Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 8


 
Simsinspace: Forgotten Hollow Del 8
 

 
 
 
Det hade varit full fart så fort de hade kommit in till staden. Det var inte ofta någon i familjen var in till de större städerna, utan de höll sig mest till de mindre av praktiska skäl i första hand. Den enda som rörde sig där var Mirza, men även han brukade bara åka dit under nätterna för att vara inom de element han älskade. Det var första gången de alla tillsammans var där under dagtid. Speciellt för Richie var det en helt ny upplevelse.
 
>>Så du har aldrig varit inne till San Myshuno?!<< hade Cornelia nästan skrikit ut under tiden Richie skakat på huvudet när de pratade om staden. 
   >>Kanske... jag minns inte. Jag har inte varit där under de senaste två åren iallafall.<< hade hon svarat henne. Det var där och då Cornelia hade sagt att de skulle ta en tripp in dit, varav även Jenny och Victoria hade visat intresse.
   Stephano var den enda som följt med dem som en adderad bonus.
 
Väl inne i staden fanns det en myriad av saker att göra och Richie hade svårt att smälta alla intrycken. Det fanns så oerhört mycket man kunde göra, och så lite tid enligt henne. Cornelia hade skrattat som mest och tagit tag i hennes hand och dragit med henne lite överallt. 
   >>Kom igen! Jag ska visa dig vad man kan göra här!<< hade hon sagt med sitt förtjusande leende som smittade av sig så lätt till Richie.
 
 
För Jenny och Victoria hade deras prio varit att få komma sig ut till shoppingen som låg i staden. Speciellt för Jenny hade det varit en chans att äntligen, utan att oroa sig för sitt mörker, få kunna komma sig ut igen och se på några nya kläder. 
   >>Du, vart tog Stephano vägen?<< frågade Jenny Victoria där de strosade kring i staden. >>Jag känner inte av han längre.<<
   Victoria vände sig om. Stephano var inte med dem, och längre bort kunde hon se Cornelia och Richie stå ensamma med varandra. >>Bra fråga. Vart var han sist?<< frågade hon tillbaka.
   >>Sist var vi väl alla vid busshållplatsen?<< svarade Jenny.
   >>Ja, sist ja.<< hon tog sig sedan fundersamt om läpparna.
   >>Ska vi anta att han klarar sig själv? Eller ska vi se om vi kan hitta åt honom?<< frågade Jenny Victoria som lade på ett litet leende.
   >>Vet du vad. Jag tror det är bra för honom att få utsätta sig själv för lite praktiska övningar. Han kan få leta reda på oss, och inse att det inte är så farligt att inte ha koll på saker och ting.<< svarade Victoria till Jenny som skrattade åt hennes svar.
 
 
Stephano stod mitt i staden och såg ut över alla byggnader han bara tyckte såg likadana ut. Han sneglade sig omkring överallt för att se om han kunde hitta åt resten av familjen, men vart han än såg var det bara vanliga människor. Ingenstans fanns det någon han kände igen. Inte ens Cornelia som han sagt åt sig själv att hålla ett extra öga mot. 
   Stephano kände hur hans puls ökade där han stod och han fick försöka att hålla andetagen stillade för att inte börja att hyperventilera över det faktum att han inte hade någon kontroll alls över situationen. Att allting hade blivit så pass illa med tiden, det trodde han faktiskt inte om sig själv.
   Längre bort lyckades han till slut att se Richie och Cornelia som stod och skrattade med varandra över något han inte visste vad. Ett sting av svartsjuka slog in i han och han ville direkt gå dit för att... ja, vad skulle han göra? Han kunde inte bara säga åt henne att sluta vara med Richie. Det skulle se alltför dumt ut, egentligen.
   Men och andra sidan, han kunde inte bara låta det fortsätta så. 
   Stephano hann dock bara ta ett par steg, innan han drumlade rakt in ett annat par som stirrade på den oerhört konstigt klädda mannen med blommor i håret, som plötsligt blev lika röd som en tomat, där han snabbt som attan ställde sig upp och gick ifrån dem... Han ursäktade sig snabbt men insåg sedan att han tappat Richie och Cornelia från sitt synfält.
   Han suckade högt för sig själv innan han drog sig vidare.
 
