Fam. Jones - Chantelle Del 6

 
 
 
Jag sprang. Jag ville försvinna. 
   Jag hade ingenstans att ta vägen. 
   Gatulyktorna som lös upp den mörka natten var mitt enda sällskap bland gatorna där jag sprang längs. Hur kunde jag varit så dum i huvudet? Hur kunde jag inte förstått att ingenting, aldrig någonsin, ville mig väl. Jag var bara där för andra att trycka ner. Att uttnyttja. Att kasta åt sidan när det inte längre ville ha mig. 
   Jag lät mina tårar falla när jag tänkte på hur idiotiskt jag betett mig. Hur dum och naiv jag varit som trodde att Erik var min enda rätta plats. Hur jag gett han allt och han så enkelt bara lekt med mig och mina känslor. Han var ett kräk. 
   Jag svängde av vid en mindre park och stannade där. Jag försökte att andas men det enda som kom ur mig var mina hyperventilerade ljud. Det hela var så orättvist. Jag stampade ilsket ner foten i marken och skrek till. Jag slängde mig sedan mot fontänens kant och bara hängde över den. Genom mina tårar forsade tankarna och jag drog upp min telefon. På skärmen såg jag oräkneliga notiser som alla pekade mot mig. Som alla sa hur värdelös jag var. Alla pratade om mitt utbrott på festen. Alla skickade meddelanden till mig och kallade mig saker. 
   Precis som det alltid varit. 
   Jag gick in bland mina kontakter och raderade allt. Jag ville inte ha kvar någon i mitt liv längre. Jag stannade upp när jag såg Leahs bild vid hennes nummer, och jag tvekade. 
   Jag ville fortfarande hoppas att det fanns något kvar. Jag skickade iväg ett sms och förklarade allting. Hur dum jag varit. Hur ledsen jag var över vad jag gjort. Hur jag ville att hon skulle förstå att jag inte klarade mig ensam.
   Hon svarade att hon skulle komma till mig. Att vi kunde prata.
 
Det tog inte så lung stund innan jag hörde skor som gick på asfalten bakom mig. Jag ställde mig upp från fontänen och torkade bort mina tårar. 
   >>Hej...<< hörde jag Leah säga till mig.
   Jag vände mig om och forväntade mig att få se Leah stå där och verka så genuint glad över att vi kunde bli vänner igen. För det var det jag hoppades på. Det jag ville. 
   Men istället så var det som att hon tryckte in en kniv i mitt hjärta.
 
 
 
 
 
>>Vad...<< snörvlade jag tyst till. Bakom Leah kom Adalicia svassande med ett hotfullt leende påklistrat på hennes läppar, följt av ett par andra personer som varit på festen. Jag stirrade förvirrat mot Leah som bara lade en tom blick mot mig. >>Vad..? Vad är det som pågår?<< kraxade jag fram mellan mina snörvlande skakningar. Rädslan steg inom mig av att se dem alla stå där, med Adalicia under sig. 
   >>Vad det är som pågår?<< svarade Adalicia med en illvilig tonart i rösten. >>Vad tror du det är som pågår?<< frågade hon mig sedan. Jag drog armarna om mig själv för att försöka stilla skakningarna. 
   >>Jag...<< pep jag till, varpå Adalicia avbröt mig på en gång.
   >>Vet du vad, håll bara käften.<< svor hon åt mig. >>Det är faktiskt ingen idé att du ens öppnar din fula käft. För vad du än kommer säga så vet vi att det bara är lögner och patetiska rop på hjälp.<< Adalicia hånade mig där hon stod. Bakom henne såg jag de rovdjursliknande blickarna som låg på mig. De som alla följde Adalicas minsta kommando. Jag drog min blick mot Leah, som själv slog ner blicken i marken. Jag kände med ens en enorm ilska spy upp från mig och jag riktade allt mot henne.
   >>Leah! Vad..! Vad är det som pågår?!<< skrek jag åt henne och hon flackade till med blicken som mest. Hon var helt tyst. Det var istället Adalicia som pratade för henne.
   Hon skrattade till. >>Dumma, dumma Chantelle. Att du inte kan förstå att Leah här äntligen fattat hur patetiskt det är att vara med dig. Åh, stackarn som fått dras omkring med din fula nunna hela tiden. Inte undra på att hon aldrig blev någonting mer eftersom du var den som drog ner henne i skiten.<< 
   Jag blev tom i blicken och såg mot Leah ännu en gång. Hon var fortfarande tyst, och det var hennes tystnad som sa mig att Adalicia hade så rätt. 
   >>Leah...<< började jag, och den här gången var det Leah som svarade mig.
   >>Chantelle, bara sluta. Liksom, det är som Ada här säger. Du är dålig, du ser ut som en billig hora och du beter dig som en jävla pajas när du håller på.<< hennes röstläge var helt förändrat. Den innehöll en spydig underton och så mycket hat. >>Jag var bara vän med dig för att jag blev tvungen. Liksom snälla. Tro inget annat om dig själv.<< avslutade hon sedan och såg mot Adalicia som log ett bekräftande leende åt henne. 
   Jag blev knäpptyst och jag kände hur sviken jag blivit. Det här bekräftade bara allting för mig. Jag hade ingen och jag hade aldrig haft någon. Jag var ensam. Som den förlorare jag var.
   Jag slog ner blicken i marken och hörde skratten kring mig. Adalicia sa någonting om hur hon kommit sig hit för att se till att ge igen för det jag gjort mot henne under all denna tid. Jag lyssnade inte så noga. Istället, med stort hat i blicken som jag gav mot Leah, och sedan mot Adalicia, lyfte jag upp mitt huvud och skrek åt dem att dra åt helvete innan jag sedan började att rusa från parken. 
   Bakom mig kunde jag höra Adalicias skrik mot sina vänner. Hur hon skrek åt dem att ta fast mig. Att se till att jag skulle få ångra allting jag gjort mot henne, ända sedan den dagen jag föddes.
 
