Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 10



Simsinspace: Forgotten Hollow Del 10
 

 
 
 
Natten hade lagt sig klart över Forgotten Hollow och Richie och Stephano hade börjat att bege sig hemåt igen. Ingen av dem båda hade väl sagt alltför mycket till varandra efter det som hände. På ett sätt var det som att inget speciellt hänt, och att det nästan var som vanligt igen. Men, ingen av dem kunde heller neka till att de faktiskt gick väldigt nära varandra och log väldigt kärleksamt mot varandra mer öppet än tidigare.
   Richie öppnade dörren och drog sig in, tätt följt av Stephano. Precis då de tagit sina första steg in insåg de alla att hela huset, utom Mirza, stod i hallen och stirrade på dem med självbelåtna leenden. 
   >>Äntligen!<< ropade de alla ut i kör och såg mot Stephano och Richie som båda två blev helt ställda över deras plötsliga utrop. 
 
 
 
 
>>Va..? Vad...<< började Stephano som för att försöka avvisa vad det var som hade hänt mellan han och Richie, men Evelynne var kvick med att kontra hans försök.
   >>Snälla, sluta ens försök at blåneka det här. Vi vet.<< sa hon och såg mot det udda paret, varpå den ena av dem verkligen ville försöka säga att det inte alls var som de trodde. >>Acceptera bara att vi visste, och att vi äntligen är lättade över att saker och ting äntligen är klarlagt.<< suckade Evelynne, varpå hon drog på ett lättsamt leende mot dem. 
   Både Stephano och Richie såg mot varandra. Richie sprack upp i ett brett leende som smittade av sig på Stephano som själv inte kunde låta bli att le han med över det hela.
 
 
Ett harklande hördes framför dem och fram svassade sig Cornelia. 
   >>Inte för att vara den som förstör en romantisk stund, men jag tror nog att det är dags för mig att berätta en sak för er.<< sa hon och gick dem närmare.
   >>Vad då?<< frågade Stephano och såg mot hans syster. Det var något med hennes beteende som lade fram hans misstankar igen. Någonting som han först nu hade börjat tänka på. Något som hade hänt dem för två dagar sedan i San Myshuno.
   Cornelia log. >>Inget mer än att jag hade tänkt att dra mig vidare bara. Jag har stannat här tillräckligt länge.<< log hon och drog sig kvickt förbi Stephano och Richie som ställde sig på sidan.
 
 
 
Alla i huset såg mot kvinnan som drog sig närmare dörren. Dem flesta av dem verkade märkbart ledsna över det faktum att Cornelia skulle gå. Förutom Stephano som förstod att Cornelia dolde något för dem.
   >>Vad är din relation med Vahid?<< frågade han henne, och hon stannade med ens upp. 
   >>Vad får dig att undra om det?<< log hon. Hennes blick låg mot dörren framför henne. 
   >>Jag undrar, i och med att de män vi träffade på i San Myshuno för ett par dagar sedan, kände igen dig väldigt väl.<< fortsatte han och stirrade mot Cornelia som knappt verkade skifta något uttryck över Stephanos misstankar. 
   >>Ett sammanträffande kanske?<< svarade hon kort.
   >>Samma sammanträffande som fick dig att komma hem med Mirza också? Som fått han att den senaste tiden aldrig lämnat källaren?<<
   >>Okej, vad är det som pågår?<< frågade Evelynne bryskt med ena sitt bryn höjt. 
   >>Steffie... Är det något problem?<< frågade Richie Stephano som fortfarande hade blicken spänd i Cornelia.
   >>Ja... Det är det...<< sa han.
 
 
 
>>Är det något speciellet som händer?<< bakom dem hördes Mirza komma upp från källaren för att hämta sig något att äta. Han stannade tvärt upp när alla vände sig om och stirrade mot honom. En längre tystnad uppstod. 
   >>Mirza...<< Stephano såg bekymrat mot Mirza. Samma sak med Victoria och Jenny. Det var bara Richie och Evelynne, och delvis Cornelia, som inte visste exakt vad det var som pågick. 
   Mirza började skratta nervöst. >>Ja.. det är jag det..<< sa han och började fumla med händerna. 
   >>Varför har du inte sagt något?<< sa Stephano, varpå Mirza ryckte till. 
   >>Sagt vadå?<< fumlade han ur sig. Han började fumla mer frenetiskt med händerna. >>Att jag och Chanel typ.. eh.. dejtar?<< skrattade han nervöst ur sig. Han behövde byta ämne, och det fort.
   >>Det vet vi redan...<< fnös Evelynne. >>Mirza. Vad är det med dig?<< frågade hon därefter. Även om hon inte förstod vad det var som pågick helt, så kunde hon helt klart se att något var fel på Mirza.
   >>Mirza... Varför har du inte berättat något för oss?<< Victoria drog sig fram mot Mirza som ryggade tillbaka.
   >>För jag har inte haft något att berätta. Seriöst, vad är det ni står och snackar om?<< han blev med ens arg.
   >>Mirza, vad sägs som att berätta?<< den här gången var det Cornelia som svarade. Hon såg mot Mirza som bet ihop sin käke och började att skaka. Cornelia lade ena sin hand mot sin höft. >>Det är ju ändå din familj.<< log hon.
 
 
 
Mirza svarade inte. Han kunde inte berätta något för dem. Det var hans problem. Inte deras. De hade redan gjort tillräcklig för honom, och om han drog in dem något mer än de redan var indragna så skulle det aldrig sluta väl. 
   Stephano såg mot Cornelia. >>Vem är du?<< frågade han henne.
   Cornelia log sitt lockande leende mot honom. >>Jag är din syster, det om något har inte ändrat sig.<< svarade hon. 
   >>Och hur ska jag veta det? Hur kan jag inte veta att du helt enkelt inte låtsas, bara för att komma dig hit och få fatt i Mirza?<< svarade Stephano. Han spände blicken i henne. Han litade mindre och mindre på henne för varje sekund som gick. 
   >>Och du tror att jag hade dragit hit han om så vore fallet?<< svarade hon kort. Stephano blev med ens lite ställd över den faktan, det var ju sant det hon sa. Varför dra med sig Mirza hit till att börja med om så vore fallet?
 
