Adventskalender 2016 - Samlingsinlägg

 
 

 
1:a December [Introduktion]
2:a December [Grupp 1] [Grupp 2]
3:e December [Grupp 3] [Grupp 4]
 4:e December [Grupp 5] [Grupp 6]
 
Andra advent
 
 5:e December [Grupp 7] [Grupp 8] 
 6:e December [Grupp 9] [Grupp 10] 
7:e December [Grupp 11] [Grupp 12] 
8: December  [Grupp 13] [Grupp 14 
9:e December [Grupp 15] [Grupp 16] 
10:e December [Grupp 17] [Grupp 18]  
11:e December [Grupp 19] [Grupp 20] 
 
Tredje Advent
 
12:e December [Grupp 21] [Grupp 22] 
13:e December [Grupp 23] [Grupp 24] 
14:e December [Grupp 25] [Grupp 26] 
15:e December [Grupp 27] [Grupp 28] 
16:e December [Grupp 29] [Grupp 30] 
17:e December [Grupp 31] [Grupp 32] 
18:e December [Grupp 33] [Grupp 34] 
 
Fjärde Advent
 
19:e December [Grupp 35] [Grupp 36] 
20:e December [Grupp 37] [Grupp 38 
21:a December [Grupp 39] [Grupp 40] 
22:a December [Grupp 41] [Grupp 42] 
23:e December [Grupp 43] [Grupp 44] 
24:e December [Grupp 45] [Grupp 46]
 
Julafton
 

Adventskalender - Del 24 - Nu är det jul igen

 
Grupp 46
Diverse Simmar
 
Tidigare Inlägg
 
 
Så, trots allting som skett under denna juls förberedelser och framtida afton så lyckades allting ändå att bli en fest som kom att uppskattas av alla på något sätt eller vis. Det krävdes nog en katastrofal händelse för att få alla att komma varandra lite närmare, åtminstone så lärde man känna varandras sämre sidor under aftonen - och klarar man av en annan persons dåligare dagar så lär man uppskatta deras bättre kvaliteter så mycket mer. 
   Trots att Celeste fått sig en rejäl utskällning av Marina så kompromissade hon en deal med henne. Hon fick njuta av kvällen med sina vänner, gamla som nya, om hon lovade att städa upp hela herrgården, samt hemma hos Marina. Plus, att hon personligen skulle be om ursäkt till alla. Vilket Celeste accepterade, även om det tog emot att hon skulle få städa hemma hos Marina med...
 
Aftonens festligheter hade precis börjat, men det hindrade inte några ungdomar från att ta sig ut och hänga i vinterns kyliga nattluft. Såklart gick det inte så länge innan ett litet bus skapades, dock utan större problem, då tvålen Celeste hällde i ändock skulle gå åt till att städa fontänen dagen efter. 
   >>Varför inte nu ikväll?<< hade hon sagt med ett leende och hoppat rakt in i den bubblande massan som bildades. Bo hade stått på sidan om och knappt hunnit reagera innan Celeste drog honom till sig och kastade bubblor mot honom. 
   Tanken var att Bo skulle kasta tillbaka, men ni vet, tvål brukar ha tendenser att vara halt och hips vips låg Bo med rumpan i det kalla vattnet. En liten kaskad av vatten träffade Chantelle och Lucas som satt vid sidan om. Men, det var ingen av dem som orkade reagera med hat, istället borstade Chantelle av sig och lät det vara och Lucas satt mest ihopsjunken och funderade. Celeste började skratta till Bo, och föll sedan ner själv, vilket fick Bo att börja skratta tillbaka. 
   Blake och Cara hade stått på sidan om och sett på, tills Blake själv tyckte de två kunde vara med. Cara hade inte så mycket att säga till om, utan fick lov att acceptera att Blake från och med nu skulle bevisa för henne att "javisst, jag kan minnsann gå på kanten, med dig på axlarna, utan att halka ned i fontänen!" Cara hade bara skrattat och följt med hennes bästa vän.
 