---
 
 
 
 
 
Dagen fortlöpte och gänget hann ta sig igenom det mesta av stadens delar. Cornelia visade Richie en mängd nya saker och hon njöt verkligen av att få ta del av något hon aldrig brukade göra. Det var som att en helt ny värld öppnat upp sig för henne efter Cornelia kommit in i deras liv.
   Jenny och Victoria fortsatte vidare med att titta på allt möjligt. Då och då kunde de inte undvika att kolla efter Stephano och se att allt var okej med honom, vilket de båda två ganska direkt förstod att så inte var fallet bara av att se hur han betedde sig.
   Stephano visste inte hur han skulle göra där han stod och fick iakta Richie och Cornelia. Det fanns aldrig en chans för honom att kunna gå dit och försöka hänga med. Cornelia var alltför kvick med att dra med sig Richie någon annanstans och lämna kvar Stephano till att försöka hänga med dem. 
   Det tog i så hårt. Bara av att se dem skratta så. Hur illa det smakade av att veta av att det inte var han som stod där och var bredvid Richie. Att vara den som kunde vandra igenom staden, och hålla hennes hand i sin...
 
---
 
 
 
Det började dra sig mer och mer mot eftermiddag. Doun med den tredje parten efter sig, hade kommit sig vidare till parken där Cornelia och Richie hade gått igenom lite överallt och tittat. För Richie hade dagen i sig varit en värdefull upplevelse och det var något speciellt med att få vara med Cornelia. Hur hennes smitsamma natur var så medryckande i sig. 
   Längre bort stod Stephano återigen och stirrade på Richie och Cornelia. Han ville knappt längre se åt deras håll. Han ville knappt ens vara kvar. Han hade följt med in till staden och haft en liten gnutta hopp om att han kanske kunde få vara med Richie, bara hon och han, men det hade bara blivit förstört av Cornelia som lyckades vara så mycket bättre än han var på det han ville. Han kände sig så irriterad på henne. Så arg på hur hon bara kunde göra det hon gjorde. Det kändes inte rätt att hon så enkelt, på bara några dagar, kunde få en sådan kontakt med Richie. En kontakt det tagit han två år att finna, och inte ens lyckats fullborda. 
 
 
 
 
>>Här står du alltså i din ensamhet?<< Victoria kom fram mot Stephano tillsammans med Jenny. Han drog en djup suck och fumlade med handen över sin ena arm.
   >>Kom igen nu! Ryck upp dig!<< skrattade Jenny varpå Stephano gav henne en irriterad blick.
   >>Om det vore så enkelt så skulle jag gjort det för längesedan.<< svarade han henne.
   >>Hur är det egentligen fatt?<< frågade Victoria honom lugnt. 
   >>Det är bra...<< ljög Stephano uppenbart. Både Jenny och Victoria gav varandra en blick. Stephano var så enkel att läsa av. 
   >>Du vet om att du kan prata med oss om allt. Se det som en av våra pratstunder, fast utomhus istället för inne i mitt kontor.<< sa Victoria.
   >>Och med ett par extra öron som kan lyssna på det.<< muttrade Stephano och sneglade mot Jenny.
   >>Det är inte som att jag inte känner dig.<< svarade Jenny med ett leende. >>Dessutom så kan vem som helst här se hur svartsjuk du verkligen är.<< 
   Stephano ryggade tillbaka. >>Jag... jag är inte svartsjuk!?<< ropade han nästan ut, och harklade sig sedan över sitt plötsliga utbrott. 
   >>Varför är du då så butter?<< fortsatte Jenny.
   >>För att jag... eh...<< muttrade Stephano. Han hittade inte rätt ord och ju längre han tittade mot tjejerna, desto mer knöt sig hans tunga.
   >>Stephano. Ska vi gå och ta en fika och prata ut en stund?<< sa Victoria. 
   Stephano suckade bara. >>Jag, försöker väl bara att... ja...<< började han och kände hur röd han blev över att berätta för dem hur han kände.
   >>Du försöker bara att få Richies uppmärksamhet.<< sa Jenny tvärt och log brett åt Stephano som irriterat blev mer röd. 
   >>Nej... eller...<<
   >>Berätta bara. Vi lyssnar.<< svarade Victoria. Stephano suckade igen och lade armarna i kors. Han blev så extremt röd.
   >>Det är bara det att... Cornelia kommer hit från ingenstans och gör det hon gör. Hon får det att verka så enkelt!<< sa Stephano. 
   >>Eller så är det du som gör det svårt för dig?<< svarade Victoria. >>Stephano, du kanske bara ska försöka våga mer. Jag tror nog att det enda som hindrar dig är dig själv, och det vet du.<<
   >>Du tror inte jag..! Helt ärligt, hur ska jag kunna mäta mig med Cornelia!? Ni ser båda två hur mycket bättre hon är på mig än det här! Hur mycket snyggare hon är. Roligare! Hur i hela friden ska jag..!<< Stephano hindrade sig själv från att säga mer. Han blev högröd i ansiktet över att han sagt allt det han kände, men inte velat säga för att det var så fruktansvärt jobbigt att erkänna.
   Victoria och Jenny såg tvärt på varandra, och log sedan. >>Stephano... Så det handlar om att du tycker du är sämre än Cornelia?<<
   Stephano sa inget, men båda tjejerna förstod såklart.
   >>Men du... kan vi inte testa en sak?<< sa Jenny och såg mot Victoria i ett brett leende. 
   >>Försöka går alltid.<< svarade hon tillbaka.
   >>Vad ska ni försöka?<< frågade Stephano skeptiskt.
   Ingen av tjejerna svarade, utan de log bara åt honom samtidigt som Jenny tog tag i Stephanos hand och drog honom med sig. >>Okej! Vad är det ni tänker göra?!<< ropade Stephano åt dem två där han tvingades följa med dem vidare mot deras lilla plan för honom.
 

