Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 9


 
Simsinspace: Forgotten Hollow Del 9
 

 
 
 
Stephano vankade av och an inne i huset medans han muttrade bittert för sig själv. Två dagar hade gått sedan de varit in i San Myshuno och det hade bara känts som en enda evig plåga sedan dess. 
   Hej... Richie... Ska vi göra något. Bam. Cornelia kom ivägen.
   Hej... Richie... Vad gör du? Bam. Cornelia kom ivägen.
   Hej... Richie... Jag skulle vilja berätta en viktig sak för dig... Bam. CORNELIA.
   Stephano suckade buttert och högt för sig själv och stannade med ens upp. Varför kunde han aldrig bara kunna... få säga det han ville?
   Två år hade det gått sedan han funnit Richie utanför Forgotten Hollow vid dess torg. Han hade aldrig tänkt mycket mer än att hjälpa den lilla flickan som legat avsvimmad i regnet, fått henne på benen igen och sedan låtit henne gå dit hon än kom från. En människa hade aldrig varit ett ideal att ha med sig kring han och hans familj. Det var inte bara saken av att hon skulle vara mer utsatt för faror, det var även det faktum att hon skulle tvingas leva kring dem som levde för evigt. 
   Stephano hade försökt att få iväg henne, men hon hade varit en envis flicka som helt enkelt inte velat lämna dem. Det hade gått så många försök, men till slut hade han gett upp och hon fick sin vilja igenom. Det var inte direkt som att resten av familjen hade tyckt det var en dålig idé. Tvärtom hade de alla välkomnat henne med öppna armar. Det var något med henne som alla i huset helt enkelt gillade. En energi, en glädje om livet.
   En sådan som fått Stephano att mer och mer börja falla för henne. 
   Hon var ju alltid där. Hon ville alltid veta mer om honom. Hon ville dra med han på konstiga saker. Hon såg honom på ett sätt han aldrig kunnat tänka om sig själv. 
   Hon var helt enkelt Richie. 
 
 
 
Stephano stannade till vid köket och såg mot gänget som stod där inne. Han sneglade mot Cornelia och han insåg att han blev tvungen att göra något. Han kunde inte låta henne få komma sig ivägen för hans känslor längre. 
   >>Vet ni vart Richie är?<< frågade han dem alla. Han hade sökt efter henne i huset, men hon var inte där.
   >>Hon gick nog ut för att fotografera.<< svarade Victoria. 
   >>Borde vi inte säga åt henne att vi ska käka snart? Så att hon inte liksom kommer hem sent igen och svimmar för att hon glömt bort att äta.<< skrattade Jenny till och såg mot resten av gänget. 
   >>Jag kan gå ut för att se om jag kan...<< började Cornelia men hörde sedan en väldigt aggressiv stämma komma från hallen.
   >>Jaggårutochhämtarhenne!<< ropade Stephano, röd i ansiktet, samtidigt som han snabbt drog sig mot dörren, öppnade upp den, gick ut och slängde igen den. 
   Evelynne visslade länge därefter. >>Tänk vad lite konkurrans kan få en att få tummen ur röven.<< sa hon sedan och såg mot Victoria och Jenny samtidigt som hon drog sig bort mot den lediga stolen bredvid Jenny. Cornelia stirrade länge och väl mot dörren innan hon drog på ett leende. 
   >>Han lär då inte behöva oroa sig för resultatet.<< sa hon och såg mot resten av gänget som verkade smått överraskade. 
   >>Öh... Du ska inte hindra honom eller något?<< sa Evelynne och såg mot Cornelia som återigen log sitt förföriska leende.
   >>Nej, varför skulle jag det?<< svarade hon.
   >>Du känner alltså inte av några speciella känslor för Richie?<< frågade Victoria och tog en klunk av sitt kaffe. 
   >>Vi kan säga så, ja.<< log hon väldigt brett och folket runtom henne förstod mycket väl vad det var hon menade. Cornelia skrattade till över den pinsamma tystnaden, innan hon sedan avbröt den igen.
 
