TS4 FAM. JONES 4.95

 
 
<< Del 94 | Del 96 >>

 
 
Surrande ljud. Skarpa ljus. Det var så mycket på en och samma gång. Allt omkring var bara ett enda kaos. 
   >>Låt henne gå Thomas! Snälla jag ber dig att lyssna på mig!<< Blaise..? >>Thomas, hör du på vad jag säger! Det är din dotter!<< Blaise.. är det du? Pappa?
   Pappa, gråter du? Pappa, varför står du där och inte säger ett enda ord? Blaise ropar på dig. Nej vänta, du säger något, men jag kan inte höra vad det är. Men du är arg. På mig? På Blaise?
   Vart är jag?
   >>...<<
   Vad säger du? Vem är du? 
   >>Släpp henne..!<< 
   Vart är jag?
   >>Det är på mina order...<<
   Vänta... Vad...
 

 
 
 
Det kändes som en stöt flög in i mitt huvud, och jag ryckte till. För en sekund visste jag inte längre vart jag var, eller ens vem, men sedan jag kände hjärtat som bultade i mitt bröst och den mjuka soffan jag låg på så började jag sakta komma tillbaka från mörkret igen. 
 
 
Jag drog handen över pannan, över mina ögon, över hela mitt ansikte. Svett, tårar, snor och saliv, ja allt kändes det som att jag drog ifrån mitt ansikte. Jag kände mig så alldeles illamående också. Min kropp som började vakna till liv ömmade lite. Jag hade nog spänt mig ganska så rejält under den tiden jag varit borta från verkligheten.
   Jag försökte att fånga tag i det jag sett, men minnet verkade redan fly undan från mig. Jag började tappa det mesta igen, men jag försökte så innerligt hålla kvar det viktigaste. 
   Att jag såg pappa, och jag såg Blaise. Jag hörde dem båda två, och jag hörde hur de var arga. Hur de bråkade om något. Något som jag var delaktig i. Jag minns hur det gjorde ont i mina armar, som att någon höll i mig och sedan hur något slog i min mage och fick mig att försvinna bort. Bara den där strimman av ljus som jag sedan föll igenom, och landade på marken med en duns...
   Det var den gången för så många veckor sedan. Den gången jag såg Blaise försvinna framför mina ögon. Jag fick tillbaka lite av det minnet jag tappade från den gången.
 
 
>>Åh, helvete mitt huvudt...<< mumlade jag till och försökte att sätta mig upp. I dimman framför mina ögon så jag Chantelle och Bo dyka upp. De drog båda varsitt djupt andetag och log lättat.
   >>Är allt bra?<< frågade Chantelle. 
   >>Gud, Celeste... Vi trodde att du var helt borta...<< sa Bo och gick fram till mig. Jag såg bara på dem för stunden. Jag var inte helt närvarande än. 
   >>Hur kom jag..? Vad hände..?<< sa jag halvt onyktert.
   >>Efter att du rörde vid kommunikationsplattformen, så svimmade du av. En ganska bra stund.<< svarade Chantelle. >>Vi försökte få liv i dig, men du var helt borta.<<
   >>Var jag utslagen länge?<<
   >>Ett par timmar. Bo beslutade för att bära in dig hit istället för att du skulle ligga där ute.<<
   >>Du var kall Celeste, och andades knappt...<< mumlade Bo. >>Seriöst, det var som att du likväl kunde varit död!<<
   Jag skrattade till, kanske lite väl kaxigt med tanke på att jag mådde som skit. >>Fast nu är jag inte det.<<
   >>Nej, och tacka allt för det.<< suckade han.
   Jag började att försöka sätta mig bättre tillrätta, men hela rummet började att snurra framför mina ögon. Det var så fruktansvärt. 
 
 
>>Åh, fy fan...<< jag tog mig om magen. >>Hände något med.. ugh... kommunikationen förresten?<<
   >>Nej, alltså... efter att du rört vid maskinen så dog den ut helt.<< Chantelle var den som svarade, Bo stod nu precis framför mig. Hans blick var fylld med en oro, och han andades tungt. 
   >>Celeste, är du okej?<< frågade han mig. Jag drog ett djupt andetag. Illamåendet och yrseln började att släppa.
   >>Ja, jag är okej.<< ljög jag halvt, och viftade lite med handen framför honom.
 