 
 
 
Det dröjde inte länge innan trion kommit till deras slutdestination. En stylingsalong.
   Stephano hade spärrat upp ögonen och först totalvägrat att gå in dit. Han hade sagt att han inte alls var bekväm med det hela. Men när de båda sagt att det skulle göra att Richie skulle se han mer, vilket var en total lögn då de båda visste att Richie såg honom ändå, så hade han blivit lite mer villig att testa på det hela. 
   Första målet var att göra något åt hans hår.
   Stylisten som mött dem i receptionen hade först sagt att det var på väg att stänga, men när Jenny och Victoria hade presenterat honom för Stephano hade en gnista tänts i hans ögon och mannen hade sagt att han genast skulle göra något åt "den katastrof" som stod framför honom. Det vore rent ut sagt olagligt ifall han lät Stephano fortsätta gå omkring i den frisyren han bar. 
   >>Då ska vi se här... Hmm... Vaad kan vi tänkas göra med dig då?<< mannen hummade lättsamt till och lät sina fingrar gå igenom Stephanos hår för att undersöka vilka potentialer det fanns. >>Gubben lilla, du har iallafall längden att låta mig skapa så många olika alternativ... Vad kan det tänkas bli av dig...<< fortsatte han vidare och Stephano kunde inte låta bli att muttra för sig själv över hela situationen, medans tjejerna bredvid log brett och sa åt frisören att göra det bästa han kunde. 
   >>Flickor, tro mig. Jag kommer göra han så vacker att alla kommer vilja ha honom.<< sa han och blinkade mot Stephano. >>Om jag får ge mitt förslag så måste jag säga att blommorna måste ryka på en gång...<< frisören tänkte precis till att plocka undan Stephanos blomsterkrans för att slänga den i sopkorgen, men han kom inte längre än att Stephano stirrade han rakt in i ögonen och höll hans hand i ett hårt grepp.
 
 
 
>>Ryker blommorna så ryker du...<< fräste Stephano mot frisörn som ryckte tillbaka. 
   >>Men gud, ingen orsak att bli så arg över några blommor...<< suckade frisören, varpå Stephano röt till.
   >>Jag lovar om du kastar iväg blommorna så kommer jag att kasta ner dig i närmaste soptunna!<< skrek han ut varpå frisören kved till. Stephano insåg med ens hur han reagerat och tog sig kvickt om munnen. Han sneglade bak mot Victoria som stod och skakade på huvudet över Stephanos reaktion. 
 

