TS4 FAM. JONES 4.87

 
 
<< Del 86 | Del 88 >> 

 
 
 
>>Ah... satan...<< svor jag och kände hur det tjöt i mina öron. Det brände till när jag rörde vid nacken. Ett av skotten hade precis snuddat till vid mig, och det var först nu när vi satt bakom lådorna för skydd som jag faktiskt kände det. Bara någon milimeter extra, och det hade gått rakt igenom min strupe. Jag ryggade till för den tanken.
   Bredvid mig satt Chantelle och höll handen för bröstet. Hon andades djupa, kontrollerade, andetag. 
   På andra sidan om mig satt Bo och då och då sökte han med blicken dit han vågade sticka ut huvudet för att kunna se över lokalen.
   >>Jag kan inte se något.<< sa han. >>Men vi borde vara säkra här, en stund.<<
   >>En stund ja.<< svarade jag han och skakade på huvudet. Ett djupt andetag senare och jag var någorlunda tillbaka igen.
 
 
 
>>Vad ska vi göra?<< frågade Bo. 
   >>Jag vet inte!<< frustade jag till. >>Kan inte du komma med förslag för en gångs skull? Varför är det alltid jag som ska komma med förslag och planer.<< snäste jag till. Jag var på helspänn kände jag. Hela jag var en enda vandrande, skakig, adrenalinbomb. Vi lekte med döden här, och det skrämde mig mer än alla andra tidigare saker jag varit med om.
   Till skillnad från utomjordiska attacker, så var det här så mycket mer verkligt.
   >>För att dina planer, dumt nog, alltid fungerar...<< svarade Bo, och flackade bort med blicken en sekund. 
   Jag skrattade till, trots omständigheterna. >>Jaha, där hör man... Så du är inte så pessimisstisk till det jag gör ändå.<< log jag. 
   Bo skrattade till han med. >>Jo, det kommer jag nog alltid vara. Men tur nog så lyssnar du ändå inte och gör det ändå. Men om jag då ska säga något, så kom på något vi alla kommer härifrån med livet i behåll va.<<
   >>Alltid.<< log jag tillbaka och lutade mig sedan mot den enorma lådan och funderade. Croft kunde vara var som helst i lokalen, och det vore idiotiskt att springa ut härifrån på något sätt. Visst kunde vi dela upp oss och förvirra han på så vis, men då skulle ändå en av oss få skottet i ryggen.
   >>Hörrni...<< hörde jag Chantelle säga. Jag vände blicken mot henne. >>Varför sköt han oss inte?<< sa hon och såg mot mig och Bo. >>Han hade övertaget över oss, så varför missade han, och missade så precist?<<
   >>Gjorde han verkligen det?<< svarade Bo. >>Det är ganska så mörkt här inne, och ingen människa kan se perfekt i mörker.<<
   >>Eller så vet han bara vad han gör...<< mumlade jag och kände det som brände vid min nacke. Chantelle hade rätt, Croft hade inte skjutit för att döda, han hade skjutit för att varna. För antagligen, så ville han ha oss levande.
   För att få ut information från oss.
    
 
Jag drog på ett leende. Det kanske fanns en chans att fixa ut oss härifrån, och samtidigt få Croft ur vägen.
   Jag sneglade åt det håll vi kommit oss ner för. Trappan var den enda nedvägen hit ner, och enda vägen upp, alltså skulle Croft mest troligast komma gående nedför den, mot oss, men förbi hålet...
   >>Bo... Jag tror jag har en plan.<< sa jag, och berättade vad jag tänkte.
   >>Sa jag inte att vi alla ska komma härifrån levande, tack!<< anmärkte Bo, och stirrade mot mig som att jag var dum i huvudet.
   >>Det är det jag har att komma med, och det är nog bättre än inget om ingen annan kommer på något bättre.<< svarade jag. 
   >>Och hur vet du att han inte kommer att skjuta oss?<<
   >>Då hade han gjort det tidigare. Vi måste göra något Bo, och om varken du eller Chantelle har något annat att komma med...<<
   >>Jag är med. Bättre att försöka, än att sitta här och vänta in döden.<< sa Chantelle och drog bak håret om hennes nacke. >>Fan, så länge vi tar oss härifrån så gör jag vad som helst.<<
   >>Okej, då kör vi väl. Men ni två, se till att snacka jävligt bra.<< sa Bo, och började att röra på sig.
 
---
 
 
 
>>Jag råder er tre att komma fram, om ni känner att livet är er kärt.<< Crofts röst hördes igenom lokalen där han tog sig fram. Pistolen höll han i ett stadigt grepp. >>Seså, ni vet alla att ni är fast. Kommer ni fram slipper vi göra det här mer problematiskt än det redan är.<< fortsatte han, och ljudet av hans fotsteg som stannade upp blev vår cue. Croft siktade med pistolen mot mig och Chantelle där vi stod som två måltavlor framför hans ögon.
 