 
>>Gud Alice. Hur kan du vara så lugn...?<< suckade Anastasia. Hon hade först nu börjat slappna av igen. Hennes energi var slut, och om det inte vore för att hon var kvällens värdinna så skulle hon gått och lagt sig för längesedan. 
   >>Nu tycker jag du överdriver Annie. Om man bortser från det stora is-kaoset som skedde, så var det väl inget annat att jaga upp sig för?<< skrattade Alice.
   >>Kanske om jag inte glömt bort att du skulle fixa med cateringen så hade jag varit lite lugnare..<< sa Anastasia. 
   >>Annie, du måste väl ändå känna mig bättre vid det här laget? Såklart jag inte låter mina gäster eller värdinnor laga mat på självaste julafton.<< skrattade Alice vidare och gav sedan Anastasia en kram. >>Om inte kunde du faktiskt ha ring mig och dubbelkollat.<< sa hon och släppte taget.
   >>Jag kunde ju det..<< svarade Anastasia och log. 
   >>Nej vet du vad. Nu tycker jag du ska rycka upp dig och gå och njuta av kvällen!<< sa Alice med ett brett leende på sina läppar. 
   >>Jag ska försöka.<< sa Anastasia och log.
   >>Inte försöka, Annie. Du ska ha roligt. Det, ska då jag ha iallafall.<< sa Alice och vände sig om för att gå ut och sällskapa lite med Olivia, Alexander och Bella som satt vid granen.
 
 
Kvällen fortlöpte vidare och folk umgicks, stojade och skojade med varandra. Det var härliga stämningar som utböts mellan varandra. Bo hade fått tid till att prata lite med Marina bara dem två, innan Alexander hade kommit ut från öppnaspisenrummet igen, med glasögonen åter på sig efter han förlagt dem tidigare, och gått med i deras samtal. Kort därefter hade Alice velat få en chans att tala vid en extra gång med Marina och Alexander, gärna i köket då hon tyckte det var konstigt att all mat i kylskåpet var borta. 
 
Chantelle som satt på sidan om hade funderat större delen av kvällen på om hon skulle våga ta steget. Hon sneglade alltför ofta mot den bekanta ryggtavlan som stod inne i det öppnaspisrummet och talade med Cassandra. Natalia vände sig sedan om och gick iväg, hon sneglade snabbt mot Chantelle där hon gick förbi, men sade ingenting.
   Chantelle suckade. 
   Det var nu eller aldrig. 
 
 
>>Men... vi sa väl att vi skulle laga maten..?<< sa Marina och kände sig med ens väldigt tveksam till vad hon fått för sig. 
   Alice skrattade gott. >>Nej, men Marina då. Inte sa jag det. Jag sa klart och tydligt att jag fixar catering för kvällen.<< hon fortsatte skratta vidare. >>Inte undra på att jag tyckte det var konstigt att Alexander här frågade efter receptböckerna, nu när jag tänker efter. Jag trodde bara han var intresserad av att läsa dem.<<
   >>Jo, för självklart läser man receptböcker för skojs skull...<< muttrade Alexander och andades ett djupt andetag. 
   >>Men.. så.. alltså.. Allt vårt jobb var i onödan alltså.. Även om det blivit bra..<< pep Marina. 
   >>Japp. Det hade det varit.<< log Alice åt de två, varav den ena, mörkhåriga personen, slokade med axlarna och försökte att låta bli att slå huvudet i väggen av frustration...
 
 
Chantelle slog sig ned bredvid Natalia där hon satt i soffan. Först hade Natalia rest sig upp för att gå, men Chantelle hade bett henne stanna, bara för en minut då hon ville få något viktigt sagt. 
   Natalia hade tvekat, men Chantelles röstläge hade fått henne att sätta sig igen. Det hade inte funnits något hat i den, snarare en osäkerhet och en längtan över att få lätta sitt hjärta.
   Det tog ett tag för Chantelle att samla modet, då hennes hjärta bankade så hårt i hennes bröstkorg. Men till slut hade hon fått orden ur sig, och där även lättat hennes hjärta.
   >>Jag är... så otroligt ledsen för det jag gjorde mot dig... Det var.. helt mitt fel och jag... jag är ledsen.<< sa Chantelle och kände hur hon skakade. Natalia lyssnade nog på Chantelles ord, och insåg att dem var väldigt genuina. Natalia log åt Chantelle. 
   >>Tack.<< svarade hon. >>Ärligt, jag trodde inte du var den typen som sa förlåt.<< fortsatte Natalia och Chantelle skrattade tungt.
   >>Nej, det är jag inte. Men, jag... tänkte väl försöka ändå.<< svarade Chantelle. 
   >>Och det uppskattas. Du kanske inte är en sådan hemsk person iallafall...<< svarad Natalia, men med viss tveksamhet i rösten. Det var inte så enkelt att glömma det som skett mellan dem, men Chantelle hade tagit steget att be om ursäkt, vilket visade på mognad från hennes sida. >>Och ja... Jag borde förresten inte ha slängt ut mig det där om hur jobbigt du måste haft det... Det var dumt gjort av mig, och jag borde vetat bättre. Förlåt.<< sa Natalia och såg mot Chantelle. 
   Chantelle sa inget mer, utan log bara till Natalia. Det kändes bra, att få säga förlåt.
   Och det kändes bra att hennes första steg, hade visat sig ge henne en sådan fin belöning tillbaka. En egen genuin ursäkt.
 