---
 
 
Den sena natten blev strax ett faktum och jag hade tagit mig ut från den inre stadskärnan och befann mig vid den gamla tågstationen. Kylan slog in i mina ben och jag huttrade kraftigt. Mina fötter blödde efter allt springande och jag ville mest av allt bara kasta av mig skorna. Jag ville dra av mig kläderna, torka bort sminket och rufsa till mitt hår. Försvinna från det skal jag bar. 
   Men om jag gjorde det skulle alla se mitt nakna jag. Mina svagheter. Mina brister. Den jag egentligen var, och det kunde jag aldrig göra. 
   Jag satte mig ner vid kanten på tågstationen och såg ut över spåren. Jag funderade hur jag skulle göra härnast. Om jag skulle hoppa ner och gå vidare längs spåret och se vart jag hamnade. Om jag skulle invänta nästa tåg och se ifall jag kunde åka med det...
   Eller bara hoppa framför det när det väl var här.
 
 
 
Döden. Den kändes med ens så lockande. Så självklar. Så enkel att ta sig till. Det var inte heller som att någon skulle sakna mig ifall jag hoppade. Det var inte som att någon skulle minnas tillbaka på mig och tänka "Åh, Chantelle varför?". Det var snarare som att de alla skulle tänka "Åh, Chantelle äntligen."
   Jag drog en djup suck och stängde mina ögon. Jag kände hur jag började skaka där jag knöt mina händer över kanten där jag satt. Det var nu eller aldrig.
   Men trots all skit jag gått igenom, så ville jag ändå inte bara låta det ta slut så enkelt.
   >>Din lilla slyna...<< jag vände mig kvickt om och stirrade mot Adalicia som stod och andades häftigt bakom mig. >>Att du har mage att få oss att behöva leta överallt för att hitta åt dig...<< hon klev ett steg närmare och jag ställde mig upp och stirrade emot henne. Blicken hon gav mig. Så hånfull.
   Hon tog kvickt tag i min klänning och tryckte mig framåt. Jag kände hur nära kanten jag var. Jag stirrade in i hennes blick. Paniken som flödade inom mig blev värre för varje sekund som gick. 
   Adalicia spottade mig i ansiktet. >>Fy fan för dig.<< svor hon. >>Jag kan inte förstå... Jag kan bara inte förstå hur någon som du så enkelt kunde få för sig att försöka rida på min våg! Att försöka tro att du är någon! Att bara ge dig på och ta det som är mitt!<< väste hon ur sig. Jag kved till och kände hur jag började hänga mer och mer över kanten. >>Vill du veta en sak! Ända sedan du föddes så har jag hatat dig såå mycket. Du kom in till min perfekta värld och förstörde alltihopa! Du är så jävla patetisk och borde ha blivit aborterad så fort mamma blev gravid med dig!<< Adalicia slog till mig över ansiktet. >>Men vet du vad... Det gör ingenting, egentligen. För nu kan jag lika väl göra det istället.<< sa hon och började trycka mig mot kanten. 
   Jag kände paniken skjutas ut genom min kropp och jag skrek till. >>Släpp mig!<< jag drog tag i hennes arm och kände att det var nu eller aldrig. Jag drog henne till mig och båda två hamnade mellan varandra.
   Det slutade med att vi båda föll.
   
