagt. För trots allt så ville hon med ut.
   Det var bara det att, efter tio år av att ha stannat kvar inom samma område och knappt vågat röra sig en längre sträcka, hade blivit en sådan stark vana hon knappt hade styrka att våga bryta. 
   Hon var trots allt, fortfarande rädd. 
   Evelynne vände sig om och såg ner mot trappan som ledde till källaren. Mirza hade inte valt att följa med resten av folket i huset, vilket var ovanligt. Han brukade alltid vara den som drog ut så fort chansen kom. I motsats till henne, var han en person som älskade att vara ute bland folk. Men på den senaste tiden hade han inte rört sig en enda meter från huset.
   Han hade inte ens lämnat källaren mer än nödvändigt.
 
 
 
Evelynne hade börjat ana att något inte stod rätt till med Mirza. Han hade betett sig alldeles för konstigt för att kunna kallas normal enligt henne. Han hade inte kaxat emot henne, eller blivit arg när hon lagt en kommentar mot honom. Han hade bara, inte brytt sig. 
   Med nätta steg tog hon sig nedför trappan. Hon såg Mirzas bekanta skepnad ligga på den stora soffan där nere. Han hade samma kläder han haft på sig under de senaste fem dagarna. Det var heller inte normalt. Trots att han bara slängde kläderna huller om buller, så var han ändå mån om att byta varje dag. Han lade ändå vikt på att se bra ut, men nu verkade han bara inte bry sig om någonting alls.
   Det var knappt som att han åt något. 
   >>Hur länge ska du ligga här nere egentligen?<< frågade Evelynne Mirza där hon stod med armarna i kors och såg ner mot Mirzas trötta ögon. 
   Han ryckte lite på armen åt henne. >>Ingen aning.<< svarade han henne. >>Får jag inte göra det?<< hans röst var kallare än vanligt. Den var inte lika varm och engagerad som den brukade. 
 
 
 
>>Får och får. Jag tycker bara det är dumt av dig att ligga här nere hela dagarna.<< sa Evelynne.
   >>Då är det väl det.<< sa Mirza och satte sig upp. Han sneglade mot Evelynne och gav henne en irriterad blick. Hans påsar under ögonen var mörka och Evelynne såg att han var extremt trött. 
   Evelynne lade ena handen mot sin höft. >>Du ska inte med de andra ut?<< frågade hon. Mirza ryckte på sin axel. 
   >>Jag har ingen lust.<< sa han.
   Evelynne svarade med ett skrattretande läte. >>Okej, vem är du och vad har du gjort med Mirza? Hallå! Inte med ut? Till staden?<< sa hon, men slutade med ens att försöka när hon såg Mirzas blick mot henne. Den som talade om hur allvarligt allting var. Evelynne tog sig själv nervöst om armen. Mirza blickade ner mot marken. 
   >>... Jag kan följa med dig...<< mumlade hon tyst. Mirza ryckte till och sneglade upp mot henne. Han skrattade till.
   >>Ursäkta va?<< sa han. Evelynne drog en djup suck och såg in i Mirzas rubinröda ögon. Hon kände hur hjärtat accelererade över det hon tänkte på. Hur rädd hon var. Hur hon egentligen inte vågade. Men hur orden bara flög ur henne.
   >>Jag kan följa med ut! Vi två kan åka in till staden, bara du och jag då... Du ville ju ha med mig ut sist...<< sa hon och ryckte på axlarna åt det.
   Mirza fnös. >>Du, in till stan? Du som är så jäkla rädd av dig.<<
   >>Ja men... Jag kan väl... Jag kan väl stå ut. Kom igen! Du ville ha med mig ut sist, så varför inte nu?<< sa hon med ett tafatt leende på läpparna och ett hjärta i halsgropen som ville slita sig ut. Det var så jobbigt att säga orden, och att lova Mirza detta. Men hon såg på honom att något allvarligt hade hänt, och det gjorde så mycket mer ont i henne att se sin vän lida hemma. Om det skulle hjälpa honom att må bättre av att komma ut ja då...
   Då skulle Evelynne tvinga sig själv att gå ut med honom.
 
 
 
Mirza fnös igen och lade sig sedan ner. Han blickade upp mot taket med en tomhet i blicken. Hans tankar gick på det som han aldrig kunde berätta för henne. Hon och Richie, och Cornelia numera, var dem enda i huset som inte visste något. Och han ville se till att det skulle stanna så. 
   Det var hans liv, och hans förflutna och han ville inte dra in dem i det. Han älskade dem för mycket för att låta något hända dem. Det var enklare att vänta ut den värsta vågen och om det innebar att ljuga för dem, så fick det bli så.
   Om än det tog emot att ljuga för Evelynne, den han faktiskt litade på mest av alla.
   >>Om du är klar här, så tänkte jag sova en stund.<< sa han och stängde igen sina ögon. Han försökte att inte se mot skuggorna han såg när hans ögon stängdes, och han fokuserade på andetagen istället. 
 
Evelynne blev tyst därefter. Hon såg bara ner på Mirza som stängt sina ögon och verkade göra allt för att kunna somna. Hon vände sig sedan om och bestämde sig för att gå upp och hitta på något att göra. Det var ingen idé att stanna kvar här nere med Mirza som ändå inte verkade vilja något. 
   Evelynne hade så många tankar inom sig, och alla pekade mot Mirza. Hon var så oroad över honom. Ända sedan den kvällen han kom hem med Cornelia hade han förändrats så mycket. Det var som att han varit med om något traumatiserande. Något oerhört hemskt.
   Något som även hon varit med om. Hon kände igen sig själv i hur han var. Hur han stängde av sig själv från allt och alla. Hur han inte brydde sig längre.
   Hur han bara... väntade. På något som kanske aldrig skulle bli bättre.