 
På väg ut från köket gick Marina och Alexander, musik spelades i granrummet från radion, när han plötsligt vände sig om mot Marina och tog tag om hennes midja. Han såg in i hennes ögon och log, trots allt som hänt så var ju kvällen inte slut än, nog kanske det fanns en extra chans att få ge henne lite av det hon drömt om forna jular. Med några kvicka steg förde han henne omkring den gyllene granen, och Marina kunde inte låta bli att skratta åt Alexanders påhitt. 
 
Där de båda virvlade omkring, med två breda leenden på läpparna, kunde inte Natalia och Chantelle låta bli att skratta lite med dem. Alexander noterade detta och kommenterade med att även de borde ta och dansa lite, det var ju om inte ett bra sätt att avreagera sig på skämtade han till dem, två som snörpte på munnen till svar. Men, det var kanske inte en sådan dum idé, musiken som spelades var ändå riktigt bra.
   Det var väldigt spontant, men det gjorde bara stämningen lättare. Natalia och Chantelle tog sig en omgång kring granen, de två tillsammans med Alexander och Marina, och snart började även fler gäster att samlas kring den glänsande granen och dansa kring den. 
 
 
Under kvällens gång så slog sig Anastasia ned vid pianot för att spela en melodi. Något passande, något extra juligt kände hon att hon ville få ur sig. 
   Något som kunde förmedla just deras knasiga, totalt oplanerade och kaosartade julaftonsfirande. Något för dem alla att ta del av. 
   Anastasia funderade, vilken låt som skulle passa bäst att börja med, men istället för att låta tankarna bestämma valde hon att låta känslorna styra hennes fingrar. Så fort hon lagt de första tonerna, så kom den rätta melodin ur pianot.
   En melodi för alla.
 
---
 
 
Nu var vi alltså framme. Idag är det alltså julafton, och som om det har gått fort fram! Det var ju precis igår som första inlägget om denna julkalender lades ut? Eller kanske inte, men det känns som igår iallafall, haha. Jag, liksom Sandy, vill säga stort tack till er som ville följa med denna julkalender och få ta del av det kaos våra simmar fått vara med om! 
 
Jag vet inte vad mer man kan säga egentligen.
Utom då såklart att jag önskar er alla där ute, en riktigt riktigt GOD JUL! 
Och till er som inte firar jul, så önskar jag er en riktigt riktigt trevlig afton!
 

Adventskalender - Del 23 - "Nu har vi kaos här i vårt house"

 
Grupp 44
Diverse Simmar
 
Tidigare Inlägg
 
 
 
 
>>Jag har den! JAG HAR DEN!<< skrek Celeste. Hon fumlade drastiskt baklänges, fötterna under varandra och händerna i luften i ett försöka att fånga frysstrålen som gått bärsärkagång över hela rummet. >>Jag har den...! Jag har den inte!<< Celeste slog knut om benen och föll hejdlöst baklänges. Strålen kastade sig uppåt och spann runt omkring sig. De blåa isstrålarna kastades hejvilt omkring och träffade allt som stod i dess väg. Det var med panik i ögonen Celeste och Natalia såg hur strålen fick sitt nästa offer nummer fyra, Bo, som precis missat sin chans att kasta sig undan från den. 
 
