Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 3


 
Simsinspace: Forgotten Hollow Del 3
 

 
 
 
Klockan som hängde i Victorias rum var det enda ljud som hördes i hennes kontor. Det ekade högre än vanligt och fick tiden att kännas som en kraftfull kamp om livet. Stephano hade sprungit upp med Richie i sin famn, tätt följt av Evelynne och Jenny, till kontoret så fort han kommit sig in genom grindportarna. Victoria hade redan tagit sig upp och var i full färd med att ta fram alla instrumenten hon behövde för att kunna ge Richie den hjälp hon behövde. Det fanns ingen tid att förlora. 
   Efter ett tag var den största paniken över, och det enda de kunde göra var att vänta och hoppas. Under tiden frågade Victoria ut Stephano om vad som hänt för att få han att inte behöva fokusera all sin oro över Richies välmående. Han fick kämpa med att få ut det som han visste om. 
   >>Så. Aurora är lös.<< sa Victoria lugnt. Hon blickade på Stephano och sedan ner mot Richie.
   >>Ja.<< svarade Stephano kort. Han kunde knappt fokusera på frågorna.
   >>Förhoppningsvis så gör hon inte så stor skada. För stunden iallafall.<< 
   Stephano drog en djup suck. Förhoppningsvis inte mot andra. Hon hade redan åsamkat en alldeles för stor skada mot dem. 
   >>Umm... Alltså, om jag får tränga mig in i samtalet men... Varför är inte Richie en vampyr?<< hördes Evelynnes oroande stämma bakom dem. Hon och Jenny hade såklart hört hela samtalet mellan dem, och det var just det faktum att Richie inte var en vampyr som fick henne att reagera. 
   Stephano ryckte kort på axlarna. >>Jag vet inte...<< mumlade han och blickade bak mot Victoria. 
   >>Du har sagt att Aurora var fast i en djup sömn, och om hon nu vaknat igen så kan det bara bero på en sak. Och det förklarar varför Richie var där...<< sa hon kort och såg mot Evelynne som himlade med ögonen åt Victorias sätt att inte bara säga saker och ting på en gång. 
   >>Hur kan vi inte ha märkt av något?<< mumlade Stephano.
   >>Men herregud snälla säg vad det är bara!<< fnös Evelynne till och drog armarna i kors.
   Ett plötsligt muttrande hördes och alla blickade med ens mot Richie och höll andan. 
   >>Richard!<< ropade alla i rummet i kör när de såg den vithåriga flickan börja vakna till liv. 
 
 
 
Sakta började Richie återfå sitt medvetande. Hon försökte att röra sin kropp men hon var alldeles slut. Huvudet värkte och hon kände hur allt snurrade kring henne. Det gjorde fruktansvärt ont i hennes nacke, en liten punkt som värkte och en smärta som strålade ut längs med sidan av den. Hon hostade plöstligt till och drog en djup suck.
   >>Uh... Vad... Vad hände?<< mumlade hon och såg mot personerna som stod samlade kring henne. >>Vad... Vad gör ni i mitt rum?<< Richie kände hur förvirrad hon var. Det tog ett tag för henne att inse att hon inte alls låg i sitt egna rum, i sin egna säng, utan befann sig inne hos Victoria. 
   Richie kände med ens en tyng ovanpå henne och kände en bekant doft, väldigt härlig doft, lägga sig vid henne. Stephano drog henne närmare sig och höll henne hårt. >>Uh... Steffie... Kan inte.. andas...<< 
   Han släppte henne sedan och satte sig lite på sidan om. Han kände hur en röd strimma la sig på kinderna när han insåg vad han gjorde bland dem andra. 
   >>Förlåt...< sa han och log lättat mot henne. Han ville mest av allt bara gråta, men han valde att spara tårarna för stunden. Det skulle bli så mycket att förklara för Richie ifall hon fick se hans tårar. 
   Bakom dem två stod Jenny och kände hur oerhört lättad hon var att se Richie vara vid liv. Hela tiden hade hon känt en oro över hennes liv. En skuld till och med över att det varit hennes fel att hon kommit in i den situationen. För om hon inte blivit ett monster, så hade inget av Stephano och Richies bråk hänt, och Richie hade aldrig försvunnit hemifrån på grund av det.
 
