Forgotten Hollow - Säsong 2 Avsnitt 9


 
Simsinspace: Forgotten Hollow Del 9
 

 
 
 
Mirza drog en djup suck där han satt och tänkte tillbaka på det som för bara några få timmar sedan han just gjort. Han kunde knappt förstå att han vågat ta steget att ge Chanel en sådan, ja, underbar kyss. Det hade varit så annorlunda mot för hur han trott det skulle vara. Det hade varit så oerhört skrämmande, men sedan när det väl var gjort så kändes det mer rätt än han vågat hoppas på.
   Mirza skakade sin drink han höll i handen och tog sedan en lätt klunk från den. Den smakade uppfriskande, och sött. Den påminnde han lite om Chanel, hur sött hon smakat. Hur uppfriskande det hade varit efteråt. Ja, kanske fanns det en chans att han skulle våga se vart det hela kunde leda. 
   Trots att Peter alltid fanns kvar, så kanske han kunde låta Chanel få dela den platsen med honom i Mirzas hjärta.
 
 
 
Mirza var precis på väg att ta ytterligare en klunk av hans drink då han hörde ett harklande bredvid sig. Mirzas uppmärksamhet drogs mot den blommigt kavajklädda mannen som gav han ett slugt leende. 
   >>Dig har jag aldrig sett här...<< började mannen. Mirza insåg med ens att mannen var ute efter att flörta med honom. >>Diego, du är?<< frågade Diego och drog handen emot sitt hår.
   Mirza gav Diego ett tafatt leende. Han var inte direkt på humör för att flörta, speciellt inte nu när han börjat ta saker och ting med Chanel åt ett helt annat håll. Sedan hjälpte det inte heller att Diego utstrålade en sliskigare attityd. En sådan Mirza inte direkt fann attraktiv att ha att göra med.
   Men han kunde inte heller vara otrevlig. >>Mirza.<< svarade Mirza kort. 
   >>Ah, Mirza. Ett mycket vackert namn må jag säga. Det betyder väl "prins" om jag inte är helt ute och cyklar. Det passar en sådan vacker man som du.<< sa Diego och log ett än mer sliskigt leende. 
   Mirza kände med ens hur hans hjärta stannade upp. "Min vackra prins..." Mirza kände hur hjärtat sedan rusade. Han fick fokusera på andningen för att inte tappa allt. Han blev tvungen att fokusera så att han inte föll ihop. 
   >>Hur är det fatt?<< frågade Diego. >>Du ser inte ut att må så bra.<<
   Mirza drog ett djupt andetag. Han var säker. Det var ingen fara. >>Jag mår bra.<< svarade Mirza och fokuserade vidare på andetagen. >>Men du får ursäkta mig, jag är tyvärr upptagen.<< sa han kort och såg mot Diego som knappt verkade så speciellt besviken över de orden. 
   >>Åh, men vad någon inte vet något om behöver de inte...<< Diegos ord tystades dock snabbt ner över ett rop som kom längre in i rummet och en större smäll som skedde. 
 
 
 
>>Snälla lämna oss ifred!<< ropade en äldre man som stod och lade en skyddande arm om sitt sällskap. Den något yngre, svarthårige, mannen stirrade rakt in i den nitklädde, aggressiva, mannen som stod och blottade tänderna framför honom. Mannen skrattade högt.
   >>Skulle inte tro det.<< svarade mannen och spottade killen rakt i ansiktet. >>Patetiska kräk som er, det är som att er existens bara ber om att få bli utrotade!<< skrattade han vidare. Den äldre mannen kände en iskall kår gå igenom hans rygg. Den nitklädde killen, och hans polare, gav ifrån sig en aura han aldrig tidigare varit med om. Den skrämde han. 
   >>Jack! Kom igen! Du överdriver igen! Du kommer att skapa en scen och vi kommer hamna i trubbel igen!<< sa Jacks kompis som stod och försökte dra honom ifrån sällskapet han utan som helst provocerande gått på.
   >>Neil, käft!<< skrek Jack och Neil ryggade tillbaka en stund. >>Bara för att du är rädd!<<
   >>Är jag inte!<< skrek Neil och drog tillbaka sitt grepp han haft om Jack som äntligen kunde ta i ordentligt mot paret han attackerat. >>Men kom inte till mig sen när Master kommer straffa oss!<< sa han och tog ett steg tillbaka för att låta Jack göra det han ville.
   Utan att någon hann blinka låg den äldre mannen på golvet och den yngre direkt under Jack som slog han rakt i ansiktet. Jack skrattade högt åt att se den unge mannen lida. 
   Längre in kunde inte Mirza längre hålla sig stilla. Han kunde inte låta det som skedde mitt framför näsan på honom fortsätta vidare. Mirza bestämde sig för att agera.
 