 
>>Hur är det fatt?<< frågade Victoria Mirza där han stod och bet sig om handen för att inte börja skrika rakt ut. Han drog ett djupt andetag och såg mot henne.
   >>Det är bra med mig.<< ljög han. >>Det är lugnt...<<
   >>Klart det inte är lugnt.<< inflikade Jenny. >>Du skulle ha sagt något till oss så hade vi kunnat..<<
   >>Och det är därför jag inte sagt något!<< röt Mirza mot Jenny. >>Ni ska inte göra ett skit! Förstått! Det här är mitt problem, och bara mitt! Ni har redan gjort tillräckligt för mig en gång!<< han kved till. Tårarna var på väg att spillas. Han kunde inte dra in dem en gång till. Han visste att nästa gång skulle det inte bli lika lätt som sist ifall något hände.
   >>Okej, är det bara jag som står här på sidan om och inte hänger med alls!<< fnöst Evelynne högt och tydligt.
   Richie skakade på huvudet. >>Nej jag har ingen aning heller.<< sa hon och såg mot Stephano som fortfarande bara hade blicken spänd i Cornelia. Hon såg att det inte var någon liten sak det handlade om. Det var en ganska allvarlig en.
   >>Jag vill att du berättar för mig vad exakt du har för relation med Vahid. Och om du inte säger något vettigt alls om det, så kommer vi att låsa in dig i källaren.<< sa Stephano med en kall, hård ton. Cornelia log tvärt, innan hon återgick till ett allvarligare uttryck.
   >>Som du vill.<< började hon. >>Jag har under de senaste åren letat efter min yngre syster som försvann utan ett ord från vårt hem i Ryssland. Under den här tiden har jag sökt över nästintill hela Europa, och det är först nu på senaste tiden jag äntligen fått upp ett spår på vart hon hållit till. Och det har inte varit där jag hoppats på att finna henne.
   Mitt senaste spår fick mig att komma hit till Österrike. En plats han verkar ha valt att stanna längre på av okända anledningar. Min syster är där någonstans, och jag vill hitta åt henne innan det är försent. Jag trodde att hon skulle finnas att hitta på en av klubbarna han äger i staden, men det visade sig vara falska rykten.
   Och andra sidan, hade jag aldrig kommit mig dit... Så hade jag aldrig heller träffat Mirza och han hade mest troligast inte ens stått här med er idag då.<< avslutade hon och gav Mirza en kort blick.
   >>Vad finns det i Österrike som intresserar en man som han?<< frågade Victoria plötsligt. 
   >>Ingen aning. Men han är som han är, och gör som han vill. Och det som även är en av de skrämmande aspekterna för stunden är att han inte är den enda som befinner sig i Österrike heller...<<
 
 
>>Och hur kan du veta allt det här?<< Stephano lade armarna i kors och såg mot Cornelia. Det var så mycket ovisshet kring henne ändå. Bara det att hon visste så mycket om Vahid, och verkade känna till han innan och utan fick han att fortfarande inte kunna lita helt på henne. 
   >>För att min mamma känner honom.<< svarade hon kort.
   >>Hur, om jag får fråga, kan din mamma känna en sådan galning?<< Stephano höjde misstänksamt på ena sitt bryn.
   >>För att hon är som han. En ursprungsvampyr.<<
   >>Okej! Nu inser jag att saker och ting här verkligen verkar balla ur, men snälla, kan någon här upplysa mig och Richie om vad fan det är som pågår om den här Vahid, och Mirza och urpsrung och allt?!<< Evelynne stod med armarna öppet mot alla i rummet. Hon var irriterad över att stå på sidlinjen och inte förstå någonting av det som pågick. 
 
 
Cornelia såg mot Evelynne, och sedan mot Richie. Hon sneglade kort ner mot den vithåriga flickans armband, och sedan mot hennes ärr som låg ingrävt i hennes ansikte. Richie hade blicken i marken som att hon verkade tänka på något väldigt speciellt.
   >>Vart vill ni att jag börjar?<< frågade Cornelia Evelynne och Richie specifikt, men förstod nog att även de andra ville veta mer.
   >>Börja från början.<< fnös Stephano. 
   Cornelia log mot sin bror och började sedan att förklara det hon visste.
   Med samtalet som förflöt kände Richie av en sådan bekant känsla inom sig. Det var som om det var ett irrbloss som dansade kring inom henne och viskade sakta sina ord för henne. Någonting nytt som tändes, och ville väckas till liv efter en sådan lång tid. Något som kallade på henne.
   Ingen såg. Men hon kände en förändring påbörjas inom henne. En som sakta manifisterade sig hos henne och visade på så små subtila förändringar. 
   Några som med tiden skulle få henne att inse vem hon var.
 

 
 
 
>>Vad är det du menar med att "de håller på att samla ihop sig"<< frågade Stephano Cornelia som mest ryckte på sina axlar åt hans fråga.
   >>Jag kan inte svara på just den frågan. Det enda jag vet är att han har valt att stanna ovanligt länge har i Österrike, samt att fler originaler har börjat samla sig i stadens kärna... Vilket aldrig, någonsin, kan vara ett bra tecken...<<
 
I nattens kyliga mörker sprang hon med kvicka steg. Hon hoppade mellan husens tak och flög sig över de hundratals meterna över marken. Hon var en fri själ. En som flög dit vinden bar henne.
 
 
 
Flickan ilade kvickare och kvickare genom gatorna. Hon drog sig längs skuggorna när hon såg någon av mänskligt blod och lät dem föra henne vidare mot sitt mål i tystnad. 
   Hennes tjocka, yviga hår flängde kring hennes axlar där hon sprang barfota över asfalten. Det var inte ofta hon sökte sig till städerna. Hennes plats var bland landskapens öppna marker. Där hon kunde söka sig till sin egna avskildhet från andra. Där hon trivdes som bäst.
   Men då och då, vid vissa små instanser, så sökte hon sig till städerna av en orsak. Samma orsak som sagt åt henne att komma hit igen. Det brukade som ofta vara samma sak hon skulle möta, men den här gången var det något som sa henne att så inte var fallet. Flickan stannade upp och såg upp över hennes slutdestination. Egentligen hade hon velat säga att hon inte kunde komma den här gången, men rösten hade varit så annorlunda att hon helt enkelt insett att hon blev tvungen att återvända till honom.
   Flickan log ett brett leende. Hon såg trots allt fram emot att få återse honom igen. Det var ju ändock ett par årtionde sedan hon fått hänga tillsammans med sin bästa vän.
 

Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 9


 
Simsinspace: Forgotten Hollow Del 9
 

 
 
 
Stephano vankade av och an inne i huset medans han muttrade bittert för sig själv. Två dagar hade gått sedan de varit in i San Myshuno och det hade bara känts som en enda evig plåga sedan dess. 
   Hej... Richie... Ska vi göra något. Bam. Cornelia kom ivägen.
   Hej... Richie... Vad gör du? Bam. Cornelia kom ivägen.
   Hej... Richie... Jag skulle vilja berätta en viktig sak för dig... Bam. CORNELIA.
   Stephano suckade buttert och högt för sig själv och stannade med ens upp. Varför kunde han aldrig bara kunna... få säga det han ville?
   Två år hade det gått sedan han funnit Richie utanför Forgotten Hollow vid dess torg. Han hade aldrig tänkt mycket mer än att hjälpa den lilla flickan som legat avsvimmad i regnet, fått henne på benen igen och sedan låtit henne gå dit hon än kom från. En människa hade aldrig varit ett ideal att ha med sig kring han och hans familj. Det var inte bara saken av att hon skulle vara mer utsatt för faror, det var även det faktum att hon skulle tvingas leva kring dem som levde för evigt. 
   Stephano hade försökt att få iväg henne, men hon hade varit en envis flicka som helt enkelt inte velat lämna dem. Det hade gått så många försök, men till slut hade han gett upp och hon fick sin vilja igenom. Det var inte direkt som att resten av familjen hade tyckt det var en dålig idé. Tvärtom hade de alla välkomnat henne med öppna armar. Det var något med henne som alla i huset helt enkelt gillade. En energi, en glädje om livet.
   En sådan som fått Stephano att mer och mer börja falla för henne. 
   Hon var ju alltid där. Hon ville alltid veta mer om honom. Hon ville dra med han på konstiga saker. Hon såg honom på ett sätt han aldrig kunnat tänka om sig själv. 
   Hon var helt enkelt Richie. 
 