 
 
Mitt huvud började ringa och jag såg suddigt framför mig. Min rygg gjorde fruktansvärt ont och jag hade svårt att andas. Det var främst små väsningar som kom ur mig vid varje andetag och jag fick kämpa för att inte svimma av.
   Jag började att försöka ställa mig upp. Yrseln slog i mig med en väldig kraft och det kändes som att jag skulle spy när som helst. Bredvid mig hörde jag Adalicias tunga stönande. Hon låg bredvid mig och verkade lika illa däran som jag var. 
   Jag drog mig upp och började att försöka ta mig mot kanten för att komma mig upp från spåret. Jag blev tvungen att fly. Adalicia hade varit så seriös med det hon sagt.
   Hon ville verkligen ha ihjäl mig, här och nu.
   Jag kom inte längre än någon meter innan jag föll ner mot marken igen. Jag kände en hand mot min fotled och sneglade bak för att se Adalica stirra rakt mot mig, tänderna var blottade och hennes ansikte var förvridet i en förvräng mask. Hennes så perfekta ansikte, det alla älskade, var inte längre möjligt att älska. Jag började sparka mot henne men hon drog sig till mig. Hon ställde sig upp och sparkade till mig mot magen så hårt att jag tappade andan. 
   Adrenalinet sköts ur mig och jag reagerade på ren instinkt. Jag slog med foten mot hennes ben och fick ner henne på marken, samtidigt så reste jag mig upp och började att springa.
   Men längre hann jag inte förrens Adalica tacklade upp mig mot väggen. Hon lade sin arm om mig i ett strypgrepp, precis som hon brukade göra mot mig.
 
 
Jag kände hur mitt medvetande började att sina mer och mer. Adalicia var så fruktansvärt mycket starkare än jag var och hon hade övertaget mot mig. Alltid ett steg före. Alltid så mycket bättre.
   >>Slyna! Slynaslynaslynaslyna! Din jävla patetiska slyna dö! Dödödö!<< skrek hon mot mig och jag kunde ser hur ilskan hos henne tog över. Hennes ögon glödde av hat. Hon hatade mig. Hon ville ha ihjäl mig. 
   Jag skrek och försökte att slå mig fri, men vad jag än gjorde så fick hon att falla djupare ner i mörkret och snart skulle jag inte längre vakna till igen. 
   >>Åh, jag har verkligen längtat efter det här...<< skrattade hon högt. Hon spottade återigen mot mig. >>Att äntligen få dig ur vägen. Att äntligen få slippa se ditt fula ansikte varenda jävla dag. Att äntligen bli kvitt dig. Du är patetisk. Du är en förlorare!<< hon log, ett förvridet ilsket leende. Hon släppte med ens taget en sekund, för att sedan trycka hårdare. Hon ville dra ut på det hela. >>Åh men vet du vad det bästa är! Det bästa är att ingen kommer att bry sig om vad som hände här! Ingen kommer att bry sig om att du dör, eller ens bry sig om att det var mitt fel. För du är ingen värd att tänka på. Att ens behandla som en person! Mamma och pappa kommer bara bli glada över att slippa dig. Jag kommer bli överlycklig! Erik kommer glömma bort dig på en gång, och Leah, jag hon var ändå aldrig din vän!<<
   Jag kände hur tårarna började falla längs mina kinder. Hur ont det gjorde att höra på det hon sa. Att få höra sanningen om och om igen. Hur patetisk jag var. Hur ful jag var. Hur allt jag gjorde aldrig räknades. Jag var ingen, och jag skulle aldrig bli någon. Ingen skulle någonsin se på mig. 
   Jag skulle aldrig få känna mig viktig.
   >>Se bara till att dö nu, syrran.<< sa Adalicia och log.
   Jag såg mot henne, och jag skrek. Jag ville inte dö. Oavsett vad, så ville jag inte dö.
   Jag kunde aldrig låta henne få sin vilja igenom. Inte den här gången. Aldrig mer.
 
 
 
 
Jag skrek högre. Jag kämpade hårdare. Jag slogs mot min syster och min vilja att vinna över henne. Att bevisa för henne att jag var värd att fortsätta leva. Adalicias blick fick en nytänd förskräckelse inom sig och hon tappade för en sekund sin makt över mig. Bara den enda sekunden var nog för mig att kunna sparka till henne så att hon tappade sitt grepp om mig. 
   Bortom horisonten hördes ljudet av en tågvissel. Och ljuset från det kom sig allt närmare. 
   Adalicia tog sig om magen och kved till. Hon tog sig ett steg närmare mig och jag gjorde det enda jag kunde för att försvara mig själv. Jag knuffade till henne. Hon fumlade baklänges och tappade balansen. Ljuset kom sig allt närmare. Hon snubblade till igen och for mot marken. Jag vände mig om och började att klättra upp för kanten. Jag slängde mig över marken, och sneglade bakåt. 
   Både jag och Adalicia märkte av tåget som kom mot henne. Hennes blick fylldes med en skräck och hon skrek. Hon försökte att ta sig därifrån, men hon föll ned igen. 
   Hon hade fastnat med foten i rälsen. 
   Tågvisseln ekade i natten. 
   Skriket från Adalicia kom strax därefter.
   Sedan blev allt tyst.
 