 
>>Celeste, är du säker på det?<< Bo satte sig plötsligt framför mig, och han höll sina händer mot mitt huvud som stöd. För en sekund kändes det som att vara tillbaka till något som var för så längesedan mellan oss, men på samma gång så blev jag så oerhört obekväm i det hela med. Bara för att jag sa att det inte fanns något där längre, så kunde jag aldrig svara för Bo. Jag tog och skyfflade undan hans händer, och log ett snett leende mot han. 
 
 
 
>>Pff, såklart jag är det. Du måste sluta oroa dig sådär.<< sa jag och ställde mig upp. >>Se? Jag är heelt återställd.<< jag viftade med händerna och snurrade på fötterna, bara för att bevisa hur bra jag mådde. Att jag sedan föll ner på soffan igen och fick tvinga mig att ställa mig drastiskt upp för att visa en poäng där, kanske inte gjorde det så sant egentligen.
   >>Juste, du är precis som alltid.<< skrattade Bo, och jag räckte ut tungan mot honom.
---
 
 
Snart efter att jag kommit till liv helt igen, så berättade jag det jag sett under tiden jag legat utslagen. Det sa inte så mycket mer till dem två, än det gjorde för mig. Men det hjälpte att dela med sig till andra om det jag varit med om, än att hålla det inne för mig själv helt. 
   Chantelle och Bo berättade också att de lyckats, på något sätt, få tag på ett ställe vi kunde åka till. Personen och addressen hade inte varit hemligstämplat på något sätt, antog de i alla fall då de hittade information om det online, men det kunde lika gärna vara helt fel för det. Men vi hade något vi kunde åka och kolla in, och det var bättre än ingenting alls. 
   >>Har vi allt?<< undrade Bo och såg en sista gång in i Marinas hus.
   >>Du låter som en förälder som talar till sina barn.<< svarade jag och gav han ett litet flin.
   >>Jag är väl äldst här så någon måste väl ta på sig den rollen.<< skrattade han påtvingat.
   >>Är du säker på att du är äldst?<< jag sneglade mot Chantelle, Bo med.
   >>Nitton. Ska fylla tjugo snart.<< svarade hon, och Bo knep ihop munnen och nickade lite på huvudet.
   >>Arton här, men det innebär ändå att du är yngst, Celeste.<<
   >>Ja, med ett år...<< svarade jag och lade armarna i kors.
   >>Okej, men det var inte det vi skulle snacka om nu...<< Bo suckade. >>Jag undrar bara om det inte är något annat vi behöver ta med oss? Jag tänkte att vi kanske inte... kommer hit, igen.<<
   >>Jag antar det.<< svarade jag, och såg in igenom dörrens fönster. In till huset där jag spenderat en sådan kort, men ändå speciell tid hos. 
   >>Då åker vi väl då.<<
 
 
 
>>Celeste? Kommer du eller?<< 
   >>Ja... Ja, jag kommer.<< men jag började att undra. >>Nej, jag skojade bara. Jag kommer snart, men gå till bilen ni. Jag blir inte borta länge.<< och sedan var jag inne i huset. Inne för att jag bara visste att det fanns en sak vi kunde ta med oss som skulle kunna vara bra att ha. 
   Ifall att vi skulle behöva skydda oss. Frågan var bara... Vart den kunde ligga någonstans.
 
 
 