 
>>En och två, var är nummer tre?<< sa han och knyckte till med pistolen mot oss. 
   >>Borta, typ.<< svarade jag han och lade armarna i kors.
   >>Borta säger du? Och du tror jag är så pass naiv och dum?<< skrockade Croft. >>Nej du lilla gumman, säg mig vart han är om du inte känner för att ha ett skott i nacken.<< han pekade därefter pistolen mot Chantelle. >>Eller du kanske är mer vältalig än din vän här? Åtminstone så har du nog inte tendenser att bita ihop, eller ljuga dig fram i livet.<<
   >>Jag har nog bluffat mig igenom det mesta jag.<< svarade Chantelle.
   Croft suckade. >>Flickor, gör det inte jobbigare för er.<<
   Jag sneglade mot Chantelle, och sedan började vi, sakta, att gå mot Croft. >>Kom igen, fortare!<< hojtade han och knyckte med pistolen. >>Jag har inte hela natten på mig.<<
   >>Varför gör du det här?<< frågade jag honom. 
   >>Det har ingen av er med att göra.<< svarade han kort.
   >>Eh jo, för båda två av oss är ju här på grund av det.<< jag himlade med ögonen och drog på en akt framför honom. >>Vad är det ni vill ha ut av oss?<<
   >>Information.<<
   >>Och den kan ni inte fixa på andra vägar?<<
   >>Gumman, om du inte håller käften kommer jag att knäcka din käke.<<
   Jag svalde hårt. >>Vad vill ni egentligen? Vad är det ni försöker att göra?<< jag ställde bara frågor, hela tiden. Det var bara att köra på att han inte kommer att skjuta oss, och det var bara att få hans fokus på mig och Chantelle. 
   Så att Bo kunde få chans att distrahera han på annat håll.
 
 
 
Jag fortsatte prata, och ju mindre Croft svarade, desto saktare gick vi mot han. 
   Jag kunde se att han blev mer och mer irriterad på mig, men så länge han bara såg mot oss, så var det lugnt. Det här skulle gå. Ju mer tid som gick desto lättare kändes det. Snart var det hela över.
   >>Lilla du, nu kommer jag inte att svara mer på dina näsvisa frågor och enerverande bablande. Spara det till senare istället.<< röt Croft till. Han sträckte ut sina axlar där han stod och siktade mot oss.
   >>Nä, tror inte det. Jag vill också ha svar på vad det är ni håller på med! Varför ni vill ha information från oss!<< ropade jag ut, och jag fortsatte ropa med. Det var enda sättet för Bo att kunna rusa fram mot Croft och få omkull honom, utan att han hördes.
   Och det var det han gjorde nu. 
   Det tog bara en kort sekund och den plötsliga knallen från pistolen hördes. Croft stod med ryggen mot oss, och pistolen mot Bo. En enda sekund, som kändes som en evighet, och under den evigheten såg jag hur Bo föll ihop på marken. 
   >>Naiva ungar. Ni måste vara dumma som tror jag inte skulle skjuta.<< sa Croft.
   Själv skrek jag. Högre än innan.
 
 
 
>>Celeste! Stopp!<< skrek Chantelle och försökte fånga tag i mig. Men jag var för snabb. 
   Det fanns ingen rationell tanke kvar i mig. Jag bara rusade fram mot Croft i ren och skär ilska.
   >>Din jävla...!<< skrek jag.
   Sedan kunde jag inte prata längre.
   Chantelle stod stilla och stirrade. Hon kunde inte röra sig, eller säga ett enda ord. Det enda jag kunde tänka mig hon tänkte på, var hur allting för oss var över.
   Och det var mitt jävla fel.
 
 
 
Jag kunde höra Bos väsande andetag, och hans smärta där han låg på marken. Tårar rann längs mina kinder när jag såg mot han, och paniken bara växte inom mig där jag kände hur Crofts hand höll sig hårt om min mun.
   Jag kunde varken skrika, eller andas.
   >>Okej, nu är lekstunden över för er alla! Det här har pågått nog länge och om jag inte hade ett rykte att upprätthålla hade ni alla varit döda för längesedan!<< röt Croft till. Han såg över mot Chantelle och knyckte till med sin pistol igen. >>Kom genast hit.<<
 
 
 