 
 
>>Hey! Vad tror ni att ni håller på med!<< ropade Mirza till killarna han hört kalla sig själva Jack och Neil. Neil gav Mirza en irriterad blick medans Jack knappt lyssnade på honom. När ingen av dem reagerade på Mirza bestämde han sig för att agera än mer aggressivt. Med ett hastigt grepp ryckte han tag i Jack och drog upp honom från mannen han slog sönder ansiktet på. Jack gav ifrån sig ett ilsket rop och ryckte sig direkt från Mirza.
   >>För fan mannen!<< utropade Jack och drog sig direkt mot Neil. Han tog sig själv om axeln Mirza dragit tag i, den smärtade till och både han och Neil såg mot Mirza undrande. Det trodde sig inte se en vampyr, här. Deras ögon glödde till och det var då Mirza insåg att de två unga männen var vampyrer. Ganska så nyfödda dessutom.
   Mirza bet sig själv i underläppen. Han insåg att han hade övertaget i ren styrka, men om det skulle komma till en ren strid mellan dem tre så skulle det hela sluta i en större katastrof än han ville vara med om. Istället fick han hoppas på att de två skulle inse att Mirza var den med övertaget. 
   >>Om ni inte ger er av...<< hotade Mirza dem med. 
   >>Om vi inte ger oss av så vad?<< svarade Jack och tog ett steg närmare Mirza som lade armarna i kors. Han blottade sina tänder. 
   >>Tro inte att du är något.<< sa Neil och drog sig närmare han med. Mirza svalde hårt men spände vidare blicken i dem två. Under honom kunde han se mannen som Jack slagit på börja resa sig, även den andre mannen som flugit längre åt sidan. 
   Jack såg även det Mirza lagt märke till och var på väg att stampa ner foten i den blåslagne mannen, men innan han kunde göra mer drog Mirza tag i hans hand och drog till. Jack kved till. 
   >>Försök inte...<< sa Mirza. Hans ilska steg och hans ögon började glöda. Det var inte långt ifrån att han skulle dra fram sin mörka form. Jack kröp ihop när han såg in i Mirzas ögon. Under tiden hann männen fly undan. Mirza släppte Jack som backade tillbaka och såg mot Neil. 
   >>Helvete...<< muttrade Jack.
   >>Vad gör vi nu..<< svarade Neil och såg mot Mirza. 
   >>Jag kommer säga det igen. Om ni två inte drar...<< Mirza tog ett steg närmare vampyrerna som tog ett steg tillbaka och lade händerna framför sig.
   >>Woah! Mannen! Ta det lugnt nu...<< började Neil.
   >>Vi vill inte bråka...<< fortsatte Jack, men ett litet leende drog sig upp längs hans ansikte.
   >>Bra. Då föreslår jag att ni drar.<< sa Mirza varpå de två männen började att dra sig tillbaka. 
 
 
 
>>Okej. Då drar vi.<< sa Jack med bakom stängda tänder och drog tag i Neils jacka för att dra med sig honom. >>Kom igen. Vi drar.<< muttrade han irriterat. 
   >>Jävla missfoster...<< spottade Neil ut sig. Båda männen var extremt irriterade på Mirzas närvaro. Hur han kommit sig dit för att förstöra deras kvällsliga nöjen. 
   >>Tro inte att vi kommer glömma det här...<< muttrade Jack innan både han och Neil var utanför klubben.
 
Mirza drog en djup suck och kände hur han fick börja stilla sitt adrenalin. Han fattade knappt själv vad han precis gjort, men det hade räddat de två männen från en hemskare visit till sjukhuset och för det var han stolt. Mirza vände sig om för att återgå till bardisken och sin drink när han med ens märkte av att stämningen i klubben förändrats markant. 
   Den var tom. 
   Mirza började att gå igenom lokalen och se sig omkring. Det fanns ingen där. Lokalen som för några minuter sedan varit full av nattligt liv var nu helt dött.
   >>Vad i..?<< mumlade Mirza för sig själv. Han stannade till.
   Det var med ens han kände av en oroväckande känsla stiga sig närmare honom. En han inte känt på på flera flera år. 
 
---
 
 
 
Utanför klubben kunde fnissandet av unga tjejer höras. Klackarna av deras skor ekade bland stadsgatorna, och deras rörelser var ljumma och rörde sig med en elegant finess. Bakom dem kunde de självsäkra kliven från deras sällskap komma närmare och mannen i sig kunde inte låta bli att dra upp ett oerhört brett leende. Det var helt enkelt en fantastisk kväll han ville fira. 
   >>Någon är på bra humör ikväll.<< sa en av flickorna och blickade upp mot mannen som höll en av sina armar om henne. Han skrattade till. 
   >>Raring, jag är alltid på bra humör. Det är bara andra som väljer att tolka det negativt.<< svarade han henne med ett brett leende. 
   >>Om du säger så.<< svarade hon honom kort och gav ifrån sig ett snabbt fnysande över hans blatant uppenbara lögn. Mannen drog henne närmare sig och log ett illavarslande men så oerhört charmerande leende mot henne. 
   >>Vad sägs som att lämna allt det negativa bakom oss?<< viskade han till henne och hon kände med ens hur hennes blod frös till is, samtidigt som hennes hjärta smälte. >>Eller du vill väl inte vara den som drar ner kvällens humör allt för mycket?<< log han. Flickan slog blicken framför sig och nickade försiktigt.
   >>Att du är så hård mot henne. Stackarn vet inte bättre under sitt betvingade.<< sa en annan kvinna. Hennes mörka hy stod i kontrast mot hennes kritvita hår. Mannen såg bakom hans skinande glasögon mot kvinnan och drog på smilbanden. 
   >>Stackarn har ännu inte fått känna på hur exakt hård jag kan vara.<< skrattade han.
   Den vithåriga kvinnan skakade på huvudet. >>Har du inte fått nog än?<< sa hon.
   >>Älsklingen, att du inte lärt dig än... Man kan aldrig få för mycket här i livet!<< skrattade mannen till. 
   >>Så sant.<< svarade hon kort till vilket mannen log belåtet.
   >>Nå tjejer! Vad sägs som att följa med mig in och fortsätta natten tillsammans här?<< skrattade han än högre innan han sedan började att dra sig in mot klubben.
 
