Samlingsinlägg - Blaise Jones

 
 
Blaise Historia
 
 
 
Första Delen
 
 
 
Andra Delen
 
 

TS4 Fam. Jones 3.70 sista

 
 
Det var alldeles tyst bland ruinerna. Ljusspelen som alltid tändes igång under kvällarna lyste upp de fallfärdiga väggarna som stått på denna plats i hundratals år. Blaise ropade efter Thomas. Han hade varit snabb på att springa iväg, Blaise hade fått öka på för att ens hinna ifatt Thomas. Vilket han i slutändan inte gjorde helt, det enda han såg var att Thomas svängde av bort mot ruinerna. 
   Blaise andades kraftigt, dels från att hans kondition var helt borta, men dels även för att han fick en tung känsla i magen av att gå omkring här. 
   Hade det alltid varit så ödsligt?
 
 
Längre in på denna plats, dit Celeste brukade hänga förr med sina vänner, fanns det någonting nytt. Blaise såg inte riktigt vad det var. Formen påminnde om en parabolantenn, men han var inte helt säker. Speciellt inte med tanke på att han var ganska långt ifrån den. Han satte händerna framför munnen och fortsatte ropa efter Thomas. Inget svar. Blaise funderade. Skulle han fortsätta vidare, eller stanna och söka här? Eftersom det var ruinerna, Celeste favorit, så kanske han kunde se om han iallafall hittade henne här?
 
 
 
Blaise fortsatte vidare bland ruinerna. Han insåg att han började närma sig den apparat han sett från avstånd och ju närmare han kom den, desto mer intresserad blev han av att ta reda på vad det kunde vara. 
   Nog verkar det vara en parabolantenn iallafall... tänkte Blaise där han stod, några centimeter ifrån den metalliska apparaten. Men vem hade lämnat den här? Var den del av något större jippo som skulle hända här? Det brukade vara en hel del fester på denna plats, så det skulle inte vara konstigt om den här saken tillhörde någon av dessa fester. 
   Fast, det var visserligen något bekant över denna sak. Som om han sett den förr, eller iallafall något som påminnde om den... Något som han kanske sett i Milas källare för längsedan...? 
   Blaise skakade av sig tankarna. Han hade inte tid till att stå och filosofera över okända manicker. Han måste fortfarande hitta både Thomas och Celeste och ju längre tid han stod här, desto större var risken att han aldrig skulle kunna hitta dem. Blaise vände sig om för att gå vidare när han hörde ett litet knastrande ljud under ena foten. Han lyfte upp den och såg något som verkade likna en dosa, en fjärrkontroll? Blaise plockade upp den, vände på den ett par gånger. Den var väldigt simpel, med en orb på toppen och en enda knapp i mitten av den. Blaise ryckte på axlarna. Han var precis på väg att slänga bort den och fortsätta när den plötsligt började vibrera till i hans hand. Blaise stannade plötsligt, vänd ifrån parabolen, dosan slutade vibrera. Vad var det?
   Blaise vände sig om mot parabolantennen igen och dosan började återigen att vibrera. Han vände sig ifrån parabolen och dosan slutade. 
   Egentligen visste inte Blaise varför han ens var nyfiken på att ta reda på vad som egentligen dosan ville. Men han gjorde iallafall, vad han tolkade, som att den ville. 
 
 
 
Stadigt ställde han sig framför parabolantennen och klickade på den enda knappen som fanns på dosan. Först trodde han den var defekt, då inget hände mer än att vibrationerna slutade, men efter en stund hördes ett litet, litet svischande ljud och ett intensivt blått ljus strålades upp emot den kolsvarta natthimlen. 
   Blaise stod kvar ett bra tag efter att ljusskenet försvunnit. Ingenting hände. 
   På väg att börja gå därifrån kände han sig med ens yr. Som att hans huvud med ens blivit så mycket tyngre än normalt. Han tyckte sig höra ett ljud, men det var så oigenkännbart, så dovt att han inte visste säkert. Blaise tittade upp emot skyn, dit han tyckte sig "ljudet" komma från. 
 
 
 
 
Ett starkt sken lyste ner på Blaise. Så starkt att han instinktivt tog händerna för ögonen för att skydda synen, vilket han dock snabbt märkte var onödigt, eftersom ljuset, även om det var starkt, gick att stirra rätt in i.
 