 
>>Kanske om jag hade haft möjlighet, hade ett förhållande varit något att satsa på, men som det ser ut nu så prioriterar jag annat i livet.<< sa hon och såg mot gänget. 
   >>Det verkade då som att du och Richie hade något speciellt mellan er dock.<< sa Evelynne.
   >>Hon är en söt tjej, och väldigt rolig att vara med. Men det märktes på så långa vägar vem som var personen i hennes liv.<< log Cornelia och såg ut genom fönstret. Hon kunde se Stephano och hur han frenetiskt sprang en väg och sedan den andra för att försöka hitta åt Richie. >>Men... vem var jag att helt enkelt inte ta tillfället i akt och reta honom lite grand.<<
 

 
 
 
Stephano hade hittat åt Richie till slut borta vid den gamla bron. Han stannade upp en bit bort från henne och kände hjärtat som slog sönder hans bröstkorg. Han visste inte ifall hon visste om att han stod bakom henne just nu, det verkade inte som det. Stephano frös fast. Han visste inte vad han skulle göra. Vad var bästa tillvägagångsättet? 
   Gå fram och säga hej? 
   Ropa på henne?
   Smyga sig upp bakom henne och skrämma henne?
   Stephano suckade. Att det skulle vara så förbannat svårt att våga gå fram till henne och prata lite. Det var ju inte som att de inte kände varandra. De hade bott tillsammans i två år, och allt möjligt hade hänt under den tiden. Han hade hur enkelt som helst förr bara kunnat skälla ut henne, eller liknande eller...
   Stephano funderade. Hade han egentligen någon gång pratat med henne på tu man hand, utan att vilja säga åt henne för något hon gjort? 
   Hade det varit så pass illa att det alltid varit hon som startat samtalen mellan dem?
   Stephano kände sig med ens illa till mods. Det här kanske var en dålig idé trots allt. Det skulle nog verka dumt att han av alla skulle ta och börja prata med henne. Hon kanske skulle tro att han letat upp henne för att han ville... skälla ut henne. Såg hon han på det sättet bara? Det skulle förklara varför hon älskade Cornelia. För att hon helt enkelt var bättre än han själv. För att hon kunde ge Richie det han inte kunde.
   Han var ju bara en butter man, och hon en sådan gladlynt kvinna.
 
 
 
Stephano suckade. Solen började att gå ner och det var nog lika bra att bara gå hem och lägga sig i kistan. Han blickade upp och såg att Richie inte längre stod framme vid bron. 
   Stephano kände en knackning på sin axel och vände sig om för att se Richie stå precis bakom honom och skrika till. 
   >>Menvadihela..!<< skrek Stephano och kände hur hjärtat hamnade i halsgropen över Richies plötsliga närvaro. 
   >>Bu på dig med!<< skrattade Richie och såg mot Stephano som blev helt till sig av hennes nyckfulla skrämning.
 
 
 
>>Åh men vad..! Vad..!<< fumlade Stephano ur sig och försökte att stilla sitt hjärta. Richie skrattade bara högre över att se Stephano stå och försöka lugna ner sig. Han var så lättskrämd av sig. Något hon antog berodde på att han var en ganska nervig person rent allmänt. 
   >>Äsch, så farligt var det väl ändå inte.<< skrattade Richie vidare. Stephano gav henne en sur blick och frustade till.
 
 
 
>>Du... Du... Varför ska du alltid skrämma mig!<< skrek han till. >>Ute, inne... I min kista! Varför?!<<
   Richie drog på ett leende. >>För att du reagerar så roligt, duh. Har du inte förstått det?<< skrattade hon och höjde ena sitt bryn.
   >>Haha. Ser det ut som att jag har kul!<< röt han till.
   >>Nej.<< skrattade hon vidare. >>Men jag har.<<
   >>Kan du inte bara sluta med det!<<
   Richie lade handen mot hakan och funderade. Hon drog sedan på smilgroparna och stirrade mot Stephano. >>mm... Nej.<< skrattade hon. Stephano suckade och kände irritationen som steg.
   >>Kom igen!<<
   >>Nepp.<<
   >>Richie!<< 
   >>Steffie!<< log hon. Det var så roligt att reta honom. 
   >>Att du ska vara så..!<< Stephano kände hur ilskan bubblade. Hur alla känslorna bara låg där inne, redo att spillas över när som helst. >>Du skrämmer mig hela tiden, och du lyssnar aldrig på vad jag säger! Hur i hela friden kom jag att bli kär i dig när du hela tiden går mig på nerverna!<< skrek han plötsligt ur sig.
   >>Ursäkta va?<< Richie stannade upp. >>Va?<< hon började skratta nervöst.
 
