Forgotten Hollow - Säsong 2 Avsnitt 10


 
Simsinspace: Forgotten Hollow Del 10
 

 
 
 
Richie hade gått raka vägen hem efter hennes nattliga, oerhört konstiga, möte med Tristan. Hon suckade frustrerat där hon satt lutad över sitt skrivbord och tappade rastlöst med fingrarna. Hon var så spänd, så oerhört nervig. Vad i hela friden hade ens hänt där ute? Ena sekunden hade hon barnsligt önskat att hon skulle få en chans att bli vampyr, och från ingenstans hade pungråttan dykt upp och gett henne den chansen, bara det att det fanns en baktanke med det hela. Eller kanske ingen baktanke, men mer en deal för en annan.
   Frågan var bara om det var en bra sådan.
   Richie lade sig raklång över skrivbordet och frustade till igen. Hon blåste irriterat bort håret som lagt sig över hennes ansikte. Vad var det mer som Tristan sagt. Att hon var en... häxa? En häxa. För henne lät det obegripligt i sig. Hur kunde hon vara en häxa om hon inte ens visste om det själv? Borde det inte vara något man vet, även fast man tappat sitt minne?
   Var det kanske därför hon inte visste något, för att hennes minnen om det inte fanns kvar?
 
Richie lutade huvudet och stirrade mot vasen med blommor - med rosor - som stod på hennes skrivbord. Stephano hade ställt dem i hennes rum för inte så längesedan och de var fortfarande väldigt vackra och levande. Antagligen så kom han förbi och tog hand om dem då och då när hon själv inte såg det, med tanke på att hennes intresse för blommor var lika med noll. Hon stirrade länge och väl på blommorna. Han brukade inte låta sina blommor stå på andra ställen än nere i källaren, speciellt inte hans rosodlingar. De var nästintill heliga för honom, och varför hade inte Richie fått reda på. Han hade bara sagt att de var ett löfte han gett sig själv sedan länge, när hon frågat honom. Ett löfte han bar med sig, bokstavligen, överallt.
   Richie bet ihop käken och smällde iväg näven mot blomvasen så den for i marken. Det stack till i hennes bröstkorg över att fortsätta se på blommorna. Det var så orättvist. Hur hon skulle behöva lida för hans envishet. För att han ansåg att han visste var hennes lycka låg! Att Stephano... var så självisk!  
 
 
 
Richie lutade sig tillbaka. 
   >>Om du läser formeln som krävs för att väcka min syster så ska jag fullfölja din högsta önskan.. omvända dig till en vampyr.<< Tristans ord ekade i hennes huvud. Hennes hjärta bultade exalterande och adrenalinet sköt iväg. >>Du är en häxa.<< det spelade ingen roll om hon var människa eller häxa, eller något annat. Hon var inte vampyr. Hon skulle inte få leva för evigt. Inte få stanna kvar med dem hon älskade. Hon skulle leva, åldras, och dö. 
   Men, om det nu fanns något bra med den hon var, så var det att det fanns en person där ute, som skulle ge henne ett bättre liv. En chans. Ett löfte. Bara om hon gav han det han ville i gengäld. 
   >>Hon heter Aurora De Lamothe...<< var det verkligen så illa? >>Om det är någon i den familjen som du aldrig någonsin hoppas du får träffa på, så är det henne.<< bara för att Stephano inte gillade De Lamothe, så innebar det inte att dem var så dåliga. >>Det du just gjorde mot Tristan, ditt beteende... Det kunde fått dig dödad!<< Tristan kunde bara haft en dålig dag.
 
Richie reste sig upp. Det fanns inget annat att göra åt det. Ville inte Stephano ge henne evigt liv, ja då fick hon fixa det på egen hand. Ville inte Stephano förstå henne, ja då fick hon se till att få han att förstå. För hon skulle visa honom. Hon skulle få han att inse och att förstå hur lyckliga alla skulle bli efter hon var klar hos Tristan och nyfödd som vampyr. Om det nu innebar att den där Aurora kom till liv, ja då fick det bli så!
   Richie slet upp sin garderobsdörr och snappade åt sig en jacka, innan hon sedan snabbt började springa ut från hennes rum och nedför trapporna.
 