 
Inga ljud hördes förutom mina egna andetag. Jag såg ner mot rälsen och spydde sedan. Jag började att skrika och gråta och alla känslorna flödade ur mig där jag låg på sidan om. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
   Adalicia var död. Min syster var död.
 

Kommande inlägg

 
 
Halloj! Tänkte hoppa in hit och komma med lite info som alltid med hur det ser ut nu en tid fram. Som ni vet så löste sig problemet med Teleportationsmodden och jag kan andas ut och bli en lyckligare människa igen, haha. Trodde för en sekund allting var över, till och med Sandy var mer optimistisk än jag över att det skulle lösa sig, haha.
 
, jag har egentligen inte så mycket nytt att komma med egentligen. Som samlingsinlägget om Forgotten Hollow sa så släpps nästa "säsong" nu på måndag. Personligen känner jag att det är nu serien börjar ta fart, och saker och ting kommer att börja gå mer och mer mot kaaos. Som alltid när det kommer till mig, haha.
 
Jag har förutom Forgotten varje måndag och fredag bestämt mig för att göra en 30 Dagars utmaning med bloggen som jag gjorde för gudjagvetintehurlängesedansist. Jag känner att det vore kul att göra, mest för att se skillnaderna från då och nu, och som en chans för er att få lära känna mig och mitt sims lite mer. En del svar kanske blir samma som förr, eller inte. Tanken är att ett sådant inlägg kommer komma ut varje dag från och med den första april. 
 
Sist men inte minst så kommer jag att släppa tre avsnitt av Jones nu till helgen, fredag, lördag och söndag. Vi kommer då återgå till Chantelles backstory och fortsätta där vi lämnade sist. För er som känner att ni vill läsa om de tidigare inläggen kan ni kika på Gen 4 - samlingsinlägg här. Jag har även uppdaterat hela den sidan så att alla avsnitt som är ute finns enkelt att navigera sig till. Ni kan även där se att det bara är sex avsnitt kvar av Chantelle innan jag återgår till "the main story".
 
Men det var väl det antar jag. Om ni har några funderingar eller input eller liknande, så släng iväg en kommentar, det uppskattar jag. Annars så är det bara för mig att återgå till att fortsätta spela och skriva vidare helt enkelt, haha. 
 

Väldigt viktig information

 

 
Update 25/3
 
Teleportation modden är fixad! Vilket innebär att jag kan börja spela igen! Woop!
 
 

 
 
 
Hej alla, jag tänkte bara skriva ett kort inlägg här och berätta om en väldigt viktig grej som precis hänt. Och det är att en väldigt viktig mod till sims precis har gått sönder och inte längre fungerar. Teleportation modden har gått sönder.
 
Det här är en ganska big deal för mig, och väldigt många andra simmers där ute som tar bilder i spelen. Vad det här innebär är att jag inte längre kan placera ut mina simmar exakt som jag vill, jag kan inte posa dem i parposer eller speciella poser med objekt. Jag har helt enkelt tappat en extremt stor kontroll över hur jag vill ha mina bilder, och för mig är det en sådan viktig grej i hur jag vill visa min story i bild. Ända sedan den här modden kom till communityn så har allt jag gjort till bloggen speedats upp något enormt, och att återgå till det jag hade i början känns som en omöjlighet för mig. Jag skulle helt enkelt tappa så mycket. Jag kan helt enkelt inte längre fota simmarna i specifika situationer, utan måste helt och hållet jobba med det spelet kan erbjuda. 
 
Jag känner att det här är en väldigt tråkig deal för mig. Hela mitt simmande och bloggande vändes typ upp och ner och jag vet inte vad jag ska göra helt enkelt. Jag sitter som på nålar och hoppas verkligen att modden kommer att fixas och fungera igen, men när jag läser om att originalskaparen helt enkelt inte varit aktiv på ett år så känns det som att det inte kommer bli bra igen. Nu är det så att skaparen bakom själva pose funktionen i spelet ska kolla på det här, och jag hoppas innerligt att hen kan fixa den. För om det inte går att göra något, ja... då måste jag helt enkelt se efter hur jag ska fortsätta med bloggen. 
 
Jag vill verkligen inte att det ska sluta med något sånt här fånigt. Men jag vill heller inte fota bilder med poser som inte alls funkar för det jag vill berätta. Jag ska helt enkelt vänta och se vad som händer, och sedan när mer information kommer ut så berättar jag om det för er. Jag tror nog att någon kommer fixa det, eller skapa en ny funktion, för att den här modden är för viktig för alla simmers. Det är väl bara vänta och se, men jag ville säga det till er så ni vet. 
 
 
Håll tummarna på att det här kommer fixas snart!