 
 
>>Hur är det fatt?<< frågade Victoria Richie med ett leende. Trots att situationen i sig varit skrämmande så var det en glädjande sak att Richie var vid liv. 
   >>Förutom att jag har en dundrande huvudvärk och tror jag tappat alla mina minnen igen... Så mår jag väl bra...<< sa hon och gnuggade handen mot sitt huvud. 
   >>Och det är det viktigaste.<< sa Stephano och såg mot Richie med ett leende. Hans ögon var våta, och det var inte långt ifrån att tårarna skulle falla igen. Richie tryckte ihop sin ögon och började känna hur minnena kom henne åter igen. Hon öppnade dem med ett ryck, och det fanns en bakomliggande panik som kom ur henne igen.
   >>Vart... Var är..?<< hennes röst började att skälva över tanken på den blonda vampyren hon nyligen stött på. 
   >>Inte här.<< sa Stephano kort. 
   Richie kände hur hennes ögon blev våtare och skammen som kom över henne när hon kom på vad hon gjort. >>Uh.. Ååh... Vad har jag gjort...<< snörvlade Richie till. >>Vad har jag gjort!<< hennes tårar vällde ur henne och hon grät högt. 
   Stephano såg mot henne. >>Du har inte gjort något alls...<< började han. 
   >>Men det har jag!<< grät Richie. >>Jag... Jag väckte Aurora! Jag väckte pungråttans syster! Hade jag aldrig lyssnat på Tristans lögn så hade det här aldrig hänt! Allt är mitt fel!<<
   >>Inget är ditt fel...<< började Stephano. >>Om inte jag... Om inte jag varit så förbannat envis, så hade inget av det här hänt...<< sa han men Richie skakade frenetiskt på huvudet.
   >>Nejnejnej! Allt är mitt fel! Jag var dum i huvudet som inte lyssnade på dig utan lyssnade på pungråttan! Jag borde ha fatta bättre!<< grät hon vidare. Hon skämdes så över hur dum och idiotisk hon varit. Som inte bara kunde förstå bättre. Att hon aldrig lärde sig att tänka längre än hennes näsa räckte.
   >>Richie...<< svarade Stephano med en mjuk ton. >>Det är mitt fel. Jag skulle ha förvandlat dig så fort du bett mig om det...<<
   >>Jag kan ändå inte bli vampyr!<< spottade Richie ur sig. >>För jag är en häxa!<< det var där och då hon insåg att hon gjort så mycket fel. Hon hade väckt Aurora, och hon kunde aldrig bli en vampyr. Allt det värsta på en gång. 
   >>Ja, där fick jag svar iallafall..<< muttrad Evelynne till varpå Jenny slog till henne på axeln. 
   Stephano drog sig mot Richie och torkade bort hennes tårar. >>Det kommer bli bra...<< sa han och kände hur hans egna tårar började falla. >>Det kommer bli bra.<< log han mot Richie som andades häftigt och skakade i hela kroppen. Det dröjde inte långt därefter innan hon kände hur trött hon var, och hon svimmade av. 
   >>Hon kommer återhämta sig.<< sa Victoria och såg mot Stephano. >>Vad sägs som att vi lämnar rummet?<< sa hon och såg mot Evelynne och Jenny som båda nickade kort. Stephano såg mot flickorna som gav sig ut från rummet. Själv bestämde han sig för att stanna kvar en stund till.
 
---
 
 
 
