Familjen Jones - Sidohistorier


 
 
Prolog. Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Del 6. Del 7. Del 8. Del 9. Epilog.
 

 
  
Prolog. Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Del 6. Del 7. Del 8. Del 9. Del 10. Epilog.
 

Fam. Jones - Chantelle Epilog


 
Ett litet meddelande bara. Jag är ledsen att Jones kommer så sällan, men för stunden så är jag nere i södra Sverige och gör min praktik för den här läsperioden, och det tar upp jättemycket av min tid både under och efter dagen som gör att jag helt enkelt är för trött för att orka skriva längre inlägg. Om ni även undrar så FH kommer ut eftersom jag och Sandy redan gjort klart alla inlägg sedan länge, och 30 dagars utmaningen har väldigt korta och enkla inlägg att göra som knappt tar tid. 
 
Jag vet att jag sa att Jones förhoppningsvis skulle vara klar nu till början av sommaren, men som det ser ut nu så kommer inte det att hända. Men men, saker och ting kommer ibland ivägen och så är det. Jag vet inte hur min sommar kommer se ut exakt, jag hoppas kunna läsa en sommarkurs och jag hoppas inte jag får rester från skolan att jobba med. Men finns det tid, så kommer jag fortsätta blogga vidare under sommaren och förhoppningsvis få klart Jones då eller senare.
 

 
 
 
En dag, för så många veckor efter första gången jag träffade Lucas vid hamnen så satt jag numera hemma hos honom, vid hans sida - som hans flickvän. 
   Det var inte meningen att jag tänkte fortsätta träffa honom, men det var något med han som fick mig att vilja stanna kvar. Jag tror att det hade att göra med att det kändes som att vi hade saker gemensamt, liknande erfarenheter från forna förhållanden som gjorde att jag kände ett band till honom.
   Han hade blivit sviken. Jag hade blivit sviken. Och därifrån hittade vi varandra. 
 
 
 
Vårt förhållande var annorlunda från hur jag kände när jag träffade Erik. Med Erik hade det varit små fyrverkerier som slog i när jag rörde vid honom, men med Lucas fanns det inte samma tryck. Det var inte riktigt en förälskelse jag kände, utan snarare mer en form av trygghet för stunden. Trots allt så gav hans relation mig inte bara någon jag kunde känna att jag litade på, men även en plats jag kunde komma och stanna hos. Jag behövde inte förlita mig på att överleva på mina villkor längre. Jag hade Lucas familj som stöd i mitt liv...
   Eller ja, jag tog det stödet för mig själv.
   En harkling hördes och avbröt mig och Lucas där vi satt ute inne i det lilla huset som stod på baksidan av deras trädgård. Det var hans mamma - Mila - som utan att knacka kommit in och stört oss två. Som hon alltid brukade.
   Både jag och Lucas sneglade mot henne, och jag frustade till. Själv gav hon sin son ett leende, och mig en grimas som talade om att hon verkligen inte tyckte om mig. 
 
 
 
Vi båda ställde oss upp och såg mot henne där hon stod och återigen predikade om vad hon ansåg om hela vår relation. Lucas var mest återigen tyst när hans mor var i samma rum. Själv snäste jag till så fort hon orkade öppna sin käft för att säga något åt mig, något hon verkligen inte gillade. 
   Men gav man sig på mig, så öppnade jag käftarna tillbaka. 
   I slutändan så begav vi oss iväg från henne. Det var ändå eftermiddag och jag skulle bege mig hem för natten då Lucas hade andra saker han skulle göra. Vi skulle ändå träffas senare och planera inför festen vi båda skulle gå på. Den som verkade vara i utkanten av Oasis och tydligen skulle vara "the event of the year". 
   Jag sneglade bak mot Mila som stirrade kallt mot mig. Jag himlade irriterat med ögonen, men sa inget åt henne.
---
 
 
 