>>Okej, hon har varit borta länge.<<
   >>Hon kommer nog snart. Eller vill du in och hämta henne?<< Chantelle höll handen mot bilen. Den trevade efter handtaget, lite oroat. Det var trots allt en bil de "lånat", och ifall att någon såg dem med dem, eller i värsta fall en polis skulle komma hit så var det kört. Men samtidigt så fumlade hon av andra orsaker med, men dem ville hon inte riktigt erkänna för sig själv. 
   >>Nej, eller kanske. Två minuter, sen går jag in igen.<< sa Bo och såg mot Chantelle. De två var återigen ensamma, och trots att det nog var hyfsat neutralt mellan dem, så fanns fortfarande den där gamla känslan kvar som en oförglömlig smak som låg på hans tunga. 
   >>Har du haft körkort länge?<< frågade han plötsligt. Det kändes stelt mellan dem, och han hoppades på att det skulle lätta ifall de bara pratade om något. 
   >>Ett tag.<< svarade hon kort.
   >>Önskar jag hade ett. Det verkar så härligt att kunna köra omkring vart man vill, än att behöva gå eller ta en buss.<<
   >>Det kan vara härligt, om man har en bil då. Eller ja, en egen icke-stulen bil då<< log Chantelle.
   >>Det kan vara en bra idé.<< log Bo. >>Vilken modell, om du får välja?<<
   >>Åh, det var en bra fråga... Modellen kan nog kvitta, men jag har alltid velat ha en cab. Bara känslan av att glida omkring på vägen med nedfällt tak, och känna solen och vinden där man kör.<<
   >>Är inte det dock väldigt obekvämt? Det ser då obekvämt ut när jag sett andra köra omkring med dem. Fast alla som körde var också skalliga män med röda huvuden.<< skrattade Bo. 
   >>Nej, gud nej! Jag har åkt med i en sådan ett par gånger, och det är hur underbart som helst!<< sa Chantelle och lutade sig mot bilen. 
   >>Jag är lite tveksam till det, men jag kanske bara måste testa åka för att fatta grejen med det.<<
   >>Kanske du verkligen måste göra.<< log Chantelle, bredare än vanligt.
   >>Om jag någonsin får chans göra det...<< mumlade han plötsligt. Chantelle märkte av skiftet av ton i Bos röst.
   >>Vadå? Det tror jag nog du kommer få göra, någon dag.<<
   >>Ja, om inte all denna skit förstör mer än det redan gjort...< Bo lutade sig mot bildörren, och såg upp mot himlen. >>Liksom, vem vet vad som händer härnäst.<< han förde handen mot där skottet snuddat vid hans kropp. Så nära döden. Fler gånger än han ville. 
   >>Ingen kan veta vad som händer imorgon, eller ikväll. Det gäller bara att göra det bästa av det man har.<< även Chantelle lutade sig mot bilen. Men med blicken lagd mot den rödhårige killen.
   >>Men ibland känns det bästa så långt bort också.<<
   >>Men det kan vara väldigt nära en med...<< mumlade Chantelle, och såg att Bo såg över mot henne. Hon flackade undan med blicken, och ställde sig tillrätta.
   >>Kanske.<< sa han och suckade. >>Kanske jag bara ska göra som Celeste och... tänka positiva tankar. Allt löser sig liksom!<< skrattade han, lite halvhjärtat då han inte riktigt kunde tro på sånt lika enkelt som Celeste kunde. Chantelle skrattade med honom. 
   Till slut dog deras skratt ut. Mer än två minuter hade gått. 
   >>Det kommer bli bättre. Någon gång blir det bättre. Det är i alla fall dem tankarna som hjälpt mig orka.<< sa Chantelle. 
   >>Egentligen detsamma för mig...<< Bo suckade. >>Nåja, om du nu har en cab att se fram emot en dag så måste ju jag också hitta något att se fram emot. På tal om andra, lite mer positiva saker, igen.<<
   >>Tja, du kan ju alltid få åka med, den gången jag skaffar en. Kan du få lära dig hur underbart det är att glida omkring på vägarna i en.<< log Chantelle.
   >>Visst. Vet du vad. Efter all denna skit är över, och du har köpt dig en cab, då åker jag med dig på en sväng och försöker fatta grejen med det hela.<< svarade Bo.
   Längre bort kunde snabba fotsteg höras.
   Celeste var på väg mot bilen.
 
 
 
>>Sorry! Det tog längre tid än jag trodde!<< ropade hon och började sakta in. Hon drog flera djupa andetag. Trots att hon hade dålig kondis, hade den blivit lite bättre sedan sist. 
   >>Ja, vi märkte det. Vad gjorde du ens?<< svarade Bo och lade armarna i kors.
   Celeste flåsade, och spottade sedan. >>Jag letade efter den här.<< sa hon, och visade honom Marinas strålpistol hon haft med sig. >>Tänkte det kan vara bra att ha med den. Ifall att.<<
   >>Är du säker på det? Varken du eller jag vet hur man använder den.<<
   >>Nej, men det går nog att ta reda på. Oavsett, så är det något vi kan använda ifall att vi måste försvara oss.<<
   >>Jag hoppas dock att vi inte behöver komma till den punkten.<< sa Bo och satte sig i bilen Chantelle hade startat.
   >>Vet du vad. Det hoppas jag med...<< sa Celeste och satte sig i bilen hon med. Strax därefter åkte den iväg, och lämnade Marinas hus, en sista gång.
 

TS4 FAM. JONES 4.94

 
 
<< Del 93 | Del 95 >>

 
 
Regnet slog ner över biltaken. Det smattrande ljudet ekade igenom den numera kalla natten. Bilnyckel ur, dörren som öppnades och slogs igen. Det lilla bippande ljudet av bilen som låstes, och knastret av högklackade skor som skyndade sig mot husporten.
 