 
 
Runtomkring dem hörde man skriken av de chockade gästerna som utan att kunna göra något sett hur kaoset i granrummet urartade sig för varje sekund som gick.
   Natalia sprang direkt mot Celeste och hjälpte henne upp på benen. Det var med nöd och näppe hon undvikit att få känna kylan ta över hennes kropp. >>Hur gick det?<< frågade hon och höll i Celeste som andades häftigt. 
   >>Jag är... Okej.<< sa hon. Strålen flög in rakt i granen och fick den att svaja till! Några kulor flög i marken och slog i med en väldig smäll. Tusen glasbitar som låg på golvet. Strålen sköt iväg mot väggen, ljudet från smällen fick tjejerna att plötsligt rycka till. 
   >>Vad ska vi göra!<< skrek Natalia till Celeste som för stunden var i ett chockartat tillstånd. Fan.. Fan... vad det enda orden Celeste kunde tänka på. Det här var så illa! Och det var hennes fel..!
   >>Försöka få fatt i den! Antar jag!<< skrek Celeste tillbaka och duckade undan från strålen. 
 
Bakom en av sofforna satt Chantelle och undvek så gott hon kunde att bli träffad av strålen. Det var ju typiskt henne att komma ned, precis då saker och ting kaosade sönder. Precis som förra festen hon var på...
   Chantelle sneglade upp mot Celeste och Natalia som slog sina kloka huvuden ihop för att försöka komma på en plan att fånga strålen. Hennes ögon vandrade mellan de, hittills, fyra simmarna som haft den extrema oturen att komma under strålen. Lucas och Morgan hade varit först. Sedan hade en ny gäst hon inte kände igen kommit in och blivit träffad, och alldeles nyss hade Bo blivit träffad.
   Chantelle dukade undan från strålen. Den slog i precis bredvid henne och studsade sedan vidare mot närmaste väggen. 
   Det kanske vore bättre att bli nedfryst än att manicken skulle slå i en med en sådan smäll?
 
 
Celeste sprang omkring och försökte förgäves stoppa strålen. Men det kändes som en omöjlighet för henne. Vad hon än testade så föll hon platt fall, bokstavligen då hon fick hoppa en hel del, ned på marken. 
   Celeste duckade undan från att bli fryst där hon låg på marken. 
   Natalia stod vid trappan, det var något hon märkt, men inte direkt kunde sätta fingret på, förrens hon återigen fick ducka undan och insåg att det fanns en chans att få fatt i manicken. 
   Strålen flög upp, snurrade i luften bredvid henne. Smällde in i granen. Flög in i väggen. Krashade bredvid Chantelle bakom soffan och så vidare. Ett mönster... Om det nu stämde så skulle strålen när som helst flyga förbi där Celeste låg vid soffan vänster om granen från trappen...
   >>Celeste! Hoppa!<< skrek Natalia ur sig. Celeste såg mot Natalia smått förvirrat. >>Celeste! Bara hoppa! Strålen kommer vara ovanför dig nu!<< skrek Natalia återigen till Celeste. 
   Celeste skakade på huvudet, det var ingen idé att ifrågasätta det Natalia skrek ur sig. Det var bara lyssna och hoppas på att hon hade rätt. Celeste tog i, tog sats från soffan med ena benet och tryckte ifrån! Hon sträckte ut sina händer och fattade tag om strålen!
 
Med ett rejält grepp om strålen i sin hand fick Celeste kämpa med att hålla den i schack. 
   >>Vad gör vi nu då?!<< skrek Celeste. Strålen hade de visserligen fått tag i, men den slutade inte hålla på för det. 
   >>Jag.. Jag vet inte! Hur stänger man av den?!<< svarade Natalia. >>Finns det ingen knapp för det?<<
   >>Jag vet inte! Jag har ingen aning hur den faktiskt funkar...!<< sa Celeste, men hon behövde inte oroa sig mer för det. Strålen i hennes hand började tjuta till igen, och i nästa sekund... stannade den av. 
   >>Vad... Vad är det som pågår här!?<< Celeste blicka upp mot den alldeles för välbekanta figuren som kom gående nedför trappan... Celeste svalde hårt...
 
 
 
>>Celeste Jones! Jag hoppas du har en otroligt bra ursäkt till det här!<< Marina var rasande. Hon var så oerhört besviken, så arg på det hon kom ner och hittade. 
   Celeste svalde ännu hårdare. Hon kände hur hon krympte ihop till ingenting när Marina kom klampande emot henne. Det här kunde inte sluta väl...
 