 
 
Stephano stannade till vid köket och såg mot gänget som stod där inne. Han sneglade mot Cornelia och han insåg att han blev tvungen att göra något. Han kunde inte låta henne få komma sig ivägen för hans känslor längre. 
   >>Vet ni vart Richie är?<< frågade han dem alla. Han hade sökt efter henne i huset, men hon var inte där.
   >>Hon gick nog ut för att fotografera.<< svarade Victoria. 
   >>Borde vi inte säga åt henne att vi ska käka snart? Så att hon inte liksom kommer hem sent igen och svimmar för att hon glömt bort att äta.<< skrattade Jenny till och såg mot resten av gänget. 
   >>Jag kan gå ut för att se om jag kan...<< började Cornelia men hörde sedan en väldigt aggressiv stämma komma från hallen.
   >>Jaggårutochhämtarhenne!<< ropade Stephano, röd i ansiktet, samtidigt som han snabbt drog sig mot dörren, öppnade upp den, gick ut och slängde igen den. 
   Evelynne visslade länge därefter. >>Tänk vad lite konkurrans kan få en att få tummen ur röven.<< sa hon sedan och såg mot Victoria och Jenny samtidigt som hon drog sig bort mot den lediga stolen bredvid Jenny. Cornelia stirrade länge och väl mot dörren innan hon drog på ett leende. 
   >>Han lär då inte behöva oroa sig för resultatet.<< sa hon och såg mot resten av gänget som verkade smått överraskade. 
   >>Öh... Du ska inte hindra honom eller något?<< sa Evelynne och såg mot Cornelia som återigen log sitt förföriska leende.
   >>Nej, varför skulle jag det?<< svarade hon.
   >>Du känner alltså inte av några speciella känslor för Richie?<< frågade Victoria och tog en klunk av sitt kaffe. 
   >>Vi kan säga så, ja.<< log hon väldigt brett och folket runtom henne förstod mycket väl vad det var hon menade. Cornelia skrattade till över den pinsamma tystnaden, innan hon sedan avbröt den igen.
 
 
>>Kanske om jag hade haft möjlighet, hade ett förhållande varit något att satsa på, men som det ser ut nu så prioriterar jag annat i livet.<< sa hon och såg mot gänget. 
   >>Det verkade då som att du och Richie hade något speciellt mellan er dock.<< sa Evelynne.
   >>Hon är en söt tjej, och väldigt rolig att vara med. Men det märktes på så långa vägar vem som var personen i hennes liv.<< log Cornelia och såg ut genom fönstret. Hon kunde se Stephano och hur han frenetiskt sprang en väg och sedan den andra för att försöka hitta åt Richie. >>Men... vem var jag att helt enkelt inte ta tillfället i akt och reta honom lite grand.<<
 

 
 
 
Stephano hade hittat åt Richie till slut borta vid den gamla bron. Han stannade upp en bit bort från henne och kände hjärtat som slog sönder hans bröstkorg. Han visste inte ifall hon visste om att han stod bakom henne just nu, det verkade inte som det. Stephano frös fast. Han visste inte vad han skulle göra. Vad var bästa tillvägagångsättet? 
   Gå fram och säga hej? 
   Ropa på henne?
   Smyga sig upp bakom henne och skrämma henne?
   Stephano suckade. Att det skulle vara så förbannat svårt att våga gå fram till henne och prata lite. Det var ju inte som att de inte kände varandra. De hade bott tillsammans i två år, och allt möjligt hade hänt under den tiden. Han hade hur enkelt som helst förr bara kunnat skälla ut henne, eller liknande eller...
   Stephano funderade. Hade han egentligen någon gång pratat med henne på tu man hand, utan att vilja säga åt henne för något hon gjort? 
   Hade det varit så pass illa att det alltid varit hon som startat samtalen mellan dem?
   Stephano kände sig med ens illa till mods. Det här kanske var en dålig idé trots allt. Det skulle nog verka dumt att han av alla skulle ta och börja prata med henne. Hon kanske skulle tro att han letat upp henne för att han ville... skälla ut henne. Såg hon han på det sättet bara? Det skulle förklara varför hon älskade Cornelia. För att hon helt enkelt var bättre än han själv. För att hon kunde ge Richie det han inte kunde.
   Han var ju bara en butter man, och hon en sådan gladlynt kvinna.
 
 
 
Stephano suckade. Solen började att gå ner och det var nog lika bra att bara gå hem och lägga sig i kistan. Han blickade upp och såg att Richie inte längre stod framme vid bron. 
   Stephano kände en knackning på sin axel och vände sig om för att se Richie stå precis bakom honom och skrika till. 
   >>Menvadihela..!<< skrek Stephano och kände hur hjärtat hamnade i halsgropen över Richies plötsliga närvaro. 
   >>Bu på dig med!<< skrattade Richie och såg mot Stephano som blev helt till sig av hennes nyckfulla skrämning.
 
 
 
>>Åh men vad..! Vad..!<< fumlade Stephano ur sig och försökte att stilla sitt hjärta. Richie skrattade bara högre över att se Stephano stå och försöka lugna ner sig. Han var så lättskrämd av sig. Något hon antog berodde på att han var en ganska nervig person rent allmänt. 
   >>Äsch, så farligt var det väl ändå inte.<< skrattade Richie vidare. Stephano gav henne en sur blick och frustade till.
 
 
 
>>Du... Du... Varför ska du alltid skrämma mig!<< skrek han till. >>Ute, inne... I min kista! Varför?!<<
   Richie drog på ett leende. >>För att du reagerar så roligt, duh. Har du inte förstått det?<< skrattade hon och höjde ena sitt bryn.
   >>Haha. Ser det ut som att jag har kul!<< röt han till.
   >>Nej.<< skrattade hon vidare. >>Men jag har.<<
   >>Kan du inte bara sluta med det!<<
   Richie lade handen mot hakan och funderade. Hon drog sedan på smilgroparna och stirrade mot Stephano. >>mm... Nej.<< skrattade hon. Stephano suckade och kände irritationen som steg.
   >>Kom igen!<<
   >>Nepp.<<
   >>Richie!<< 
   >>Steffie!<< log hon. Det var så roligt att reta honom. 
   >>Att du ska vara så..!<< Stephano kände hur ilskan bubblade. Hur alla känslorna bara låg där inne, redo att spillas över när som helst. >>Du skrämmer mig hela tiden, och du lyssnar aldrig på vad jag säger! Hur i hela friden kom jag att bli kär i dig när du hela tiden går mig på nerverna!<< skrek han plötsligt ur sig.
   >>Ursäkta va?<< Richie stannade upp. >>Va?<< hon började skratta nervöst.
 
 
 
Stephano såg för en sekund förvirrat mot Richie. Hur hon skrattade och hur röda hennes kinder blev. Hur han inte förstod varför hon betedde sig så över vad han sagt... tills han insåg vad det var han sagt.
   Stephano frös fast. Hela hans inre frös fast. Han kunde inte röra en enda muskel och han började att svettas.
   Richie skrattade än högre. Några små tårar kom ur henne och Stephano kände hur han börjades att skämmas. Han ville inget mer än att försvinna. Ner i sin kista och aldrig mer komma upp.Till slut började Richies tårar att sina och skratten att tonas ner. Hon drog bort dem från sin kind och såg mot Stephano. Han såg så förstörd ut där han stod framför henne. Som att hans värld just vänts upp och ner. Richie fick kväva ytterligare ett skratt från att komma upp. Han såg så himla rolig ut.
   >>Förlåt.<< mumlade hon och log. >>Men... jag...<< hon skrattade till och Stephano blev bara rödare och rödare. Det var som att hon hånade honom.
 