   "Mitt hjärta bankade tusen gånger starkare än det någonsin hade gjort. Jag förstod faktiskt inte själv vad det var som var på väg att hända. Men jag kände mig varken rädd eller orolig. Konstigt nog var jag fylld av ett onormalt lugn, som att allt var på väg att bli bättre. Vilket jag ville vara rädd inför, men jag helt enkelt inte kunde...
   Så fort jag kände mina fötter lyfta ifrån marken så började saker och ting falla på plats, även om mina logiska tankar ville förneka allt detta. Ja, okej, jag hade accepterat utomjordingar på jorden men jag hade aldrig kommit till underfund med att inse att de faktiskt borde finnas fler än de på jorden. De måste väl ändå ha kommit någonstans ifrån? Jag ville kämpa mig loss men min kropp var som paralyzerad. Det jag tänkte på innan jag var helt omslukad av det okända, var på alla de jag lämnade. Hur skulle de klara sig utan att veta om jag var levande eller död? Hur skulle Manju klara sig, när hela vår familj hade blivit splittrad i tusen bitar? Michael då.. skulle jag någonsin få chans att få prata med honom igen? 
 
Blaise stängde ögonen. Han ville inte se vad som väntade honom, han ville inte se marken han lämnade. Han ville stänga sina ögon och när han väl öppnade dem igen så skulle han vakna upp och allt, allt som hade hänt fram till nu, skulle bara varit en dröm...
 
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
 
Celeste sprang och sprang. Hon var så ledsen, så arg, så förvirrad, så dum... Så förbannat dum, så grundlurad på hennes allt. Hur kunde hennes föräldrar aldrig sagt något? Berättat att hennes pappa var en utomjording. Det var deras fel att Lucas hatade henne. Att hon fick känna sig såhär. Hon ville aldrig se någon av dem igen. Ingen av hennes familj. Inte ens Lucas. Ingen.
 
 
 
Celeste stannade, tog sin hand på den kalla stenytan och andades. Hon hade ingen bra kondition. Ett intresse i träning hade aldrig funnits hos henne. Varför lägga tid på att träna när man kunde lägga tid på andra mycket roligare saker? Celeste torkade sina kinder fria från mascara och tårar. Hon snörvlade. Så äckligt... tänkte hon när hon såg sin smutsiga hand, full av tårar, mascara och snor. Celeste skakade på huvudet och försökte frige sina tankar ifrån allt negativt. 
   Plötsligt ryckte hon till. Ett ljud? Celeste gömde sig bakom väggarna och såg Blaise gå omkring bland ruinerna. Shit.. tänkte hon och kurade ihop sig ännu mer, undvek att bli sedd. Det skulle vara det värsta, att bli påkommen av Blaise och sedan tvingad att åka hem. 
   >>Aldrig i livet...<< viskade hon för sig själv. Hellre skulle hon bli bortfört av utomjordingar än att bli tvingad hem... 
   Celeste spanade i tystnad på Blaise där han gick omkring och ropade på Thomas. Hon antog att han någon gång måste lämna stället och då var det bara för henne att röra sig i motsatt riktning från honom. Busenkelt. 
   Det tog längre tid än Celeste ville för Blaise att gå därifrån, speciellt eftersom han tog tid på sig att gå ifrån den där konstiga manicken som stod borta vid klätterställningen... 
   >>Hur länge ska du stå där och dryga...<< sa Celeste samtidigt som hon tyckte sig höra ett dovt "ljud"... Vad i..? tänkte Celeste och ställde sig upp. Hon kände sig dragen emot något, fastän hon inte ville. 
   Hennes ben drog henne dit Blaise stod. Hon kämpade emot, ville inte närmare, ville inte visa sig. Plötsligt slog ett ljussken ner och omringade Blaise. Celeste hoppade till, kände hur fri hon blev från den dragningskraft hon nyss känt av.
 