---
 
 
 
Alexander kom gående nedför trappen. Vid granen stod Blake, Cara och två andra nya gäster och klädde granen, och i köket kunde han urskilja Alice och ännu en ny gäst stå och prata med varandra. Annars satt de gamla vanliga bekanta lite överallt i granrummet och vid den öppna spisen. Vid trappan satt Natalia och höll om Emma. 
   Och vid sidan av trappan, stod en rasande Marina, en nedslagen Celeste som satt på soffan framför henne och Chantelle som stod på sidan om och såg på i tystnad. 
 
Marina stod och skällde ut Celeste som hon inte skällt ut någon på länge. Celeste kunde inget annat än att sitta och lyssna. Det var ingen idé att ens försöka ursäkta sig. Istället fick hon sitta på soffan och må dåligt över hennes idiotiska plan på att skapa snö, med en manick hon absolut inte fick använda sig av. 
 
 
Alexander log skeptiskt till vad han såg utspela sig. Det hade varit väldigt längesedan han sett Marina så ursinnig, och om han förstod det hela rätt så hade Celeste gjort något ofantligt dumt för att få Marina att bli sådan. 
   >>Tänk vad mycket man missar bara av att ta en tupplur...<< mumlade Alexander till sig själv där han gick nedför trappan mot Marina. Dock var han väldigt glad över att han faktiskt inte var med på vad det än var som fick Marina att skälla ut Celeste så hårt.
 
 
Natalia lutade huvudet mot handen och suckade högt. Hon hade lite svårt att smälta vad som faktiskt hänt. Det var som Bo sagt, det sket sig ganska rejält. En sak hon fick komma ihåg ifall hon skulle bli medbjuden av Celeste att göra något galet igen - lyssna på Bo och hindra henne. 
   >>Hur är det med dig?<< frågade Natalia Emma som satt och höll om sina ben. Hon hade varit väldigt tyst efter Marina lämnat henne med Natalia. Natalia såg på Emma att även hon fått vara med om något jobbigt. 
   Emma blickade upp mot Natalia och suckade. >>Jag är okej. Hur är det med dig?<< frågade Emma tillbaka till Natalia som suckade igen. 
   >>Jag klarar mig. Det var ganska... galet att vara där ute mitt i allt.<< svarade hon, och ett litet leende spred sig över hennes läppar. 
   >>Jag kan tänka mig det..<< svarade Emma henne. >>Nå, det är skönt att det är över.<< sa hon och log mot Natalia. 
   "Ja... Det roliga är väl över antar jag..." tänkte Natalia och kunde ändock inte låta bli att känna att det var ju trots allt.. en väldigt spännande händelse.
 
 
I det öppna spisen rummet satt de fyra före detta nedfrysna gästerna. Om än Marina så gärna ville ge Celeste en rejäl utskällning så blev ändock prio ett att bryta loss de stackarna som var fast som isklumpar. Så fort det var gjort fick de alla lov att sätta sig vid den öppna spisen för att få tillbaka sin ursprungliga kroppsvärme. Vid frågan om hur länge de skulle vara blåa försäkrade Marina dem om att det skulle försvinna, så länge de satt stilla och lät värmen från den öppna spisen hela dem.
   Kvartetten nös, skakade och huttrade. De kröp alla ihop nära varandra för att få ut så mycket värme som möjligt. Trots att två av dem inte direkt fann varandras sällskap trevligt, så bet de ihop för den här gången. 
   Bo sneglade mot Cassandra som satt bredvid honom. Han tyckte synd om henne, som kommit hit och blivit välkomnad genom att bli nedfrusen. Det var inte direkt ett bra första intryck hon skulle få av dem...
 
Ganska snart därefter började alla gästerna att ta tag i det sista inför kvällen. Trots det som skett så fanns det ändå en motivation att hålla humöret uppe. Det kunde varit Alice smittsamma, optimistiska, attityd som fått dem alla att inte ge upp så lätt. 
   >>Julafton är trots allt bara en gång per år. Inte kan vi låta något sådant här hindra oss!<< hade hon sagt. Ingen av dem kände för att argumentera emot henne, inte när det kom till Alice. Det bara var något med henne som fick det mesta att kännas bättre.
   Till och med en situation som denna.