 
 
 
Det var tyst i huset. De allra flesta hade gått och lagt sig. Alla utom Stephano som bara vridit och vänt på sig i hans kista. Hans tankar var så fulla av ånger över hans beteende mot Richie. Hur han skrikit åt henne. Hur han bara slängt ut sig orden han egentligen inte menade. 
   Till slut blev tankarna för mycket och han satt upp i sin kista, svetten som rann nedanför hans rygg och andetagen som var häftiga. Hur illa han mådde. Stephano hade snabbt blickat upp mot taket, och bestämt sig för att gå och prata med Richie. Be om ursäkt till henne. 
   Stephano stod utanför hennes dörr och stirrade in i tomheten. Han höll nervöst ena handen om sin arm och kände hur hjärtat slog i hans bröstkorg. 
 
 
 
Han stod länge och fumlade. Vickade fram och tillbaka på plats. Flackade med blicken. Förde handen mot dörren, och sedan bort från den. Han visste inte hur han skulle göra. Skulle han knacka? Skulle han bara gå in? Skulle han tala igenom dörren? Men skulle hon höra honom då?
   Skulle hon ens vilja se honom? Ens vilja acceptera hans ursäkt?
 
 
 
Stephano stängde sina ögon och drog ett djupt andetag och öppnade dem sedan igen. Han kunde inte stå där han stod mycket längre och bara vela och inte våga. Det var nog med sånt för honom. Han kunde inte leva med att aldrig våga saker och ting längre. Det var på grund av hans egna rädsla som gjorde att han aldrig kunde leva normalt. Aldrig känna sig tillsfred. Aldrig känna sig lycklig. 
   Sakta förde han sin hand mot dörren och knackade. Han väntade ett tag, men inget svar kom från hennes rum. Det var bara tyst. Stephano försökte igen. >>Richie..? Richie..? Kan jag få komma in?<< frågade han och väntade. Fortfarande tyst.
   Han tänkte sig att hon sov, men, nu när han tänkte efter var det ovanligt tyst. Han borde ha hört hennes snarkningar om hon sov, eller hennes små rörelser om hon var vaken och helt enkelt ignorerade honom. Stephano fick med ens en obehaglig känsla i kroppen. 
   Han bestämde sig för att gå in till henne.
 
 
 
Ingenting. Richie fanns ingenstans att hitta åt i hennes rum. Stephano sökte med blicken och undrade ifall hon bara var i ett annat rum för stunden, men när han såg den trasiga vasen, vattnet som låg över golvet och blommorna som låg utspridda så insåg han att något hade hänt. Något väldigt allvarligt. 
   Stephano kände en panik genomsyra hans kropp. Någonting kändes så fel, så allvarligt fel och han visste inte vad det var. 
   Det enda han visste var att Richie var borta, och det var helt och hållet hans fel.
 
---
 
 
 
Richie andades häftigt. Hon lutade sig fram och kippade efter andan, samtidigt drog hon bort svetten som runnit längs hennes panna. 
   Hon hade sprungit extremt fort från huset upp längs den slingriga gången som skulle ta henne till De Lamothes kusliga herrgård. Hon ville inte att någon från huset, allra minst Stephano, skulle märka av att hon var borta. Det bästa vore om de alla sov igenom natten och sen när de vaknade på morgonen så skulle hon vara tillbaka igen - som en helt ny person. 
   Richie log åt tanken. Hur överraskade de skulle bli. Hur glada de skulle bli över att hon äntligen var som dem var. Hur hon kunde räcka ut tungan till Stephano och säga "vad var det jag sa." till honom, och han skulle inse att det aldrig fanns någon bieffekt av att hon blev vampyr till deras liv. 
   Allting skulle äntligen bli bra. 
 
Richie reste sig upp och såg upp över herrgården. Natten var mörk, kuslig men ändock så välkomnande. Hon kände sig redo på ett sätt. Hon visste att det var det här hon ville. För hennes skull, för hennes framtid med familjens skull. För hennes och Stephanos skull. För ett långt och lyckligt liv tillsammans, med dem hon älskade, skulle hon göra det här. 
   Richie drog på smilbanden, trots att det faktiskt var något inom henne som nästan bad henne att vända om, så var det inte den rösten hon skulle lyssna på nu. Hon skulle lyssna på viljan som fanns framför hennes ögon, hon skulle lyssna på löftet Tristan gett henne.
   Hon kunde inte lyssna på sitt hjärta.
   För då hade hon aldrig ställt sig vid De Lamothes portar, och ringt på deras ringklocka.