 
Resten av familjen samlade sig i allrummet utanför kontoret och diskuterade det som just hänt. Det var många svarslösa frågor som fortfarande hängde i luften, speciellt dem som rörde Richie och huruvida det kunde vara som så att hon var en häxa. Det hade aldrig funnits spår av det innan. Trots att en häxa inte aktivt använde sina krafter så fanns det ändå spår som kunde peka på att en person var det. Men för Richie hade det aldrig funnits något alls. Under den tiden hon bott hos dem hade hon varit så magilöst lagd som man kunde vara. 
   >>Vad kommer det här innebära? Alltså, nu både att Richie är en häxa och Aurora som är fri?<< frågade Evelynne Victoria som hade mest koll på både häxor och Aurora av dem som fanns i rummet för stunden.
   >>Förhoppningsvis ingenting. Det mesta kommer nog vara som vanligt, tror jag. Det är nog familjen De Lamothe som kommer få det mest obehagligt kring sig den kommande tiden.<< svarade Victoria. >>Vi kan tala vid med Stephano senare, han har mest information om Aurora och hur hon är som person.<<
   >>Det finns alltså ingen chans att Richie kan bli vampyr...?<< frågade Jenny Victoria. 
   >>Nej. Tyvärr inte.<< svarade Victoria. >>Och innan du försöker. Det handlar om genstrukturer och, hur ska man säga det, "en barriär" som häxor har med sig sedan en lång tid tillbaka för att undvika att omvandlas och förlora sina krafter. Den går inte att ta sig förbi. Inte ens urpsrungsvampyrerna kan rå på den.<<
   Jenny sa ingenting, utan lade blicken mot marken framför sig. Hon förstod vad det här skulle innebära. 
   Evelynne blev också tyst. Hon förstod hon med, och lade blicken mot dörren till Victorias kontor. Richie var en häxa och skulle aldrig kunna bli vampyr. Hon skulle aldrig kunna leva med dem i resten av deras evighet. Hon var dömd att dö någon gång.
   Evelynne drog en djup suck. Det kändes på ett sätt inte rättvist. För Richie var det allt hon önskat sig att bli en av dem, och att få leva med dem, och nu var den drömmen för evigt borta. Evelynne kunde förstå Richies önskan om att bli något hon inte fötts som, och att få känna sig hel och lycklig över att äntligen få bli det. 
   Evelynne kände en tryckande känsla i bröstet. Trots att hon inte var så förtjust i människor, så var ju Richie ändå Richie. 
   Och tanken på att Richie en dag inte skulle finnas med dem längre, fick Evelynne att känna på en smärta hon aldrig känt tidigare.
 

Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 2


 
Simsinspace: Forgotten Hollow Del 2
 

 
 
 
Stephano stannade tvärt upp och såg upp över herrgården. Han tvekade insinktivt till inför att gå in till familjens hus, gamla minnen över att bevandra den plats de bodde på hemsökte honom. Men när bloddoften slog in i han starkare insåg han att han inte kunde stå och låta sin rädsla styra.
   Inte när det gällde Richies liv. 
   Stephano rusade in mot herrgårdens portar, och utan att tänka slog han upp dem och drog sig in mot hallen.
 
 
 
 
Inne i huset var det tyst. Skrämmande tyst. Inte ens Vlad, husets stela ägare, fanns innanför herrgårdens portar för att strosa sig förbi och be Stephano lämna stället. 
   Stephano hann knappt ta ett par steg innan doften av blod drog sig in i hans system och fick en våg av illamående att skölja sig upp mot hans mun. Han fick trycka tillbaka känslan av att vilja huka sig fram och spy ner heltäckningsmattan han stod på. 
   >>Vad... Vad är det som har hänt..?<< mumlade Stephano för sig själv där han drog sig igenom huset och letade efter Richie. En oroande känsla spred sig sedan igenom honom där han befann sig närmare husets källarplan. Det var en omgivande aura som han så väl kände igen, men som han verkligen inte hoppades var sann. Bloddoften slog i han kraftfullar där han stod och blickade ner mot källaren. Han höll andan och började att gå ner för trapporna.
   Det var mörkt. Det var kallt. Han kände hur pulsen ökade och han svalde hårt där han svängde av längs hörnet. Vad han än kunde tänkas se, så hoppades han inte på att...
 
 
>>Richard!<< Stephano skrek ut hennes namn där han såg henne ligga utslagen på golvet längre in i rummet. Hans inre stannade upp och han slutade tänka.
   Tiden tycktes stå stilla där han sprang emot den livlösa flickans kropp. Hur allting kring honom omfamnades i ett enda mörker och hur han återigen befann sig under samma omständigheter som det varit för så många hundra år sedan. 
 