 
 
Stephano skakade på huvudet och harklade sig. Han kanske kunde rädda situationen genom att skämta bort det hela. Det kanske skulle gå. 
   >>Ja alltså... Cornelia hälsar och...<< Stephano bet sig i tungan. Var han en idiot och skulle skylla över det på sin syster!? Han harklade sig igen, ännu mer röd. >>Alltså jag...<< han fumlade med fingrarna mot sina örhängen och drog fingrarna genom dem. Han såg tvärt mot Richie som stirrade in i honom med hennes sjöblå ögon. Han slog ner med blicken i marken. >>Öh.. vet du vad. Vad sägs som att börja om... Hej, Stephano...<< fumlade han vidare. Han visste inte vart han skulle ta vägen och påminnde sig själv om att han aldrig mer kunde kliva upp ur sin kista efter den här natten.
   Richie slutade med att skratta och drog sin hand nervöst om sin arm. Hon såg mot Stephano som var lika röd i ansiktet som hans rosor. Hon själv kände hur hon fick samma nyans i hennes egna kinder över att se hans blyghet framför sig. Det var en sådan kontrast mot för den han brukade vara. 
 
 
 
>>Menade du det du sa?<< frågade hon plötsligt och Stephano rycktes ur sina tankar. Han svalde hårt.
   >>Menade vad?<< frågade han i ett försök att vilseleda henne.
   >>Det du sa nyss?<< log hon.
   >>Vad sa jag nyss?<< skrattade han nervöst.
   >>Att du var kär i mig.<< sa hon.
   >>Nej. Sa jag?<< skrattade han högre.
   >>Jaa... det gjorde du.<< log hon lurigt mot honom. 
   >>Du måste ha hört fel.<<
   >>Jag må inte ha superhörsel som du, men jag vet då vad jag hör och inte hör.<<
   Stephano svalde igen. >>Har du några bevis?<<
   >>Nej. Men jag önskar jag hade.<< skrattade hon. >>Så jag kunde få se ditt ansiktsuttryck när du inser jag hade rätt.<<
   Stephano fnös till över Richies envishet. >>Om jag får säga sanningen så har jag oftare rätt än du har.<<
   >>Bara för att du har det ofta innebär det inte alltid.<< sa hon och räckte ut tungan mot honom. Stephano tog och drog handen över ansiktet. Det var ibland som att prata med en vägg med henne. >>Är du rädd eller?<< skrattade hon till och lutade sig fram mot honom. Stephano ryckte till.
   >>Rädd för vad?<< harklade han sig och kände hur svetten rann nedför hans panna. Hon stod så nära han.
   >>Att jag inte gillar dig tillbaka.<< log hon. 
   >>Varför skulle jag vara rädd för det?<< svarade han nervöst tillbaka och kände hur varm han var.
   >>Tja, ditt beteende nu känns ganska fegt...<< svarade hon och ryckte på ena axeln. Hon behöll leendet på läpparna.
 
 
Stephano höjde ena sitt bryn mot Richie. >>Kallar du mig feg?<< sa han.
   >>Såklart jag gör.<< log hon. >>Eller, du kanske inte vill att jag gör det?<<
   >>Ingen vill väl bli kallad feg...<< sa han och svalde ned klumpen i halsen. I vanliga fall hade han inte direkt gjort en större sak av att bli kallad feg. Det var något han fått höra så många gånger av De Lamothe att han till slut själv bara accepterat det. Men nu, efter han stod här med hjärtat i halsgropen, kläderna dränkta i svett och kinderna brandfarligt röda över att han faktiskt för en gångs skull gjort något han alltid velat göra, så tog han sig faktiskt lite illa vid över dem orden. 
   >>Säg det bara.<< hon log ett bredare leende, hennes glugg skymtades och fick henne att se extra lurig ut. Stephano hade ingen aning om vad som försigick i hennes huvud, och han ville heller inte veta. Inte när hon såg ut som att hon var beredd att ge han världens största avvisande.
   Stephano suckade. Det var väl lika bra att säga det. Igen. Annars skulle hon väl springa efter honom resten av kvällen och berätta för alla hur idiotisk han sett ut. >>Jagtyckeromdig...<< muttrade han ur sig och slog ner med blicken i marken.
   >>Vad sa du?<< retade Richie honom. Stephano sneglade upp mot henne med en irriterad blick. 
   >>Jagtyckeromdig...<< muttrade han igen, lite högre.
   >>Alltså, jag kan inte höra dig.<< suckade hon.
   >>Jag är kär i dig!<< skrek han sedan till varpå Richie tog ett kliv närmare honom. 
   >>Menar du det?<< hennes röst höjdes och hon såg djupt in i hans ögon. 
   >>Men snälla någon JA!<< skrek han till. Varpå Richie tog tag i hans jacka och drog honom till sig.
   >>Bra, då vet jag.<< sa hon sedan och kysste honom.
 
 
 
Stephano frös fast så fort hennes läppar rört hans egna. Han tappade fattningen om allt och kunde för sitt liv inte förstå vad det var som hände. Det tog bara ett par sekunder av en sådan underbart härlig känsla, innan Richie sedan drog sig ifrån honom och såg mot han med rödflammiga kinder. Stephano såg mot henne och ryckte till.
   >>VADGÖRDU!<< skrek han rakt ut och tog ett kliv bak. >>Vad..! Vad..!<< Stephano förstod inte vad det var som pågick. Skulle hon inte... Var det inte meningen att hon skulle..? Vad var det som hände!?
 
 
 
Richie såg en kort stund förvirrat mot mannen framför henne. Hans rosor hade hamnat snett på hans hår och han andades korta andetag.
   >>Jag...<< började hon. >>Jag vet inte... Alltså... Jag ville väl bara... När du sa att du... Och jag visste säkert så...<< hon fumlade med orden över av att kunna förklara hennes beteende för honom. Hon visste knappt själv vad det var hon gjorde. Hon hade bara agerat spontant, igen. 
   Det var som att när hon fick höra dem orden från hans mun, så kände hon att det var okej att göra det hon alltid velat testa göra med han. Bara att hon fick den där bekräftelsen räckte för att hon visste att det var okej att få kyssa hans läppar. Richie harklade sig och drog handen bakom nacken. >>Alltså... var det inte bra eller?<< frågade hon tveksamt. Bara för att han sagt att han gillade henne så kanske hon misstolkat det hela ändå. Som hon brukade göra.
   Stephano stillade sitt hjärta över chocken från kyssen. Trots att den varit så kort, så hade den varit det mest intensiva han någonsin fått känna på i hela sitt liv. 
   >>Ja... eller det var ju inte...<< fumlade han. Stephano kunde knappt se på henne. Han skrattade till. >>Jo... det var det...<< log han blygsamt. Richie drog sig närmare honom. 
   >>Ja alltså, det var svårt att se... på din reaktion...<< skrattade hon. Stephano log snett.
   >>Jag var väl bara inte beredd... på den... Jag visste inte att en kyss skulle vara så... ja...<< började han.
   >>Har du aldrig kysst någon innan?<< frågade Richie Stephano. Han blev med ens väldigt förlägen över hennes fråga. Det var väl ingen prestige att aldrig ha kysst någon tidigare.
 