 
 
Jessika förbannade vädret. Det hade slagit om så fort hon kommit till Alexander, och inget paraply hade hon alltså med sig. Hon fick helt enkelt hoppas på att håret fortfarande var platt, på att sminket satt och på att hennes kläder inte var för blöta. Jessika huttrade till. Det var så kallt, med den alltför korta kjolen och den tunna tröjan hon hade på sig.
   Fumlande knöt hon fingrarna i varandra och klickade på ringklockan. Ett par korta toner hördes, och en stunds väntan kom därefter. Inget svar. Jessika försökte igen, men ingen kom till dörren. Ingen Alexander som skulle komma fram och bli överraskad att se henne här. Precis som hon föreställt sig det kunde vara.
   Hon funderade på om han inte var hemma. Men bilen stod utanför, så vart annars kunde han vara i det här vädret? Ute i skogen och vandra? Det kunde hon inte riktigt se honom göra. Inte en sådan proper man som han.
   Det kanske hade hänt något? Det värsta tänkbara. Jessika kände hjärtat som rusade, och prövade att sätta handen mot dörrens handtag. Den var olåst, och hon kunde ta sig in.
 
 
 
Det var kallt inne också. Och tyst. Ödsligt tyst kände Jessika, och huttrade till igen. Hon såg sig omkring i mörkret, och försökte hitta åt en lysknapp, men det var svårt att se när det var så svart framför hennes ögon. 
   Bredvid Jessika fanns det otaliga tavlor upphängda. Hon sneglade mot dem. Två diplom satt prydligt hängda på väggen. Utgångsår 1996, Masterexamen i Astrofysik. Det året var Jessika fyra år gammal.
   Det knöt sig lite i magen på henne. Det spökade fortfarande om det Nicole och Daichi sagt. Men hon kunde inte låta det bestämma hennes känslor och val. Hon skakade av sig tankarna och gick vidare. 
 
 
Hon gick förbi köket. Det var ostädat. Lite som hans egna kontor, bara det att det har gav henne andra känslor än dem hon fått av det stök han hade på jobbet. Där var det som ett underliggande geni som bara hade mycket tankar och lite ordning, här var det snarare en lat man som inte orkade mer.
   Jessika bet sig om läppen. Det fanns några ölburkar som bara låg där. Var Alexander en sådan konsument av alkohol? Det tänkte hon sig inte. Han verkade inte alls en sådan typ.
   Jessika drog sig vidare, ut från köket och in till vardagsrummet som låg precis bredvid. Brasan som fanns inne i rummet var på, så någon måste vara hemma. 
 
 
Värmen från den tända brasan värmde gott där hon stod. Flamman från den gav ifrån sig ett behagligt ljus inne i rummet, som för övrigt utan den hade varit helt becksvart likt alla dem andra rummen hon varit in i. 
   Jessika drog handen försiktigt över sin arm. Hon drog ett djupt andetag. Hjärtat pumpade hårt i hennes bröstkorg. Hon kunde inte riktigt fatta att hon var hos Alexander, hemma hos honom, och tänkte säga hej. Eller kanske inte bara säga hej... Mer fråga hur det var med honom, eftersom han inte varit på jobbet eller hört av sig. Kolla om han helt enkelt mådde bra. Det var bara det hon tänkte kolla efter... Bara det såklart. Inget mer.
   Jessika undrade vart han var dock. Om han kanske sov uppe på sitt sovrum. Eller var någon annanstans? Hon kanske skulle gå upp och kolla efter? Men vad... Jessika kände hur det kändes obekvämt med ens. Vad skulle egentligen Alexander säga om han såg henne gå omkring i hans hus bara sådär?! Utan att ha blivit inbjuden ens! Hon var här som objuden gäst! Han kanske skulle bli rasande arg på henne? Säga åt henne att dra åt skogen? 
   Eller kanske han skulle bli glatt förvånad av att se henne? Att se att någon brydde sig om honom? Åh, alla dessa tankar som bara snurrade inom henne. De gjorde henne bara mer och mer ängslig inför det som väntade.
   Egentligen så kändes det dumt att hon bara stod där. Egentligen så borde hon gå tillbaka och ställa sig där ute och vänta på att Alexander kom och öppnade. Såklart, det borde hon ha gjort. Det var det normala man gjorde.
 