 
 
 
Dagen blev till senare eftermiddag och Victoria och Jenny hade dragit sig till ett närliggande kafé för att vänta in resten av gänget. 
   >>Du tror inte att vi skrattade för mycket åt honom?<< sa Jenny.
   >>Möjligen. Men det är sånt som händer. Stephano kommer nog skratta åt det senare han med.<< sa Victoria.
   >>Njae... jag tror nog snarare han kommer dö ifall han tänker tillbaka på det...<< svarade Jenny skeptiskt till Victoria. 
   >>Antagligen.<< sa hon med ett litet leende på läpparna. 
   En bjällra hördes komma från kaféets dörr och in tågade Richie och Cornelia. Richie vinkade glatt åt duon som satt vid bordet längre in i kaféet varpå hon och Cornelia direkt gick fram till dem. 
 
 
Ganska kvickt därefter började Richie att rabbla upp allt det mesta hon och Cornelia gjort under dagen. Richie kunde knappt hålla inne de bubblande känslorna hon hade efter dagens äventyr. Det var så frigörande att få springa omkring överallt och se så mycket nya saker. Saker hon aldrig ens haft ett intresse av att se på tidigare. Innan Cornelia kom till huset, hade hon varit nöjd över att bara vara hemma, men nu när hon fått smaka på stadens livfulla energi, så ville hon nästan inte ens lämna den.
   Det hade dock varit perfekt, ifall hon kunde fått dela den med Stephano också.
   >>Är inte Steffie här?<< frågade Richie med ens då hon insåg att Stephano var den enda som saknades. Victoria och Jenny ryckte på sina axlar.
   >>Vi har då inte sett han.<< log de båda och Richie, samt Cornelia, blev lite smått skeptiska över deras misstänksamma beteende. 
   >>Har han åkt hem eller är han någon annanstans i stan?<< frågade Richie. 
   >>Jag tror nog att chansen är större att han åkt hem, än irrar omkring i stan själv.<< sa Cornelia och såg mot duon vid bordet som fortfarande betedde sig väldigt misstänksamt. 
   >>Eller så beställde han bara in kaffe till de som sitter vid bordet och väntar...<< hördes plötsligt Stephanos röst bakom Richie och Cornelia. De båda vände sig om, och fick se sig en syn de aldrig någonsin skulle kunna ta för att vara Stephano.
 
 
 
>>Nejmensepåfan...<< mumlade Cornelia och satte händerna mot höfterna när hon såg Stephano - en Stephano i helt ny stil - stå framför henne och Richie.
   >>Steffie..?<< Richie fick fokusera för att förstå att mannen som stod framför henne var ingen mindre än Stephano i egen hög person. Hon kände knappt igen honom. Han var så... Annorlunda.
   Han var ganska så... söt.
   >>Eh.. ja det var jag det...<< sa Stephano och gick närmare Richie. Han blev med ens så väldigt nervös av att se henne, av att hon såg honom. Han var inte helt bekväm i det han bar, än. Och det skulle ta tid att vänja sig vid att ha kortare hår helt plötsligt. Men, tydligen så hade Jenny och Victoria haft rätt. Richie verkade se honom nu, och inte Cornelia, och det fick han att bli så varm i hjärtat.
   >>Wow... vad annorlunda du ser ut.<< skrattade Richie där hon nu kunde se Stephano på närmare håll.
   >>Ja, öh... Jag tänkte det vore kul att testa något annat...<< mumlade han och sneglade snabbt mot Jenny och Victoria som båda två log brett åt han. 
   >>Du... Eller jag tycker det blev bra. Du ser bra ut i det.<< log hon och kände hur en röd strimma lades på hennes kinder. Det fanns en helt ny känsla kring honom, inte för att han såg illa ut innan, men det var något med honom nu som fick henne att bli lite mer nervös än tidigare.
   Stephano kände hur röd han blev, och hur hjärtat bultade hårdare. Tills den vackra känslan sprack av att Cornelia öppnade sin käft.
   >>Är jag blind eller? Jag ser ingen större skillnad på honom.<< retade hon Stephano och svassade sig närmare.
   Stephano såg surt mot henne.
   >>Jag tycker då det är ganska stor skillnad.<< sa Richie men märkte av att varken Stephano eller Cornelia verkade lyssna på henne. Istället ställde de sig både närmare varandra, blicken spänd in i deras ögon. En gnista tändes och snart var käbblet igång.
 