 
 
>>Nej..Nejnejnejnej!! Snälla säg inte att..!<< Stephano omfamnade Richie i hans famn och höll hennes kropp nära sin egna. Henns kropp kändes kallare än den brukade och hennes ansitke hade tappat all den färg som hon vanligtvis brukade ha. Han skakade lättsamt till på henne i ett försök att få hennes ögon att vakna till liv. >>Snälla... Richard...<< han kände hur tårarna började välla inom honom och han fick slå undan med blicken från hennes livlösa ansikte för att inte börja gråta. Hans blick drog sig längre in mot rummet där en kista stod halvt öppnad och bredvid den låg Tristan. Det var med ens Stephano insett vad som hade hänt.
   Aurora De Lamothe hade blivit väckt från sin sömn.
   Stephano bet ihop sin käke och tog kraft för att kunna se ner på Richie igen. Han förstod inte vad hon hade här att göra. Var det så pass att Tristan dragit med sig Richie ner hit för att låta sin syster få något att äta efter hon vaknat upp igen. Stephano var så arg på mannen som låg där inne, och hans blick blev så kall och mörk när han såg mot Tristan. En våg av hat översköljde honom och det fanns en brinnande glöd som så gärna ville ta tillfället i akt och bryta nacken av mannen där han låg avsvimmad. Men Stephano fick tvinga sitt mörker från honom. Han hade redan dödat nog i sitt liv, och han hade lovat sig själv... Aldrig någonsin igen.  
   Stephano kände med ens en kort rörelse från Richie och hans hjärta började pulsera. Hon var vid liv! Stephano drog Richie närmare sig. >>Richie..! Richie!<< han sökte efter ett medvetande, men lika fort hon visat sig vid liv, lika fort drogs det åter tillbaka och Stephano kände paniken. >>Richard! Nej! Stanna med mig!<< skrek han. 
   Stephano såg mot Richie och han insåg att han skulle göra det han borde gjort för så längesedan.
   Med en kvick rörelse drog han henne närmare sig och förde sin mun närmare hennes hals. I ett enda desperat grepp om henne valde han att ge henne den förbannelse som gjort han odödlig, men den förbannelse som även räddade hans liv. 
 
 
 
Tiden gick och hur han än försökte, hur många gånger han bet henne, hur länge han än väntade hände ingenting. Han blev mer och mer desperat och hans hjärta slets mer och mer itu. Det gick inte längre. Tårarna vällde ur honom och blötte ner hans kinder, lade sig på Richies ansikte och följde lättsamt med hennes kinder. Han förbannade sig själv. Han hatade sig själv. Allt var hans fel. Hade han inte bråkat med henne. Hade han inte varit så envis. Så självisk. Så satt i sina egna vägar. Så förbannat rädd för att våga älska igen så hade han aldrig fått se det hända igen. Allt var hans fel att Richie inte längre fanns med dem längre. Allt var hans fel, och bara hans fel. 
   Stephano höll om henne så hårt och så länge.
 
 
Stephano fortsatte låta tårarna rinna. Han lyfte försiktigt upp Richie i sin famn och vände sig om. Han började sedan att gå. Han hade inget kvar här att göra längre, och det han behövd göra nu, var att bege sig iväg innan resten av De Lamothe kom hem igen. 
   Bakom honom kunde han höra stönen som kom från Tristan där han försökte att resa sig upp. Stephano gav han ingen blick. Han stannade inte upp utan fortsatte gå. Han antog att det varit Aurora som knockat sin egna bror mitt i allt.
   Vilket han förtjänade. 
 

 
 
 
>>Jag har kollat uppe vid gläntan. De var inte där!<< ropade Jenny där hon stod nere vid husets trappuppgång och såg oroat mot både Victoria och Evelynne. 
   >>Ingen var inne. Jag dubbelkollade till och med under Richies sängöverkast ifall de lyckats gömma sig där för att ha lite kul i hemlighet. Men ingenting.<< svarade Evelynne där hon stod nyvaken iklädd sin morgonrock. 
   >>Inte för att vara sådan, men jag tycker inte det är nice att skämta just nu.<< morrade Jenny till Evelynne. Hon gillade Evelynns skämt, men i en situation som denna var det inte alls okej. Speciellt inte med tanke på det som även hände tidigare idag. Jenny kunde inte låta bli att känna sig skyldigt delaktig till att både Riche och Stephano var mystiskt borta. 
   >>Jaja, förlåt...<< mumlade Evelynne till. Hon ville inte erkänna det så enkelt, men hon var faktiskt orolig över vart Richie och Stephano var. För trots att hon avskydde människor, så var Richie ändå helt okej.
   >>Måste ni bråka nu...<< sa Victoria där hon stod nedanför husets trappuppgång. Sedan suckade hon. >>Vi får helt enkelt fortsätta söka vidare. Hon såg mot Jenny. >>Kan du kolla kring grannhusen och se ifall du ser något där?<<
   Jenny nickade till svar. >>Absolut.<<
   Victoria såg sedan mot Evelynne. >>Kan du se ifall du får tag på Mirza? Han kanske kan se ifall han ser dem i staden?<< frågade hon och Evelynne ryckte på axlarna.
   >>Jag har redan försökt ringa han. Inget svar.<< sa hon.
   >>Då får vi helt enkelt hoppas de är kvar härikring.<< svarade Victoria. Det var inte heller ofta Mirza hade sin telefon avslagen, eller att han var okontaktbar. Hon hoppades inget hänt honom med, med tanke på hans omständigheter. >>Evelynne, kan du se efter...<< började Victoria men vände sig sedan om tillsammans med resten av gruppen och såg mot den bekanta figuren som gick emot huset. 
 