 
 
>>Vad i hela..!<< Celeste såg med förfäran i blicken skeppet på himlen. Det skep som nu drog iväg med Blaise någonstans. Celeste blev rädd och trots att hon inte ville hem så kunde hon inte bara stå och se på när hennes morbror blev ivägdragen av något okänt. Celeste sprang emot Blaise så fort hon kunde. Hon var inte snabb nog att hinna ta tag i hans ben för att dra ner honom, han var redan för långt uppe! Celeste stod i ljusskenet och tittade upp. Hon kände hur hennes fötter verkade lyfta ifrån marken och hennes hjärta slog sönder hennes bröstkorg. Hon slutade för en sekund att andas. 
   Det blev mörkt. 
 
 
Ljusskenet försvann. Kvar blev bara några gröna stoft som hängde sig kvar i luften. Allt som hade hänt var nu ett minne blott och det fanns inga spår kvar på platsen om vad som hade hänt. Inga simmar som vittnen. Ingenting. Blaise var borta. 
 
 
Kvar på marken låg Celeste. Hon stönade. Hennes kropp var tung som bly och hon kände en obehaglig smärta genomsyra hennes kropp. Hon orkade inte lyfta på sig utan låg kvar på marken. Hon såg suddigt och för några sekunder sedan hade hon trott hon varit död. Hon hade inget minne av vad som hade hänt efter allt mörknat för henne. Det sista hon kom ihåg, innan hon återigenn driftade bort in i mörkret, var ljusskenet från skeppet...
 
 
[Cliffhanger.. Eller något. Förhoppningsvis så finner ni det spännande på något plan. Haha.
   Jag har personligen har haft jättekul med Blaise historia men den har även varit den mest krävande. Den krävde mer jobb i hur jag ville att saker och ting skulle utspela sig och jag kan säga en sak.. De sista inläggen med Blaise har varit tuffa att göra. Jag funderade hela tiden i hur jag skulle låta saker och ting bli, hur jag skulle fota bilderna, hur jag skulle ställa upp saker och ting. Det är svårt, även om jag stänger av simmarnas egna vilja så måste jag se till att de gör rätt animation vid rätt tillfälle. Det finns ställen som jag ville ha annorlunda, men överlag är jag nöjd. Kan säga er att detta sista inlägg tog längst tid, Blaise ville helt enkelt aldrig bli kidnappad av utomjordingarna haha.  Sen kan jag även säga er hur mycket denna historia har ändrat sig över tiden. Så många karaktärer som blev annorlunda så många olika nya storyvägar jag ändrat mig till eftersom. Kan spoila att säga att den här vägen hade aldrig hänt, om det inte visat sig att Manju dejtade en utomjording. För ärligt, jag  visste inte att Thomas var en alien förrens jag såg notisen dyka upp i mitt spelande. Så det ändrade allting, helt och hållet. Det känns även lite tungt att lämna Blaise nu. Han är verkligen min favoritsim jag spelat med.. Men någonstans måste man ju byta, eller hur? Speciellt eftersom historian håller på att ändra huvudrollskaraktär med, så bestämde jag mig för att bryta upp med Blaise här. Men men, allt som allt, det har varit så himla kul att skriva om generation tre och jag hoppas ni kommer se fram emot nästa specialdelar i Familjen Jones generationhistoria!]
 

TS4 Fam. Jones 3.69

 
 
 
 
 
Skratten av två förälskade tonåringar ekade omkring gatorna där de stod och höll om varandra. Celeste och Lucas hade inte tänkt igenom deras plan om att rymma så noggrant som de hade behövt. Det fanns ingen form av trafik tillgänglig under denna tid som kunde göra deras resa enklare. Istället hade de gått omkring i staden och njutit av varandras sällskap. Skrattat, skrikit, kyssts och älskat tillsammans under gatuljusens mjuka skimmer. 
   Ingen av dem två hade en aning om vad som pågicks under tiden de båda var med varandra. För dem gällde inget mer än vad som pågicks emellan dem. Här och nu.
 
 
Någonstans bland deras skratt tycktes Celeste att hon hörde något. Det lät som flera simmar som ropade, grälade kanske? 
   >>Lucas.. Hörde du något?<< hon fokuserade på dit ljude var, nästan som att hon kände igen vissa av dem. >>.. kom, vi går och ser vad det är.<< sa hon och pekade med fingret dit hon antog ljudet kom från. Lucas sa inget, utan följde bara efter.
 
