TS4 FAM. JONES 4.82

 
Bo
<< 4.81 | 4.83 >>
 
 
 
Bo fumlade sig nedför trappan med klumpiga, och svaga, kliv. Han föll in i väggen framför sig och andades djupa, råa, andetag som tryckte till i bröstkorgen. Han tog ett stödjande tag om väggen för att inte falla omkull helt, men så fort han drog sig ifrån den föll han rakt ner på marken. Benen vek sig, och kroppen orkade helt enkelt inte mer. 
   Bo hade så fruktansvärt ont i kroppen. Och han skakade av rädsla över vad han möjligen kunde fått vara med om mer än det han redan hade. 
   Det hade varit rena rama turen att han lyckats ta sig ut från rummet han och Lucas varit inlåsta inne i.
 
 
Bo lade kinden mot marken och bara fokuserade på att andas. Blåmärket som låg på kinden bultade hårt, skrapsåren mot ögat kliad fruktansvärt och hans huvud dunkade hårt. 
   Han hade klivit ur mörkret och in i ett annat efter den långe mannen med det gråa håret kommit och dragit bort påsen han haft på sig. Bo kände hur han satt fast i stolen och paniken över att han inte kunde se Celeste där. Däremot hade han sett, och hört, Lucas, som stirrat över rummet med en panikslagen blick och än mer panikslagna ord efter han börjat att tjuta rakt ut. 
   >>Vet ni inte vem jag är!? hade han skrikit och därefter börjat rabbla upp hans pappa och hur stor han var och att de säkerligen skulle ångra sig om de gjorde något mot honom. >>Ni kommer aldrig undan med det här om ni gör något mot mig..?!<< var det sista han ropat rakt ut innan mannen med det gråa håret suckat högt och slagit till han på kinden med pistolens baksida. Därefter hade han ryckt tag i Lucas hår och hållt pistolmynningen mot hans tinning och bara sagt ett par korta ord. 
   >>Jag vet vem din pappa är. Och han vet vem jag är. Försök inte tro något om dig själv.<< därefter hade han knäppt med fingrarna och en av vakterna hade slitit åt sig Lucas och fört han ifrån rummet - hela tiden hade han skrikit så tårarna rann. 
   Strax därefter hade ljudet från Lucas tystnad och Bo var ensam kvar med mannen, som givit Bo en kort blick och sedan börjat sitt förhör.
   Då Bo inte lämnat ut minsta lilla information, hade mannen muttrat och sagt att han nog skulle kunna få ut något från honom och Bo hade förstått på dem orden att han skulle göra något mot Celeste. Mannen hade bara givit han ett leende och ett >>Du är smart. Se bara till att vara smart nog att ge mig det jag vill ha efter jag kommer åter.<< och därefter hade han lämnat Bo för stunden.
 
 
Det dröjde inte länge för Bo, efter mannen gått, att panikartat börja försöka slita sig loss från sitt fängelse. Det hade tagit alla hans krafter, och det hade skadat hans handleder så hårt där repen satt, att han skulle få problem därefter, men han hade ryckt sig fri, och han hade lyckats fumla sig bort från rummet, in någon annanstans, i jakt på att hitta åt Celeste och ta sig härifrån. 
   Bo kände hur hans huvud började att dunka lite mindre, och hur hans sår gjorde lite mindre ont. Det var så skönt att bara ligga ner och vila, att bara vilja lägga sig ner och sova ett par timmar...
   Bo fick bita sin tunga för att inte falla in för sömnens ljuva barm, nej han blev tvungen att fortsätta och att hitta åt Celeste. 
 
 
Med en större kraftansträngning tog sig Bo upp på båda sina ben. Han vilade sig en kort stund mot väggen, och drog sedan ett djupt andetag. 
   Därefter tryckte han sig ifrån väggen, och sökte sig vidare igenom byggnaden.