 
 
Syskonen började käbbla om allt och inget. Det blev ett gräl som innehöll alla dessa möjliga olika retfulla ord mot varandra. Dock hade Cornelia övertaget då hon helt enkelt var lite mer rapp i munnen än Stephano. 
   På sidan om tvingades Richie stå och titta på och hon kunde inget mer än att himla med ögonen och försöka att inte komma i vägen så pass mycket.
   >>Jag svär. Snart är mitt tålamot med den mannen tyvärr slut.<< suckade Victoria där hon satt och skakade på huvudet, samtidigt som hon slog handen i pannan.
   >>Tja, du är den som dragits med honom längst. Jag kan fatta att du är less han.<< sa Jenny där hon lutade sig över bordet samtidigt som hon lyssnade på grälet bakom sig. 
 
 
 
>>Lilla brorsan, kom inte och försök säga åt mig vad jag ska göra och inte göra.<< sa Cornelia och såg upp mot Stephano som höll på att bryta ihop av att behöva fortsätta se på Cornelias ansikte.
   >>Så länge du stannar hemma hos mig så är det mina regler som gäller.<< kontrade han henne. Cornelia höjde sina bryn och log ett snett leende, innan en plötslig känsla slog in i henne. Kvickt vände hon sig om och spände sina öron.
   >>Vad gör du?! Jag pratar med dig!<< sa Stephano och stirrade mot Cornelia som sedan vände sig om.
   >>Kanske du slipper ha med mig att göra något mer.<< log hon kvickt.
   >>Vart ska du?<< ropade Stephano åt henne när hon började att gå mot dörren.
   >>Ut. Vi ses senare.<< sa hon och sneglade sedan kvickt mot Richie. >>Försök att inte låta brorsan tråka ut dig alldeles för mycket.<< log hon, till vilket Stephano knöt sina nävar åt.
   >>Undrar vart hon ska..?<< sa Richie och sneglade mot Stephano som såg märkbart bitter ut, men samtidigt lite lättad över att Cornelia inte längre var kvar.
   Bakom dem höjde Victoria sin röst varpå Richie och Stephano vände sig om. Kaffet hade kommit in och hon ansåg det vore trevligt ifall alla kunde sätta sig ner och bara... slappna av en stund.
 

 
 
 
Någon knapp timme senare hade solen börjat gå ner och kaffet var uppdrucket. Trots grälet som nyligen hände hade de haft en trevlig stund tillsammans. Det var först när de alla bestämde sig för att bege sig hemåt som det uppstod, för Stephano, problematik.
   >>Vi kanske ska kolla vart hon är. Så att inget hänt.<< kontrade Richie Stephano som nyligen börjat muttra om hur mycket han tyckte det var bra att Cornelia inte var vid fiket än. 
   >>Hon är en vampyr. Det är inte som att hon kommer hamna i sådan knipa direkt.<< muttrade Stephano där han stod med händerna i sina gigantiska fickor. 
   >>Nej, men hittar hon hem till oss då? Tänk om hon går vilse.<< sa Richie.
   >>Bra... då slipper hon komma hem igen...<< muttrade Stephano.
   >>Ursäkta va?<< svarade Richie och satte armarna i kors. >>Steffie, varför är du så arg på henne hela tiden?<<
   >>Jag är väl inte arg!<< skrek Stephano ur sig.
   >>Joho! Du är arg!<< ropade Richie åt Stephano som fortsatte muttra bittert. >>Kom igen, vi kan inte lämna henne här. Du är ju vampyr, borde inte vara så svårt att hitta åt henne direkt.<<
   Stephano knöt sina nävar i fickorna och muttrade vidare. Men han förstod att han blev tvungen att göra som Richie sa. Det vore, trots att det tog emot, dumt att lämna henne kvar.
   >>Okej... Visst, vi går väl och söker reda på henne...<< muttrade han som svar.
 