 
 
Richie såg den märkbara förändringen i Stephano och tog hans händer i sina. 
  >>Vad bra. För det var nog min första med.<< sa hon och drog på smilgroparna. >>Ja.. vad jag kan minnas då.<< skrattade hon sedan.
   >>Fast har du levt i snart 700 år så är det en helt annan sak av att aldrig ha kysst någon, än någon som levt i 28 år.<< svarade Stephano. Richie stirrade en kort stund mot Stephano innan hon gick än närmare och gav han en till kyss. >>Vad!?<< Stephano rodnade återigen.
   >>Då får jag väl bara se till att göra upp för det.<< log hon och gav han en kyss till.
 

Forgotten Hollow - Säsong 3 Avsnitt 8


 
Simsinspace: Forgotten Hollow Del 8
 

 
 
 
Det hade varit full fart så fort de hade kommit in till staden. Det var inte ofta någon i familjen var in till de större städerna, utan de höll sig mest till de mindre av praktiska skäl i första hand. Den enda som rörde sig där var Mirza, men även han brukade bara åka dit under nätterna för att vara inom de element han älskade. Det var första gången de alla tillsammans var där under dagtid. Speciellt för Richie var det en helt ny upplevelse.
 
>>Så du har aldrig varit inne till San Myshuno?!<< hade Cornelia nästan skrikit ut under tiden Richie skakat på huvudet när de pratade om staden. 
   >>Kanske... jag minns inte. Jag har inte varit där under de senaste två åren iallafall.<< hade hon svarat henne. Det var där och då Cornelia hade sagt att de skulle ta en tripp in dit, varav även Jenny och Victoria hade visat intresse.
   Stephano var den enda som följt med dem som en adderad bonus.
 
Väl inne i staden fanns det en myriad av saker att göra och Richie hade svårt att smälta alla intrycken. Det fanns så oerhört mycket man kunde göra, och så lite tid enligt henne. Cornelia hade skrattat som mest och tagit tag i hennes hand och dragit med henne lite överallt. 
   >>Kom igen! Jag ska visa dig vad man kan göra här!<< hade hon sagt med sitt förtjusande leende som smittade av sig så lätt till Richie.
 
 
För Jenny och Victoria hade deras prio varit att få komma sig ut till shoppingen som låg i staden. Speciellt för Jenny hade det varit en chans att äntligen, utan att oroa sig för sitt mörker, få kunna komma sig ut igen och se på några nya kläder. 
   >>Du, vart tog Stephano vägen?<< frågade Jenny Victoria där de strosade kring i staden. >>Jag känner inte av han längre.<<
   Victoria vände sig om. Stephano var inte med dem, och längre bort kunde hon se Cornelia och Richie stå ensamma med varandra. >>Bra fråga. Vart var han sist?<< frågade hon tillbaka.
   >>Sist var vi väl alla vid busshållplatsen?<< svarade Jenny.
   >>Ja, sist ja.<< hon tog sig sedan fundersamt om läpparna.
   >>Ska vi anta att han klarar sig själv? Eller ska vi se om vi kan hitta åt honom?<< frågade Jenny Victoria som lade på ett litet leende.
   >>Vet du vad. Jag tror det är bra för honom att få utsätta sig själv för lite praktiska övningar. Han kan få leta reda på oss, och inse att det inte är så farligt att inte ha koll på saker och ting.<< svarade Victoria till Jenny som skrattade åt hennes svar.
 
 
Stephano stod mitt i staden och såg ut över alla byggnader han bara tyckte såg likadana ut. Han sneglade sig omkring överallt för att se om han kunde hitta åt resten av familjen, men vart han än såg var det bara vanliga människor. Ingenstans fanns det någon han kände igen. Inte ens Cornelia som han sagt åt sig själv att hålla ett extra öga mot. 
   Stephano kände hur hans puls ökade där han stod och han fick försöka att hålla andetagen stillade för att inte börja att hyperventilera över det faktum att han inte hade någon kontroll alls över situationen. Att allting hade blivit så pass illa med tiden, det trodde han faktiskt inte om sig själv.
   Längre bort lyckades han till slut att se Richie och Cornelia som stod och skrattade med varandra över något han inte visste vad. Ett sting av svartsjuka slog in i han och han ville direkt gå dit för att... ja, vad skulle han göra? Han kunde inte bara säga åt henne att sluta vara med Richie. Det skulle se alltför dumt ut, egentligen.
   Men och andra sidan, han kunde inte bara låta det fortsätta så. 
   Stephano hann dock bara ta ett par steg, innan han drumlade rakt in ett annat par som stirrade på den oerhört konstigt klädda mannen med blommor i håret, som plötsligt blev lika röd som en tomat, där han snabbt som attan ställde sig upp och gick ifrån dem... Han ursäktade sig snabbt men insåg sedan att han tappat Richie och Cornelia från sitt synfält.
   Han suckade högt för sig själv innan han drog sig vidare.
 
---
 
 
 
 
 
Dagen fortlöpte och gänget hann ta sig igenom det mesta av stadens delar. Cornelia visade Richie en mängd nya saker och hon njöt verkligen av att få ta del av något hon aldrig brukade göra. Det var som att en helt ny värld öppnat upp sig för henne efter Cornelia kommit in i deras liv.
   Jenny och Victoria fortsatte vidare med att titta på allt möjligt. Då och då kunde de inte undvika att kolla efter Stephano och se att allt var okej med honom, vilket de båda två ganska direkt förstod att så inte var fallet bara av att se hur han betedde sig.
   Stephano visste inte hur han skulle göra där han stod och fick iakta Richie och Cornelia. Det fanns aldrig en chans för honom att kunna gå dit och försöka hänga med. Cornelia var alltför kvick med att dra med sig Richie någon annanstans och lämna kvar Stephano till att försöka hänga med dem. 
   Det tog i så hårt. Bara av att se dem skratta så. Hur illa det smakade av att veta av att det inte var han som stod där och var bredvid Richie. Att vara den som kunde vandra igenom staden, och hålla hennes hand i sin...
 
---
 
 
 
Det började dra sig mer och mer mot eftermiddag. Doun med den tredje parten efter sig, hade kommit sig vidare till parken där Cornelia och Richie hade gått igenom lite överallt och tittat. För Richie hade dagen i sig varit en värdefull upplevelse och det var något speciellt med att få vara med Cornelia. Hur hennes smitsamma natur var så medryckande i sig. 
   Längre bort stod Stephano återigen och stirrade på Richie och Cornelia. Han ville knappt längre se åt deras håll. Han ville knappt ens vara kvar. Han hade följt med in till staden och haft en liten gnutta hopp om att han kanske kunde få vara med Richie, bara hon och han, men det hade bara blivit förstört av Cornelia som lyckades vara så mycket bättre än han var på det han ville. Han kände sig så irriterad på henne. Så arg på hur hon bara kunde göra det hon gjorde. Det kändes inte rätt att hon så enkelt, på bara några dagar, kunde få en sådan kontakt med Richie. En kontakt det tagit han två år att finna, och inte ens lyckats fullborda. 
 