 
 
 
Det gick på en sekund efter, och innan Jessika kunde vända sig om kände hon hur någon tog tag om hennes mage, och lade en hand om hennes mun. 
  >>Vad... Vad gör du här?<< Alexander sluddrade till med orden, och släppte sedan direkt taget om Jessika som stod med stora ögon och stirrade skärrat mot Alexander. Hon hade inte varit beredd på det där, och hon fick fokusera andningen för att inte börja hyperventilera. 
   >>Ja... Jag,<< hon fick ta och lugna ner sig. Jessika svalde. >>Jag kom bara hit för att se hur det är... med dig...<< hennes röst krympte, och det lät mer som ett skyldigt litet pip som kom ur henne. Åh, om hon bara väntat i fem minuter till där ute så hade Alexander kommit ut för att öppna såklart! Då hade hon blivit inbjuden som en normal person!
   Alexander sneglade bak mot henne där han hasade sig runt soffan för att kunna slå sig ner i den. Han föll ihop ganska direkt, och suckade högt. Han såg helt slut ut där han satt.
 
 
Alexander drog fingrarna om sina ögon. Han fumlade fram mot bordet och tog tag i flaskan som stod på den. Den var nästan tom, och han halsade girigt i sig det sista som fanns där inne. Hela huvudet dunkade så hårt, men spriten kunde lugna ner det lite.
   Jessika stod i tystnad bakom Alexander. Hon kunde inte framana ett enda litet pip ens.
   >>Jag frågade dig vad du gör här?!<< hördes sedan Alexander ropa igen. Jessika hoppade till.
   >>Jag.. Jag..<<
   >>Ah... Förlåt mig Jessika.<< sluddrade han till igen. Han höll fingrarna mot sina ögon igen. Det kliade till i ärret som låg på hans högra sida. >>Ah...<< det sved. Jessika svalde hårt, och började känna en växande oro över Alexanders tillstånd. Sakta hasade hon sig över på andra sidan soffan hon med.
   Hon drog ett djupt andetag. >>Jag är ledsen om jag bara... eh... kom in hit objuden, men jag eh. Jag var bara orolig över hur du mådde, eftersom du inte varit på jobbet sedan sist...<< hon flackade med blicken. 
   >>Åh...<< Alexander sneglade upp mot henne. Hans ögon var glansiga. >>Jag förstår... Jag... Har jag varit borta länge?<< han tog sig om nacken.
   Jessika lade huvudet på sned. >>Du har varit borta i någon dag.<< sa hon, och verkade märkbart mer oroad över att något väldigt drastiskt hänt Alexander.
 
 
Utanför slog regnet häftigare ner. Det blåste mer och mer, men stormen utanför kunde inte liknas vid stormen han kände inom sig. Den som slog, och slet, och drog åt sig hela hans själ. In i ett brinnande inferno. 
   För bara en tid sedan hade han varit så säker på allting. Hela hans liv hade varit så komplett. Och nu, idag, med spriten fulla kroppen och tankarna i en enda röra, med ett hjärta som sviktade under hans ångest och rädsla. Idag var han rädd för framtiden. Idag var han inte längre säker på vad han ville. Idag ville han mest av allt bara backa tillbaka tiden, och säga det han aldrig klarade av att säga då. 
   Kanske det hade ändrat något.
 
 
Jessika tog en stund, och bestämde sig sedan för att slå sig ner bredvid Alexander. 
   Alexander fumlade sig fram med handen mot bordet. Han råkade slå ner flaskan som stod där på. Det lilla som fanns där inne rann ut över golvet, och han sluddrade till över det.
   Jessika drog ett djupt andetag. Hon var nervös, och hon var oroad med. Hon ville hjälpa Alexander på något sätt. Att fråga hur det var med han och se ifall hon kunde göra något. Hon kunde se att han verkligen inte mådde bra. 
   >>Alexander. Jag finns här om du vill prata med någon...<< sa hon. >>Är det... är det om det som hände under eventet..?<< frågade hon vidare, men så försiktigt hon bara kunde.
   Alexander kved till. Han hukade sig plötsligt fram. >>A...Alexander?<< 
   Alexander satte sig upp igen. Hans ögon var glansiga. >>Det är bra... Ja... Jag är bra.<< han sluddrade vidare. >>Ja men gud ja. Jag mår bra.<< han stirrade upp i taket. 
   >>Jag kan se att du inte mår bra, Alexander.<< Jessika höll sin hand i luften, och ville så gärna hålla om hans hand, och stryka den med sina fingrar. Att bara få sättta sig bredvid honom och hålla om honom och säga att hon fanns där för honom oavsett. Att hon skulle ge allt för honom. Men hon tvekade så mycket på sig själv. Men samtidigt, hon fick inte bara inte ge det en chans. Inte nu när hon tagit sig hit. Hon ville bevisa för Nicole att hon också kunde få det lika perfekt som hon. Hon ville bevisa för Daichi att hennes och Alexanders kärlek var äkta. Hon ville visa Eileen att hon också var lika modig och stark som henne, att hon vågade visa sina känslor för mannen hon älskade. 
   Jessika satte handen på Alexanders. En varm känsla sprudlade upp inom henne, och den blev bara intensivare över att Alexander själv knöt sina fingrar om den med.
   >>Al... Alexander?<< började Jessika, och svalde hårt. Hon började skaka. >>Kan jag få säga en sak..?<< till hennes förvåning så såg Alexander mot henne. Han stirrade rakt in i hennes ögon, och hon ville bara titta undan, men hur kunde hon göra det när han såg in i hennes hjärta sådär. Hon svalde igen. >>Du... Jag vill bara säga att vad som än tynger dig.. så.. så finns jag här för dig. Jag tycker du verkligen är d.. den mest fantastiska man jag någonsin träffat på och... Och jag...<< hon blev bara rödare och rödare, och hennes ord svårare att få ur sig. >>Och. OCH,<< ett andetag >>och, jag... ty.. tycker att du är det bästa.. som.. hänt mig..<<
 