---
 
 
 
Mirza såg sig drastiskt om. Han förstod det inte. Han kunde inte förstå vad det var som precis kunde hända honom. Mirza kände paniken som genomsyrade hans inre. Hans kropp frös fast på sin plats den sekund han insett vem närvaron tillhört. 
   Mirza kände hur hans ben började svikta. Han fumlade sig bak och började nära nog falla ner på marken. 
   "Nej.. Nejnejnejnejnejnej..!" var det enda Mirza kunde tänka på. 
   Mirza fick tygla sig själv. Han fick inte falla på marken nu. 
   Då skulle allt vara över. Han skulle aldrig få en andra chans.
 
Mirza vände sig om och började att springa. Om han skyndade sig så fanns det en liten chans att hans närvaro inte skulle hinna registreras full ut. För såklart. Om Mirza aldrig någonsin kunnat tänka sig att träffa på sitt förflutna här, borde det då inte vara detsamma för den andre?
   Kanske skulle han bara avfärda närvaron för något annat...
 
 
 
Men Mirza hann inte mycket längre innan två bekanta ansikten ställde sig ivägen för honom. Mirza tog ett skrämmande kliv bak. "Fan" Mirza hade inte tid med det här. Inte tid alls!
   >>Du vet. Vi gillar inte när det kommer ett random missfoster och förstör våra kvällar.<< sa Neil och satte handen framför Mirza och knuffade till honom.
   >>Speciellt inte när det missfostret är från samma ätt som vi...<< väste Jack och blottade sina tänder mot Mirza. 
   >>Flytta på er...<< sa Mirza och kände hjärtat som bankade hårdare och hårdare i hans bröstkorg. Tiden rann ur hans händer. >>Snälla!! Flytta på er!<< ropade han ut i ren panik, men vampyrerna skrattade bara åt honom.
   >>Du tror att böna och be ska hjälpa dig...<< spottade Jack mot Mirza och drog sig närmare. Kvickta tog han tog om Mirzas hals och tryckte ner han mot marken. Mirza kved med ens till. >>...Men när du har en sådan saftig efterlysning på dig, vem är vi att låta den passera oss förbi.<< sa han och log djävulskt. Mirza kände hur hans syre började ta slut. Han försökte att kämpa sig loss, men när hans tankar var i tumult och paniken bara spred sig så tappade han allt sitt fokus på hur han skulle agera. Han hade aldrig varit beredd på att det här skulle ske. Efter så många år.
   Var det verkligen slutet? 
 
 
Det ilade i Mirzas öron. Ljudet täckte för hans andra sinnen och han hade tappat tidsuppfattningen. Han visste inte vad som var vad längre. 
   Mirza kände av en beröring mot hans kropp. Den drog tag i hans bröstkorg och han förstod att nu var allting över. Så fort han skulle komma till liv igen, skulle han aldrig någonsin mer få återse sin familj.
   Och de skulle aldrig få veta vart han tagit vägen.
 
 
 
>>Kan du stå?<< dimman från Mirzas ögon började tonas ner och han såg en bekant skepnad stå lutad över honom. Det var dock inte den han väntat sig.
   Mirza hostade till men kvinnan shyshcade ner honom och såg sedan upp över rummet. >>Sch... Vi har inte mycket tid på oss..<< sa hon och drog upp Mirza mot sig. Hon lade kvickt armen om honom och drog han med sig ut från klubben. Bakom dem båda låg männen och kved av smärta. Ingen av dem hade sett henne komma, och ingen av dem hade hunnit reagera fort nog. Det hade gått på mindre än en sekund, och sedan låg de på marken. 
   >>Vad... vem... Du...<< mumlade Mirza tyst men kvinnan schyschade ner han igen.
   >>Lillpojken, jag föreslår att du är tyst. Om du nu inte vill bli hittad.<< sa hon och drog sig fortare bort från klubben. Nattluftens friska vindar slog i Mirza och han började med ens förstå att kvinnan ville hjälpa honom.
   Mirza sneglade mot kvinnan där de gick genom natten på väg mot friheten. >>Vem är du?<< frågade han henne. Kvinnan blickade mot Mirza och log.
   >>Cornelia. Cornelia Casciano, trevligt att träffa dig. Mirza.<< svarade hon honom.