 
 
Celeste stannade bakom husets knut. Hon ville inte riskera att bli sedd av någon. Någon som kunde berätta för hennes familj att de sett henne. Vid fontänen såg hon hur en klunga av simmar stod och grälade. Några simmar hon kände igen väldigt väl.. Mamma? Pappa? Blaise? Varför var de här? De borde ha varit hemma... Celeste tog ett steg tillbaka och klev in i Lucas. 
   >>Förlåt...<< viskade Celeste. Lucas la sin hand på hennes axel och log. 
   >>Det gör inget...<< viskade han som svar. Hans blick fördes direkt emot de välbekanta simmarna som stod en bit bort. >>Vad, vad är det som händer?<< frågade han. Celeste ryckte på axlarna. Hon hade ingen aning. 
   De båda två stod och stirrade på kaoset som utbröt. Hur allt blev mer och mer komplicerat. Hur allting blev mer och mer förvirrande. Celeste kände hur hennes hjärta bankade snabbare och snabbare och hennes andetag blev allt mer frekventa. 
   De såg hur hennes pappa försvann bortåt och Blaise följde efter...
   >>Vad...? Lucas? Vad..??<< hennes röst var kvävd av alla känslor som rusade igenom hennes kropp. Hon fick knappt fram ett enda vettigt ord. 
   Vad hade precis hänt?
   Celeste sträckte sin hand emot Lucas. Men han skakade av sig den så fort hon lagt den på hans axel. Celeste blev förvånad över Lucas plötsliga avvisande. 
   >>Lucas...?<< 
 
 
 
>>Jag kan inte förstå..<< började Lucas mumla ur sig. Förstå vad? Celeste började känna sig illa till mods. >>Vad FAN CELESTE!<< röt Lucas rakt ut. Lucas tog ut sin ilska på husväggen och slog till den så hårt han bara kunde. Han kved till av smärta efter hans hand lämnat sitt avtryck på husväggen. Handen var röd och några få droppar blod såg Celeste komma från hans knogar. Var den menad åt mig? Celeste blev kall inombords, rädd. Vem var det som stod här, ilsken, framför henne? 
   >>Jag förstår inte. Varför har du ljugit för mig!?<< Lucas ögon var intensiva, nästan fulla av hat. Avsky. 
   >>Ljugit? Vadå ljugit?! Jag har inte haft någon som helst ani..<< började Celeste men blev avbruten innan hon han säga allt.
   >>Vadå inte vetat?! Din pappa är ju för fan en utomjording? Hur kan man inte veta det?!<< Lucas spottade på marken framför honom. >>och jag har kysst dig...<< mumlade han. Lucas hade kysst en tjej. Nej, en blandning av något vackert och något avskyvärt. En hybrid...
   >>Lucas.. jag...<< Celeste kände hur tårarna började närma sig. Hennes hjärta just nu, var krossat i tusen bitar. >>Jag hade ingen aning! Lucas snälla!<< hon försökte ta tag i hans hand men han drog sig bara längre bort från henne. >>Lucas!<< tårarna började komma. Det gick inte längre. 
   >>Jag går nu. Jag går och säger ingenting om vad för något du är. Bara för att det är du.<< han stirrade på Celeste en sista gång innan han vände henne ryggen till och började gå. 
 
 
 Ensam stod Celeste kvar och såg hur killen hon älskade lämnade henne. Killen hon litade på. Killen som hon såg som sin bästa vän, sin älskade pojkvän, själsfrände.. En del av sig själv. 
   Celeste grät. Hon grät tills tårarna brände sig fast i hennes skinn. Tills hjärtat gjorde så ont att det blödde på insidan. Varje andetag var outhärdligt. 
   Vem var egentligen Lucas? 
   Vem var egentligen hon?
   Celeste vände sig bort från scenen av kaos framför henne. Hon började springa. Bort. Var hon lika avskyvärd som Lucas just sagt? Om hennes pappa var utomjording. Då var hon en blandning. En hybrid. Något som Lucas hatade. Hon var hatad...
   Celeste sprang. Hon ville bort ifrån allt som just hänt. Aldrig mer se tillbaka på det som varit. Den tiden var över sekunden Lucas tittat på henne som om hon inte längre var värd något. 
   Det fanns ingen plats för henne. Inte längre.