 
 
>>Och om jag fick... om jag bara... Alexander jag äls...<< men där försvann orden. Alexander var nu så nära henne han bara kunde komma. Med sin blick rakt mot henne. In i hennes hjärta. Med handen om hennes haka, och läpparna så nära.
   Och sedan kysste han henne. 
 
 
 
Kyssarna blev intensivare. Hårdare. Mer fram. Direkt och brännande heta. Alexander förde handen längs med Jessikas bara ben, och hon kände hur det hettade till. Sakta tryckte han henne bakåt, så att hon låg ner.
 
 
Alexander slutade kyssa henne. Hans huvud började dunka hårdare igen. Han kände hur synen förvärrades, och hur illa han egentligen mådde. Spriten tog sig upp, rakt in i huvudet med en ännu starkare kraft. 
   Han hade druckit. För att dämpa ångesten. För att dämpa sorgen. För att dämpa stressen. Han hade inte klarat av det. Han hade inte klarat av att hitta åt Marina, och tagit henne hit. Att se henne bara ligga där. Att inte veta... Att bara hoppas. Att bara önska.
   Varför vaknade hon inte?
   Varför hade han gjort så mot henne! Det brast inne hos Alexander. Han såg bara ner på kvinnan som låg under honom. Vem var det... Vad sa hon?
 
 
 
>>Uhm.. Alexander..?<< rösten bara ekade. Han hörde inte längre vad den sa. Han såg inte klart vem det var.
   >>Alexander.<< Marina. Marina. Marina. MarinaMarinaMarina.
   Marina.
 
 
Alexander grät. Han lät ett par droppar falla nedför hans kinder, och ramla rakt ner på kvinnan han så innerligt älskade. 
   >>Alexander?<< det ekade inom honom. Att få höra hennes röst igen. Att få se hennes leende igen. Att få vara vid hennes sida. För alltid.
   Alexander kysste henne igen. Han kysste henne om och om igen. 
   >>Alexander, varför gråter du?<<
   >>För att jag älskar dig!<< svarade han. >>För att jag alltid har älskat dig. Under all denna tid så har det alltid varit du!<< och han kysste henne igen. >>Jag älskar dig...<< viskade han i hennes öra.
 
 
Jessika kunde knappt förstå vad det var som hände. Men inom henne så skrekt hon rakt ut. Hon skrek och skrek och var så lycklig. Alexander. Hon visste det. Hon visste att det dem delade var något så speciellt. 
   Det var dem två nu. För alltid.
   >>Och jag älskar dig, Alexander.<< svarade hon och lät sig föras med tillsammans med honom i en hetare, och förevigat, ögonblick.
 
 

TS4 FAM. JONES 4.93

 
 
<< Del 92 | Del 94 >>

 
 
 
>>Vad... gör den?<< Chantelle förde handen framför hennes ansikte för att blockera det pulserande ljuset från att förblinda henne alltför mycket. Jag gjorde likadant där jag stod och såg ner mot maskinen, eller vad det nu än var, som alldeles för en sekund sedan aktiverat sig efter vi kommit in.
   >>Jag vet inte.<< svarade jag, och var lika förvirrad som Chantelle över vad det var vi hittat här inne.
 