Chantelle höll ena sin hand kring sin kropp, och jag såg rädslan speglas i hennes ögon. Jag kunde se att hon tvekade att gå längre, men efter Croft lagt pistolen mot min tinning en gång, så började hon att gå mot oss.
   Jag ryckte till med kroppen. Trots allt ville jag inte ge upp så lätt. Bo låg där borta skjuten, och jag var så arg på Croft för det. Jag var så arg på allt och på mig. Det fick inte sluta så här.
   Croft ryckte till mig och tog ett nytt, betydligt hårdare, grepp om mig. Jag kved till. 
   >>Var det du som fick min lilla Melissa att ligga på marken?<< viskade han plötsligt till. Jag svarade inte, utan sneglade bara upp med blicken mot honom. Hans ögon, de speglade död. 
   Croft log ett tvärt leende. >>Du ser, Melissa må vara dum ibland, men hon är det mest värdefulla jag har, och om det är något jag aldrig kommer att tillåta så är det om någon kommer och gör något mot henne. Precis som du gjorde.
   Mitt jobb är att få ut nog med information till er så min klient blir nöjd, och som vanligt efter det hade varit klart så skulle jag lagt en kula var i nacken på er. Men du ser, saker och ting blev personligt med ens och så enkelt ska inte vi två ha det sen...<< 
   Jag kände hur mitt blod frös till is när han nämde det han tänkte göra sen.
   >>Det blir nog bra, alla blir vi nöjda i slutändan.<< avslutade han och gav mig ett tvärt leende igen.
   Jag knep ihop med handen mot hans arm, och borrade in naglarna så hårt jag kunde i hans arm. Han ryckte till, men inget mer än det. Jag kände hur paniken blev värre, och hur rädslan spred sig. Det här var slutet, var det enda jag kunde se framför mig.
   Men jag ville inte att det skulle vara slutet. Aldrig i livet att jag skulle dö här. Inte nu, inte än.
   Det som kändes som en evighet, gick på bara några få sekunder. Med den lilla styrka jag hade kvar fick jag loss mitt huvud från hans grepp om min mun, och direkt där efter bet jag tag i hans hand.
   Croft skrek till och jag drog bort tänderna så hårt att blod spilldes. Croft hade inte sett det komma. Han hade trott han slagit ner mig för sista gången.
   Men han trodde fel.
 
 
 
Jag slet mig från hans grepp, och sparkade bak mot honom så hårt det gick. Croft föll bak mot stängslet och skrek över smärtan från mitt bett. Hade det bara varit jag där, så hade han hunnit återfå kontrollen och jag hade varit död.
   Men nu var jag inte själv. Nu hade jag en till där som fattade vad hon kunde göra.
   Jag föll ner mot marken och vände mig om för att se Chantelle springa fram och knuffa Croft över stängslet. Han kunde inget göra, utan han föll handlöst ner till bottenvåningen.
   Han skrek.
   Sedan hördes smällen, och allt blev tyst.
 
 
Chantelle stod lutade över räcket och höll ett hårt grepp om dess kalla metallyta. Hon andades häftigt och stirrade rakt ner mot Croft.
   Jag kände hur hjärtat bankade högt, och hur tyst allting verkade med ens. Jag skyndade mig upp på ben och ställde mig vid Chantelle och såg ner mot den livlösa mannen som låg där nere. Ingen av oss visste ifall han levde eller var död, och ingen av oss ville kolla det.
   >>Jävlar...<< sa jag och drog handen mot min mun och över pannan.
   >>Han förtjänade det.<< sa Chantelle kallt och såg mot mig. >>Är du okej?<<
   >>Ja... Jag är okej.<< svarade jag henne. Jag svalde hårt. >>Hur är det med dig? Jag menar du...<<
   >>Jag klarar mig, inte som att jag inte sett död förr.<< sa hon kort och drog bak sitt hår. >>Men vi måste dra.<<
   >>Ja. Det måste vi.<< sa jag och gav Croft en sista blick innan både jag och Chantelle vände oss om och sprang över mot Bo
 
 
 
>>Bo!<< ropade jag. Chantelle var redan där och kollade till honom.
   >>Han...<< hon såg mot mig. >>Han verkar okej, Bo... Hör du mig?<< hon satte sin hand mot hans kind. Bo reagerade med ett par korta ord. Han kved till då han försökte ställa sig upp. 
   Jag och Chantelle tog tag i han och lyfte han upp. 
   >>Bo, hur är det med dig?<< jag kände hur otroligt lättad jag var över att han verkade okej. Hur en tyngd med ens försvunnit. Hur rädslan över att förlora honom försvann.
   >>Jag... Har mått bättre.<< sa han och fick kämpa med att stå upprätt. Det fanns spår av blod på hans jacka. Hur illa det var visste ingen, men just nu fanns ingen tid att kolla på det. Vi behövde komma ut.
   >>Celeste, spring och kolla så dörren är öppen.<< sa Chantelle. >>Jag kan hålla tag i Bo.<<
   >>Orkar du det?<< svarade jag.
   >>Ja, det fixar jag. Men du får hjälpa mig sen igen såklart.<< sa hon och log snett.
   Jag rusade iväg mot dörren, och stannade för en sekund upp. Om den inte skulle vara öppen, så vet jag inte ifall vi hade orkat ta oss ut någon annan väg. Fönstrena låg för högt upp för Bo att orka kliva över ifall vi krossat dem, och då hade mest troligast någon hört oss, och vi hade blivit tagna igen. Och allt hade varit över.
   Jag lade handen mot handtaget, och såg den lilla detaljen som fick mig att känna lättnaden.
   Med en lättsam knyckning låste jag upp dörren, och öppnade den. Den friska brisen som låg där ute var en sådan inbjudande frihet för oss alla tre.
   Tillsammans tog vi oss ut från industriområdet, och påbörjade vår långa färd hemåt igen.