 
 
 
>>Här står du alltså i din ensamhet?<< Victoria kom fram mot Stephano tillsammans med Jenny. Han drog en djup suck och fumlade med handen över sin ena arm.
   >>Kom igen nu! Ryck upp dig!<< skrattade Jenny varpå Stephano gav henne en irriterad blick.
   >>Om det vore så enkelt så skulle jag gjort det för längesedan.<< svarade han henne.
   >>Hur är det egentligen fatt?<< frågade Victoria honom lugnt. 
   >>Det är bra...<< ljög Stephano uppenbart. Både Jenny och Victoria gav varandra en blick. Stephano var så enkel att läsa av. 
   >>Du vet om att du kan prata med oss om allt. Se det som en av våra pratstunder, fast utomhus istället för inne i mitt kontor.<< sa Victoria.
   >>Och med ett par extra öron som kan lyssna på det.<< muttrade Stephano och sneglade mot Jenny.
   >>Det är inte som att jag inte känner dig.<< svarade Jenny med ett leende. >>Dessutom så kan vem som helst här se hur svartsjuk du verkligen är.<< 
   Stephano ryggade tillbaka. >>Jag... jag är inte svartsjuk!?<< ropade han nästan ut, och harklade sig sedan över sitt plötsliga utbrott. 
   >>Varför är du då så butter?<< fortsatte Jenny.
   >>För att jag... eh...<< muttrade Stephano. Han hittade inte rätt ord och ju längre han tittade mot tjejerna, desto mer knöt sig hans tunga.
   >>Stephano. Ska vi gå och ta en fika och prata ut en stund?<< sa Victoria. 
   Stephano suckade bara. >>Jag, försöker väl bara att... ja...<< började han och kände hur röd han blev över att berätta för dem hur han kände.
   >>Du försöker bara att få Richies uppmärksamhet.<< sa Jenny tvärt och log brett åt Stephano som irriterat blev mer röd. 
   >>Nej... eller...<<
   >>Berätta bara. Vi lyssnar.<< svarade Victoria. Stephano suckade igen och lade armarna i kors. Han blev så extremt röd.
   >>Det är bara det att... Cornelia kommer hit från ingenstans och gör det hon gör. Hon får det att verka så enkelt!<< sa Stephano. 
   >>Eller så är det du som gör det svårt för dig?<< svarade Victoria. >>Stephano, du kanske bara ska försöka våga mer. Jag tror nog att det enda som hindrar dig är dig själv, och det vet du.<<
   >>Du tror inte jag..! Helt ärligt, hur ska jag kunna mäta mig med Cornelia!? Ni ser båda två hur mycket bättre hon är på mig än det här! Hur mycket snyggare hon är. Roligare! Hur i hela friden ska jag..!<< Stephano hindrade sig själv från att säga mer. Han blev högröd i ansiktet över att han sagt allt det han kände, men inte velat säga för att det var så fruktansvärt jobbigt att erkänna.
   Victoria och Jenny såg tvärt på varandra, och log sedan. >>Stephano... Så det handlar om att du tycker du är sämre än Cornelia?<<
   Stephano sa inget, men båda tjejerna förstod såklart.
   >>Men du... kan vi inte testa en sak?<< sa Jenny och såg mot Victoria i ett brett leende. 
   >>Försöka går alltid.<< svarade hon tillbaka.
   >>Vad ska ni försöka?<< frågade Stephano skeptiskt.
   Ingen av tjejerna svarade, utan de log bara åt honom samtidigt som Jenny tog tag i Stephanos hand och drog honom med sig. >>Okej! Vad är det ni tänker göra?!<< ropade Stephano åt dem två där han tvingades följa med dem vidare mot deras lilla plan för honom.
 

 
 
 
Det dröjde inte länge innan trion kommit till deras slutdestination. En stylingsalong.
   Stephano hade spärrat upp ögonen och först totalvägrat att gå in dit. Han hade sagt att han inte alls var bekväm med det hela. Men när de båda sagt att det skulle göra att Richie skulle se han mer, vilket var en total lögn då de båda visste att Richie såg honom ändå, så hade han blivit lite mer villig att testa på det hela. 
   Första målet var att göra något åt hans hår.
   Stylisten som mött dem i receptionen hade först sagt att det var på väg att stänga, men när Jenny och Victoria hade presenterat honom för Stephano hade en gnista tänts i hans ögon och mannen hade sagt att han genast skulle göra något åt "den katastrof" som stod framför honom. Det vore rent ut sagt olagligt ifall han lät Stephano fortsätta gå omkring i den frisyren han bar. 
   >>Då ska vi se här... Hmm... Vaad kan vi tänkas göra med dig då?<< mannen hummade lättsamt till och lät sina fingrar gå igenom Stephanos hår för att undersöka vilka potentialer det fanns. >>Gubben lilla, du har iallafall längden att låta mig skapa så många olika alternativ... Vad kan det tänkas bli av dig...<< fortsatte han vidare och Stephano kunde inte låta bli att muttra för sig själv över hela situationen, medans tjejerna bredvid log brett och sa åt frisören att göra det bästa han kunde. 
   >>Flickor, tro mig. Jag kommer göra han så vacker att alla kommer vilja ha honom.<< sa han och blinkade mot Stephano. >>Om jag får ge mitt förslag så måste jag säga att blommorna måste ryka på en gång...<< frisören tänkte precis till att plocka undan Stephanos blomsterkrans för att slänga den i sopkorgen, men han kom inte längre än att Stephano stirrade han rakt in i ögonen och höll hans hand i ett hårt grepp.
 
 
 
>>Ryker blommorna så ryker du...<< fräste Stephano mot frisörn som ryckte tillbaka. 
   >>Men gud, ingen orsak att bli så arg över några blommor...<< suckade frisören, varpå Stephano röt till.
   >>Jag lovar om du kastar iväg blommorna så kommer jag att kasta ner dig i närmaste soptunna!<< skrek han ut varpå frisören kved till. Stephano insåg med ens hur han reagerat och tog sig kvickt om munnen. Han sneglade bak mot Victoria som stod och skakade på huvudet över Stephanos reaktion. 
 

 
 
 
Dagen blev till senare eftermiddag och Victoria och Jenny hade dragit sig till ett närliggande kafé för att vänta in resten av gänget. 
   >>Du tror inte att vi skrattade för mycket åt honom?<< sa Jenny.
   >>Möjligen. Men det är sånt som händer. Stephano kommer nog skratta åt det senare han med.<< sa Victoria.
   >>Njae... jag tror nog snarare han kommer dö ifall han tänker tillbaka på det...<< svarade Jenny skeptiskt till Victoria. 
   >>Antagligen.<< sa hon med ett litet leende på läpparna. 
   En bjällra hördes komma från kaféets dörr och in tågade Richie och Cornelia. Richie vinkade glatt åt duon som satt vid bordet längre in i kaféet varpå hon och Cornelia direkt gick fram till dem. 
 
