TS4 FAM. JONES 4.86

 
 
<< Del 85 | Del 87 >> 

 
 
 
Ekot av stegen vi tog nedför trappan hördes i hela salsdelen. Det var nästan kusligt hur tomt det med ens kändes där vi var just nu. Bara vi tre, våra andetag som kändes tunga, och den skrämmande känslan av att inte kunna veta ifall vi verkligen var ensamma, eller inte.
   Jag höll min hand mot det kalla trappräcket och såg ut över salen. Det var en form av lagerlokal, eller något liknande. Det var fullt av stora lådor som låg överallt, och strax nedanför trappans slut fanns det ett hål som man kunde se ner en våning till. Bo och Chantelle gick före mig ner, och stannade till strax vid det. Jag skyndade mig ner strax efter dem.
 
 
 
Där vi stod, kändes det som första gången vi kunde andas ut igen.
   >>Vad gör vi nu?<< frågade Chantelle och såg mot Bo, och sedan mig. Hon drog handen mot pannan för att torka bort svetten som rann från den. Jag kunde se hur pass obekväm hon var med det. Jag pekade tvärs över rummet. 
   >>Jag såg en dörr där borta, vi kanske kan ta oss ut genom den.<< sa jag.
   >>Förhoppningsvis är inte den låst då.<< svarade Bo, och drog handen över sin kind. Blåmärket han hade skulle nog sitta i länge. Lika länge som mitt jag hade över ögat, antagligen.
   >>Och om den är det då?<< frågade Chantelle, hennes blick drog sig sedan över Bos axel, mot de tjocka fönstren som låg borta vid väggarna. >>Ni tror inte vi kan krossa ett fönster bara?<<
   >>Tror ni vi vågar chansa på att det funkar? Och att ingen hör oss?<< sa Bo och hans hand förde sig över hans nacke. Han såg lika spänd ut som jag antog han var.
   >>Vad annars ska vi göra, egentligen.<< svarade jag och såg mot Chantelle. Det var trots allt ingen dum idé egentligen. Så länge ingen hörde oss. >>Om inte dörren där borta går att öppna, så checkar vi fönstrena.<<
   >>Visst, men då vill jag veta vad vi gör om han Croft, eller psykot Melissa ni snackade om hör oss. Eller någon vakt vi inte sett till.<< sa Bo. >>Bara så att vi vet, ifall att.<<
   >>Bo, jag vet inte om vi har tid med det.<< jag kände mig lite irriterad på att vi inte bara gjorde det. Att sluta lägga tid på att tänka på ifall att. Den tiden fanns inte.
   >>Nej, men jag vill bara känna att det finns en backup, eller något. En plan.<<
   >>Bo, snälla, vi har inte tid.<<
   >>Jag håller med Celeste. Visst, en plan är bra att ha. Men nu måste vi ut.<< sa Chantelle, och Bo verkade inte vilja ta striden mot oss två.
 
 
 
Ett plötsligt skott hördes, och vi alla föll ihop över ljudet som ven förbi oss.
   >>Helvete!<< ropade Bo till, och trevade bak med benen. Hans andetag blev häftigare, och han skyndade sig över mot mig. >>Är ni okej?<<
   >>Shit..!<< svor jag och blickade upp. Det var nästan omöjligt att se något i mörkret. Jag kände hur hjärtat rusade. Mitt adrenalin forsade igenom min kropp, och hela jag var på helspänn. Någon hade skjutit mot oss, och missat. Men det var precis. 
   >>Åh herregud...!<< jag kunde höra Chantelle bredvid mig. Hon höll tag i räcket som avskärmade oss från att ramla ner i hålet. Jag kunde se hur hon skakade.
   Jag kunde känna hur jag skakade.
   Ett till skott ven förbi någon av oss, och vi föll ihop igen.
   >>Vad gör vi!<< skrek Bo. 
   Jag sneglade över rummet, det hela gick så fort, det fanns ingen tid. >>Spring! Dit!<< 
 
 
 
 
Han kunde se dem tre, och hur de fumlande sprang och gömde sig bakom en av de större lådorna som fanns i rummet. Tyst svor han för sig själv. Lådan låg i ett dött läge. Oavsett vart han stod där uppe kunde han inte få sikte på någon av dem.
   Det var bara två varningsskott han skjutit, i tron om att fähundarna skulle ge upp striden enklare. Men deras psyken verkade starkare än så. Han fick helt enkelt sluta att underskatta dem. 
   Olin drog sig mot närmaste trappa som kunde leda han ner till våningen de befann sig på. Han blev tvungen att gå in närmare för att försäkra sig om att allt som han gjorde inte dödade dem i första hand. Trots allt kunde han inte ha ihjäl dem utan konsekvenser för sin klient. Och han skulle antagligen inte betala om Olin inte fått ut någon som helst information från dem.
   Men sen såklart. Efter allt det var klart, så fanns det tyvärr tre vittnen för mycket att låta springa omkring som vanligt i framtiden. Och eftersom det hela ändå var personligt, så skulle det nog inte göra mycket ifall han drog ut på den processen med.