 
 
 
Gänget började strax därefter att söka kring området efter spår av Cornelia. Men trots att tre av fyra av dem var vampyrer hade de svårt att lyckas finna åt henne. Det var som att hon raderat sin närvaro, eller flytt till en annan del av staden. Vad det än var, så hade de spenderat en bra stund över att försöka leta fatt henne, utan större lycka.
   Gänget hamnade till slut längre in bland några bakgator. En lite slummigare del kunde man säga. Ingen av dem kände direkt en större fara över att vara där, med tanke på att de hade övertaget mot normala människor.
   Efter de kom ut framför en bakgata kände de av en nyupptäckt närvaro. En närvaro som sa dem att det inte var människor de skulle stöta på. Utan vampyrer.
   Gänget från gränden ropade ut mot Stephano och resterande, varpå de stannade upp och såg mot dem. Bakgatugänget tågade sig allt närmare och de verkade vara hotfullt inställda mot dem, speciellt låg deras blickar mot Richie, som var den enda ätbara av dem.
 
 
 
Stephano ställde sig instinktivt framför Richie. Han kunde inte anta att vampyrerna framför honom var yngre än han själv, och att låta Richie falla offer för vampyrer igen kunde han aldrig låta sig själv acceptera.
   >>Kom igen... Vi börjar gå tillbaka.<< sa Stephano till resten men de hann knappt komma en bit innan mannen framför dem ropade högt och tydligt åt dem att stanna.
   >>Vad gör ni i våra trakter!?<< sa mannen aggressivt mot Stephano, som för att påvisa om att han och hans familj hade trädit in i hans revir. 
   >>Vi har kommit fel. Vi tänkte gå.<< sa han kort och såg mot mannen.
   Mannen skrattade. >>Skulle inte tro det.<< han såg sedan mot Richie. >>Du vet väl om att gå omkring med blodpåsar öppet är en dum sak att göra.<< han slickade sig om munnen, varpå Richie gjorde en äcklad grimas åt honom.
   >>Uh, äckel!<< sa hon varpå mannen bet mot henne. Stephano drog henne bakom sig och snäste till. 
   >>Var bara tyst. Snälla, gör ingen Tristan igen...<<
   >>Jag kan bara göra en Tristan och knocka honom med.<< svarade Richie och försökte att komma ihåg formlerna hon kastade mot Tristan. Nu när hon var häxa kändes det lite enklare att kunna försvara sig själv.
   >>Bara för att du vet att du är en häxa, så innebär det inte att du är stark nog att försvara dig själv!<<
   >>Åhå! Så blodpåsen är en häxa?!<< utropade mannen högt. Han skrattade sedan till och såg bak mot sina kompisar som log. >>Vad sägs som det här. Om ni ger oss blodpåsen så kan vi låta er andra gå utan större problem.<<
   >>Skulle inte tro det.<< väste Jenny till och blottade sina tänder mot dem.
   >>Jenny...<< sa Stephano och såg mot Jenny, som insåg att hon inte kunde starta en fight här och nu. Det vore för farligt för alla inblandade. >>Vi vill inte bråka..<< sa Stephano men mannen framför tog ett steg mot dem.
   >>Om ni inte ger oss blodpåsen så kommer vi ta henne med tvång. En sådan delikatess vore för bra för att låta passera, speciellt eftersom vi kan få oss en saftig belöning om vi tar med henne till Master.<< bakom honom började hans vänner skrattande att gå närmare. 
   >>Master...<< viskade Stephano och såg mot Victoria som även hon reagerade på dem orden. Innan de båda två kunde tänka mer hördes ett aggressivt skrik och mannen satte fart mot Stephano för att komma åt Richie. 
 