 
Tjejerna höll andan där de såg Stephano komma närmare, med Richie i hans famn. Ingen av dem sa något för en sekund, innan de alla sedan skrek ut deras namn och sprang emot dem två för att se efter Richies hälsa. Victoria bad Stephano att genast ta med henne upp på hennes kontor. 
   Det fanns fortfarande en chans att hennes liv kunde räddas. 

Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 1


 
Simsinspace: Forgotten Hollow Del 1
 

 
 
 
Natten var rå, och bar med sig en ensam kyla som strök längs gatorna. Flimret från halvtrasiga gatulampor lös upp torget där en ensam skepnad rörde sig kring dess lilla område. Stephano ropade efter Richie överallt där han gick. Han sökte efter henne, vart han än kunde tänka sig att hon kunde ha gått letade han. 
   >>Richie!<< ropade han, och ekot av hans oro bars med över den lilla stadens kärna. Inget svar, bara kråkorna som flög omkring i luften och kraxade ett oroat läte som fick det att vrida sig i hjärtat på Stephano. Oron över att Richie kunde hamnat i en farlig situation, skadad eller i värsta fall död, fick hans hjärta att slå hårt igenom hans kropp. 
   Han började tappa hoppet om att finna henne i Forgotten. Om hon inte längre var kvar i byn, så fanns det en chans att han aldrig någonsin kunde finna henne igen. Aldrig få veta om ifall hon levde eller var död.
   Aldrig veta om hon valde att lämna dem självmant, eller om någon tagit henne ifrån dem.
 
 
 
 
Stephano stannade upp i sitt sökande. Han blev tvungen att ta ett steg tillbaka och lugna sig själv. Han kunde inte bara anta det värsta. Richie var en smart tjej, hon var antagligen i säkerhet någonstans. Antagligen satt hon och envist kurade sig och ville bara oroa honom i onödan, som hon brukade.
   Men, när han funnit rosorna han gett henne nedslängda på golvet, så visste han att det var något annat som gällde. 
   Stephano svalde hårt och såg upp mot den dystra herrgården som låg uppe på kullen i Forgotten Hollow. Han tvekade, och han ville verkligen inte bege sig dit upp, men om det på något sätt fanns bara en yttepytteliten möjlighet att De Lamothe kunde hjälpa honom finna Richie, så var det värt förudmjukelsen av att gå dit och i stort sett få böna och be på sina bara knän framför Tristan om hans hjälp.
   Med en kort knäppning försvann Stephano in i sitt mörker.
 
 
 
Den mörka röken skingrade sig och Stephano landade smidigt vid vägen som slingrade sig upp mot herrgården. Han hann knappt komma ur mörkret innan en obehaglig doft slog in i honom. Han drog handen mot sin näsa och blev tvungen att koncentrera sig för att inte svimma av. Han blickade uppåt dit doften kom ifrån och insåg hur bekant doften var.
   Det var doften av blod.
   Och ganska så färskt.
 
 
Stephano fick kämpa mot sina kväljningar. Det fanns en stark orsak till att han inte drack från andra människor, och det här var en av dem. Dofterna, smakerna, var det kom ifrån. Allting.
   Han förstod att en människa mest troligast var hemma hos De Lamothe. En skadad människa... En människa vars doft han kände igen alltför väl...
   Stephano kände hur hjärtat rusade, och han tvekade inte en enda sekund efter han börjat inse att det värsta var på väg att hända. Med hastiga kliv sprang Stephano längs den slingriga vägen upp mot De Lamothes hem för att hitta åt Richie, innan det var för sent.