 
Ganska kvickt därefter började Richie att rabbla upp allt det mesta hon och Cornelia gjort under dagen. Richie kunde knappt hålla inne de bubblande känslorna hon hade efter dagens äventyr. Det var så frigörande att få springa omkring överallt och se så mycket nya saker. Saker hon aldrig ens haft ett intresse av att se på tidigare. Innan Cornelia kom till huset, hade hon varit nöjd över att bara vara hemma, men nu när hon fått smaka på stadens livfulla energi, så ville hon nästan inte ens lämna den.
   Det hade dock varit perfekt, ifall hon kunde fått dela den med Stephano också.
   >>Är inte Steffie här?<< frågade Richie med ens då hon insåg att Stephano var den enda som saknades. Victoria och Jenny ryckte på sina axlar.
   >>Vi har då inte sett han.<< log de båda och Richie, samt Cornelia, blev lite smått skeptiska över deras misstänksamma beteende. 
   >>Har han åkt hem eller är han någon annanstans i stan?<< frågade Richie. 
   >>Jag tror nog att chansen är större att han åkt hem, än irrar omkring i stan själv.<< sa Cornelia och såg mot duon vid bordet som fortfarande betedde sig väldigt misstänksamt. 
   >>Eller så beställde han bara in kaffe till de som sitter vid bordet och väntar...<< hördes plötsligt Stephanos röst bakom Richie och Cornelia. De båda vände sig om, och fick se sig en syn de aldrig någonsin skulle kunna ta för att vara Stephano.
 
 
 
>>Nejmensepåfan...<< mumlade Cornelia och satte händerna mot höfterna när hon såg Stephano - en Stephano i helt ny stil - stå framför henne och Richie.
   >>Steffie..?<< Richie fick fokusera för att förstå att mannen som stod framför henne var ingen mindre än Stephano i egen hög person. Hon kände knappt igen honom. Han var så... Annorlunda.
   Han var ganska så... söt.
   >>Eh.. ja det var jag det...<< sa Stephano och gick närmare Richie. Han blev med ens så väldigt nervös av att se henne, av att hon såg honom. Han var inte helt bekväm i det han bar, än. Och det skulle ta tid att vänja sig vid att ha kortare hår helt plötsligt. Men, tydligen så hade Jenny och Victoria haft rätt. Richie verkade se honom nu, och inte Cornelia, och det fick han att bli så varm i hjärtat.
   >>Wow... vad annorlunda du ser ut.<< skrattade Richie där hon nu kunde se Stephano på närmare håll.
   >>Ja, öh... Jag tänkte det vore kul att testa något annat...<< mumlade han och sneglade snabbt mot Jenny och Victoria som båda två log brett åt han. 
   >>Du... Eller jag tycker det blev bra. Du ser bra ut i det.<< log hon och kände hur en röd strimma lades på hennes kinder. Det fanns en helt ny känsla kring honom, inte för att han såg illa ut innan, men det var något med honom nu som fick henne att bli lite mer nervös än tidigare.
   Stephano kände hur röd han blev, och hur hjärtat bultade hårdare. Tills den vackra känslan sprack av att Cornelia öppnade sin käft.
   >>Är jag blind eller? Jag ser ingen större skillnad på honom.<< retade hon Stephano och svassade sig närmare.
   Stephano såg surt mot henne.
   >>Jag tycker då det är ganska stor skillnad.<< sa Richie men märkte av att varken Stephano eller Cornelia verkade lyssna på henne. Istället ställde de sig både närmare varandra, blicken spänd in i deras ögon. En gnista tändes och snart var käbblet igång.
 
 
 
Syskonen började käbbla om allt och inget. Det blev ett gräl som innehöll alla dessa möjliga olika retfulla ord mot varandra. Dock hade Cornelia övertaget då hon helt enkelt var lite mer rapp i munnen än Stephano. 
   På sidan om tvingades Richie stå och titta på och hon kunde inget mer än att himla med ögonen och försöka att inte komma i vägen så pass mycket.
   >>Jag svär. Snart är mitt tålamot med den mannen tyvärr slut.<< suckade Victoria där hon satt och skakade på huvudet, samtidigt som hon slog handen i pannan.
   >>Tja, du är den som dragits med honom längst. Jag kan fatta att du är less han.<< sa Jenny där hon lutade sig över bordet samtidigt som hon lyssnade på grälet bakom sig. 
 
 
 
>>Lilla brorsan, kom inte och försök säga åt mig vad jag ska göra och inte göra.<< sa Cornelia och såg upp mot Stephano som höll på att bryta ihop av att behöva fortsätta se på Cornelias ansikte.
   >>Så länge du stannar hemma hos mig så är det mina regler som gäller.<< kontrade han henne. Cornelia höjde sina bryn och log ett snett leende, innan en plötslig känsla slog in i henne. Kvickt vände hon sig om och spände sina öron.
   >>Vad gör du?! Jag pratar med dig!<< sa Stephano och stirrade mot Cornelia som sedan vände sig om.
   >>Kanske du slipper ha med mig att göra något mer.<< log hon kvickt.
   >>Vart ska du?<< ropade Stephano åt henne när hon började att gå mot dörren.
   >>Ut. Vi ses senare.<< sa hon och sneglade sedan kvickt mot Richie. >>Försök att inte låta brorsan tråka ut dig alldeles för mycket.<< log hon, till vilket Stephano knöt sina nävar åt.
   >>Undrar vart hon ska..?<< sa Richie och sneglade mot Stephano som såg märkbart bitter ut, men samtidigt lite lättad över att Cornelia inte längre var kvar.
   Bakom dem höjde Victoria sin röst varpå Richie och Stephano vände sig om. Kaffet hade kommit in och hon ansåg det vore trevligt ifall alla kunde sätta sig ner och bara... slappna av en stund.
 

 
 
 
Någon knapp timme senare hade solen börjat gå ner och kaffet var uppdrucket. Trots grälet som nyligen hände hade de haft en trevlig stund tillsammans. Det var först när de alla bestämde sig för att bege sig hemåt som det uppstod, för Stephano, problematik.
   >>Vi kanske ska kolla vart hon är. Så att inget hänt.<< kontrade Richie Stephano som nyligen börjat muttra om hur mycket han tyckte det var bra att Cornelia inte var vid fiket än. 
   >>Hon är en vampyr. Det är inte som att hon kommer hamna i sådan knipa direkt.<< muttrade Stephano där han stod med händerna i sina gigantiska fickor. 
   >>Nej, men hittar hon hem till oss då? Tänk om hon går vilse.<< sa Richie.
   >>Bra... då slipper hon komma hem igen...<< muttrade Stephano.
   >>Ursäkta va?<< svarade Richie och satte armarna i kors. >>Steffie, varför är du så arg på henne hela tiden?<<
   >>Jag är väl inte arg!<< skrek Stephano ur sig.
   >>Joho! Du är arg!<< ropade Richie åt Stephano som fortsatte muttra bittert. >>Kom igen, vi kan inte lämna henne här. Du är ju vampyr, borde inte vara så svårt att hitta åt henne direkt.<<
   Stephano knöt sina nävar i fickorna och muttrade vidare. Men han förstod att han blev tvungen att göra som Richie sa. Det vore, trots att det tog emot, dumt att lämna henne kvar.
   >>Okej... Visst, vi går väl och söker reda på henne...<< muttrade han som svar.
 
 
 
 
Gänget började strax därefter att söka kring området efter spår av Cornelia. Men trots att tre av fyra av dem var vampyrer hade de svårt att lyckas finna åt henne. Det var som att hon raderat sin närvaro, eller flytt till en annan del av staden. Vad det än var, så hade de spenderat en bra stund över att försöka leta fatt henne, utan större lycka.
   Gänget hamnade till slut längre in bland några bakgator. En lite slummigare del kunde man säga. Ingen av dem kände direkt en större fara över att vara där, med tanke på att de hade övertaget mot normala människor.
   Efter de kom ut framför en bakgata kände de av en nyupptäckt närvaro. En närvaro som sa dem att det inte var människor de skulle stöta på. Utan vampyrer.
   Gänget från gränden ropade ut mot Stephano och resterande, varpå de stannade upp och såg mot dem. Bakgatugänget tågade sig allt närmare och de verkade vara hotfullt inställda mot dem, speciellt låg deras blickar mot Richie, som var den enda ätbara av dem.
 