 
 
Det dröjde en kort sekund, och sedan flög mannen bakåt mot sina andra kompisar. Han skrek till över smärtan från Cornelias spark som hade kommit från ingenstans. 
   >>Vad står ni där för?!<< ropade hon åt Stephano och resterande innan hon sedan själv kastade sig upp i luften och såg mot mannen framför henne. Mannen låg på marken och hostade kraftigt. Han blickade ilsket upp mot Cornelia.
   >>Du...<< sa han mellan tänderna. >>Vad gör du här...?!<< väste han. Cornelia sparkade till han ytterligera en gång efter han försökte att hoppa på henne igen. Hon blottade sin tänder och stirrade mot hans vänner som ryggade tillbaka.
   >>Försvinn. Nu!<< väste hon åt dem och de alla lade genast benen på ryggen och rusade därifrån. Mannen som legat på marken svor åt henne och sa att hans Master skulle få höra om det här.
   Cornelia fnös. >>Som om han inte redan vet...<< hon vände sig sedan om mot resten av familjens chockerade uttryck.
 
 
 
Det var Richie som bröt tystnaden. 
   >>Åh... wow! Det där var... wow!<< utbrast hon och stirrade med en beundrande blick mot Cornelia.
   >>Jag måste hålla med där...<< sa Jenny och även hon kände att Cornelia hanterat det hela väldigt väldigt bra.
   Stephano fnös till. Inte bara det att Cornelia var här igen, utan hon ville tydligen dyka upp och flasha till det lite extra. Vad bra.
   >>Vad gör ni i de här trakterna?!<< väste Cornelia med ens till och såg mot Stephano. >>Speciellt med Richie! Vad tänkte du med?!<<
   Stephano spände blicken i Cornelia. >>Vi letade faktiskt efter dig.<< sa han kort.
   >>Varför det?<< undrade hon. 
   >>Vi visste inte ifall du skulle hitta hem, eller om något hänt dig.<< sa Richie där hon stod bakom Stephano. Cornelia såg mot Richie och log lättsamt.
   >>Tack. Men, jag kan ta hand om mig själv. Dessutom borde ni inte varit här.<< sa hon och stirrade åter ilsket mot Stephano.
   >>Hur skulle vi veta att det här området var ett dåligt område?<< ropade han ur sig.
   >>Hörrni, har han här bott under en sten de senaste hundra åren? Eller är han bara dålig på att veta hur en slum ser ut?<< frågade Cornelia resten av gänget som alla ryckte lite på axlarna.
   >>Sluta prata som att du känt mig hela mitt liv! Såklart jag vet hur en slum ser ut!<<
   >>Så varför var du här, med Richie! Du borde vetat bättre!<<
   Stephano tog ett kliv bak. Hur skulle han kunna kontra hennes ord, när han visste om att hon hade rätt. Cornelia suckade med ens och gick fram mot Richie. >>Hur är det med dig?<< frågade hon henne. Richie ryckte på ena axeln.
   >>Jag mår bra. Jag har erfarenhet av aggressiva vampyrer.<< log hon tvärt till.
   Cornelia suckade och lade en hand om henne. Sedan såg hon mot resten av gänget. >>Kom igen, vi kan inte stanna kvar här. Dessutom, nu har ni hittat mig.<< sa hon för att sedan börja att dra Richie och resten ut från området.
 
Där de gick mot bussarna kom Victoria fram mot den bittra Stephano som bara stirrade på Cornelia som höll om Richie. Trots att han gjort om sig och sånt, så verkade han ändå ha backat femtusen steg och Cornelia ha klivit fram tiotusen...
   Hur skulle han någonsin kunna få en chans att också gå med henne bredvid sig. Med deras händer i varandras om Cornelia alltid skulle komma ivägen... Till och med nu hade hon fått vara hjälten!
   >>Stephano!<< snäste Victoria till och Stephano väcktes ur hans tankar.
   >>VA?!<< snäste han till och såg mot Victoria som himlade med ögonen. >>Innan jag ska säga det jag tänkte så ska jag bara säga att du och jag ska prata när vi kommer hem, om det här med Richie och Cornelia.<< hon lade sedan handen mot Stephano och tystade ner han innan han kunde kontra henne. >>För övrigt, måste vi tala om vampyrerna vi nyligen träffade.<< hon tonade ner rösten. >>Du tror inte att...<< började hon och såg mot Stephano.
   Stephano svalde hårt då han förstod vad Victoria syftade på. >>Jag... Jag hoppas innerligt inte det.<<