 
 
Stephano såg för en sekund förvirrat mot Richie. Hur hon skrattade och hur röda hennes kinder blev. Hur han inte förstod varför hon betedde sig så över vad han sagt... tills han insåg vad det var han sagt.
   Stephano frös fast. Hela hans inre frös fast. Han kunde inte röra en enda muskel och han började att svettas.
   Richie skrattade än högre. Några små tårar kom ur henne och Stephano kände hur han börjades att skämmas. Han ville inget mer än att försvinna. Ner i sin kista och aldrig mer komma upp.Till slut började Richies tårar att sina och skratten att tonas ner. Hon drog bort dem från sin kind och såg mot Stephano. Han såg så förstörd ut där han stod framför henne. Som att hans värld just vänts upp och ner. Richie fick kväva ytterligare ett skratt från att komma upp. Han såg så himla rolig ut.
   >>Förlåt.<< mumlade hon och log. >>Men... jag...<< hon skrattade till och Stephano blev bara rödare och rödare. Det var som att hon hånade honom.
 
 
 
Stephano skakade på huvudet och harklade sig. Han kanske kunde rädda situationen genom att skämta bort det hela. Det kanske skulle gå. 
   >>Ja alltså... Cornelia hälsar och...<< Stephano bet sig i tungan. Var han en idiot och skulle skylla över det på sin syster!? Han harklade sig igen, ännu mer röd. >>Alltså jag...<< han fumlade med fingrarna mot sina örhängen och drog fingrarna genom dem. Han såg tvärt mot Richie som stirrade in i honom med hennes sjöblå ögon. Han slog ner med blicken i marken. >>Öh.. vet du vad. Vad sägs som att börja om... Hej, Stephano...<< fumlade han vidare. Han visste inte vart han skulle ta vägen och påminnde sig själv om att han aldrig mer kunde kliva upp ur sin kista efter den här natten.
   Richie slutade med att skratta och drog sin hand nervöst om sin arm. Hon såg mot Stephano som var lika röd i ansiktet som hans rosor. Hon själv kände hur hon fick samma nyans i hennes egna kinder över att se hans blyghet framför sig. Det var en sådan kontrast mot för den han brukade vara. 
 
 
 
>>Menade du det du sa?<< frågade hon plötsligt och Stephano rycktes ur sina tankar. Han svalde hårt.
   >>Menade vad?<< frågade han i ett försök att vilseleda henne.
   >>Det du sa nyss?<< log hon.
   >>Vad sa jag nyss?<< skrattade han nervöst.
   >>Att du var kär i mig.<< sa hon.
   >>Nej. Sa jag?<< skrattade han högre.
   >>Jaa... det gjorde du.<< log hon lurigt mot honom. 
   >>Du måste ha hört fel.<<
   >>Jag må inte ha superhörsel som du, men jag vet då vad jag hör och inte hör.<<
   Stephano svalde igen. >>Har du några bevis?<<
   >>Nej. Men jag önskar jag hade.<< skrattade hon. >>Så jag kunde få se ditt ansiktsuttryck när du inser jag hade rätt.<<
   Stephano fnös till över Richies envishet. >>Om jag får säga sanningen så har jag oftare rätt än du har.<<
   >>Bara för att du har det ofta innebär det inte alltid.<< sa hon och räckte ut tungan mot honom. Stephano tog och drog handen över ansiktet. Det var ibland som att prata med en vägg med henne. >>Är du rädd eller?<< skrattade hon till och lutade sig fram mot honom. Stephano ryckte till.
   >>Rädd för vad?<< harklade han sig och kände hur svetten rann nedför hans panna. Hon stod så nära han.
   >>Att jag inte gillar dig tillbaka.<< log hon. 
   >>Varför skulle jag vara rädd för det?<< svarade han nervöst tillbaka och kände hur varm han var.
   >>Tja, ditt beteende nu känns ganska fegt...<< svarade hon och ryckte på ena axeln. Hon behöll leendet på läpparna.
 