 
 
Stephano ställde sig instinktivt framför Richie. Han kunde inte anta att vampyrerna framför honom var yngre än han själv, och att låta Richie falla offer för vampyrer igen kunde han aldrig låta sig själv acceptera.
   >>Kom igen... Vi börjar gå tillbaka.<< sa Stephano till resten men de hann knappt komma en bit innan mannen framför dem ropade högt och tydligt åt dem att stanna.
   >>Vad gör ni i våra trakter!?<< sa mannen aggressivt mot Stephano, som för att påvisa om att han och hans familj hade trädit in i hans revir. 
   >>Vi har kommit fel. Vi tänkte gå.<< sa han kort och såg mot mannen.
   Mannen skrattade. >>Skulle inte tro det.<< han såg sedan mot Richie. >>Du vet väl om att gå omkring med blodpåsar öppet är en dum sak att göra.<< han slickade sig om munnen, varpå Richie gjorde en äcklad grimas åt honom.
   >>Uh, äckel!<< sa hon varpå mannen bet mot henne. Stephano drog henne bakom sig och snäste till. 
   >>Var bara tyst. Snälla, gör ingen Tristan igen...<<
   >>Jag kan bara göra en Tristan och knocka honom med.<< svarade Richie och försökte att komma ihåg formlerna hon kastade mot Tristan. Nu när hon var häxa kändes det lite enklare att kunna försvara sig själv.
   >>Bara för att du vet att du är en häxa, så innebär det inte att du är stark nog att försvara dig själv!<<
   >>Åhå! Så blodpåsen är en häxa?!<< utropade mannen högt. Han skrattade sedan till och såg bak mot sina kompisar som log. >>Vad sägs som det här. Om ni ger oss blodpåsen så kan vi låta er andra gå utan större problem.<<
   >>Skulle inte tro det.<< väste Jenny till och blottade sina tänder mot dem.
   >>Jenny...<< sa Stephano och såg mot Jenny, som insåg att hon inte kunde starta en fight här och nu. Det vore för farligt för alla inblandade. >>Vi vill inte bråka..<< sa Stephano men mannen framför tog ett steg mot dem.
   >>Om ni inte ger oss blodpåsen så kommer vi ta henne med tvång. En sådan delikatess vore för bra för att låta passera, speciellt eftersom vi kan få oss en saftig belöning om vi tar med henne till Master.<< bakom honom började hans vänner skrattande att gå närmare. 
   >>Master...<< viskade Stephano och såg mot Victoria som även hon reagerade på dem orden. Innan de båda två kunde tänka mer hördes ett aggressivt skrik och mannen satte fart mot Stephano för att komma åt Richie. 
 
 
 
Det dröjde en kort sekund, och sedan flög mannen bakåt mot sina andra kompisar. Han skrek till över smärtan från Cornelias spark som hade kommit från ingenstans. 
   >>Vad står ni där för?!<< ropade hon åt Stephano och resterande innan hon sedan själv kastade sig upp i luften och såg mot mannen framför henne. Mannen låg på marken och hostade kraftigt. Han blickade ilsket upp mot Cornelia.
   >>Du...<< sa han mellan tänderna. >>Vad gör du här...?!<< väste han. Cornelia sparkade till han ytterligera en gång efter han försökte att hoppa på henne igen. Hon blottade sin tänder och stirrade mot hans vänner som ryggade tillbaka.
   >>Försvinn. Nu!<< väste hon åt dem och de alla lade genast benen på ryggen och rusade därifrån. Mannen som legat på marken svor åt henne och sa att hans Master skulle få höra om det här.
   Cornelia fnös. >>Som om han inte redan vet...<< hon vände sig sedan om mot resten av familjens chockerade uttryck.
 
 
 
Det var Richie som bröt tystnaden. 
   >>Åh... wow! Det där var... wow!<< utbrast hon och stirrade med en beundrande blick mot Cornelia.
   >>Jag måste hålla med där...<< sa Jenny och även hon kände att Cornelia hanterat det hela väldigt väldigt bra.
   Stephano fnös till. Inte bara det att Cornelia var här igen, utan hon ville tydligen dyka upp och flasha till det lite extra. Vad bra.
   >>Vad gör ni i de här trakterna?!<< väste Cornelia med ens till och såg mot Stephano. >>Speciellt med Richie! Vad tänkte du med?!<<
   Stephano spände blicken i Cornelia. >>Vi letade faktiskt efter dig.<< sa han kort.
   >>Varför det?<< undrade hon. 
   >>Vi visste inte ifall du skulle hitta hem, eller om något hänt dig.<< sa Richie där hon stod bakom Stephano. Cornelia såg mot Richie och log lättsamt.
   >>Tack. Men, jag kan ta hand om mig själv. Dessutom borde ni inte varit här.<< sa hon och stirrade åter ilsket mot Stephano.
   >>Hur skulle vi veta att det här området var ett dåligt område?<< ropade han ur sig.
   >>Hörrni, har han här bott under en sten de senaste hundra åren? Eller är han bara dålig på att veta hur en slum ser ut?<< frågade Cornelia resten av gänget som alla ryckte lite på axlarna.
   >>Sluta prata som att du känt mig hela mitt liv! Såklart jag vet hur en slum ser ut!<<
   >>Så varför var du här, med Richie! Du borde vetat bättre!<<
   Stephano tog ett kliv bak. Hur skulle han kunna kontra hennes ord, när han visste om att hon hade rätt. Cornelia suckade med ens och gick fram mot Richie. >>Hur är det med dig?<< frågade hon henne. Richie ryckte på ena axeln.
   >>Jag mår bra. Jag har erfarenhet av aggressiva vampyrer.<< log hon tvärt till.
   Cornelia suckade och lade en hand om henne. Sedan såg hon mot resten av gänget. >>Kom igen, vi kan inte stanna kvar här. Dessutom, nu har ni hittat mig.<< sa hon för att sedan börja att dra Richie och resten ut från området.
 
Där de gick mot bussarna kom Victoria fram mot den bittra Stephano som bara stirrade på Cornelia som höll om Richie. Trots att han gjort om sig och sånt, så verkade han ändå ha backat femtusen steg och Cornelia ha klivit fram tiotusen...
   Hur skulle han någonsin kunna få en chans att också gå med henne bredvid sig. Med deras händer i varandras om Cornelia alltid skulle komma ivägen... Till och med nu hade hon fått vara hjälten!
   >>Stephano!<< snäste Victoria till och Stephano väcktes ur hans tankar.
   >>VA?!<< snäste han till och såg mot Victoria som himlade med ögonen. >>Innan jag ska säga det jag tänkte så ska jag bara säga att du och jag ska prata när vi kommer hem, om det här med Richie och Cornelia.<< hon lade sedan handen mot Stephano och tystade ner han innan han kunde kontra henne. >>För övrigt, måste vi tala om vampyrerna vi nyligen träffade.<< hon tonade ner rösten. >>Du tror inte att...<< började hon och såg mot Stephano.
   Stephano svalde hårt då han förstod vad Victoria syftade på. >>Jag... Jag hoppas innerligt inte det.<<