Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 3


 
Simsinspace: Forgotten Hollow Del 3
 

 
 
 
Klockan som hängde i Victorias rum var det enda ljud som hördes i hennes kontor. Det ekade högre än vanligt och fick tiden att kännas som en kraftfull kamp om livet. Stephano hade sprungit upp med Richie i sin famn, tätt följt av Evelynne och Jenny, till kontoret så fort han kommit sig in genom grindportarna. Victoria hade redan tagit sig upp och var i full färd med att ta fram alla instrumenten hon behövde för att kunna ge Richie den hjälp hon behövde. Det fanns ingen tid att förlora. 
   Efter ett tag var den största paniken över, och det enda de kunde göra var att vänta och hoppas. Under tiden frågade Victoria ut Stephano om vad som hänt för att få han att inte behöva fokusera all sin oro över Richies välmående. Han fick kämpa med att få ut det som han visste om. 
   >>Så. Aurora är lös.<< sa Victoria lugnt. Hon blickade på Stephano och sedan ner mot Richie.
   >>Ja.<< svarade Stephano kort. Han kunde knappt fokusera på frågorna.
   >>Förhoppningsvis så gör hon inte så stor skada. För stunden iallafall.<< 
   Stephano drog en djup suck. Förhoppningsvis inte mot andra. Hon hade redan åsamkat en alldeles för stor skada mot dem. 
   >>Umm... Alltså, om jag får tränga mig in i samtalet men... Varför är inte Richie en vampyr?<< hördes Evelynnes oroande stämma bakom dem. Hon och Jenny hade såklart hört hela samtalet mellan dem, och det var just det faktum att Richie inte var en vampyr som fick henne att reagera. 
   Stephano ryckte kort på axlarna. >>Jag vet inte...<< mumlade han och blickade bak mot Victoria. 
   >>Du har sagt att Aurora var fast i en djup sömn, och om hon nu vaknat igen så kan det bara bero på en sak. Och det förklarar varför Richie var där...<< sa hon kort och såg mot Evelynne som himlade med ögonen åt Victorias sätt att inte bara säga saker och ting på en gång. 
   >>Hur kan vi inte ha märkt av något?<< mumlade Stephano.
   >>Men herregud snälla säg vad det är bara!<< fnös Evelynne till och drog armarna i kors.
   Ett plötsligt muttrande hördes och alla blickade med ens mot Richie och höll andan. 
   >>Richard!<< ropade alla i rummet i kör när de såg den vithåriga flickan börja vakna till liv. 
 
 
 
Sakta började Richie återfå sitt medvetande. Hon försökte att röra sin kropp men hon var alldeles slut. Huvudet värkte och hon kände hur allt snurrade kring henne. Det gjorde fruktansvärt ont i hennes nacke, en liten punkt som värkte och en smärta som strålade ut längs med sidan av den. Hon hostade plöstligt till och drog en djup suck.
   >>Uh... Vad... Vad hände?<< mumlade hon och såg mot personerna som stod samlade kring henne. >>Vad... Vad gör ni i mitt rum?<< Richie kände hur förvirrad hon var. Det tog ett tag för henne att inse att hon inte alls låg i sitt egna rum, i sin egna säng, utan befann sig inne hos Victoria. 
   Richie kände med ens en tyng ovanpå henne och kände en bekant doft, väldigt härlig doft, lägga sig vid henne. Stephano drog henne närmare sig och höll henne hårt. >>Uh... Steffie... Kan inte.. andas...<< 
   Han släppte henne sedan och satte sig lite på sidan om. Han kände hur en röd strimma la sig på kinderna när han insåg vad han gjorde bland dem andra. 
   >>Förlåt...< sa han och log lättat mot henne. Han ville mest av allt bara gråta, men han valde att spara tårarna för stunden. Det skulle bli så mycket att förklara för Richie ifall hon fick se hans tårar. 
   Bakom dem två stod Jenny och kände hur oerhört lättad hon var att se Richie vara vid liv. Hela tiden hade hon känt en oro över hennes liv. En skuld till och med över att det varit hennes fel att hon kommit in i den situationen. För om hon inte blivit ett monster, så hade inget av Stephano och Richies bråk hänt, och Richie hade aldrig försvunnit hemifrån på grund av det.
 
 
 