 
Stephano höjde ena sitt bryn mot Richie. >>Kallar du mig feg?<< sa han.
   >>Såklart jag gör.<< log hon. >>Eller, du kanske inte vill att jag gör det?<<
   >>Ingen vill väl bli kallad feg...<< sa han och svalde ned klumpen i halsen. I vanliga fall hade han inte direkt gjort en större sak av att bli kallad feg. Det var något han fått höra så många gånger av De Lamothe att han till slut själv bara accepterat det. Men nu, efter han stod här med hjärtat i halsgropen, kläderna dränkta i svett och kinderna brandfarligt röda över att han faktiskt för en gångs skull gjort något han alltid velat göra, så tog han sig faktiskt lite illa vid över dem orden. 
   >>Säg det bara.<< hon log ett bredare leende, hennes glugg skymtades och fick henne att se extra lurig ut. Stephano hade ingen aning om vad som försigick i hennes huvud, och han ville heller inte veta. Inte när hon såg ut som att hon var beredd att ge han världens största avvisande.
   Stephano suckade. Det var väl lika bra att säga det. Igen. Annars skulle hon väl springa efter honom resten av kvällen och berätta för alla hur idiotisk han sett ut. >>Jagtyckeromdig...<< muttrade han ur sig och slog ner med blicken i marken.
   >>Vad sa du?<< retade Richie honom. Stephano sneglade upp mot henne med en irriterad blick. 
   >>Jagtyckeromdig...<< muttrade han igen, lite högre.
   >>Alltså, jag kan inte höra dig.<< suckade hon.
   >>Jag är kär i dig!<< skrek han sedan till varpå Richie tog ett kliv närmare honom. 
   >>Menar du det?<< hennes röst höjdes och hon såg djupt in i hans ögon. 
   >>Men snälla någon JA!<< skrek han till. Varpå Richie tog tag i hans jacka och drog honom till sig.
   >>Bra, då vet jag.<< sa hon sedan och kysste honom.
 
 
 
Stephano frös fast så fort hennes läppar rört hans egna. Han tappade fattningen om allt och kunde för sitt liv inte förstå vad det var som hände. Det tog bara ett par sekunder av en sådan underbart härlig känsla, innan Richie sedan drog sig ifrån honom och såg mot han med rödflammiga kinder. Stephano såg mot henne och ryckte till.
   >>VADGÖRDU!<< skrek han rakt ut och tog ett kliv bak. >>Vad..! Vad..!<< Stephano förstod inte vad det var som pågick. Skulle hon inte... Var det inte meningen att hon skulle..? Vad var det som hände!?
 
 
 
Richie såg en kort stund förvirrat mot mannen framför henne. Hans rosor hade hamnat snett på hans hår och han andades korta andetag.
   >>Jag...<< började hon. >>Jag vet inte... Alltså... Jag ville väl bara... När du sa att du... Och jag visste säkert så...<< hon fumlade med orden över av att kunna förklara hennes beteende för honom. Hon visste knappt själv vad det var hon gjorde. Hon hade bara agerat spontant, igen. 
   Det var som att när hon fick höra dem orden från hans mun, så kände hon att det var okej att göra det hon alltid velat testa göra med han. Bara att hon fick den där bekräftelsen räckte för att hon visste att det var okej att få kyssa hans läppar. Richie harklade sig och drog handen bakom nacken. >>Alltså... var det inte bra eller?<< frågade hon tveksamt. Bara för att han sagt att han gillade henne så kanske hon misstolkat det hela ändå. Som hon brukade göra.
   Stephano stillade sitt hjärta över chocken från kyssen. Trots att den varit så kort, så hade den varit det mest intensiva han någonsin fått känna på i hela sitt liv. 
   >>Ja... eller det var ju inte...<< fumlade han. Stephano kunde knappt se på henne. Han skrattade till. >>Jo... det var det...<< log han blygsamt. Richie drog sig närmare honom. 
   >>Ja alltså, det var svårt att se... på din reaktion...<< skrattade hon. Stephano log snett.
   >>Jag var väl bara inte beredd... på den... Jag visste inte att en kyss skulle vara så... ja...<< började han.
   >>Har du aldrig kysst någon innan?<< frågade Richie Stephano. Han blev med ens väldigt förlägen över hennes fråga. Det var väl ingen prestige att aldrig ha kysst någon tidigare.
 
 
 
Richie såg den märkbara förändringen i Stephano och tog hans händer i sina. 
  >>Vad bra. För det var nog min första med.<< sa hon och drog på smilgroparna. >>Ja.. vad jag kan minnas då.<< skrattade hon sedan.
   >>Fast har du levt i snart 700 år så är det en helt annan sak av att aldrig ha kysst någon, än någon som levt i 28 år.<< svarade Stephano. Richie stirrade en kort stund mot Stephano innan hon gick än närmare och gav han en till kyss. >>Vad!?<< Stephano rodnade återigen.
   >>Då får jag väl bara se till att göra upp för det.<< log hon och gav han en kyss till.