 
Det neongröna ljuset pulserade sakta, från nästan ingenting, till illbländande grönt som skiftade över till vitt om man stirrade rakt på orben i mitten av den.
   Det hade varit becksvart efter vi stängde dörren, och det hade varit av misstag vi råkat kliva rakt på maskineriet, som vid kontakt startat upp sig. Både jag och Chantelle hade stirrat mot varandra, och sedan mot maskinen. Vi visste inte vad exakt det var, men det var inte svårt att förstå att det inte direkt kunde vara något som hörde hemma i våran värld.
   >>Jag vet då att jag kommer stå här borta, en bra bit från den saken.<< sa Chantelle och hasade sig förbi maskinen som om den vore en ilsken tvättbjörn med frätande rabies.
   >>Du, jag tror inte den kommer hoppa upp och bita dig direkt.<< skrattade jag och såg mot henne.
   >>Säg inte så. Sist jag hade något att göra med utomjordiska saker, så dog jag nästan på kuppen.<<
 
 
 
>>Vad är det här?<< jag gick efter Chantelle till skrivbordet. Papper i mängder låg där på, och vissa brev som var daterade långt bak i tiden kvarvarande i sina vykort låg där med. Jag såg hur Chantelle plockade upp några och kollade på dem.
   >>Verkar vara av en anledning de blivit sparade.<< sa hon. Jag plockade upp ett jag med och kollade på det. På baksidan stod adressanten, en Jonathan Simmons. Men det sa mig absolut ingenting. >>Det står något om bidrag... I stora summor... Ett erbjudande, till henne och en herr. Dahlin med.<< Chantelle höll i ett av breven och sneglade bak mot mig.
   >>Alexander alltså.<< svarade jag. 
   >>Det verkar inte som att det var första brevet från dem. Här är ett annat, daterat än längre fram som har mer siffror i sig... Det verkar som att de inte var så sammarbetsvilliga i början, Marina och Alexander.<<
   >>Vem...<< men jag avbröt mig själv. >>Såklart... Det måste vara dem som Alexander, Marinas partner, valde att samarbeta med senare... Dem jag och Bo träffade på det där eventet du och Lucas var på med.<<
   >>Och Marina med. Det står här att både hon och Alexander accepterade, frågan är om den ena var mer på än den andre bara.<<
   >>Chantelle... en fråga,<< jag kom plötsligt på mig själv med en fråga jag inte ställt tidigare, och det oroad mig lite. >>men varför var du och Lucas på eventet?<< frågade jag.
   >>Jag var där med Lucas. Vi hade blivit indragna dit via hans mor som bjudit med oss, eller ja, bjudit dit hans son som tvingade med mig.<< fnös hon, och en kylig känsla drog igenom mig. Vad hade Lucas mor med samma organisation som Marina varit i kontakt med gemensamt?
   >>Såg du något speciellt där?<<
   >>Nej, inget jag tänkte på. Jag kom och jag såg, i stort sett. Jag hann träffa några uppsnoffsade personer, men ångesten fick det bättre av mig och jag drog. Sedan bråkade jag med Lucas, och sedan hamnade jag här...<< hon knyckte med läppen. >>Hurså?<<
   >>Nej, jag bara kom för mig själv med att oroa mig mer...<<
 
 
Bakom oss kunde vi höra hur dörren öppnades, och stängdes. 
   >>Jaså, ni är här inne...<< sa Bo, hans röst var lägre än den brukade. Inte lika fylld av energi. >>Hur kom ni in hit?<<
   >>Chantelle visade mig ett coolt trick.<< svarade jag och vände mig om.
   >>Ah... Ja, det var väl lika bra att ni gick hit egentligen.<< svarade han, och hans blick gick över rummet. >>Slapp jag hålla på med eventuella "Varför delade ni inte med er av det här till mig?!" - tjafset, igen. Efter jag fått visa dig det här efter så lång tid...<< sa han och försökte sig på ett leende, men det var svårt för honom. 
   Jag skakade på huvudet, men log. >>Haha... Ja, det hade varit lite deja vu att göra om det igen...<<
 
 
 
