TS4 FAM. JONES 4.81


 
Surprise!
Här kommer jag och droppar bomben kallad Jones till er läsare. Äntligen! Efter drygt... oh god... fyra månader plus ett par dagar så återgår vi äntligen till originalhistorian efter att ni fått läsa mer om Chantelles egna historia! Jag har ett par avsnitt på lager som jag skriver just nu, och som jag tänker jag släpper lite eftersom - om det passar för er såklart, annars får ni gärna säga till ifall ni vill ha lite mer struktur och schema över hur och när inläggen ska släppas. Eftersom det var så längesedan sist kanske någon av er vill fräscha upp vart vi lämnade sist, då kan ni kika här för att hitta åt samlingsinlägget igen som jag dessutom uppdaterat sen sist! Själv har jag, pinsamt nog, glömt bort lite grand vart jag var sist, men tur nog har jag skrivit ner egna små sammanfattningar, så jag enkelt kan hitta tillbaka igen, haha.

Men ja, det var väl allt från mig då! :D
 
[p.s. ni kanske redan börjat förstå det här, men jag kommer inte längre skriva ut ifall mina inlägg är mer "vuxna" eller ej, eftersom det är helt enkelt åt det hållet alla mina historier har börjat gå åt. Jag är ledsen ifall det inte passar alla, men för mig är det mycket roligare att skriva med mognare och mer spännande element helt enkelt.]
 

 
 
<< Del 80 | Del 82 >>

 
 
Olin återvände efter en stund för att återuppta det han lämnade i händerna hos Melissa. Det var knappt överraskande för honom att se henne i det tillstånd hon befann sig i - utslagen på golvet.
   Olin satte sig smidigt ner på knä, och lade sina fingrar gentemot hennes halspulsåder. Det bultande slagen var där. Hon var iallafall vid liv.
 
 
Olin såg i tystnad på henne. Att försöka väcka upp henne skulle bara förvärra situationen, och det var likväl bra att lämna henne där. I sina tankar kunde han inte sluta tänka hur besviken han kände sig över henne. "Fåne." var ett passande ord för just den här situationen. Att efter alla dessa år, få sig själv nedslagen av två, eller kanske bara en, ynka tonåring. 
   Hade han inte lärt sin dotter bättre? Vart någonstans hade hans kunskaper inte fört sig vidare till henne?
 
 
Olin suckade tung och ställde sig upp. I bakfickans hölster drog han fram sin pistol, och osäkrade den smidigt. Om än platsen var någorlunda stor, så var den inte stor nog att rymlingarna skulle kunna hitta sig ut så enkelt. Olin vände sig om och tog sig nedför trappan.
   Om än han hade sina principer inom hans yrke - och framtida relation till sin klient, så hade hela detta lilla spel just ändrat riktning.
   För saker och ting hade just blivit personligt.
 
 
  
 
>>Går det bra?<< frågade jag. Chantelle kved till, men gav mig en kort nickning. 
   >>Jadå...<< sa hon och lade blicken framför sig. 
   >>Bra.<< svarade jag henne kort.
   Vi hade tagit oss ut från det lilla rummet, och vandrat oss i blindo kring byggnaden. Chantelle hade svårt att röra sig ordentligt, så jag fick hjälpa henne som stöd tills hon kände sig stark nog att orka stå på egna ben. Under hela den färden ifrån rummet - som varit en form av trygghet för stunden iallafall - så sa vi inte ett enda ord. Det enda vi kunde höra från varandra var vår puls som skenade och oro över att hamna rakt i händerna på Croft, eller Melissa. Jag visste inte ifall hon fortfarande var knockad eller inte, jag hoppades hon inte skulle vakna än på ett tag.
 
 
 
Där vi gick igenom den mörka korridoren kände jag hur Chantelle sviktade ifrån mitt grepp. Jag fick försöka fånga upp henne så gott det gick. 
   Chantelle kved till. >>Förlåt...<< mumlade hon och fick kämpa med att inte ge in för smärtan. 
   >>Det är ingen fara...<< svarade jag henne tyst. >>Går det bra?<<
   >>Ja... Såklart det gör det.<< hon tvingade sig fram ett skratt mellan smärtan. Hon var så oerhört stark. Men det förvånade mig på ett sätt inte - med tanke på det hon gått igenom. 
   Efter Chantelle berättat klart, allt, så föll hon ihop och började att gråta rakt ut. På en gång så sa hon att hon skämdes så oerhört mycket för att hon faktiskt berättat om sitt liv för någon annan - för någon hon knappt kände dessutom. En hon dessutom bara haft ett starkt hat emot, utan att förstå varför. 
   Jag hade inte riktigt hittat rätt ord att säga då, utom att jag helt enkelt sa att jag kunde förstå henne, och hennes beteende bättre. Att jag kunde förstå och att det inte borde definera den hon är nu...
   >>Jag suger helt ärligt på att säga rätt saker vid rätt tillfälle, men jag antar att det jag kan säga är att låt inte ditt förflutna bestämma hur du ska vara idag... Det är liksom vad du gör nu, mot andra, som betyder något...<<
   Chantelle hade bara stirrat mot mig i tystnad därefter.
 
 
Vi fortsatte gå. Snart var vi framme vid dörren och jag hoppades inte den skulle vara låst eller något liknande. Tystnaden vi haft innan kom sig åter och jag tänkte att det nog var lika bra att låta det vara så. Det vi skulle behöva fokusera på, var att hitta oss ut - och att hitta åt dem andra med.
   Jag lade min hand på dörrhandtaget, och till vår lycka var dörren inte låst. 
   Ett kort harklande hördes, och jag sneglade ner mot Chantelle.
   >>Jag... Är ledsen för allt jag gjort mot dig.<< sa hon kort. >>Förlåt, för att jag betett mig som en jävla idiot.<<
   Jag stirrade förvånat mot den korta tjejen, med det gyllene håret. Sedan, jag vet inte varför, men ett leende spred sig hos mig. Det var nog det mest genuina Chantelle gett någon trots allt.
   >>Det är lugnt.<< sa jag och hade kvar mitt leende tills dörren jag öppnat stängdes bakom våra ryggar.
 
#1 / / Anonym:

Yes Jones!! Har saknat så mycket 😍

Svar: Aw, tack! Gud vad kul att höra! :D
Mikka

#2 / / Nellie:

OMG!har saknat Jones så jäkla mycket!

Svar: Åh, vad glad jag blir att höra det! Tack :)
Mikka