Innan jag drog mig hem så rundade jag en tur igenom den lokala delen av stan. Jag ville ta mig tid att fundera mer kring vad som skulle hända nu för framtiden.
   Jag undrade hur länge jag skulle stanna kvar med Lucas. Skulle jag försöka se ifall det kunde leda någon längre vart än det var just nu? Jag trivdes trots allt med hans sällskap, om än hans familj verkade udda nog. Han fick mig att känna mig helare än jag var tidigare, och att slänga bort den tryggheten nu kändes inte som ett val för mig. Det skulle nog leda mig in till något mer om jag stannade kvar. En del förhållanden tog tid att bygga upp, och antagligen så gällde det mitt och Lucas.
   Jag stirrade igenom skyltfönstrena och kunde så enkelt se min egna reflektion. Hur annorlunda jag såg ut nu, mot för då. Jag hade färgat håret, för att testa något nytt. Något ljusare, men jag var osäker på ifall jag tyckte om det. Mitt ansikte verkade vara så mycket äldre än jag tänkte mig jag var. Trots allt, jag var nitton nu, och åren hade satt sina spår. Ärren låg fortfarande kvar.
   Allting kretsade fortfarande kring att jag blev tvungen att vara bäst. Att vara vackrast. Att alltid alla ville ha mig. Det var det som fick mig att inse att jag var värd något.  
 
 
Jag stannade till vid ett skylfönster, och såg en otrolig vacker klänning. Den var lång, och skimrade med ett guldblommigt mönster mot det nattsvarta tyget. Den skulle vara perfekt på mig nu till festen. Den skulle få mig att sticka ut, att få alla att se mig, att avundas mig. Jag skulle få dem att se på sig själva, och önska de vore jag.
   Men min blick drogs mer åt det som fanns på sidan om. På det som jag en gång i tiden strävat efter. På den jag egentligen var och ville vara. Baddräkten var röd, precis som skolans lagfärger varit.
   Jag hade inte råd med två saker. Antingen så köpte jag klänningen och fortsatte skimmra inför alla andra, och fortsatte köra mitt egna race att verka bättre än alla andra.
   Eller så köpte jag det jag egentligen ville ha. 
 
 
 
Det var nästan för befrienade att stå ute och känna den klara brisen slå mot min kropp. Att känna hur baddräkten låg mot min kropp. Att känna mitt ansikte andas fri från smink och känna hur mitt hår snart skulle fyllas med vatten och skölja bort alla smutsiga produkter som fejkfyllde ut det.
   För första gången på länge bankade mitt hjärta med en exalterande glädje. Att känna hur adrenalinet pumpade där jag klättrade upp för stegen och hur allting verkade kännas rätt så fort jag lät mig själv hoppa ut och känna vattnet som slog mot min kropp.
   Jag tvekade för en sekund. Det hade varit år sedan jag hoppat från en såda här höjd. Än fler år sedan jag faktiskt varit i vattnet. Fanns det en risk att förträngt allt om vem jag var, och hur jag skulle göra?
   Jag stängde mina ögon och såg framför mig hur jag gjorde då. Hur enkelt det egentligen var. Det här var något jag älskade att göra. Det här var det jag ville. 
 
 
 
Med en lätt böjning på mina knän, och armarna ut i en cirkelrörelse tog jag mitt första hopp ut. Det kändes precis så som jag minns det. Det var precis samma underbara känsla som alltid lockat mig till simmandet. När jag slog i vattnet och kände den kalla ytan kyla ner min varma kropp så var det som att jag återigen var tretton år gammal, och inget av det som hänt under de senaste sex år hade hänt.
   Jag drog mig upp till ytan och tog ett djupt andetag. Ett leende låg över mina läppar när jag såg upp mot himlen och kisade för solens varma strålar.
   För första gången på länge, kände jag mig hel. 
 
 
 
Min blick föll ned mot tonåringarna som trampade vatten längre från mig. Den fastnade på den rödlätta killen som hade en blick av förundran mot mig. Av uttrycket att döma verkade han ha svårt att få fram orden inför den han pratade med. Jag skrattade till. Det var precis som vanligt. Och det kändes lika bra att få uppmärksamheten, trots allt, det var den jag levde för. 
   Jag var på väg att vända mig och simma mig bort, men en känsla kom över mig. Jag hade Lucas, och vi var ett par, men det var något spännande med killen som lockade mig. 
   Varför stirrade han så fascinerat mot mig, när jag såg ut som jag gjorde just nu?
   Jag log ett litet leende. Trots Lucas, så lockade det mig att få de här blickarna från andra. Den bekräftelsen. Vad skulle det egentligen skada om jag bara tog den en extra gång för mig själv personligen? Lucas behövde inte få veta det här, och helt ärligt...
   Det var inte som att jag skulle träffa på dem där borta någon gång igen.
 

Fam. Jones - Chantelle Del 10

 
 
 
Jag stod framför spegeln och lade till den sista touchen på min outfit. Jag försökte att ge mig själv ett leende, men när jag väl såg hur jävla ful jag var så slumpade det ihop. Jag slog ner med blicken från spegeln, men insåg att jag blev tvungen att försöka titta oavsett. Jag blev tvungen att se efter så allting låg perfekt på plats. 
 