>>Hur är det fatt?<< frågade Victoria Richie med ett leende. Trots att situationen i sig varit skrämmande så var det en glädjande sak att Richie var vid liv. 
   >>Förutom att jag har en dundrande huvudvärk och tror jag tappat alla mina minnen igen... Så mår jag väl bra...<< sa hon och gnuggade handen mot sitt huvud. 
   >>Och det är det viktigaste.<< sa Stephano och såg mot Richie med ett leende. Hans ögon var våta, och det var inte långt ifrån att tårarna skulle falla igen. Richie tryckte ihop sin ögon och började känna hur minnena kom henne åter igen. Hon öppnade dem med ett ryck, och det fanns en bakomliggande panik som kom ur henne igen.
   >>Vart... Var är..?<< hennes röst började att skälva över tanken på den blonda vampyren hon nyligen stött på. 
   >>Inte här.<< sa Stephano kort. 
   Richie kände hur hennes ögon blev våtare och skammen som kom över henne när hon kom på vad hon gjort. >>Uh.. Ååh... Vad har jag gjort...<< snörvlade Richie till. >>Vad har jag gjort!<< hennes tårar vällde ur henne och hon grät högt. 
   Stephano såg mot henne. >>Du har inte gjort något alls...<< började han. 
   >>Men det har jag!<< grät Richie. >>Jag... Jag väckte Aurora! Jag väckte pungråttans syster! Hade jag aldrig lyssnat på Tristans lögn så hade det här aldrig hänt! Allt är mitt fel!<<
   >>Inget är ditt fel...<< började Stephano. >>Om inte jag... Om inte jag varit så förbannat envis, så hade inget av det här hänt...<< sa han men Richie skakade frenetiskt på huvudet.
   >>Nejnejnej! Allt är mitt fel! Jag var dum i huvudet som inte lyssnade på dig utan lyssnade på pungråttan! Jag borde ha fatta bättre!<< grät hon vidare. Hon skämdes så över hur dum och idiotisk hon varit. Som inte bara kunde förstå bättre. Att hon aldrig lärde sig att tänka längre än hennes näsa räckte.
   >>Richie...<< svarade Stephano med en mjuk ton. >>Det är mitt fel. Jag skulle ha förvandlat dig så fort du bett mig om det...<<
   >>Jag kan ändå inte bli vampyr!<< spottade Richie ur sig. >>För jag är en häxa!<< det var där och då hon insåg att hon gjort så mycket fel. Hon hade väckt Aurora, och hon kunde aldrig bli en vampyr. Allt det värsta på en gång. 
   >>Ja, där fick jag svar iallafall..<< muttrad Evelynne till varpå Jenny slog till henne på axeln. 
   Stephano drog sig mot Richie och torkade bort hennes tårar. >>Det kommer bli bra...<< sa han och kände hur hans egna tårar började falla. >>Det kommer bli bra.<< log han mot Richie som andades häftigt och skakade i hela kroppen. Det dröjde inte långt därefter innan hon kände hur trött hon var, och hon svimmade av. 
   >>Hon kommer återhämta sig.<< sa Victoria och såg mot Stephano. >>Vad sägs som att vi lämnar rummet?<< sa hon och såg mot Evelynne och Jenny som båda nickade kort. Stephano såg mot flickorna som gav sig ut från rummet. Själv bestämde han sig för att stanna kvar en stund till.
 
---
 
 
 
 
Resten av familjen samlade sig i allrummet utanför kontoret och diskuterade det som just hänt. Det var många svarslösa frågor som fortfarande hängde i luften, speciellt dem som rörde Richie och huruvida det kunde vara som så att hon var en häxa. Det hade aldrig funnits spår av det innan. Trots att en häxa inte aktivt använde sina krafter så fanns det ändå spår som kunde peka på att en person var det. Men för Richie hade det aldrig funnits något alls. Under den tiden hon bott hos dem hade hon varit så magilöst lagd som man kunde vara. 
   >>Vad kommer det här innebära? Alltså, nu både att Richie är en häxa och Aurora som är fri?<< frågade Evelynne Victoria som hade mest koll på både häxor och Aurora av dem som fanns i rummet för stunden.
   >>Förhoppningsvis ingenting. Det mesta kommer nog vara som vanligt, tror jag. Det är nog familjen De Lamothe som kommer få det mest obehagligt kring sig den kommande tiden.<< svarade Victoria. >>Vi kan tala vid med Stephano senare, han har mest information om Aurora och hur hon är som person.<<
   >>Det finns alltså ingen chans att Richie kan bli vampyr...?<< frågade Jenny Victoria. 
   >>Nej. Tyvärr inte.<< svarade Victoria. >>Och innan du försöker. Det handlar om genstrukturer och, hur ska man säga det, "en barriär" som häxor har med sig sedan en lång tid tillbaka för att undvika att omvandlas och förlora sina krafter. Den går inte att ta sig förbi. Inte ens urpsrungsvampyrerna kan rå på den.<<
   Jenny sa ingenting, utan lade blicken mot marken framför sig. Hon förstod vad det här skulle innebära. 
   Evelynne blev också tyst. Hon förstod hon med, och lade blicken mot dörren till Victorias kontor. Richie var en häxa och skulle aldrig kunna bli vampyr. Hon skulle aldrig kunna leva med dem i resten av deras evighet. Hon var dömd att dö någon gång.
   Evelynne drog en djup suck. Det kändes på ett sätt inte rättvist. För Richie var det allt hon önskat sig att bli en av dem, och att få leva med dem, och nu var den drömmen för evigt borta. Evelynne kunde förstå Richies önskan om att bli något hon inte fötts som, och att få känna sig hel och lycklig över att äntligen få bli det. 
   Evelynne kände en tryckande känsla i bröstet. Trots att hon inte var så förtjust i människor, så var ju Richie ändå Richie. 
   Och tanken på att Richie en dag inte skulle finnas med dem längre, fick Evelynne att känna på en smärta hon aldrig känt tidigare.