Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 2


 
Simsinspace: Forgotten Hollow Del 2
 

 
 
 
Stephano stannade tvärt upp och såg upp över herrgården. Han tvekade insinktivt till inför att gå in till familjens hus, gamla minnen över att bevandra den plats de bodde på hemsökte honom. Men när bloddoften slog in i han starkare insåg han att han inte kunde stå och låta sin rädsla styra.
   Inte när det gällde Richies liv. 
   Stephano rusade in mot herrgårdens portar, och utan att tänka slog han upp dem och drog sig in mot hallen.
 
 
 
 
Inne i huset var det tyst. Skrämmande tyst. Inte ens Vlad, husets stela ägare, fanns innanför herrgårdens portar för att strosa sig förbi och be Stephano lämna stället. 
   Stephano hann knappt ta ett par steg innan doften av blod drog sig in i hans system och fick en våg av illamående att skölja sig upp mot hans mun. Han fick trycka tillbaka känslan av att vilja huka sig fram och spy ner heltäckningsmattan han stod på. 
   >>Vad... Vad är det som har hänt..?<< mumlade Stephano för sig själv där han drog sig igenom huset och letade efter Richie. En oroande känsla spred sig sedan igenom honom där han befann sig närmare husets källarplan. Det var en omgivande aura som han så väl kände igen, men som han verkligen inte hoppades var sann. Bloddoften slog i han kraftfullar där han stod och blickade ner mot källaren. Han höll andan och började att gå ner för trapporna.
   Det var mörkt. Det var kallt. Han kände hur pulsen ökade och han svalde hårt där han svängde av längs hörnet. Vad han än kunde tänkas se, så hoppades han inte på att...
 
 
>>Richard!<< Stephano skrek ut hennes namn där han såg henne ligga utslagen på golvet längre in i rummet. Hans inre stannade upp och han slutade tänka.
   Tiden tycktes stå stilla där han sprang emot den livlösa flickans kropp. Hur allting kring honom omfamnades i ett enda mörker och hur han återigen befann sig under samma omständigheter som det varit för så många hundra år sedan. 
 
 
 
>>Nej..Nejnejnejnej!! Snälla säg inte att..!<< Stephano omfamnade Richie i hans famn och höll hennes kropp nära sin egna. Henns kropp kändes kallare än den brukade och hennes ansitke hade tappat all den färg som hon vanligtvis brukade ha. Han skakade lättsamt till på henne i ett försök att få hennes ögon att vakna till liv. >>Snälla... Richard...<< han kände hur tårarna började välla inom honom och han fick slå undan med blicken från hennes livlösa ansikte för att inte börja gråta. Hans blick drog sig längre in mot rummet där en kista stod halvt öppnad och bredvid den låg Tristan. Det var med ens Stephano insett vad som hade hänt.
   Aurora De Lamothe hade blivit väckt från sin sömn.
   Stephano bet ihop sin käke och tog kraft för att kunna se ner på Richie igen. Han förstod inte vad hon hade här att göra. Var det så pass att Tristan dragit med sig Richie ner hit för att låta sin syster få något att äta efter hon vaknat upp igen. Stephano var så arg på mannen som låg där inne, och hans blick blev så kall och mörk när han såg mot Tristan. En våg av hat översköljde honom och det fanns en brinnande glöd som så gärna ville ta tillfället i akt och bryta nacken av mannen där han låg avsvimmad. Men Stephano fick tvinga sitt mörker från honom. Han hade redan dödat nog i sitt liv, och han hade lovat sig själv... Aldrig någonsin igen.  
   Stephano kände med ens en kort rörelse från Richie och hans hjärta började pulsera. Hon var vid liv! Stephano drog Richie närmare sig. >>Richie..! Richie!<< han sökte efter ett medvetande, men lika fort hon visat sig vid liv, lika fort drogs det åter tillbaka och Stephano kände paniken. >>Richard! Nej! Stanna med mig!<< skrek han. 
   Stephano såg mot Richie och han insåg att han skulle göra det han borde gjort för så längesedan.
   Med en kvick rörelse drog han henne närmare sig och förde sin mun närmare hennes hals. I ett enda desperat grepp om henne valde han att ge henne den förbannelse som gjort han odödlig, men den förbannelse som även räddade hans liv. 
 