 
Jag stirrade mot mina nymålade naglar. Jag kunde se hur de frasade under täcket av färg, en effekt av att jag hela tiden maniskt försökte få dem bra. Jag fnös och sneglade på mig själv en sista gång innan jag vände mig om och drog mig ut från min lägenhet för att åka in till kvällens destination Windenburg.
 
 
 
Det tog mig en stund att ta mig in till staden. Den låg en bit längre bort från där jag bodde, men jag behövde ombyte av stad för kvällen. Jag hade varit så mycket kring San Myshuno att jag började oroa mig för att råka stöta ihop med dem jag en gång redan varit med. 
   Jag såg bort mot nattklubben som lös upp den råa natten. Musiken kunde höras ut där jag stod och jag visste att det skulle vara fullt i natt. Jag visste att jag skulle hitta någon som var mer än villig att bjuda med mig hem.
   Jag tog ett steg, men tvekade med ens. Jag kände återigen den där äcklade känslan jag alltid fick när jag skulle göra sådant här. Jag försökte att slänga bort känslan, men någonstans inom mig så skrev den åt mig att vända om och åka hem. Att jag förtjänade bättre än det här.
   Jag vände mig om och bestämde mig för att gå iväg en stund och lugna ner mig själv. Jag kunde inte verka vek när jag gick in dit. Jag blev tvungen att visa mig från min bästa sida, och med den känslan jag hade så kunde jag inte göra det. 
 
 
Jag gick en bit längs hamnen och stannade vid vattnet. Havet som låg oändligt framför mig fick mig att slappna av mer. Det vat vattnet som fick mig att känna mig hel på ett sätt.
   Den äckliga känslan började sina mer och mer, ju längre jag såg på vattnet och tänkte på möjligheterna om att få hoppa ner i det och simma mig fri, desto mer kände jag styrkan återvända. 
   Jag funderade på att gå in mot klubben, men jag bestämde mig för att stanna kvar vid vattnet en liten stund till. 
 
 
 
Jag vände mig plötsligt om och såg i ögonvrån en person komma rusande mot staketet som avskiljde mig från vattnet. Av hans sätt att föra sig på verkade han frustrerad. Jag kunde se hur han sparkade till mot flaggstången och kved till av smärtan från sparken mot tårna. Jag knyckte med mungipan åt han och insåg att min stund med vattnet var över. Det var dags för mig att dra på mig masken och gå in till klubben som den drottning jag låtsades vara.
   Killen vände sig plötsligt mot mig, och vi såg på varandra. En kort stund förflöt och jag visste inte ifall jag skulle vända mig om och bara gå, men det var något med killens blick som fick mig att stanna kvar.
   Det var något med hans frustration över något med livet som fick mig att undra vad han varit med om.
 
 
 
Med ens började den ljushårige killen gå mot mig. Jag stod kvar och lät blicken ligga över havet för att verka ointresserad. När han väl stod bredvid mig insåg jag hur lång han var. Jag drog handen osäkert över min arm. Trots att jag kände mig rädd över vad han ville, så fick jag inte visa mig svag. Han skulle nog gå om jag bara struntade i honom.
   Killen stod bara tyst bredvid mig och drog frustrerat handen igenom sitt hår. Han stod också och blickade ut över vattnet. Han drog sedan en djup suck och lutade sig över räcket. Jag sneglade mot honom.
   >>Har du också haft en tuff natt?<< frågade han mig plötsligt, hans blick lade sig på mig. Jag höjde ena mitt bryn och fnös.
   >>Vad har du med det att göra?<< sa jag. 
   >>Nej, inget. Tänkte bara eftersom du stod där ensam.<< sa han och suckade.
   >>Får man inte stå ensam om man inte har problem?<< sa jag och lade på en extra dryg ton mot honom. 
   >>Jag menade det inte så...<< frustade han. >>Sorry, jag har bara haft en jävligt dålig natt.<< fortsatte han och vände sig om. Han lutade sig bak mot räcket med ryggen. 
   >>Inte mitt problem.<< sa jag.
   >>Det vet jag väl.<< fortsatte han. En tystnad förflöt sig därefter mellan oss. Jag funderade på att gå, men sedan for tankarna vidare till om jag inte likväl kunde stanna kvar och låta den här killen bli min natt. Han verkade vara yngre än jag var, men och andra sidan så spelade det ingen större roll så länge jag fick det jag behövde.
 