>>Har du hittat något eller?<< frågade jag därefter. Bo skakade på huvudet.
   >>Ingenting alls. Hur har det gått för er?<<
   >>Jag tror vi har något, iallafall breven här kanske kan hjälpa oss lite.<< jag sneglade bak mot Chantelle som viftade på ett av dem hon höll i sin hand.
   >>Vi har ett namn här, och en gammal adress. Har vi tur går det att hitta något om vi söker online sen.<< sa Chantelle.
   >>Och det kanske finns mer än det. Vi har inte kollat skåpet än, eller kartongerna. Vet du vad Marina gjorde här inne och vad det är för saker hon...<<
   >>Celeste, det var här Marina byggde på portalen.<< sa Bo, och avbröt mig. >>Har du inte förstått det av alla sakerna som är här?<< han gestikulerade med armarna över kaoset i rummet.
   Jag stirrade mig omkring. >>Egentligen, kanske jag borde ha gjort det... Men jag har aldrig sett en portal förr så det är lite svårt att känna igen den.<< sa jag, samtidigt som jag hukade mig ner och pekade mot maskineriet som pulserade grönt i mitten.
   >>Fast det där är inte heller portalen, det är en kommunikationsplattform mellan världar.<< svarade han och jag kände mig plötsligt som ett enda frågetecken. Bo kunde se förvirringen i mitt ansikte, då han suckade och förklarade vidare. >>Alltså, Marina berättade inte allt för mig, men för att försöka hitta en alternativ lösning till att få hjälp med att bygga portalen, så försökte hon få igång en kommunikation till den andra världen, och se ifall hon kunde få kontakt med någon där som kunde hjälpa till.<<
 
 
 
>>Funkade det eller?<<
   >>Nej, det tror jag inte. Sedan du kom hit har hon då inte varit in hit en enda gång, vad jag vet om iallafall. Jag var knappt in här jag med.<< Bo tog sig om pannan. 
   >>Kanske det går att få igång den...<< jag tog mig om hakan, möjligheterna att få prata med en utomjording...
   >>Är det verkligen en sådan bra idé? Jag tänker bara på att dem utomjordingar vi träffat på hittills, har ju varit ganska så, jag vet inte.. mordiska.<< sa Chantelle.
   >>Jag tror inte ens du kan få igång den...<< sa Bo.
   >>Men om vi kan få det så...<< nu slog det mig, men det skulle bli så oerhört awkvard. Ett av de mest pinsammaste samtalen någonsin kändes det som. Trots att han var min egen pappa. >>Så kanske vi kan kontakta min pappa...<<
   >>Vänta lite, din pappa?<< jag kunde nästan se Chantelles förvirrade uttryck, och jag kunde nästan inse att jag skulle berättat tidigare om att min pappa var en utomjording.
   >>Celeste pappa är en utomjording, no big deal.<< svarade Bo i mitt ställe. >>Och ja, om du fick tag i honom av alla vore ju det ganska imponerande.<<
   >>Försöka går ju alltid.<< log jag och började luta mig närmare glasbubblan, den som lyste så fascinerande.
   >>Okej, visst. Jag antar att inget längre kan överraska mig...<< sa Chantelle och suckade därefter. >>Hur ska du få på den där saken då?<<
   >>Tja... jag får väl pröva klicka mig omkring bara.<< 
 
 
Jag lutade mig så nära bubblan jag kunde, och med ens började ett litet ljusspel att skimra till där inne. 
   >>Okej, det där väntade jag mig inte...<< sa Bo och tog ett steg närmare han med.
   >>Något verkar då reagera iallafall...<< mumlade jag, och förde sakta handen närmare mot den. >>Aj, fan!<< svor jag och drog snabbt bort fingrarna som rört vid dess yta. Det sved till.
   >>Gick det bra?<< Bo var kvick med att fråga mig.
   >>Jadå.. det gick bara...<< men sedan kände jag hur golvet under mig började svikta.
 
 
 
Runtomkrig mig blev allt som ett enda virvlande yrselmoment. Mitt huvud började göra fruktansvärt ont, och allt bara snurrade framför mig, vart jag än såg. Oavsett om jag blundade eller inte så snurrade det. Jag försökte ställa mig upp, men mina ben sviktade under mig och jag föll ihop, rakt ner över maskineriet. 
   Jag kunde liksom höra ett isande ljud, det sved och paralyzerade mig på plats. Det var som att jag inte kunde röra mig, men det lockade mig ändå in. Det var som att jag kände igen det här. Som att det hänt förr.
   Inne i mitt huvud rördes mina tankar omkring, och synen framför mig försvann och blev utbytt till ett mörker. Chantelle och Bo ropade något, men hur kunde jag höra med allt detta oväsen som ekade i huvudet? Och alla dess tankar som bara spelade upp sig igen, och igen.
   Dom där tårarna som rann längs mina kinder, igen och igen.
   Jag drog ett djupt andetag.
   Och sedan blev det svart.
 
 
>>Låt henne gå! ...... låt henne gå!<<