 
 
Tiden gick och hur han än försökte, hur många gånger han bet henne, hur länge han än väntade hände ingenting. Han blev mer och mer desperat och hans hjärta slets mer och mer itu. Det gick inte längre. Tårarna vällde ur honom och blötte ner hans kinder, lade sig på Richies ansikte och följde lättsamt med hennes kinder. Han förbannade sig själv. Han hatade sig själv. Allt var hans fel. Hade han inte bråkat med henne. Hade han inte varit så envis. Så självisk. Så satt i sina egna vägar. Så förbannat rädd för att våga älska igen så hade han aldrig fått se det hända igen. Allt var hans fel att Richie inte längre fanns med dem längre. Allt var hans fel, och bara hans fel. 
   Stephano höll om henne så hårt och så länge.
 
 
Stephano fortsatte låta tårarna rinna. Han lyfte försiktigt upp Richie i sin famn och vände sig om. Han började sedan att gå. Han hade inget kvar här att göra längre, och det han behövd göra nu, var att bege sig iväg innan resten av De Lamothe kom hem igen. 
   Bakom honom kunde han höra stönen som kom från Tristan där han försökte att resa sig upp. Stephano gav han ingen blick. Han stannade inte upp utan fortsatte gå. Han antog att det varit Aurora som knockat sin egna bror mitt i allt.
   Vilket han förtjänade. 
 

 
 
 
>>Jag har kollat uppe vid gläntan. De var inte där!<< ropade Jenny där hon stod nere vid husets trappuppgång och såg oroat mot både Victoria och Evelynne. 
   >>Ingen var inne. Jag dubbelkollade till och med under Richies sängöverkast ifall de lyckats gömma sig där för att ha lite kul i hemlighet. Men ingenting.<< svarade Evelynne där hon stod nyvaken iklädd sin morgonrock. 
   >>Inte för att vara sådan, men jag tycker inte det är nice att skämta just nu.<< morrade Jenny till Evelynne. Hon gillade Evelynns skämt, men i en situation som denna var det inte alls okej. Speciellt inte med tanke på det som även hände tidigare idag. Jenny kunde inte låta bli att känna sig skyldigt delaktig till att både Riche och Stephano var mystiskt borta. 
   >>Jaja, förlåt...<< mumlade Evelynne till. Hon ville inte erkänna det så enkelt, men hon var faktiskt orolig över vart Richie och Stephano var. För trots att hon avskydde människor, så var Richie ändå helt okej.
   >>Måste ni bråka nu...<< sa Victoria där hon stod nedanför husets trappuppgång. Sedan suckade hon. >>Vi får helt enkelt fortsätta söka vidare. Hon såg mot Jenny. >>Kan du kolla kring grannhusen och se ifall du ser något där?<<
   Jenny nickade till svar. >>Absolut.<<
   Victoria såg sedan mot Evelynne. >>Kan du se ifall du får tag på Mirza? Han kanske kan se ifall han ser dem i staden?<< frågade hon och Evelynne ryckte på axlarna.
   >>Jag har redan försökt ringa han. Inget svar.<< sa hon.
   >>Då får vi helt enkelt hoppas de är kvar härikring.<< svarade Victoria. Det var inte heller ofta Mirza hade sin telefon avslagen, eller att han var okontaktbar. Hon hoppades inget hänt honom med, med tanke på hans omständigheter. >>Evelynne, kan du se efter...<< började Victoria men vände sig sedan om tillsammans med resten av gruppen och såg mot den bekanta figuren som gick emot huset. 
 
 
Tjejerna höll andan där de såg Stephano komma närmare, med Richie i hans famn. Ingen av dem sa något för en sekund, innan de alla sedan skrek ut deras namn och sprang emot dem två för att se efter Richies hälsa. Victoria bad Stephano att genast ta med henne upp på hennes kontor. 
   Det fanns fortfarande en chans att hennes liv kunde räddas.