 
 
>>Vad är det som hänt?<< frågade jag honom för att få igång ett samtal. Få mig själv att verka intressant nog för honom.
   Killen sneglade ner mot mig, han knyckte med ena mungipan. >>Du skulle inte tro mig om jag berättade.<< sa han och lade armara i kors.
   >>Hur vet du det?<< sa jag och drog på en lenare ton. >>Jag är beredd att tro på det mesta.<<
   Killen suckade. Han blickade upp mot stjärnorna på himlen och sedan ner på mig. >>Nej alltså....<< han verkade tveka på vad han skulle säga. >>Min tjej visade sig vara en jävla svikare bara. Jag trodde hon var perfekt för mig, men sedan visade det sig att hon var något helt annat...<< sa han och drog återigen en djup suck. 
   Jag tystnade. Jag hade tänkt komma med någon löjligt smutsig replik, men det var inte det jag väntat mig få höra från honom.
   >>Det var inte så otrovärdigt ändå...<< sa jag och kände igen mig i det han just sagt. Att bli sviken av dem man älskade. Dem man trodde var något speciellt, men som sedan visade sig vara det värsta avskummet någonsin.
   Killen skrattade till. >>Nej, det var det kanske inte...<< han verkade lite disträ, som att han tänkte på något, antagligen på sveket han just fått.
   Jag förstod honom, det fick en att sluta fungera normalt.
   >>Var det nyligen du fick reda på det?<< frågade jag honom.
   >>För bara några minuter sedan.<< sa han. >>Inte nog med att hon var en svikare, hennes familj var också helt jävla störda med...<< fortsatte han, och jag kunde höra hans frustrerade sorg komma med hans ord. Det var jobbigt att lyssna på honom. Jag kände igen mig så väl i det han sa.
   >>Det är aldrig kul att få veta om att dem man älskar är ett jävla retard.<< sa jag. Killen höjde sina bryn och skrattade sedan.
   >>Jag tar det som att du också varit med om ett och annat retard?<< sa han.
   >>En hel del.<< sa jag och lät ett litet leende komma fram på mina läppar.
 
 
Vi båda började skratta där vi stod. Det var en skum känsla som kom in i mig där och då. För första gången stod jag och pratade med någon som verkade ha varit med om liknande saker som jag varit. Och det kändes skönt att få prata om det. Att få dela något med någon annan på det sättet.
   Efter ett tag började klockan bli sent, och jag insåg att jag blev tvungen att stressa ifall jag ville komma mig hem med någon.
   >>Jag.. måste nog dra nu.<< sa jag och såg upp mot killen. Hans blåa ögon stack verkligen ut. De var så klara mot hans ljus hud. 
   >>Jag med, antar jag.<< sa han och likt jag tvekade han på att gå. >>Men du... är det lugnt ifall jag får ditt nummer?<< sa han sedan.
   Jag blinkade till. >>Öh... Javisst.<< sa jag och drog fram min telefon. 
   >>Tack.<< sa han och lade undan sin egna i fickan igen. >>Om det är lugnt så kanske jag kan ringa ifall du vill ses någon gång?<< sa han sedan.
   Jag himlade med ögonen åt det han sa. Han skulle inte ringa till mig, det brukade ingen göra. >>Absolut, varför inte.<< sa jag och knyckte med ena mungipan. 
   >>Toppen.<< sa han. Han skrattade sedan till. >>Förresten, jag heter Lucas. Så att du vet det.<<
   >>Chantelle.<< sa jag kort.
   >>Fint namn...<< sa han och verkade bli disträ igen. >>Ja, men jag ska dra nu. Vi hörs!<< sa han och vände sig om för att bege sig hemåt. Jag stod kvar en stund och stirrade mot hans ryggtavla innan jag också vände mig om för att bege mig. 
   Jag sneglade ner mot nattklubben där jag gick. Tanken på att gå ner dit fanns kvar, men istället för att göra det så bestämde jag mig för att åka hem. Det var som att jag blivit nöjd nog av att stå och prata med Lucas. Trots att jag inte fått med mig något som kunde betala räkningarna, så hade jag fått en chans att prata av mig lite. Det kändes bättre för stunden.
 
Dagen därefter vaknade jag av att se ett sms på min telefon. Det var från Lucas som frågade ifall jag ville med och ta en fika i Windenburg.